Hur värden bildas och består – att fastställa och förmedla värden i ett pluralistiskt samhälle
Joas, Hans

Utifrån egen forskning gör författaren en analys av hur värdesystem uppstår, bland annat ur ett filosofihistoriskt perspektiv.

Debatten om värden pågår för fullt. Förmedling av värden, religionens roll i sammanhanget och frågan om europeiska värden är bara några exempel. Eftersom diskussionen om detta förs dagligen ska jag här inskränka mig till några aspekter som enligt mitt sätt att se är viktiga. Jag menar att det starka framhävandet av värdefrågor i det offentliga samtalet hör samman med att det filosofiska värdebegreppet och delvis också värdefrågor inom samhällsvetenskaper-na under de senaste decennierna har ansetts vara totalt inaktuellt. Mellankrigstidens filosofi i Tyskland och i USA producerade otaliga publikationer om ”värde”. Under efterkrigstiden däremot utgavs inget. Inom sociologin var värdetemat aktuellt fram till 1960-talet men kom sedermera i bakgrunden, vilket betyder att man idag står inför uppgiften att definiera begreppen, om man ska lyckas slå broar mellan filosofi, samhällsvetenskaper och den allmänna debatten. Jag har för min del arbetat i tio år inom ämnesområdet. Jag kan nämna att man kan studera principerna i min bok Die Entstehung der Werte som utkom redan 1997. Jag har arbetat mycket utifrån religionens betydelse eftersom jag är särskilt intresserad av den religiösa erfarenhetens betydelse i förhållande till generella erfarenheter av värden, religiös relation till värden respektive sekulariserad relation till värden.

Ett passivt element

Jag ska börja med två erfarenheter som jag tror att vi alla har gjort. Utifrån dem ska jag försöka att utmejsla en definition av begreppet ’värde’. Den första erfarenheten är att internalisering av värden inte kan åstadkommas med avsikt, åtminstone inte på ett direkt sätt. Den kan inte vara objekt för en intention. Vi vet ju alla mycket väl vad som blir resultatet av goda föresatser. I mina hemtrakter säger man att när man avgett ett nyårslöfte så står det sig till trettondagen. Till den 6 januari räcker det men för det mesta inte längre. Människor upplever inte att de är bundna av ett värde för att någon har sagt: ”Du ska vara så god att känna dig bunden till detta värde!” Moralpredikningar är synnerligen ineffektiva för att uppfostra till vissa värden. Det tror jag att alla som har barn håller med om. Varför är det så? Jag hävdar att det beror på att internalisering av värde med nödvändighet måste innehålla ett passivt moment. Det vill jag helst uttrycka med ett gammalmodigt tyskt ord. Tidigare talade man nämligen när det gällde ämnet internalisering om Ergriffensein (att vara gripen, rörd av något). Beträffande uttrycket Ergriffensein gillar jag det passiva. Jag tror att det begreppet är mer adekvat än ordet ’val’ som ofta förekommer i facklitteraturen idag. Jag tror inte att det stämmer att vi väljer våra värden. Vi väljer på basis av värden. Givetvis gör vi val eftersom något föresvävar oss vara gott eller ont, men vi kommer inte fram till våra fundamentala föreställningar om vad som är gott eller ont genom att vi fattar beslut utan därför att någonting på något sätt griper tag i oss eller fängslar oss. Den första komponenten som man måste beakta fenomenologiskt när man talar om värde, värdebildning och hur värden uppkommer, är detta passiva element, erfarenheten av att bli berörd, bli gripen.

