Självkritik och uppmuntran – påvens besök i USA
Hodacs, Anna Maria



”God bless America!” Så avslutade Benedictus XVI sitt första tal på amerikansk mark under sitt femdagarsbesök i USA, 16–21 april. Vilka konkreta intentioner fanns i påvens bön? Redan i flygplanet på väg över Atlanten anslog han en av de tongångar som präglade Amerikaresan. På en presskonferens för de omkring 100 journalister som följde med från Rom, sade påven: ”Jag skäms förfärligt.” Den amerikanska kyrkan lider och blöder efter de pedofilskandaler som började avslöjas 2001 och som hittills lett till 13 000 anklagelser för övergrepp mot minderåriga under de senaste 60 åren. Offrens lidanden låter sig knappast beskrivas. De skadeståndskrav som rests har i vissa fall fört stiften till ruinens brant. Kyrkans trovärdighet har starkt ifrågasatts inte minst genom försöken att skydda förövarna. ”Skandalerna har bitvis hanterats mycket illa”, sade påven. Den allmänna misstänksamheten mot katols-ka präster och biskopar har också drabbat helt oskyldiga kyrkliga medarbetare. Påvens klara budskap var nolltolerans: ingen pedofil får bli eller vara präst; skärpt antagning av seminarister, få och goda präster är bättre än många präster; och framför allt måste kyrkan nu ta det pastorala ansvar som man har för att hjälpa offren att kunna helas. Påvens starka engagemang kom också till uttryck genom en extrainsatt punkt i det späckade programmet, ett möte med en grupp bestående av fem pedofiloffer från Bostons stift under kardinal O’Malleys ledning. De fick tillfälle att tala enskilt med påven i nuntiaturens kapell i Washington.

Berömde USA för religionsfriheten

En annan intention i bönen ”God bless America!” framgick av påvetalet vid välkomstceremonin på Vita husets ”södra gräsmatta” inför 12 000 speciellt inbjudna gäster. Den skulle kunna tolkas utifrån de positiva omdömen om värdlandet som påven som gästande statschef framförde som svar på president George W. Bushs hjärtliga välkomsttal när huvudpersonerna utväxlade artigheter med varandra. Benedictus XVI lovordade amerikanarnas sätt att förvalta immigranternas ursprungliga religiösa arv och han erinrade om deras ansvar som stormakt inför all världens nöd och utmaningar. Påven förväntade sig också att kravet att med diplomatins hjälp lösa internationella konflikter skulle uppfyllas helt och hållet, en vink om Heliga stolens uttalade kritik av invasionen av Irak. Benedictus XVI nämnde också FN:s fredsbevarande betydelse och uppmanade till ett starkt engagemang i den organisationen. Utan tvekan visade påven att han hyser positiva förväntningar på Amerika och på de amerikanska katolikerna. Att dessa förväntningar måtte uppfyllas var säkert en av intentionerna i bönen om att Gud skulle välsigna värdlandet.

Det amerikanska arvet med religionsfrihet, aktning för människovärdet, demokratin och frihetsidealet var också ett av de teman som återkom, till exempel vid mötet mellan påven och de amerikanska biskoparna, inte mindre än 350 stycken. Deras hjord omfattar cirka 70 miljoner troende, det vill säga knappt en fjärdedel av USA:s befolkning.

Sekulariseringen i det offentliga livet

Redan före besöket hade de nordamerikans-ka biskoparna ställt tre frågor till påven. Den första av dem rörde sekulariseringen i det offentliga livet och den relativism som uppträder hos både kyrkfolk och andra. Till detta hade påven att säga: ”Det tycks mig viktigt här i Amerika – i motsats till förhållandet på många platser i Europa – att den sekulära mentaliteten egentligen inte ställs i motsats till religionen. Vad som kännetecknar den åtskillnad som finns mellan kyrka och stat här har alltid varit en principiell aktning för religionen och dess offentliga roll, och det amerikanska folket är – om man får tro opinionsundersökningarna – djupt religiöst. Men det är inte nog att luta sig mot denna traditionella religiositet och gå vidare som vanligt medan fundamenten gradvis eroderar. Om man på ett seriöst sätt ska predika evangeliet kan man inte avstå från att grundligt analysera de faktiska utmaningar som evangeliet möter i den amerikanska kulturen.”

