Kyrkopolitik och prinsessbröllop
Fornberg, Tord

När den svenska prinsessan Astrid skulle gifta sig med den belgiske kronprinsen Leopold fanns ett problem: Astrid var lutheran och Leopold katolik. I Sverige arbetade ärkebiskop Nathan Söderblom intensivt för sin ekumeniska vision i vilken lutherdomen sågs som den katolska närvaron i Norden. I det ärkekatolska Belgien ville man följa den katolska kyrkans påbud om att inte delta i protestantiska gudstjänster. Utifrån en historisk bakgrundsteckning och bevarade brev beskriver denna artikel hur man resonerade på de båda sidorna.

Nathan Söderbloms tid som ärkebiskop av Uppsala åren 1914–31 präglades bland annat av att Svenska kyrkans allenarådande ställning efter hand försvagades. Andra hälften av 1800-talet såg frikyrkligheten växa fram, en utveckling som accelererade efter år 1910 med pingströrelsens snabba expansion. Den katolska kyrkan spelade endast en undanskymd roll, och flertalet av dess medlemmar var utländska medborgare även om enstaka svenska konvertiter också gjorde sig bemärkta, så exempelvis författarinnan Helena Nyblom som konverterat redan år 1895.

Den svenska lagstiftningen var tydligt antikatolsk, så ock den allmänna opinionen. Det var inte längre förbjudet för en svensk medborgare att vara katolik; man blev inte avrättad som man i åtminstone några fall blev på 1600-talet under Gustaf II Adolf, inte ens landsförvisad som på 1800-talet. Men Svenska kyrkan hade en högst privilegierad ställning som den också tog för given. Ungkyrkorörelsen med sin medvetet svenska prägel sökte förstärka denna koppling mellan det svenska folket och den lutherska statskyrkan; man kan tänka på en psalm som J. A. Eklunds ”Fädernas kyrka i Sveriges land” från år 1909.1

Under början av 1920-talet blev den katolska kyrkan mer synlig, och det var framför allt två frågor som uppmärksammades: lagstiftningen beträffande äktenskap och skolböckernas beskrivning av den katolska kyrkan och hennes tro. De bidrog till att polarisera situationen och ställa den lutherska majoritetskyrkan med ärkebiskop Nathan Söderblom i opposition mot den katolska minoriteten med dess nye och aktive bis-kop Johannes Erik Müller, vigd 1923 av den påvlige nuntien i München, Eugenio Pacelli, senare mera känd som påven Pius XII. Svenska kyrkans biskopsmöte reagerade år 1924 med ett uttalande, där man manade till vaksamhet mot ”romersk papistisk propaganda”. Den hårdnande attityden hade kommit till uttryck redan året innan, då propagandakongregationens prefekt kardinal Willem van Rossum under betydande publicitet besökt landet och Söderblom, utan att saken aktualiserats från katolsk sida, låtit meddela att det var uteslutet att kardinalen skulle få hans tillstånd att fira en mässa i Uppsala domkyrka.

År 1925 fick Söderblom uppleva motgången att hans plan att samla hela kristenheten till ett möte i Stockholm omintetgjordes av att katols-ka kyrkan inte endast avböjde att delta utan dessutom i Pius XI:s encyk-lika Quas primas presenterade ett program för Europas rekatolicering. Man introducerade Kristus konungens högtid med budskapet att det är Kristus som är katolikernas sanne kung, inte Gustaf V för att ta den svenske kungen som exempel. Några år senare, 1928, avvisade Pius XI utan namns nämnande Söderbloms ekumeniska vision i encyklikan Mortalium animos.

Men kyrkan lever inte sitt liv i isolering från omvärlden. Gång efter annan har hon påverkats av eller själv påverkat det internationella politiska skeendet. Den här artikeln fokuserar ett sådant tillfälle. Den belgiske kungen Albert I (kung 1909–34) hade varit sitt lands överbefälhavare under första världskriget och tvingats uppleva att den tyska krigsmakten inte respekterat Belgiens önskan att stå utanför kriget. Han ville därför efter kriget orientera sitt land bort från de stora kontinentala staterna som Tyskland och Frankrike och i stället etablera kontakter med andra, neutrala länder, däribland de skandinaviska länderna.

