Katolskt remissvar på äktenskapsutredningen
Åmell, Katrin



Den 15 januari gick remisstiden ut för yttrande över Äktenskaps- och partnerskapsutredningens betänkande Äktenskap för par med samma kön – vigselfrågor (SOU 2007:17). Därefter följde under ett par veckor intensiva diskussioner i medierna om trossamfundens och andra remissinstansers yttranden.

Kyrkorna i Sveriges Kristna Råd (SKR) – 27 medlemskyrkor – enades i ett gemensamt yttrande. En viktig punkt som kyrkorna är överens om är att termen ’äktenskap’ skall vara reserverad för samlevnad mellan en man och en kvinna. En annan punkt är att man bejakar utredarens slutsats att vigselplikt inte skall införas för de kyrkor som har vigselrätt.

Utöver vad man enats om inom SKR lämnade många kyrkor egna remissvar, där de mer ingående utvecklade sina egna specifika synpunkter. Så gjorde även den katolska kyrkan i ett 10-sidigt svar (det längsta av kyrkornas yttranden), som här summeras.

I utgångspunkterna till yttrandet sägs att det enligt katolsk uppfattning är möjligt att genom förnuftet få kunskap om vad det innebär att vara människa. Även kunskap om vad som är rätt och fel och hur männi-skan bör leva och handla kan erhållas genom förnuftet. Trots kulturella och religiösa skillnader är det möjligt att komma fram till grundläggande värden och normer som är gemensamma för alla människor och inte förändras från tid till tid. Lagstiftningen måste bygga på dessa grundvalar.

Antropologi och inkarnationsteologi

Den inledande delen beskriver synen på vad ett äktenskap är utifrån en bred katolsk antropologi förankrad i teologin om inkarnationen. Människan har en värdighet som person, vilket innebär att hon är unik och okränkbar, har ett förnuft, en egen vilja och ett inre liv. Hon existerar som person genom att hon tar gestalt i en kropp, som uttrycker hennes rikedom på ett sätt som är unikt för varje människa. Kroppen är en integrerad del av människan som person, inte bara ett opersonligt instrument som personen kan förfoga över.

Människan existerar som man eller kvinna. Som mänskliga personer har dessa samma värdighet och är jämlika. Skillnaden mellan dem ligger i att de har olika sexuell identitet som man och kvinna och därvidlag kompletterar varandra. (’Komplementaritet’ är en ofta återkommande term i yttrandet.) Skillnaden mellan könen grundas i mannens potential till faderskap och kvinnans potential till moderskap. Oavsett om denna biologiska förmåga förverkligas formar den mannens respektive kvinnans personlighet på ett djupgående vis. Man kan se det som två olika sätt att vara människa.

Människan är till för att ge och ta emot kärlek. Hon är inte självtillräcklig utan kan bli sig själv och förverkligas fullt ut endast i gemenskap med andra. I en sådan gemenskap ger hon av sig själv till andra, vilket yttrar sig i handlingar till andras bästa. Kärlek är därför inte främst en känsla utan en vilja och en beredskap att göra det som är gott för andra.

Som komplementära personer har mannen och kvinnan en riktning mot varandra. I sin sexuella olikhet uttrycker de en nära livs- och kärleksgemenskap, där de som man och kvinna uttrycker människans helhet. Den ömsesidiga självutgivelsen mellan mannen och kvinnan konkretiseras i den sexuella föreningen. Eftersom kroppen uttrycker hela den mänskliga personen är det inte bara sina kroppar som de ömsesidigt ger och tar emot, utan den sexuella akten omfattar hela mannens och kvinnans varelse som person. Mannen och kvinnan kan bara ge sig helt till varandra som personer om de är oersättliga och icke utbytbara för varandra. Deras kärlek måste vara slutgiltig och definitiv. Äktenskapet behövs därför som förbund, där en man och en kvinna offentligt och av fri vilja lovar att älska varandra och vara varandra trogna livet igenom.

