Västergötland var kristendomens inkörsport
Beskow, Per

Nya arkeologiska fynd visar att Varnhem var ett tidigt kristet centrum och att det därför vore lämpligt att placera ett kloster där. Samtidigt fanns en spänning mellan de nya klosterordnarna och lokalsamhället. Varför var cisterciensmunkarna till en början så impopulära i Varnhem?

Det råder inget tvivel om saken. Västergötland har spelat en väsentlig roll i historien om hur Sverige kristnades och hur det svenska riket med tiden kom till stånd. Påståendet kanske ännu kan möta en viss misstro med tanke på ”Västgötaskolans” överdrifter på 1980-talet, men faktum kvarstår. Genom sitt läge har landskapet erbjudit den bästa infallsvinkeln för utländsk påverkan i det dåvarande Sverige. Göta älv och Vänern erbjöd kommunikationsleder som förband Västergötland med Nordsjön och Västeuropa. Mängden av kyrkor från 1100-talet vittnar också om hur snabbt kristendomen fick fäste i området. I mitten av 1000-talet upprättades det första svenska biskopssätet i Skara på initiativ av Olof Skötkonung – om man får tro Adam av Bremen – och den blivande domkyrkan började byggas omkring 1060. Kung Olofs övriga kontakter med Västergötland framstår i dag som rätt oklara.

I dagens Västergötland odlar man sina medeltidsminnen bättre än på de flesta håll i landet. Skara stiftshistoriska sällskap, med sin outtröttlige utgivare Johnny Hagberg, ger med en förvånande snabbhet ut böcker som belyser Västergötlands medeltidshistoria. Från bara de senaste åren kan man nämna utgivningen av Skaramissalet, ett förmodligen norskt missale från 1100-talet som hamnat i Skara redan på 1200-talet och är bundet i Sveriges äldsta bokband. År 2006 utkom det i en praktfull faksimilutgåva; ett exemplar av boken har för övrigt överlämnats till Vatikanbiblioteket. Samma år följde Avlatsbreven från Västgötadelen av Skara stift, redigerad av Johnny Hagberg. År 2007 utkom Sven-Erik Pernlers stora monografi S:ta Elin av Skövde och under hösten Kloster och klosterliv i det medeltida Skara stift, återigen redigerad av Johnny Hagberg och med bidrag av många sakkunniga författare. Närmast att vänta är en bok om Gudhems kloster, utgiven av sonen Markus Hagberg. Detta är en utgivningstakt som bara kan imponera! Till detta kan läggas en bok som utkommit på annat förlag, Claes Thelianders Det medeltida Västergötland: en arkeologisk guidebok (Historiska Media 2004), informativ, aktuell och vackert illustrerad.

Ibland springer historien ifatt historikerna. Ingen av författarna hade kunnat beröra de sensationella utgrävningarna invid Varnhems kloster under förra året. Så vitt vi kan bedöma förskjuter de tiden för Västergötlands äldsta kyrkliga liv omkring 100–150 år tillbaka i tiden. Från 2005 till 2007 har man vid utgrävningar funnit en stenkyrka som dateras till senast omkring 1040 och därmed är Sveriges äldsta daterade stenkyrka. Än mer intressanta är de omgivande gravarna – på sydsidan för männen, på nordsidan för kvinnorna – som skall ha anlagts så tidigt som i slutet av 800-talet. Placeringen tyder på att de har legat på var sin sida om en nu försvunnen träkyrka. Gravarna ligger enligt kristen sed i öst-västlig riktning. Mer ovanligt är att en del av männen har fått gravgåvor med sig – knivar och bryn – något som inte brukade höra till kristen begravningssed. Någon kristen mission i Västsverige före år 1000 finns inte nämnd i skriftliga källor. Det kommer att ta tid att utvärdera fynden i Varnhem, men det finns redan nu anledning att utifrån dem omdatera den äldsta kristna historien.