Under början av 1900-talet var det i de allra flesta fallen självklart att ett kungahus upprätthöll förtroendefulla relationer med sitt lands kyrkliga hierarki. För kung Alberts del betydde det kontakter med landets kardinal, ärkebiskopen av Mechelen, Desiré Mercier (ärkebiskop 1906–25, kardinal alltsedan 1907). Vänskapen dem emellan förstärktes av att kardinalen under världskriget aktivt motarbetat de tyska ockupanternas politik att tvångsrekrytera belgisk arbetskraft till den tyska industrin. När frågan väcktes att finna en lämplig hustru till tronföljaren kronprins Leopold, föll det sig därför naturligt för kung Albert att rådfråga sin vän kardinalen. Denne lät antagligen frågan gå vidare till den svenske ärkebiskopen, som han lärt känna i samband med de anglikansk-katolska samtalen i Mechelen åren 1921–25. Den tidigare tanken att söka en brud åt kronprinsen på kontinenten var av politiska skäl inte längre aktuell. Drottning Elisabeth hade visserligen gjort en sonderingsresa till Italien år 1922, men den blev resultatlös, eftersom de båda prinsessorna Giovanna och Mafalda råkade vara sängliggande i tyfus, när drottningen anlände för att lära känna dem för sin sons räkning. I stället aktualiserades möjligheten att söka en brud åt kronprins Leopold i Sverige. Där hade en av Gustaf V:s bröder, prins Carl och hans danska gemål prinsessan Ingeborg, tre ogifta döttrar i lämplig ålder, yngst av dem den blott tjugoåriga Astrid, som så sent som år 1923 hade konfirmerats av Söderblom och därför var väl känd av denne.

Drottningens nya sonderingsresa, denna gång i sällskap med sonen Leopold, till Stockholm i mars 1926 utföll väl. Tycke tycks ha uppstått mer eller mindre omedelbart. Vid första mötet hemma hos prins Carl och prinsessan Ingeborg råkade den mycket blyga Astrid, som skulle servera Leopold te, hälla ut teet i hans knä, varvid hans hjärta veknade för den av naturliga skäl generade prinsessan, och det dröjde inte länge förrän saken var klar. Allt tyder på att det inte var ett resonemangsparti av det slag som varit så vanligt bland kungligheter, utan att de blev uppriktigt förälskade i varandra. Det stod snart klart att bröllop stundade.

Det var knappast ett problem för kungligheterna själva att Astrid var lutheran och Leopold katolik. Trots att Sverige under lång tid varit lutherskt, hade två av drottningarna de senaste hundra åren varit och förblivit katoliker, Carl XIV Johans drottning Desideria och, vilket utan tvekan var viktigare, Oscar I:s mycket fromma drottning Josefina. Hon hade avlidit år 1876, när prins Carl var femton år gammal. Denne hade alltså vuxit upp med en from bekännande katolik i huset och kan därför knappast ha betraktat katolicismen som något främmande. Vidare var såväl prins Carl som hans yngre bror prins Eugen flitiga gäster hos författarinnan Helena Nyblom i Uppsala, och man umgicks också med en katolsk grevinna, Brita Bielke. Det är därför inte ägnat att förvåna, att prinsessan Astrids föräldrar gav sin ännu omyndiga dotter klartecken att bli katolik så snart hon själv kände att detta skulle vara ett riktigt steg för henne att ta, och att hon själv lovade att hjälpa sin make att fostra eventuella barn katolskt.

Men för biskop Müller och den lutherske ärkebiskopen var saken problematisk. För dem hade äktenskapet kyrkopolitisk betydelse. Nathan Söderblom såg på den västerländska eftertridentinska kristenheten som ett träd med fyra grenar, den romerska, den lutherska, den anglikanska och den reformerta, alla med samma organiska samband med den me-deltida kyrkan. Han drev en offensiv kyrkopolitik, reste flitigt i Europa och hade år 1922 vigt lutherska biskopar i såväl Estland som Lettland. Man skulle kunna formulera saken så att han ville bygga upp en nord- och centraleuropeisk luthersk kyrkogemenskap med Uppsala som centrum. Denna lutherska gemenskap utgjorde enligt Söderblom den sanna katolska kyrkan i denna del av världen, en syn som flertalet biskopar och präster i Svenska kyrkan torde ha delat. Det var därför konsekvent av Söderblom att han år 1923 bestämt protesterade mot att Jacobikyrkan i Riga skulle lämnas tillbaka till katolikerna (som en gång byggt den); enligt Söderbloms uppfattning var det ju lutherdomen som nu representerade den katolska kristenheten i norra Europa.