Frihet

Den andra erfarenheten som jag vill uppmärksamma är att jag tror att alla människor har starka bindningar till vissa värden. När vi uppfattar något som en sådan bindning har vi i detta sammanhang ingen känsla av ofrihet utan snarare en intensiv känsla av att ytterst vara ”ett med sig själv”. Begreppet ’bindning’ skulle också kunna tolkas så: ”Egentligen är jag fri men olyckligtvis är jag bunden till ett värde som inskränker min frihet.” Men detta beskriver inte den subjektiva erfarenheten av hur vi känner oss bundna till ett värde. Jag har många gånger förklarat det med det berömda, kanske aldrig uttalade, Luther-citatet som skulle härröra från att han anmodades att återkalla sina läror: ”Här står jag och kan inte annat, Gud hjälpe mig, Amen.” Man kan litet skämtsamt fråga sig vad han menade när han sade: ”Jag kan inte annat.” Givetvis hade han kunnat något annat. Och det hade varit fördelaktigt för honom åtminstone kortfristigt om han hade sagt: ”Naturligtvis kan jag något annat, så allvarligt menade jag det inte”, eller något liknande. Men detta ”Jag kan inte annat” betyder inte ”Jag förfogar inte över någon språklig eller intellektuell kapacitet som gör att jag kan ta tillbaka vad jag sagt”. Det går inte heller med: ”Jag kan inte annat eftersom jag tvingats till detta”.

Intressant nog antyder tvång en tendens till att återkalla. Det skulle snarare uttryckas och nu transponerar jag Luther till vårt samtida språk: ”Jag skulle inte kunna titta mig i spegeln i morgon.” Alltså, jag kan inte ta tillbaka, eftersom jag i så fall inte skulle kunna upprätthålla min självbild. Det som är väsentligt i denna andra punkt är att fastän internaliserade värden i hög grad är bindningar inger de oss känslan av att verkligen vara identiska med oss själva och inte som något som måste isoleras från det som vi är. När vi talar om värde, internalisering av värden och hur värden uppstår berör vi ett fenomen som handlar om att vi är gripna, fängslade av något som vi inte kan styra direkt, som utlöser och efterlämnar en intensiv känsla av frihet inom oss.

Värde, norm och önskemål

Nästa steg i min framställning är ett försök att vidareutveckla dessa erfarenheter så att de kan användas när begrepp ska definieras. När man abstrakt, inte fenomenologiskt, vill få klart för sig vad vi talar om måste man skilja begreppet ’värde’ från två andra begrepp som visserligen ligger nära varandra men som enligt min uppfattning helt klart låter sig åtskiljas. Det rör sig om begreppen ’norm’ och ’önskemål’. Just värde och norm nämns i den offentliga debatten och i den pedagogiska litteraturen ofta i samma andetag som om de betydde ungefär samma sak. I min begreppsapparat som i vart fall är baserad på litteratur med 100 år på nacken skiljer sig normer och värden på ett radikalt sätt från varandra. Det finns inte heller i filosofin och i samhällsvetenskaperna någon kvasijuridiskt fastställd standarddefinition, men för mig är frågor om värdeförmedling annorlunda än frågor om normer och om hur normer uppstår och förmedlas. Jag menar att värden är attraktiva och normer är restriktiva. Överallt när något är förbjudet av en juridisk eller moralisk norm, ett bud eller en lag, inskränks människors handlingsutrymme. Många mål är visserligen tillåtna, men inte alla medel för att uppnå dessa mål. I vårt land är det tillåtet att köpa alkoholhaltiga drycker, men det är inte tillåtet att ta med sig alkohol från en affär utan att betala. Målet för handlandet är alltså legalt, men många medel som leder till detta mål för handlandet är uteslutna. Det finns till och med mål för handlingen som är olagliga. Om inköp av alkohol vore principiellt förbjudet, som i Saudiarabien, så vore inte bara stöld utan också inköp otillåtet. Detta som en illustration när jag säger att normer är restriktiva. De utesluter vissa möjligheter som jag egentligen har därför att de är moraliskt eller lagligt otillåtna. Värden är något helt annat. Värden är attraktiva. Man kan också säga att de är konstitutiva vilket betyder att värden faktiskt ger mig idéer om att göra vissa saker genom att jag till exempel har en stark personlig förebild som jag orienterar mig efter och just därigenom får idéer som överträffar mig själv.

