Kritik av negativismen
Åkerlund, Erik

Fredrik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen: Kritik av den negativa uppbyggligheten: sju essäer. Översättning av Staffan Wahlquist. Ruin 2007.

Det ligger som en våt, unken matta över det västerländska kulturlivet. Denna matta är det ideologiskt motiverade brytandet mot alla normer och värden, och det egenvärde som tillskrivs detta, samt det likaledes ideologiskt motiverade avståndstagandet från det sköna och det sanna. I den föreliggande boken, Kritik av den negativa uppbyggligheten av danskarna Fredrik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen, ges denna unkna matta ett namn: negativ uppbygglighet eller negativism.

Författarna skriver i inledningen att de under lång tid funderat på att skriva en sådan bok som de nu skrivit, då de delar många reflektioner över det samtida kulturlivet. Dock enades de om att deras reflektioner i viss mån var vinklade åt olika håll och var färgade av deras respektive livshistorier, varför boken också egentligen består av två texter, skrivna av respektive författare.

Bokens första del är skriven av Fredrik Stjernfelt. Denna del utgör främst ett försök att teckna en idéernas historia över hur det som författarna kallar ”negativism” har vuxit fram, från Hegel över Nietzsche och fram till idag. I den inte alltid övertygande men ändå suggestivt utmanande och tankeväckande texten beskrivs hur ”negativismen”, förnekandet av alla bestående värden till förmån för ett omskapande och nyskapande av värdena, har sitt upphov i en liten elit och hur detta förhållningssätt sedan spridit sig ner i folklagren och blivit en ”folkmetafysik”. Detta har fått den märkliga konsekvensen att idag alla vill vara de som är utanför och slår ur underläge. Hela kritiken av borgerligheten har, kort sagt, blivit mycket borgerlig.

Denna första del av boken är svår att förhålla sig till. När författaren på ett så flagrant sätt ensidigt (förutom helt kort i en not) kritiserar det ensidiga kritiserandet – på vilken fot skall man själv som läsare då ställa sig? Var kommer jag in i denna kritikens onda cirkel? Och i sin utläggning över den moderna världens kvasi-intellektualism blir författaren också ibland påfallande kvasi-intellektuell, med framkastande av termer och tankegångar som bara löst ansluter till de tänkare han hänvisar till. Det är som om Fredrik Stjernfelt i sitt bidrag lika mycket vill illustrera som peka på negativismens svagheter.

Om den första delen av boken saknar egentliga utvägar ur denna onda spiral – hur kommer man ur ett övermått av kritik genom kritik? – söker Søren Ulrik Thomsen i bokens andra del ge några positiva förslag på var man idag kan finna en fristad undan negativismens gungfly. På ett uppseendeväckande klart sätt står för författaren hoppet till – kyrkan. I en personlig utvecklingshistoria tecknar författaren sin väg från ungdomen i bokstavsvänstern till den nuvarande fasta punkten i livet, så förstår man det i alla fall: Danske Folkekirken.

För det är just till kyrkan, och inte ensidigt till den personliga tron eller till ”Kristus allena”, som Søren Ulrik Thomsen vill hänvisa. ”Man kan säga att jag kom till tron via kyrkan, inte tvärtom.” Kyrkan har för författaren blivit en fast punkt. Anledningen till att just kyrkan, och exempelvis inte politiken, lämpar sig för att vara den fasta punkt i livet som en människa behöver är att kyrkan redan, till sitt väsen, är sammanbunden med det absoluta. Att låta det som i sig är absolut också för mig som människa inta platsen av att vara det absoluta jag inte kan leva utan är därför i högsta grad passande. ”Politik handlar om det som går att ändra på, religion om det som inte går att ändra på.”

Även om detta kan bli förenklande i överkant, är ändå denna bokens andra del en finstämd meditation över några grundläggande teman i kristen tro och i författarens liv och omvändelse. Här intar tacksamhet, synd och den av kyrkan förmedlade allt överflödande nåden centrala platser för en ny gryning i kulturens kretslopp, i varje fall så som jag tolkar sammanhanget i denna bok.