Söderblom arbetade trots mångas motstånd på att säkra ett katolskt deltagande i det ekumeniska mötet i Stockholm år 1925; ett sådant skulle legitimera hans sätt att nalkas konceptet katolicitet och framställa den från Rom skilda lutherdomen som en nutida gren av den medeltida kyrkan och därmed honom själv som en ledande företrädare för den enda kyrkan. Men den katolska kyrkan, som reste anspråk på att ensam representera Kristi kyrka och därför tog avstånd från varje form av ekumenisk samverkan, deltog inte i Stockholmsmötet. Söderbloms förhoppning att vinna romerskt erkännande för sin syn på kyrkans katolicitet gick därmed om intet.

Mindre än ett år senare såg Söderblom på nytt en möjlighet att vinna erkännande för sin vision. Äktenskapet mellan den belgiske kronprinsen Leopold och den svenska prinsessan Astrid skulle innebära ett möte över konfessionsgränserna. Han insåg naturligtvis, att en katolsk vigsel inte kunde eller ens borde undvikas, men hans avsikt var att denna skulle föregås av en luthersk vigsel, förrättad av honom själv i Stockholm. På så sätt skulle han i praktiken vinna det erkännande för den lutherska protestantismen som han inte hade lyckats få året innan.

Äktenskapets ingående föregicks av ett komplicerat förhandlande, huvudsakligen genom korrespondens, som förutom de båda kungahusen involverade ärkebiskop Söderblom och biskop Müller i Sverige, ärkebiskop Jozef-Ernest van Roey, som 1925 efterträtt den kort därefter, i januari 1926, avlidne kardinal Mercier, samt företrädare för kurian i Rom, bland dem kardinalstatssekreteraren Pietro Gasparri. Här skall vi endast uppmärksamma korrespondensen i den mån den berör den konfessionella frågan.

Det kyrkopolitiska spelet ägde inte rum i ett vakuum. Medan det svenska kungahuset visserligen satte värde på goda relationer till ärkebiskop Söderblom, var man på inget vis tvungen att handla enligt dennes vilja. Saken förhöll sig annorlunda i Bryssel, där kung Albert stod i en mycket tydlig tacksamhetsskuld till den katolska kyrkans hierarki, ja till Pius XI personligen. Denne hade nämligen i början av år 1926 intervenerat på kungens sida, när Belgiens enhet som nation hotades av en flamländsk nationalistisk rörelse, och påbjudit att mässan skulle firas ”i gemenskap med påven, den lokale biskopen och kung Albert”. Detta förklarar den belgiske kungens absoluta hörsamhet gentemot kyrkans hierarki, när den kungliga vigseln planerades.2

I ett brev till Pius XI skrev ärkebiskop van Roey veckan innan förlovningen eklaterades den 21 september 1926:

”Hon [drottning Elisabeth] förklarade för mig, att vi inte kan kräva prinsessans konversion före bröllopet, eftersom hon inte har någon kunskap om den katolska tron, aldrig haft någon kontakt med katoliker eller levt i ett katolskt land. Men, har drottningen sagt, hon har inget emot den katolska kyrkan, hon har lovat prinsen att underlätta hans deltagande i mässan, och hon är helt och fullt beredd att låta döpa och uppfostra sina barn katolskt [...] Hennes föräldrar har sagt, att de inte motsätter sig hennes konversion vid ett senare tillfälle, om hon skulle önska så. Det finns alltså ett visst hopp att hon en dag, när hon lever i ett katolskt land, skall anta sitt nya hemlands tro. Men för tillfället är framtidsutsikterna med en luthersk prinsessa vid hovet beklämmande [...] Den svenske kungen accepterar en katolsk vigsel men håller också fast vid en vigsel inför en protestantisk präst, och våra egna Majestäter motsätter sig inte tanken på en dubbel religiös ceremoni. Jag har försökt göra klart, att en luthersk ceremoni inte kan accepteras av en katolik, och att kyrkan inte gör några undantag från det förbudet [...] Till varje pris måste vi undvika en protestantisk ceremoni, före eller efter den katolska vigseln, i Stockholm eller i Brüssel. Kanske kan jag i Jesu Kristi Ställföreträdares namn meddela Deras Majestäter att det medgivande man hoppas på inte är möjligt. Eller, ännu bättre, skulle Ers Helighet inte kunna skriva ett personligt brev till kung Albert? Jag ber om förlåtelse, om mitt förslag är opassande.”