Kärleken mellan mannen och kvinnan kan inte vara begränsad till dem själva, eftersom den ger möjligheter att ge livet vidare åt en ny människa. Om kapaciteten att alstra nytt liv utesluts, saknas det fullständiga förverkligandet av kärleken, som då sluter sig inom sig själv och förlorar sin självutgivande karaktär. Öppenheten för att ta emot ett barn måste därför finnas. Sexualiteten är således något mycket mer än enbart en möjlighet till njutning eller känsloupplevelse. Den är förbunden med familjebildning och ansvar, både för den andra maken och för barnen.

Äktenskapet som social institution

Som social institution skapar äktenskapet en stabilitet i relationen mellan familjens medlemmar vad avser tillhörighet, ömsesidigt beroende och ansvar. Där får barnen lära känna sitt biologiska ursprung och kan knyta an till äldre generationer, där kan de få en trygg identitet för sitt fortsatta liv.

Äktenskapet utgör alltså grunden för familjen, som i sin tur är den grundläggande enheten i samhället. Makarna bidrar till samhällets och mänsklighetens fortbestånd när de överför etiska, sociala och kulturella värden till en ny generation. Därför är äktenskapet inte bara relaterat till makarna och deras barn, utan det har även en viktig social dimension genom familjens betydelse i samhället.

Äktenskapet som sakrament

Äktenskapet mellan döpta personer är enligt katolsk tro ett sakrament. Det ömsesidiga och fullständiga samtycket mellan brud och brudgum att ingå äktenskap konstituerar äktenskapet. Makarna ger själva åt varandra äktenskapets sakrament när de i vigselakten uttrycker sitt samtycke. Prästen eller diakonen som assisterar vid vigseln tar emot brudparets samtycke och ger kyrkans välsignelse.

Som sakrament är äktenskapet ett tecken på det oupplösliga kärleksförbund som finns mellan Kristus och kyrkan. Genom sakramentet ges Kristi nåd till makarna. Därigenom kan deras kärlek bli mer fullkomlig och deras oupplösliga enhet stärkas. Makarna närvarandegör Guds kärlek till människorna och kan i äktenskapet också samarbeta med denna kärlek för att frambringa ett nytt mänskligt liv. Sakramentet ger därför en djupare innebörd åt äktenskapet.

Homosexuella relationer och äktenskap

Enligt katolsk uppfattning saknas i homosexuella relationer de nödvändiga elementen hos äktenskapet, nämligen komplementari-teten och förmågan att frambringa nytt liv (prokreation). En homosexuell relation kan därmed aldrig utgöra ett äktenskap. Denna uppfattning innebär inte att den katolska kyrkan ringaktar homosexuella, utan dessa har självfallet rätt att bemötas med samma respekt som andra, eftersom alla människor har samma inneboende värdighet. Varje kränkande beteende mot homosexuella måste därför fördömas.

Att par av samma kön inte kan ingå äktenskap strider inte mot rättviseprincipen att lika fall skall behandlas lika, eftersom deras situation när det gäller funktionen och uppgifterna i samhället inte överensstämmer med situationen för två makar som man och kvinna. Av samma skäl är det inte heller fråga om någon diskriminering eller särbehandling.

Ny lagstiftning

Försök pågår nu att omdefiniera äktenskapet till att enbart utgöra ett kontrakt som reglerar ekonomiska förhållanden mellan enskilda som valt att bo tillsammans oberoende av kön. Synen på äktenskapet som förening mellan man och kvinna delas av alla större kulturer i världen och hör till mänsklighetens gemensamma arv. Ifall en helt annan uppfattning om äktenskapet får legal status, skapas en kultur där det inte längre är möjligt att förstå det unika goda med äktenskapet, som en enhet mellan en man och en kvinna. Det skulle då inte heller finnas en juridisk term för att beteckna föreningen mellan två komplementära personer med potential att frambringa nytt liv.

Kritik mot betänkandet

I yttrandet framförs en omfattande kritik mot själva betänkandet. Här kan endast några av dessa punkter nämnas. Enligt regeringens direktiv var utredarens uppdrag att göra en grundlig analys av frågan om par av samma kön bör kunna ingå äktenskap samt att redovisa samtliga skäl för och emot. Någon sådan analys har inte skett utan utredaren har uppfattat uppdraget så att ”det snarare handlar om en bedömning av skälen för eller emot att äktenskap skall ingås av par med samma kön än en analys i vedertagen mening” (s. 219). Det systematiska utredningsarbetet har reducerats till förmån för utredarens ”bedömning”. En annan brist är att utredaren har koncentrerat sig mest på äktenskapets rättsverkningar men underlåtit att beakta dess etiska, kulturella och religiösa aspekter.