Men den amerikanska formen av sekularism tillåter att man bekänner att man tror på Gud och respekterar religionens och kyrkornas offentliga roll, men samtidigt reduceras tron på ett subtilt sätt så att de religiösa övertygelserna blir en minsta gemensamma nämnare. Tron blir ett passivt antagande som går ut på att vissa ting ”där ovan” är sanna, men den får ingen praktisk betydelse för det dagliga livet. Resultatet blir en allt mer utbredd åtskillnad mellan tro och liv, det vill säga att man kan leva som om Gud inte exi-sterade. Detta betyder att man närmar sig tron och religionen på ett alltmer individualistiskt och eklektiskt sätt. En uppfattning som ligger fjärran från den katolska uppfattningen: ”att tänka med kyrkan”.

De motmedel som påven ville rekommendera var att försöka befästa insikten om det inre sambandet mellan evangeliet och den i människan inneboende naturliga lagen; en sund syn på friheten och att undervisa i synnerhet de unga om frälsningen i Jesus Kristus som livets fullhet. Vid detta möte med landets biskopar påminde påven om det katolska lekfolkets viktiga roll som ”surdeg” i samhället.

Utbildning, både kunskapsförmedling och andlig fostran, var också temat i det tal som påven höll för ledarna för de katolska universiteten. Detta tal publicerar vi i dess helhet på sidan 15 i detta nummer. Det finns 220 katolska universitet i USA och de är öppna för alla studenter oavsett religion och konfession.

Den interreligiösa dialogens bidrag

Att Benedictus XVI också skulle möta företrädare för andra religioner vid sitt USA-besök var något av en självklarhet. Gång på gång betonade han värdet av dialog och samverkan mellan människor med en tro och en god vilja som ett fredsskapande medel. Vid det mötet sade påven bland annat: ”Detta land har en lång historia av samarbete mellan olika religioner inom många områden av det offentliga livet.” Han påminde om att den aktuella mötesplatsen bar namn efter hans föregångare påven Johannes Paulus II, ”kulturcentrum för mänsklig strävan efter mening och mål i livet i en värld med olika religiösa, etniska och kulturella gemenskaper”. Påven fortsatte: ”En inrättning som den här påminner oss om denna nations övertygelse att alla människor ska vara fria för att kunna söka sin lycka i överensstämmelse med sin natur som förnuftiga skapade varelser som har en fri vilja.” Påven kom i sitt tal också in på traderandet av religiösa traditioner, som han menade inte bara är till för att bevara ett arv utan också bidrar till den omgivande kulturen. ”Detsamma gäller för dialogen mellan religionerna: inte bara de som deltar utan även det omgivande samhället berikas av den. Om vi växer i vår ömsesidiga förståelse erkänner vi att vi tillsammans delar respekten för de etiska värden som det mänskliga förnuftet kan nå fram till och som kan uppskattas av alla människor som har en god vilja. Världen tigger om ett gemensamt vittnesbörd om sådana värden.” För trade-randet av tron är religiösa skolor en viktig faktor. ”Dessa institutioner berikar barnen andligt och kulturellt. Genom sina lärare får de unga lära sig att upptäcka varje människas gudomligt förlänade värde och de får på så sätt lära sig att respektera andras trosövertygelse och praktiserande av tron och kan därför stärka det civila samhällets liv.” Samhällsnyttan är enligt Benedictus XVI ett viktigt skäl att föra interreligös dialog. Men ”den viktigare målsättningen för dialogen är att upptäcka sanningen. Vad är mänsklighetens ursprung, vilket är dess mål?” Religiösa ledare har enligt påven ett särskilt ansvar, ja, en speciell kompetens att dra fram de djupare frågorna i förgrunden, att åter väcka männi-skorna, ”så att de varseblir den mänskliga exi-stensens hemlighet, och mitt i en turbulent tillvaro skapar rum för begrundan och bön”.

Talet inför FN:s generalförsamling

Från Washington bar det av till New York, där påven togs emot av jublande folkmassor på Manhattan. Ett av USA-resans mål var besöket i FN:s generalförsamling där påven skulle hålla högtidstal med anledning av 60-årsminnet av stadfästandet av FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna. I sitt tal anmärkte påven att denna deklaration är uttryck för en samsyn med ursprung i olika kulturella och religiösa traditioner och att den helhet som rättigheterna ger uttryck för inte får förstöras. Det går inte att välja ut en rättighet framför en annan. ”Varje stat har som sin primära plikt att skydda den egna befolkningen mot allvarliga och upprepade kränkningar av de mänskliga rättigheterna men också att skydda befolkningen från följderna av humanitära kriser oavsett om de uppstått genom naturkatastrofer eller människors handlande. Om en stat inte kan åstadkomma ett sådant skydd måste det internationella samfundet intervenera, nämligen med de rättsliga medel som FN och and-ra internationella institutioner har förutbestämt.” Påven uppmanade FN uttryckligen att ta på sig rollen som en global instans för världsordningen. Internationella konflikter måste i första hand lösas med diplomatiska medel. ”Att främja de mänskliga rättigheterna är och förblir den effektivaste strategin för att undanröja ojämlikhet mellan länder och sociala grupper, och för att höja säkerheten. I själva verket kan de som fallit offer för nöd och förtvivlan och de vilkas mänskliga rättigheter kränkts lätt falla offer för upprop om våld och äventyra freden.”