Samma dag som förlovningen eklaterades skrev kungen följdriktigt till ärkebiskopen, att hans avsikt var att skrupulöst respektera de regler som den Heliga Kyrkan fastställt.

Samtidigt med denna korrespondens blev saken uppmärksammad i Sverige. Ärkebiskop Söderblom framhöll sålunda i en artikel i Stockholms-Tidningen den 23 september 1926, att han utgår ifrån att prinsessan Astrid inte kommer att avsvärja sig sin tro och övergå till ”den romersk-katolska läran”.3 Han medger dock, att prinsessan självklart måste skaffa sig ingående kännedom om sitt nya hemlands dominerande religionsform.

Samma dag skrev biskop Müller till ärkebiskop van Roey, att det stundande bröllopet på sikt kunde förväntas gagna den katolska kyrkan i Sverige, och han såg fram mot prinsessans konversion till katolicismen.

Dagen efter, den 24 september 1926, strödde Nathan Söderblom i ett brev till van Roey lovord över brudparet och gratulerade honom sedan till att ha efterträtt kardinal Mercier. Det faktum att van Roey efterträtt Mercier hela ett och ett halvt år tidigare tyder på att detta är Söderbloms första kontakt med den belgiske kyrkofursten. Samma dag skrev han i ett brev till kronprins Leopold (med en detaljerad bilaga till ärkebiskop van Roey) att Svenska kyrkan inte betraktade äktenskapet som ett sakrament, vilket innebar att en vigsel inför en svenskkyrklig präst kunde jämställas med ett civiläktenskap. Detta var obligatoriskt i många länder och brukade när brudparet var praktiserande katoliker följas av en katolsk vigsel. Från katolsk utgångspunkt var denna nödvändig för att äktenskapet skulle betraktas som kyrkorättsligt giltigt.

Ärkebiskop van Roey sammanträffade med kung Albert på morgonen den 25 september 1926 och skrev redan samma dag till kardinal Gasparri, att prinsessan Astrid skulle komma att konvertera inom rimlig framtid, om man undvek att gå bryskt till väga. Han hänvisar här till ”prinsessans karaktär”. Kungen hade betonat hovets villighet att i allt följa kyrkans regelverk men vidhållit, att vigseln borde äga rum i S:t Gudule-katedralen i Bryssel och inte i slottskapellet, eftersom man ville göra det möjligt för allmänheten att närvara.

Den svenske ministern i Bryssel, Gustav von Dardel, var tidigt på det klara med att Astrid rimligtvis skulle komma att konvertera till den katolska tron. Han skrev sålunda den 25 september 1926 i ett brev till Utrikesdepartementet i Stockholm, att:

”[ä]rkebiskopen av Malines [van Roey] har till Drottningen [Elisabeth] uttryckt sin tillfredsställelse över förlovningen, så jag förmodar, att Prinsessan har för avsikt att övergå till den katolska tron, vilket med hänsyn till den romerska kyrkans starka ställning i detta land skulle avsevärt stärka Hennes ställning och avlägsna anledningar till obehag.”

Han har sedan gjort ett handskrivet tillägg om att det är ”kung Albert som kom på idén att prinsen skulle förmälas med prinsessan Astrid”, medan det sedan var drottningen som så att säga hade fått sköta genomförandet.