Nu kommer vi fram till skillnaden i förhållande till önskningar. Även bland experter är det ett viktigt ämne eftersom ekonomer och vissa samhällsvetare och filosofer som orienterar sig nära paradigm som gäller för ekonomisk teori sätter likhetstecken mellan värde och önskemål och använder till exempel begreppet ’preferens’, som enligt min uppfattning suddar ut en central skillnad. För mig är det en viktig betydelseskillnad mellan önskan och värde. Den store amerikanske filosofen John Dewey försökte på 1930-talet klargöra skillnaden med ett begreppspar som skiljer mellan desired och desirable. Desires, önskningar-na är faktiska önskningar: jag vill det. Jag har lust med det eller det – allt som faktiskt går att konstatera som önskan. Ett värde är ingen faktisk önskan utan ett värde är en föreställning om det som en önskan är värd. Därför kolliderar också våra värden med våra önskningar. Jag har just nu lust att sova men jag känner mig uppfordrad, på grund av min föreställning om att jag vill göra något bra, att inte sova nu utan förbereda mig för en föreläsning. Alltså är värde för mig inte helt enkelt önskan och inte, som ekonomerna menar, långfristiga eller långfristigt stabila önskningar utan föreställningar om vad som är önskvärt. De är inte emotionellt neutrala föreställningar. De är starkt emotionellt laddade. Alltså lyder min definition på värde: Värden är starkt emotionellt laddade föreställningar om vad som egentligen i sanning är värt att önska.

Nu övergår vi till en annan fråga som också tas upp i min bok. Var-ifrån härstammar dessa värden egentligen? Då menar jag inte främst i historisk mening. Jag menar i stället att man i en viss fundamental, antropologisk mening kan fråga: Hur kommer det sig att någon på det sätt som jag beskrivit finner att något är gott? Att det är evident subjektivt och spontant för denna människa att något är gott, och att det också berör på ett starkt emotionellt sätt. Alltså säger jag det ur ett subjektsperspektiv. Säg inte: Ja, folk har ändå olika föreställningar. Det handlar inte bara om att det som verkar gott för människor ofta inte behöver någon ytterligare motivering, utan det är i sig uppenbarligen gott också om andra inte ser det. Jag vill än en gång betona att om man bryter mot denna subjektiva värdeevidens utlöser man starka känslor hos folk, till exempel ilska. Det finns människor som i samtal säger att de inte har några starka bindningar till något värde. Under ett fortsatt samtal säger de: ”Alltså, vad jag absolut inte kan tåla är det eller det.” Då blir ändå deras internalisering av värden uppenbar.