Att tron inte är en privatsak som bara hör hemma i människans eget inre, har Benedictus XVI ofta betonat. Detta får konsekvenser för religionsfriheten både på ett personligt och ett offentligt plan. Påven betonade i sitt tal att de mänskliga rättigheterna omfattar rätten till religionsfrihet och att denna rätt gäller både i sin individuella och sin samhälleliga dimension. ”Det är helt obegripligt”, hävdade påven, ”om det krävs att troende ska hålla inne med sin trosbekännelse för att få sina medborgerliga rättigheter tillgodosedda. Religionsfriheten kan inte inskränkas till att få fira gudstjänst. Perso-nens enhet kräver att människan också med sin tro ska kunna engagera sig i det offentliga livet. I detta sammanhang nämnde påven den insats som troende människor ska kunna göra i skolor, på universitet, i sjukhus och välfärdsinrättningar. ”Rätten till religionsfrihet måste skyddas både om den hotas av sekulära ideologier och om en religiös grupp befinner sig i minoritet.”

”FN är och förblir en prioriterad organisation för kyrkan där hon gör sitt bästa för att bidra med sin erfarenhet av ’det mänskliga’, som hon under århundraden utvecklat bland folk och kulturer och hon ställer alla sina medlemmar till den internationella gemenskapens förfogande. Denna erfarenhet och verksamhet som syftar till att garantera alla troende frihet försöker också stärka skyddet för personens rättigheter. Alla rättigheter grundar sig på personens transcendenta natur och är en konsekvens av detta. Den rättigheten tillåter män och kvinnor att förverkliga sin egen trosväg och sitt eget sökande efter Gud i denna värld. Erkännandet av den dimensionen måste blir starkare om vi vill stödja mänsklighetens hopp om en bättre värld och om vi vill skapa förutsättningar för fred, utveckling och samarbete och bevara den rättigheten för kommande generationer.”

Besök i synagoga och vid Ground Zero

Strax före sabbatens inbrott hann Bendictus XVI också med ett besök i den största judiska synagogan i New York. Att påvens USA-resa också var en pastoral resa med syfte att stärka katolikerna i deras tro kanske tydligast framgick av de ”magnumgudstjänster” som celebrerades på stora idrottsarenor i både Washington och New York liksom också av hans besök vid Ground Zero. Ground Zero som på militärspråk betecknar den punkt på jordytan som ligger just under själva bombexplosionen är i USA den konkreta påminnelsen om världens urskillningslösa ondska, sedan 11 september 2001 då det islamistiska terrorattentatet inträffade. Med bestämda och värdiga steg beträdde Benedictus XVI området. Hans hållning påminde om den man kunde notera vid besöket i Auschwitz. Han knäböjde ensam och bad för de 2 998 offer som enligt de senaste beräkningarna förlorade livet där. ”Kärlekens, medlidandets och räddningens Gud, se till oss människor av olika tro och olika traditioner ... Fridens Gud, skaffa fred i vår värld som präglas av våld ...”

Söndagsmässan i Yankee Stadium

Närmare 60 000 deltagare hade arrangörerna lyckats ordna plats för i Yankee Stadium för att fira söndagsmässan. Påven färdades runt arenan i papamobilen och möttes av en jublande människomassa. Det var en avspänd och hjärtligt leende påve som hälsade församlingen. Han räckte ut sina händer till hälsning och till välsignelse och han utstrålade stark värme. Det har ju sagts om hans föregångare Johannes Paulus II att det var en påve som man kom för att se och om Benedictus XVI att honom kom man för att lyssna till. Lyssna fick man till hans tal om mänskliga rättigheter, om människans värdighet, frihet och möjligheter att göra världen rättvisare och fredligare – ett budskap som mottogs med stor respekt i värdlandet.

En officiell avskedsceremoni på John F. Kennedy-flygplatsen avslutade påvens vistelse i USA. ”God bless America!” var påvens sista ord innan han steg in i flyplanet. Tack vare påvens hjärtliga uppträdande, hans tankeväckande tal, hans predikningar och hans möten med människor nådde han ut med sitt budskap och var och en som ville kunde förstå vilken välsignelse Benedictus XVI ville förmedla till FN:s generalförsamling och till katolikerna och till hela den nordamerikans-ka befolkningen.


Publicerad 2008 i nummer 4