Sedan man från det svenska kungahusets sida avböjt att sända ett brev, baserat på ett koncept av Söderblom, till van Roey, framförde drottning Victoria som kompromissförslag att man skulle läsa ett Te Deum i slottskapellet över brudparet. Det belgiska kungaparet ställde sig positivt härtill men ville inte gå emot de kyrkliga myndigheternas avvisande inställning till varje form av protestantisk ceremoni i Stockholm. I ett brev till Söderblom skrev nämligen prins Carl den 7 oktober 1926, att ”konung Albert […] och hans drottning personl. icke hade något däremot men att man från kyrkl. håll bestämdt afrådde saken”. Prins Carl fortsatte med att beskriva Söderbloms ”önskningar” som ”fullt förståeliga” och beklaga bristen på tolerans och medgörlighet hos den belgiska katolska hierarkin.

Prins Carls notis att man på kyrkligt håll i Bryssel förhöll sig avvisande till tanken att ett Te Deum skulle läsas bekräftas av ett brev samma dag från Svenska ambassaden därstädes:

”Personligen hade Konungen [Albert] intet emot att ett Te Deum hölls i Stockholm, och sade sig väl förstå de skäl, som från svensk sida talade därför. Emellertid skulle, om någon som helst kyrklig ceremoni ägde rum i Sverige, svårigheter möta från Vatikanen beträffande den kyrkliga vigseln härstädes [...] I Konungens familj hade aldrig en persons trosbekännelse fått diskuteras, då denna ansetts som vederbörandes ensak. Hos den stora delen av belgiska folket, som är ärkekatolskt, finnes ej denna fördragsamhet. Konungen ansåge sig med anledning av ovanstående nödsakad hemställa, att icke någon religiös ceremoni ägde rum i Stockholm, utan att allt religiöst måtte ske härstädes.”

Vigseln tycks ha föregåtts av åtskillig misstänksamhet och ryktesspridning vad angår parternas avsikter. Sålunda rapporterade den belgiske ministern i Stockholm, Paul de Groote, den 14 oktober 1926 att det svenska hovet hemlighöll programmet med dess helt borgerliga innehåll så länge det någonsin var möjligt för att inte irritera ”ärkebiskop Söderbloms klan”. Han vidareförde också ett rykte att drottning Victoria trots sin vacklande hälsa begivit sig till Rom, för att inför påven plädera för att en luthersk vigsel skulle tillåtas. Denna uppgift byggde på att ärkebiskop Söderblom på en middag i Uppsala i den lettiske ambassadörens närvaro skulle ha sagt, att prinsessan aldrig kommer att avsäga sig sin lutherska tro.

Astrid och Leopold vigdes borgerligt i en ceremoni i Rikssalen i Stockholms slott den 4 november 1926,4 och biskop Müller rapporterade dagen efter brevledes till sin kollega i Bryssel, som skulle officiera vid den katolska vigseln en vecka senare:

”1. Lutheranerna i Sverige har gjort mycket för att få en protestantisk vigsel [...] de insisterade länge [...] de ville åtminstone att en protestantisk pastor skulle assistera på ett aktivt sätt under ceremonin. Men de uppnådde ingenting; vigselceremonin var helt borgerlig. 2. Den lutherske ärkebiskopen Söderblom betonade med emfas för många personer (även diplomater) att prinsessan Astrid aldrig kommer att bli katolik. Han har förberett den unga prinsessan för hennes första kommunion. Han betraktar sig som protestantismens påve [...] är modernistisk i sin teologi. Han är mycket ambitiös, och han ser på prinsessans Astrids protestantiska tro som ett föremål för sin personliga ambition. Han har också varit outtröttlig denna sista gång i att påverka henne. 3. Den strikt borgerliga vigseln tillät honom inte att assistera. Men [...] han omfamnade prinsessan och välsignade henne ... 4. [...] vi är övertygade om att han kommer att sträva efter och finna medel för att behålla sitt inflytande över henne i samarbete med protestanterna i Belgien [...]”

Han avslutade med ett postscriptum:

”Vad prinsessan Astrid beträffar så verkar hon vara en förtjusande person, mycket vek och känslig, lätt att påverka. Hennes föräldrar har aldrig varit negativa mot den katolska kyrkan, det sägs snarare tvärt om. Om det inte vore för herr Söderbloms agerande, så skulle hon troligen snart bli katolik. Den allmänna opinionen i Sverige ser på en sådan här fråga med likgiltighet, bortsett från några pastorer och deras vänner.”