Frågan om det finns något reellt behov av en lagändring blir inte närmare belyst. Argumenten om att äktenskapet har ett högre symbolvärde än partnerskapet samt att äktenskap mellan homosexuella kan vara ”viktigt som värdemätare både för deras egna relationer och för omgivningens inställning” (s. 230) kan knappast betraktas som tillräckliga skäl.

Betänkandet brister även ifråga om redovisning av vilka belägg som finns för de olika bedömningar som görs. Det finns t.ex. en utförlig redovisning från de länder där par av samma kön kan gifta sig, medan diskussionen i andra länder som Frankrike och Danmark, där man valt att inte ändra äktenskapsbegreppet, däremot redovisas bristfälligt eller inte alls.

Frågan om konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen för barn som växer upp utan en far eller en mor berörs endast knapphändigt utan redovisning av den kritik som framkommit i vissa studier.

Efter kritiken mot betänkandet som sådant betonas att frågan om samkönade äktenskap måste bli föremål för en betydligt mer ingående reflektion än den som redovisas i betänkandet. Man erinrar om att riksdagen under riksmötet 2003/04 gav regeringen i uppdrag att tillkalla en parlamentarisk utredning för att utreda frågan om ändrad äktenskapslagstiftning. Istället för en enmansutredning borde en kommitté med bred sammansättning av experter, också i sådana ämnen som etik och teologi, ha tillsatts. Religionen spelar fortfarande en positiv roll när det gäller att utforma och upprätthålla äktenskapet som en mänsklig och social institution. De flesta svenskar gifter sig inom religiösa samfund och för många bidrar den religiösa dimensionen till att fördjupa äktenskapets betydelse. Det vore olyckligt om riksdagen utan en djupgående analys skulle förändra en institution som är av sådan grundläggande betydelse för civilisationen och kulturen. Därför föreslås att en bred parlamentarisk utredning tillsätts, vilket tidigare var planerat.

Formerna för ingående av äktenskap

På en punkt är man överens med utredaren, nämligen att trossamfunden också i fortsättningen skall ges rätt att förrätta civilrättsligt giltiga vigslar, eftersom en sådan ordning kan sägas respektera äktenskapets religiösa karaktär. För den katolska kyrkan är ändå detta av underordnad betydelse, då den katolska sakramentala vigseln är nödvändig för att ett äktenskap mellan katoliker skall betraktas som giltigt inom den katolska kyrkan, oavsett hur den civilrättsliga lagstiftningen är utformad. Liksom utredaren anser man också att det inte bör införas någon vigselplikt åt trossamfund som får vigselrätt.

Avslutningsvis påpekas att äktenskapet mellan katoliker regleras av den kanoniska rätten, Codex iuris canonici. Som del av den världsvida katolska kyrkan kan inte den katolska kyrkan i Sverige ändra den kanoniska rätten eller förrätta vigslar i strid mot dess bestämmelser. Därför måste den katolska kyrkan få rätt att i varje enskilt fall själv avgöra om en vigsel är förenlig med den kanoniska rätten för att kunna fortsätta att bistå staten med att förrätta vigslar som har civilrättslig giltighet.

Det är i skrivande stund omöjligt att veta vilken betydelse trossamfundens yttranden kommer att få i den fortsatta politiska behandlingen av frågan om samkönade äktenskap. I vilket fall som helst har nu den katols-ka kyrkan och andra trossamfund tillvaratagit möjligheten att klart uttala sina uppfattningar.

Den katolska kyrkans yttrande i sin helhet kan läsas på: http://www.katolskakyrkan.se/FileSender.aspx?id=473.

Sveriges Kristna Råds yttrande finns att läsa på: www.skr.org.



Publicerad 2008 i nummer 2