Boken ger rikliga uppslag till egna tanketrådar kring det nuvarande kulturlivet, i ordets vidaste bemärkelse, och sätter onekligen fingret på mycket i detta. Det är först när man ställer den vidare frågan om bokens mening och syfte som det blir svårare med exegesen. Visserligen målar författarna inte all samtida kultur i svart, tvärtom skapas det enligt dem idag otroligt mycket skön och värdefull konst, om än mer trots än tack vare det rådande ideologiska klimatet. Att en konstnär i sin ideologi endast bekänner sig till att vilja bryta mot värden betyder ju inte att det är detta som kommer till uttryck i själva skapandet och därmed i konstverket. Men man kan ändå inte komma ifrån att boken i sig är ett uttryck, och ett av de mer övertydliga sådana, för just den negativism som den handlar om. Att författarna är medvetna om detta märks, inte minst i förordet: ”All kritik av boken negerar naturligtvis sig själv.” Kritiken kritiseras genom kritiken; den ständiga ironin och distansen genom ironin och distansen. Det är bara i glimtar av ljus, som ett alternativ, en framkomligare väg skisseras. Om detta skulle det varit intressant att läsa mer.

Eftersom det nu gått en tid sedan denna bok utkom på svenska, och det följaktligen hunnit skrivas ett antal recensioner över den, kan det vara intressant med en liten återblick på hur denna kritik av kritiken tagits upp av olika kritiker.

Therese Bohmans recension i Aftonbladet (07-04-14) satte igång en första våg av argumentation kring boken och dess tema. Bohman intar i sin recension en överlag positiv inställning till boken, och instämmer i dess grundläggande kritik. I detta får hon ett snabbt mothugg av Lars Mikael Raattamaa, som menar att det faktiskt är så att normbrytande är ett fundamentalt värde i konst. Även Johan Lundberg, chefredaktör för Axess Magasin, ger sig i denna veva in i debatten med ett inlägg där han dömer ut några av de artiklar som kommit ut i spåren av boken och den ursprungliga recensionen, framför allt för att få av debattörerna tycks ha läst den bok som debatten kretsar kring (något han, vad jag som recensent kan se, också har rätt i).

Efter en period av stiltje tar så debatten ny fart i och med Jesper Högströms artikel ”Epik i kistan” i Expressen (07-05-18). Artikelförfattaren utgår från den tidigare debatten om Kritik av den negativa uppbyggligheten samt vad han uppfattar som den svenska samtidsromanens kris. Kort därefter ger sig Johan Lundberg för andra gången in i debatten, denna gång utdelande en bredsida åt tidskriften OEI. Detta tänder så en gnista som tar ordentlig fyr, och leder till en längre, eldig debatt, bland annat med företrädare just för kretsen kring OEI. I denna rör sig skribenterna ömsom närmre, ömsom längre ifrån, de teman som tas upp i den bok som satte igång debatten. Under tiden denna debatt pågår skriver dock Johan Svedjedal en essä i Dagens Nyheter (07-05-29) om Kritik av den negativa uppbyggligheten, där han i kontrast till stridernas hetta sakligt och välbalanserat recenserar boken och mediterar över dess teman.

Om det är något som i mitt tycke har blivit underbetonat (bortsett från essän i DN) i recensionerna så är det det flagrant öppna argumenterandet, om än i en myc-ket personligt hållen form, för nödvändigheten av det sakrala, i människornas liv och i samhället. Denna argumentering utgör trots allt den väsentliga delen av bokens andra halva. Kan tystnaden komma sig av att författaren argumenterar för den, i alla fall prima facie, mer modesta och ”gråa” form av religionsutövning som äger rum i en nordisk statskyrka, månne?

Ett annat intressant fenomen är att båda sidor i debatten (eller alla, om man vill se till nyanserna) söker en underdog-position och vill visa att det är den sida de företräder som slår ur underläge och är marginaliserad i dagens svenska kulturliv. En illustration så god som någon av en av bokens huvudteser.



Publicerad 2008 i nummer 1