Fyra dagar senare, den 9 november 1926, skrev Nathan Söderblom ett utkast till ett brev till den egna familjen:

”För svensk och belgisk lag voro de [...] sammanvigda, men icke för romersk uppfattning. Hade Gustaf II Adolfs nuvarande efterträdare i Sverige sagt klart ifrån, att det skulle bliva riktig kyrklig vigsel här, så hade nog den romerska myndigheten rättat sig därefter [...] Huvudsaken är ju naturligtvis, att Prinsessan Astrid får ett kongenialt inträde i sitt nya land, och jag förstår ju också Kungens önskan att icke företaga något, som från Belgien kunde röna någon slags gensaga.”

Efter att ha berättat om sina samtal med drottning Elisabeth om Astrids konfession, varvid det framgått att inget krav på omedelbar övergång till katolicismen ställts av det belgiska kungahuset, medgav Söderblom:

”Belgiens drottning måste nog tillhöra den romerska konfessionen. Men jag fick löfte av Drottningen att, om och när en övergång måste ske, denna icke får vara sådan, att den sårar den unga Prinsessans samvete.”

I marginalen erkände Söderblom i en handskriven not, att ”[v]i skulle nog uppställa analoga krav”.

Längre ner fortsatte han med en viss triumf i ordvalet:

”Men jag hade ont av den svaga ceremoni som skulle föreställa vigsel i detta gamla land, och jag fattade mitt beslut [...] Sedan citerade jag 1.Kor.brevets 13 om de tre, som förbliva [...] och jag tog dem bägge i händerna och sade, att eftersom jag icke fick framför altaret välsigna dem, så gjorde jag det nu [...] Så att de reste ändå med Kyrkans välsignelse från Sverige.”

Han insåg naturligtvis, att Astrid förr eller senare skulle komma att anta den katolska tron. Det skulle vara en allvarlig belastning för henne som kronprinsessa och sedan drottning i det nästan helt katolska Belgien, om hon inte delade sitt folks religiösa tro utan förblev vad de flesta belgare betraktade som kättare. Efter två år i sitt nya hemland började hon därför studera den katolska tron under ledning av kardinal van Roeys5 sekreterare, abbé Dessain, och den 5 augusti 1930 upptogs hon i den katolska kyrkan, varvid hon fick ta emot ett krucifix som gåva från Pius XI personligen.

I ett brev till Nathan Söderblom skrivet dagen före sin dotters konversion vädjade prinsessan Ingeborg till ärkebiskopen att förstå det steg hennes dotter stod inför. Hon skrev, att steget hade kostat ”den lilla varelsen mycken inre strid & oro” och att man får vara glad att hon nu funnit sinnesro. Som för att redan innan Söderblom hunnit svara bemöta hans eventuella invändningar betonade Ingeborg, att den katols-ka tron inte är en annan religion utan en annan ”kyrka”, varför betydelsen av konversionen kunde tonas ner.

Prinsessan Astrids vän Anna Sparre har berättat, att Astrid i ett brev ”enkelt och allvarligt [beskrev] ceremonin då hon av kardinalen upptagits i katolska kyrkan. Hon bad mig att aldrig berätta för någon vad hon tyckte och tänkte och kände ...”. Det är tydligt, att hon såg på sin kyrkotillhörighet som en privatsak, och det finns av allt att döma inga brev (inte heller till Söderblom) eller andra dokument bevarade som avslöjar något om hennes eventuella religiösa övertygelse och hennes känslor inför konversionen. Allt tyder dock på att hon på ett enkelt och okomplicerat sätt kom att bejaka den katolska tron.

Astrid handlade utifrån trohet mot sin nya familj. De barnflickor som kungahuset hade var katoliker, och de lärde den lilla prinsessan Josephine Charlotte (som var född 1927) att be aftonbön och talade med henne om Jesusbarnet, le petit Jésus, på katolskt sätt. Det stod snart klart för Astrid att hon också måste kunna göra det, för att rätt kunna fungera som barnens mor; hennes andra barn, den blivande kung Baudouin, föddes endast en månad efter det att hon konverterat.