Tidiga kristna gravar

Det finns också andra arkeologiska fynd som pekar i samma riktning. Sporadiska exempel på kristet gravskick kan man finna i Västergötland så tidigt som på 500-talet, men man kan inte dra några säkra slutsatser av detta. Några kilometer norr om Varnhem ligger Såntorps gravfält. Vid utgrävningar 1963–1966 fann man där 31 skelettgravar för både kvinnor och män innanför en så kallad domarring. De är placerade i öst-västlig riktning och därför sannolikt kristna, och de dateras till 900-talet. Liksom i Varnhem finner man här gravgåvor, bland annat ett bronsspänne med ett kors och ett bysantinskt mynt, omgjort till hänge. I Karleby nära Mariestad fann man i slutet av 1980-talet spår av två träkyrkor från ca år 1000 – de äldsta daterade kyrkobyggnaderna i Sverige (Theliander, s. 139, 201–203).

Som vi vet började Ansgar en kristen mission i Birka omkring 830, och församlingen där bestod ett stycke in på 900-talet, men inga fynd av kyrka eller gravar har än så länge påträffats i Birkautgrävningarna. Ansgar sändes ut av den karolingiske kejsaren Ludvig den fromme. Denne ville i första hand få till stånd en mission i södra Danmark, och det var där som Ansgar senare fick sina största framgångar. Det finns därför knappast någon anledning att knyta Varnhemsfynden till Ansgarsmissionen. Mer sannolikt är att blicken bör riktas mot det ännu angelsaxiska England (detta var ju före den normandiska invasionen 1066). En angelsaxisk mission tog fart i Danmark (inklusive Skåne) under den tid då Sven Tveskägg och Knut den store lade England under sig (1013–1035). Men också tidigare fanns täta förbindelser mellan England och Danmark, särskilt under den så kallade Danelagen, från slutet av 800-talet fram till mitten av 900-talet, då delar av norra och östra England låg under danskt välde. Vi vet att många av vikingarna slog sig ner i England, gifte sig med kristna kvinnor och ibland övergick till kristendomen. Genom deras förmedling kan alltså kristendomen i någon utsträckning ha etablerats i hemlandet. Och vikingarnas hemland var inte enbart nuvarande Danmark utan omfattade också svenska västkusten och den norska Viken, som enligt somliga språkforskare har gett vikingarna sitt namn.

Spår av engelskt inflytande finner vi i Norge redan under denna tidiga period. Den norske kungen Håkon Haraldsson ”den gode” (ca 920–960/61), med tillnamnet Adalsteinsfostre, uppfostrades i England av kung Athelstan (varav namnet) och övergick till kristendomen. Sedan han tagit makten upprättade han ett rike som sträckte sig från Vestlandet längs nuvarande svenska västkusten, kanske ända ner till Själland. Här försökte han införa kristendomen, införskaffade präster och sägs också ha låtit bygga kyrkor, men projektet misslyckades, och kristendomen i Norge fick vänta ännu ett halvt århundrade. Det är inte omöjligt att Västergötland kan ha nåtts av hans mission under just denna period.

Varför Varnhem?

I en av gravarna i Varnhem har man påträffat ett resealtare av ett slag som det också finns andra exempel på från Sveriges äldsta kristna tid. Det är en liten invigd stenskiva som en resande präst har haft med sig och som fungerat som underlag när han firat mässan på annat ställe än i en kyrka. Sådana används för övrigt fortfarande i den katolska kyrkan. Fynden av resealtaren visar hur mässan firats utom- eller inomhus in-nan någon kyrka kunde byggas. Man antar i detta fall att den gravlagde var präst. Behövdes kanske inte resealtaret längre när nu kyrkan var byggd, så att prästen kunde få det med sig i graven?

Men dessa fynd kastar också nytt ljus över den senare historien. Varnhem är mest känt för det cistercienskloster som anlades där omkring 1150. Den komplicerade tillkomsthistorien berättas om i en enda källa, en handskrift från 1409. Den anses vara en kopia av ett original från Varnhem, och det finns ingen egentlig anledning att underkänna dess källvärde. Liksom Alvastra i Östergötland sägs Varnhems kloster här ha grundats av franska munkar från Clairvaux, men detta skall ha skett på omvägar. Den första etableringen skedde på Lurön i Vänern, därifrån flyttade munkarna till Lugnås nära Mariestad, och slutligen skall de ha fått mark av en högättad kvinna i Varnhem vid namn Sigrid och kunde då uppföra klostret. Alla dessa uppgifter låter alltför triviala för att vara påhittade.