Internalisering, självmedvetande och självtranscendens

I vilka situationer uppkommer då internalisering av värden? Här måste man skilja mellan hur värden uppstår och hur internalisering uppstår. Men denna skillnad gäller egentligen bara för den som tror att värde existerar även om ingen känner sig bunden till något värde, alltså att det någonstans skulle finnas ett eget ”värderike”. Men då jag inte tror att det finns något värderike, tror jag att värden bara existerar om männi-skor känner sig bundna till dem eller om de åtminstone finns bevarade i några kulturella vittnesbörd eller skrifter. Jag hävdar att värden skapas i och med erfarenheten av självmedvetandet och självtranscendensen. Självmedvetandet syftar till att vi, när vi kommer till världen, som bekant visserligen är en biologisk individ i betydelsen av vissa entydiga kännetecken, som man kan mäta och väga oss etc. Men vi föds inte som ett själv i socialpsykologisk betydelse. Det betyder att vi, när vi kommer till världen, inte står i något reflexivt förhållande till oss själva. Den som har barn vet att dessa beter sig reflexivt till sig själva redan innan de kan säga ”jag” och att de i början använder sitt namn för att beteckna sig själva. När min son var liten kallade vi honom ofta för Bubi och alltså talade han om sig själv som Bubi. ”Bubi vill inte.” Kloka vänner rådde oss att akta oss så att han inte livet igenom skulle tala om sig själv som Bubi. Så dumt, snart nog lärde han sig att använda det personliga pronomenet jag, förstås. Vi förvärvar ett själv som ett reflexivt förhållande till oss, och jag vill hävda med stöd av socialisationsforskningen och utvecklingspsykologin att vi förvärvar detta reflexiva jag-förhållande i huvudsak i sociala förbindelser med människor som vi har ett starkt emotionellt förhållande till i vår barndom. Som små barn kan vi inte skilja mellan en sådan viktig emotionell relationsperson och denna relationspersons värden. Värden uppstår alltså när självmedvetandet utvecklas i oss. I en och samma akt, som vi så att säga identifierar oss med för oss viktiga personer, identifierar vi oss också med deras världsbild och deras värden. En treåring kan inte säga: ”Jag tycker om min pappa, men hans åsikter tycker jag är helt galna.” En 13-åring kan man nästan identifiera med en sådan utsaga. Det som det lilla barnet inte kan, lär det sig senare och det blir en central del av puberteten. Det sker en differentiering mellan de emotionella relationerna till personen och reflexionen av det värdeinnehåll som denna person representerar endera explicit eller genom sitt sätt att bete sig. Puberteten är som bekant inte den sista utvecklingsfasen utan attityder hinner ändra sig många gånger. Jag älskar ett citat av Mark Twain: ”Mellan min tjugonde och min fyrtionde födelsedag blev min far allt klokare.” På detta ämnesområde finns mycket kunskap som vi noga måste ge akt på. Det ursprungliga skiktet av vår värdebindning uppstår i identifikationen med dessa första relationspersoner i socialiseringen.

Nu lever vi – och nu kommer jag till den andra delen – i en kultur där ingen helt enkelt kan besvara frågan om varför han egentligen företräder vissa bestämda värden med: ”Eftersom pappa ville det.” Jag kan visserligen säga: ”Jag uppfostrades av mina föräldrar till att ha en mycket stark orientering mot rättvisa.” Men jag måste dessutom på något sätt uttrycka att jag själv erfarit eller insett detta, att jag är tacksam gentemot mina föräldrar för denna uppfostran eftersom jag verkligen tycker att rättvisa är något verkligt centralt. Jag måste än en gång reflexivt tillägna mig det som förmedlades på ett primärt stadium av min socialisering eller också måste jag på ett reflexivt sätt distansera mig från det. Jag måste i den meningen skaffa mig ett förhållande till detta tidigaste skikt av min egen erfarenhet och i någon mån motivera det. Det som intresserar mig framför allt är vad som händer med internaliseringen när självet redan är format. Den första fasen är visserligen empiriskt mycket viktig, men teoretiskt inte längre något nytt och inget uppseendeväckande. Den andra fasen tycks mig inte vara så självklar teoretiskt, och här vill jag införa begreppet självtranscendens. Inte så att ni ska tro att jag vill smuggla in religionen här. Begreppet ’självtranscendens’ har ingenting med det religiösa begreppet ’transcendens’ att göra. Det är ett rent deskriptivt psykologiskt begrepp och har inget med ett transcendent väsen att göra utan det syftar på en psykologisk process då ett redan format själv gör erfarenheten att detta själv överskrider sina gränser. Det är att vara ”gripen” som jag nämnde tidigare. Vi är egentligen redan ett själv, men vi går igenom en fundamental, värderelaterad transformationserfarenhet. Inom sociologin finns det mycket litteratur om konversioner som man kan anföra, men det rör sig om ett värdeneutralt begrepp när man där talar om konversion, alltså inte bara om någon som funnit den sanna tron, utan all förändring av det fundamentala relationssystemet, också när någon som varit troende förlorar tron. Allt

detta är konversion; även övergången till ett omfattande sekulärt tolkningssystem.