Astrid blev belgisk drottning år 1934. Hon dog redan året efter i en bilolycka i Schweiz. Hennes konfessionsbyte bidrog aktivt till hennes popularitet i Belgien; hon blev en av belgarna själva och blev tagen till deras hjärtan, ännu mer efter sin plötsliga bortgång, endast 29 år gammal. Det var därför ingen tillfällighet när belgisk TV år 2005 gjorde en serie program om viktiga personer i belgisk historia, att ett av programmen ägnades åt drottning Astrid. Källor
Uppsala universitetsbibliotek: Brev mellan Nathan Söderblom och prins Carl, prinsessan Ingeborg och prinsessan Astrid.
Katolska biskopsämbetet: Pressklipp från åren 1926 och 1930 (i Riksarkivet).
Handlingar från Utrikesdepartementet: Volym P 93 enligt 1920 års dossiersystem (i Riksarkivet).
Litteratur
Ämnet för denna uppsats har behandlats med omfattande dokumentation i:
Koninckx, Ch., ”Mariage et conversion,” s. 31–67 i idem (utg.), Astrid 1905–1935 (Bryssel 2005).
Van Roey, J.-E., Le Mariage et la Conversion de la Reine Astrid (bibliografiska data saknas).
Övrig litteratur
Brodd, S.-E., ”The Swedish Archbishop and European Catholicism 1914–1931,” s. 103–113 i S. Dahlgren (utg.), Nathan Söderblom as a European (Uppsala 1993).
Brodd, S.-E., Evangelisk katolicitet (Lund 1982).
Brohed, I., Sveriges kyrkohistoria 8. Religionsfrihetens och ekumenikens tid (Stockholm 2005).
Dayez-Burgeon, P., La reine Astrid. Histoire d’un mythe (Paris 1995).
Fjellman, M.,Astrid. Belgiens drottning Sveriges prinsessa (Stockholm 1968).
Gerard, J., De dames van Laken (Gent 1978).
Sparre, A., Vännen min (Stockholm 1985).
Sundkler, B., Nathan Söderblom. His Life and Work (Lund 1968).
Werner, Y. M., Världsvid men främmande. Den katolska kyrkan i Sverige 1873–1929 (Uppsala 1996).
Werner, Y. M., ”Katolska konversionsdiskurser – nya perspektiv på mission, konversion och identitetskonstruktion” (manuskript 2007).
Wilhelm (prins), Breven till Jeanne (utg. S. Andhé; Stockholm 1971).
Webbsidor
Belien, P., A Throne in Brussels, http://www.imprint.co.uk/books/Belien_4.pdf (29 juni 2005).
De Muer, K., De prins en de prinses: De beeldvorming van het koninklijk bruidspaar in België sinds 1830 ..., http://www.ethesis.net/prins/prins.htm
(29 juni 2005).
Noter
1. Den katolske prästen David Assarsson gav år 1918 ut en bok med titeln Fädernas kyrka, givetvis med det underförstådda budskapet att det i verkligheten är den katolska kyrkan som varit fädernas kyrka i Sveriges land alltsedan Ansgar anlände till Birka år 830, hela 700 år innan protestantismen introducerades i landet.
2. Drottning Elisabeth hade också kontakter som företrädde helt andra ideal än den katolska kyrkans ledning, bland annat med modernister och kommunister i Moskva.
3. Den nya kanoniska lagen av år 1983 talar inte längre om konversion utan i stället om upptagande i kyrkans fulla gemenskap, och momentet där konvertiten avsvärjer sig sin gamla tro har utgått.
4. Dagen tycks ha ändrats med relativt kort varsel. Prins Wilhelm skrev nämligen den 9 oktober 1926 till Madame de Tramcourt: ”Farsan [Gustaf V] kom i dag. Det första vi gjorde var att gräla en smula eftersom han satt dagen för bröllopet till 2 november […] så snart farsan uppenbarar sig blir det tusen saker som måste klaras, han tycker att alla måste dansa efter hans pipa …”, Wilhelm 1971, 156–157.
5. Van Roey hade utsetts till kardinal år 1927.


Publicerad 2008 i nummer 1