Döden som mästerverk
Levay, Charlotta

Carl-Henning Wijkmark: Stundande natten. Norstedts 2007.

Det blev en riktig litterär skräll när senaste vinnaren av det prestigefyllda Augustpriset tillkännagavs. I stället för den förhandstippade debutanten Åsa Linderborg med bästsäljande fadersporträttet Mig äger ingen belönades den etablerade Carl-Henning Wijkmark för Stundande natten, en bister liten bok om döende, som visserligen hade fått vederbörligt kritikerberöm men dittills endast sålts i litet antal. Men ett litterärt mästerverk är den allt. Wijkmark har lyckats med konststycket att få den ytligt sett totalt ospännande historien om en svårt sjuk gammal skådespelare, som ligger och dör på en avdelning för vård i livets slutskede, att bli en veritabel page-turner.

Trots att det från första början står obönhörligt klart varthän det barkar för berättarens del så är detta en text med ett märkligt sug, som får läsaren att otåligt bläddra vidare för att – ja, helt enkelt få veta hur det går. Det rör sig om en litterär magi och hantverksskicklighet av rang.

Det är inte helt lätt att förklara hur spänningen byggs upp, men några grepp kan urskiljas. Wijkmark konstruerar en avgränsad värld med en liten grupp patienter och vårdpersonal och håller sig sedan strikt till den, i en rummets och tidens enhet. Jagpersonen får ibland blicka tillbaka på sitt liv, men tyngdpunkten ligger på själva tillbakablickandet och inte på det tidigare livet. Författaren skisserar inledningsvis upp sjukhussalen där berättaren ligger fastnaglad vid sin dödsbädd, lägger ut några krokar av typen ”det ska strax få sin förklaring” och låter sedan persongalleriet träda fram och göra sina insatser. Det är ungefär som en teaterföreställning, vilket ju är passande med tanke på berättarens yrke.

Där finns medpatienterna som tillsammans med berättaren utvecklar ett tyst samförstånd om hur man bör uppföra sig i förhållande till varandras lidande, vad man kan tala om och inte, vad som är berömvärt och inte. Där finns skurkarna, främst en känslokall läkare som inte klarar av att möta patienterna som självständiga medmänni-skor. Där finns de varma sjuksköterskorna, framställda som precis så schabloniserade könsvarelser – alltigenom moderligt kloka och/eller sensuellt lockande – som man kan tänka sig att en skådespelare i den generationen skulle uppfatta sina vårdarinnor i den situationen. Där finns dråpligt ömkansvärda figurer, såsom den frustrerade tyske tanatologen, det vill säga specialisten på terminalvård, med kraftig brytning och löjeväckande professionella principer. Och där finns mystiska, gäckande gestalter, såsom den utländske medpatient som ligger gåtfullt avskild bakom en skärm, eller fladdermusen som en natt avlägger besök i rummet, likt en tyst påminnelse om en obeveklig men alls icke fientlig natur.

Den framåtdrivande kraften i berättelsen är jagpersonens och de övriga gestalternas skiftande förhållningssätt och strategier i förhållande till den obevekligt annalkande döden. Till exempel ägnar sig huvudpersonen till en början åt att läsa klassiska skrifter om döende, såsom den tibetanska dödsboken, fastän han är helt klar över att det egentligen inte utgör någon förberedelse för att dö utan mera en flykt från det egna, personliga döendet. Det finns annat i berättelsen som drar, olika mindre dramer, såsom när en av patienterna får besök av sin familj som visar sig förbluffande okänslig, ja direkt otrevlig mot honom, vilket väcker djup förstämning och medkänsla hos de andra patienterna. Men ytterst läser man vidare för att se hur huvudpersonen ska klara sig.

På vägen får man en glimt av hur utlämnande det är att ligga och vänta på smärtlindring. Man får en känsla av vilken skillnad verkligt personlig omvårdnad kan göra. Anhängare av dödshjälp kan nog få sig en och annan tankeställare. Berättarens känslor och inställning till döden ändras hela tiden. Paradoxalt nog är livsviljan störst när smärtan sliter som värst, medan morfinets lindring snarare skapar en dåsig dödsberedskap. Men berättaren vägrar att ”acceptera” sitt öde och eftersträvar ingen ”värdig” död. Blotta möjligheten av dödshjälp smyger sig ändå in i och förgiftar relationen till vårdarna. Berättaren är orolig för att hans favoritsköterska möjligen skulle kunna tänka sig att ge dödshjälp och för saken på tal för att se hur hon reagerar, varpå hon i sin tur misstänker att han trevar efter att få dödshjälp och ryggar tillbaka.

Men dödshjälp är inget huvudtema i boken – det ämnet klarade Wijkmark av redan i sin svarta satir Den moderna döden. Den här gången handlar det i stället om den individuella, existentiella döden. Möjligen handlar det också om den postmoderna döden – hur döendet ter sig för en människa utan Gud, för någon som har samvete och fantasi och behov av att summera sitt liv, men som saknar hopp om förlåtelse eller hopp om ett liv efter detta. Det är en grundligen sekulariserad död; tanken på en möjlig fortsättning framstår närmast som en svagsint önskedröm, och det blir en hedersfråga att inte falla till föga för dess lockelse, trots smärta och ångest. Kanske är detta det mest gripande i Wijkmarks dödsskildring med det märkliga suget, det som får mig att fortsätta vända sidor i boken även sedan jag läst klart – detta tragiska och heroiska fasthållande vid vad som uppfattas vara sanningen, denna askes in extremis.


Publicerad 2008 i nummer 1