Ett filosofihistoriskt perspektiv

I min bok hävdar jag att det mellan 1887 och 1934 pågick en oerhört intensiv debatt om denna fråga, som tystnade efter andra världskriget eller redan i slutet av 1930-talet. De tider som anges är naturligtvis inte exakta. 1887 skulle vara en hänsyftning till att Nietzsche då gav ut Über die Genealogie der Moral och 1934 en hänsyftning till att John Dewey utgav A Common Faith. Varför tycker jag att det är viktigt i sammanhanget? Jo, jag skulle vilja ge en historisk återblick på hur dessa reflektioner om värden uppkom. Jag tror att begreppet ’värde’ i filosofihistorien av tvingande skäl har ersatt begreppet ’gott’. Alltsedan det antika Grekland har det i filosofin funnits en föreställning om ett objektivt gott som existerar oberoende av människor. Det gäller frågan om kunskapen om det goda. Framför allt kristendomen och i synnerhet Augustinus har styrt tankarna till denna frågeställning: om vi när vi lärt känna det goda och trots detta kan handla mot det, eller om vi när vi lärt känna det goda med nödvändighet också gör det eftersom det uppfyller oss så starkt och motiverar oss. Jag hävdar nu, utan att här kunna föra något längre resonemang om det, att värdebegreppet ersatt begreppet ’gott’ eftersom en mängd aspekter på det goda därmed kan uttryckas. Det finns därmed inte bara det enda goda som gäller för alla och som är helt oavhängigt av människor och som gör att man kan säga: För er är detta det otvivelaktigt goda, men för andra är det något annat som är det otvivelaktigt goda. Det är svårt att sätta det goda i pluralform. Alltså föreslog tyska filosofer faktiskt omkring 1840 att man i stället för att ge uttryck för olika föreställningar om det goda skulle tala om olika värden. I värdebegreppet ingår ett subjektivt moment, visserligen inte så att ingen längre hade någon föreställning om det goda, men man menar att det inte finns något av människor fullständigt oavhängigt gott. Andra som har en annan föreställning om det goda far inte vilse utan de har så att säga erfarenhetsmässigt en för dem djupt betydelsefull föreställning om det goda. Jag menar att det är en viktig orsak till att värdebegreppet används här. Den andra historiska orsaken står också i förbindelse med Nietzsche. Om nu inte det enda goda finns så utgår också möjligheten att tänka att historien på något sätt skulle åstadkomma ett tillstånd som realiserar detta entydigt goda. Då blir det plötsligt oklart om det faktiskt inte skulle kunna uppstå andra helt annorlunda och också nya former av föreställningen om det goda i historien. Jag hävdar faktiskt att Nietzsche är den förste som på ett radikalt sätt har tänkt denna tanke. Jag utnämner honom, om ni tillåter detta uttryck, till uppfinnare av distinktionen mellan värden och det goda.

Låt oss begrunda fascismen som ett värdesystem. Jag hävdar att det inte stod klart år 1900 och att ingen då hade förutsett att det tjugonde århundradet skulle frambringa ett så mäktigt värdesystem som fascismen. Hade inte första världskriget ägt rum skulle kanske inte det värdesystem som fascismen representerar kunnat uppstå. Men det händer saker i den här världen som alltid leder fram till nya idéer. Jag berömmer Nietzsche men bara för att han ställde frågan och inte för svaret. Nietzsche var enligt min mening en pionjär då han först av alla frågade: Hur uppstår värden? Och han var medveten om två värden som han menade vara helt centrala för den judiska och kristna traditionen. Rättvisa var det centrala judiska värdet och det kristna värdet var kärlek. Han utvecklade teorier om hur det kom sig att judarna var så fanatiska i sin rättvisa eller borde vara det, och varför de kristna bygger allt omkring Deus caritas est – för att tala med påven – att Gud är kärlek som det centrala. Jag anser att den teori som Nietzsche utvecklade här är falsk och absurt falsk, alltså ett psykologiskt och historiskt vansinne. Om någon skulle tvivla på det är jag gärna beredd att motivera det.