Utgrävningar på Lurön, senast nu i somras, har inte lett till några spår av ett kloster, och den utgrävda kyrkan där är från 1100-talets början. Men detta är inte något argument mot en kortvarig vistelse på Lurön – den var kanske så kort att munkarna inte efterlämnade några spår. Inte heller i Lugnås finner vi några spår av dem, sannolikt av samma skäl. Men varför valde man just Varnhem? Var det en slump? De nya fynden visar nu att platsen varit ett tidigt kristet centrum och därför attraktivt för placeringen av ett kloster. Detta kan också förklara något av det motstånd som munkarna till en början tycks ha mött. Kung Erik den heliges gemål Kristina gjorde enligt berättelsen allt hon kunde för att få bort munkarna och trakasserade dem, bland annat genom att släppa in halvnakna kvinnor i klausuren! Också prästen på orten deltog i trakasserierna. Munkarna flydde till Vitsköl i Danmark och återkom först efter några år, då man hade lugnat ner sig i Varnhem.

Detta ger anledning till reflektioner. Låt vara att historien kan vara påbättrad, men den återspeglar en existerande spänning mellan de nya klosterordnarna och lokalsamhället. Varför var cisterciensmunkarna så impopulära i Varnhem? Man bör vara klar över att klosterrörelsen i Sverige var något nytt. Vi tänker oss gärna att kyrkan och klostren var mer eller mindre ett och detsamma, men den tidiga kristendomen i Sverige var inte klostrens sak utan kungens och stormännens. Det var de som anställde präster, och de kyrkor de byggde betraktade de som sin egendom. Privatkyrkosystem och patronatsrätt var den rådande modellen ända fram till 1100-talets slut.

Cistercienserna

Cisterciensklostren innebar en ny vändning. De var gemenskaper som levde tillsammans oberoende av det omgivande samhällets struktur, och sitt gudstjänstliv och sin livsföring ordnade de precis som de själva ville utan att rådgöra med någon utomstående. Dessutom levde de i celibat, något som ännu var ett främmande levnadssätt i miljön. Prästcelibatet genomfördes slutgiltigt först på Skänninge möte 1248, och under 1100-talet har säkert en stor del av prästerskapet i Sverige levat i äktenskap. Både präster och lekmän kunde alltså se på dessa exotiska nykomlingar från Frankrike med största misstro. I Alvastra låg det annorlunda till, eftersom det kring kung Sverker fanns ett ledande skikt som hade nära kontakter med ärkebiskopen i Lund och via honom med Frankrike. Om Varnhem var en redan existerande kyrklig centralort i Västergötland kan klosteretableringen ha betraktats av stormännen som ett intrång.

Men ganska snart förändrades bilden. Cisterciensklostren – som i Västergötland var Varnhem och nunneklostret Gudhem – inte bara accepterades utan blev kulturförmedlare på ett sätt som inte kan överskattas. Boklig bildning och praktiska kunskaper – trädgårdsodling, bevattning, läkeväxter och mycket annat – omvandlade med tiden det gamla vikingasamhället till en del av den europeiska civilisationen. Nordbornas kontakter med kontinenten och England bestod inte längre som förr av krigståg och handelsresor – Norden anslöts nu till det nätverk av samhällsskick, sedvänjor och kunskapsförmedling som redan fanns utbrett över Europa. Under 1100-talet och dess konkurrens mellan kungaätter i Östergötland och Västergötland (den sverkerska och den erikska) var Alvastra och Varnhem betydelsefulla replipunkter.

När städerna sedan växte fram övertogs denna förmedling till stor del av de nya mendikantordnarna (tiggarordnarna). Franciskanerna och dominikanerna inrättade konvent i många svenska städer, bland annat i Skara och Lödöse. Under 1300- och 1400-talen fick Östergötland en övervikt genom den heliga Birgitta och Vadstena kloster som drog till sig uppmärksamhet från hela Sverige, men när det gäller den äldre kristna tiden har Västergötland mer att bjuda på än de övriga av våra landskap.


Publicerad 2008 i nummer 2