Kollektiv extas och transcendens

Frågan lyder: Hur ska vi beskriva de erfarenheter där människor utvecklar en känsla som gör att det för dem är subjektivt självklart att något bestämt skulle vara gott, och detta faktum är ett fenomen som fullständigt överskrider deras dittillsvarande själv? Jag har ett exempel från den franske klassikern i sociologi, Émile Durkheim, om hur han har föreställt sig detta. Han skriver om den australiensiska urbefolkningen och vissa nordamerikanska indianbefolkningar. Det centrala fenomen som han framställer är något som jag skulle kunna kalla ”kollektiv extas”. Han beskriver extatiska sammankomster av männi-skor. Människor som samlas och som vid dessa samlingar upplever en emotionellt stigande hetta.

Tänk på Luis Bunuels film Dödsängeln där en fin middag inte kan avslutas eftersom det utanför finns en skräckfigur utan att man kan se den. Det leder till att folk måste stanna kvar tillsammans. Människor som ställt in sig på en högst civiliserad gemensam middag och som i normala fall likaså civiliserat skulle ha skilts åt måste stanna kvar i ett rum. Då förändras alla sociala relationer mellan människorna eftersom utgången, på sätt och vis bakvägen, är borta. Jag har upplevt detta på intercitytåg som susar fram i fem timmar utan hinder, då alla korrekta damer blir allt tröttare under loppet av dessa timmar och på ett märkbart sätt förändras. Bland de församlade sjunker självkontrollen. Detta behöver inte bara betyda något negativt utan kan också upplevas som en verklig stimulans. Just när självkontrollen faller bort faller förvisso hämningar också bort. Jag vet av egen erfarenhet att när jag druckit alkohol får jag en känsla att jag kan tala alla språk som jag någon gång läst flytande och på något sätt grejar jag det också. De hämningar som annars finns är borta och därigenom växer man också lite utöver sig själv. I backspegeln står det inte alldeles klart om man har inbillat sig det och vad andra anser.

När man talar fritt inför en publik finns ett relevant exempel på fenomenet. Det fria talet känner intuitivt hela tiden om publiken hänger med eller inte. Vid en provföreläsning där man inte ville att jag skulle få tjänsten satt alla stelt och ingen skrattade när jag skämtade. Leendet stelnar, det blir bara pinsamt. När publiken följer med på ett sympatiskt sätt är det helt annorlunda. När ett skämt dyker upp som man inte ens förberett och man får en känsla av att man växer utöver sig själv.

I alla kulturer har man lärt sig att främja detta med konstlade medel. Detta har också beskrivits inom religionspsykologin. Askes före gudstjänsten, fasta, ingen alkohol, inget sex osv. så att man plötsligt skulle kunna släppa lös, vilket leder till starka erfarenheter av ett överskridande utöver sig själv. Teorin bakom detta är att människor är benägna att för alltid bevara sådana situationer där de på detta sätt känt sig hänryckta och de kommer att bevara denna intensiva erfarenhet i sitt minne. Sådana erfarenheter kommer senare att tolkas som om de har något att göra med objektiva attribut som fanns med i den situation då erfarenheterna gjordes. När man en gång om året på midsommarnatten träffas på en bestämd klippa där den kollektiva extasen äger rum kan tolkningen bli att det beror på denna natt eller på klippan. Det är det spontana sättet att åstadkomma helighet. Klippan blir till ett heligt berg. Det förekommer ett heliggörande av föremål och platser i världen och ett kontingent relationssystem som dessa platser relateras till. Detta exempel skulle vara ett delsvar på fenomenet hur intensiva känslomässiga bindningar till något kan uppstå, i detta fall till platser och personer. Givetvis finns det också bland moderna företeelser situationer där kollektiva erfarenheter görs, dels sådant som sker spontant som öppnandet av Berlinmuren, dels medvetet organiserade som till exempel riksdagarna i Nürnberg. Typiskt för sådana situationer är den hänryckning utöver sig själv som erfars. Fotbollsarenor är också ett bra exempel på detta. Man går inte dit så mycket för matchens skull som för den gemensamma upphetsningen.

Personliga erfarenheter

Detta utgör bara den ena sidan av erfarenheten av självtranscendens. Den andra sidan är en i högsta grad individuell erfarenhet av detta, till exempel en intensiv bön eller en individs andliga mystiska erfarenhet. För mer än hundra år sedan skrev filosofen William James en bok om religion där han skiljer på tre olika typer av bön. Jag talar nu inte om ”begärande bön” alltså när man ber om något och inte om ”rituell bön” alltså när man upprepar bestämda böner, utan om ett slags öppen kommunikation med Gud. Jag frambär mina sorger och mina bekymmer inför Gud och han svarar mig. Just här finner vi en sådan erfarenhet av att växa ut över sig själv. Den icke-troende tenderar att driva gäck med detta. Hur kan någon svara när det inte finns någon där? Men det spelar ingen roll om man är troende eller ej, fenomenologiskt måste man erkänna att de troende uppfattar ett svar, att de åtminstone i sitt subjektiva relationssystem har en känsla av att de får ett svar. Det betyder att det finns något bortom dem själva som i sådana intensiva erfarenheter också skapar en sådan visshet som inte går att attackera med rationella argument. I min bok Entstehung der Werte och i den senare boken Braucht der Mensch Religion? har jag delvis försökt att framställa en diversifierad fenomenologi över erfarenheter av sådan självtranscendens, eftersom det är nödvändigt för att jag ska kunna undersöka hur männi-skor når fram till internalisering av värden. En naturupplevelse till exempel kan vara en sådan erfarenhet av självtranscendens. Människor som då de befinner sig på en bergstopp, vid en havsstrand, i en skog upplever att de är ett med naturen.

Upplevelser av självtranscendens förekommer också i medlidande, i att bli så utom sig av någon annan och därigenom inte längre vara vid sina sinnen och uppleva den andres lidanden intensivare än verkligheten. Det finns en sorts särskilt fina samtal där det inte bara handlar om att utbyta information eller om en till intet förpliktande konversation utan att samtalet lyfter och man talar med varandra på ett sätt som gör att man får en känsla av att nu har jag förstått den andre och han mig också. Även sexuella erfarenheter är intensivt berörande genom upplevelsen av att smälta samman med en annan kropp och en annan person. Jag tror att vi har behov av en diversifierad fenomenologi för sådana erfarenheter av decentralisering av personen, som samtidigt leder till en bindning till den – om jag får uttrycka det filosofiskt – latent propositionella kvaliteten av erfarenhetssituationen. Jag anser inte att det i detta fall bara handlar om känsloattacker som är utan kvalitet. Vi vet att det döljer sig en artikulerbar kvalitet i dessa erfarenheter. Det är bara så otroligt svårt att artikulera denna kvalitet. Vi vet, att när vi möter tolkningsförslag till sådana erfarenheter, att dessa tolkningar kanske uttrycker vad vi upplevt på ett bra sätt, men andra förslag gör det inte. I min bok om religion har jag skrivit att troende människor ofta accepterar sin tro eftersom de uppfattar tron som den ideala formen av sådana intensiva, för dem trovärdiga, erfarenheter. Andra accepterar inte tron eftersom den på intet sätt tycks kommunikabel med deras erfarenheter.

Jag har bara gett en liten överblick över olika fenomenen som hör samman med självtranscendens. För att visa hela den rikedom som hör till de fenomen som jag vill relatera till värdefrågorna måste förmågan att artikulera sådana erfarenheter och tolka dessa fokuseras.

Översättning: Anna Maria Hodacs

Artikelförfattaren är professor vid Max-Weber-Kolleg för kultur och samhällsvetenskap i Erfurt.


Publicerad 2008 i nummer 3