Kyrkans intellektuella diakoni
Benedictus XVI

Vi publicerar här det tal som påven Benedictus XVI höll till katolska lärare vid Catholic University of America, Washington D.C. torsdagen den 17 april 2008. Påven framhåller i detta tal vad som är de katolska utbildningsinstitutionernas bidrag till samhällets bästa: att genom att bevara kunskapens enhet leda unga människor till sanningen, som är något vida mer än enbart faktakunskaper.

”Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting” (Rom 10:15). Med dessa ord av profeten Jesaja, citerade av den helige Paulus, hälsar jag er alla – visdomens budbärare – med värme; och genom er personalen och studenterna vid de institutioner som ni representerar. Det är en stor glädje att få möta er och dela med mig av några tankar om den katolska utbildningens natur och identitet idag. Särskilt vill jag tacka fader David O’Connell, rektor vid Catholic University of America, för de varma orden när ni hälsade mig välkommen. Jag uppskattade dem mycket och jag ber er att vidarebefordra min djupa tacksamhet till alla vid detta universitet: lärare, personal och studenter.

Utbildning är ett av kyrkans mest centrala uppdrag: att förkunna evangeliet, det glada budskapet. Först och främst är varje katolsk utbildningsinstitution en plats för att möta den levande Guden, som i Kristus uppenbarar kärlekens och sanningens förvandlande kraft (jfr Spe salvi, 4). Detta möte väcker en längtan efter att lära känna och allt mer förstå Kristus och hans undervisning. De som möter honom dras av själva evangeliet till ett nytt liv, som i sig innefattar allt som är sant, gott och vackert; ett kristet liv som hittar näring och styrka i Herrens lärjungagemenskap, kyrkan.

Hoppets redskap

Dynamiken mellan kunskap, ett personligt möte och det kristna vittnesbördet tillhör den sanningens diakonia som kyrkan utövar i mänskligheten. Guds uppenbarelse är ett erbjudande till varje generation att upptäcka den yttersta sanningen om det egna livet och om historiens mål. Denna uppgift är aldrig enkel; den inbegriper hela den kristna gemenskapen och driver varje ny generation av katolska lärare att låta kraften i Guds sanning i alla dess dimensioner genomsyra de institutioner de tjänar. På detta sätt aktiveras Kristi evangelium, så att det leder både lärare och elever mot den objektiva sanningen. Denna överskrider både det partikulära och det subjektiva genom att peka mot det universella och absoluta och gör det därför möjligt att med tillförsikt förkunna det hopp som inte sviker (jfr Rom 5:5). Som motkraft mot personliga svårigheter, moralisk förvirring och kunskapens fragmentisering tjänar lärdom och utbildning, grundad på den enda sanningen, som ett kraftfullt hoppets redskap för såväl enskilda personer som samhället.

Kära vänner, detta lands historia uppvisar många exempel på kyrkans engagemang på detta område. För den katolska kyrkan här har utbildning verkligen varit något högprioriterat. Uppgiften har inte kunnat lösas utan stora uppoffringar. Giganter som den heliga Elizabeth Ann Seton [1774–1821, kanoniserad 1975 av påven Paulus VI] och andra som grundat institutioner, lade målmedvetet och framsynt grunden till det som idag utvecklats till ett imponerande nätverk av församlingsanknutna skolor. Dessa bidrar till kyrkans och nationens andliga hälsa. Somliga, som till exempel den heliga Katherine Drexel [1858–1955, kanoniserad 2000 av påven Johannes Paulus II], ägnade sitt liv åt att ge utbildning åt dem som andra försummat – i hennes fall afro-amerikanerna och den nordamerikanska ursprungsbefolkningen. Genom de katolska skolorna har en oändlig skara av hängivna nunnor, munkar och präster, tillsammans med självuppoffrande föräldrar, hjälpt generationer av immigranter att resa sig ur fattigdom och finna en plats i samhällets mitt.

Uppoffringarna fortsätter ännu idag. Detta hoppets apostolat – som arbetar för att möta de materiella, intellektuella och andliga behoven hos mer än tre miljoner barn och studenter – är något enastående. Det öppnar också stora möjligheter för amerikanska katoliker att stödja institutionerna finansiellt. Dessas fortlevnad måste kunna garanteras på lång sikt. Det är också mycket viktigt att tillsammans göra allt som är möjligt för att garantera att institutionerna förblir öppna för människor oavsett deras sociala eller ekonomiska status. Inget barn ska kunna nekas en utbildning utifrån hans eller hennes tro, vilket i sin tur ger nationen en själ.

De katolska utbildningsinstitutionernas bidrag till samhällets bästa

Idag finns det somliga som ifrågasätter kyrkans satsning på utbildning, och de undrar om inte hennes resurser skulle komma till bättre nytta på något annat område. I en nation som denna tillhandahåller staten rikliga möjligheter till utbildning, och många hängivna och storsinta människor – män som kvinnor – går hedervärt in i dessa uppgifter. Därför är det på sin plats att vi reflekterar över vad som utmärker våra katolska utbildningsinstitutioner. På vilket sätt bidrar de till samhällets bästa genom att fullgöra kyrkans primära kallelse, att missionera?

Allt kyrkan gör föds ur hennes övertygelse att hon är sänd att vara en budbärare från Gud själv: i sin godhet och visdom har Gud valt att uppenbara sig själv och yppa sin viljas hemlighet (jfr Ef 1:9; Dei Verbum, 2). Guds längtan efter att göra sig själv känd och människans inneboende längtan efter sanningen utgör den kontext i vilken männi-skan söker efter livets mening. Detta fantastiska möte fortsätter i den kristna gemenskapen: den som söker sanningen blir en som lever av tro (jfr Fides et ratio, 31). Processen kan beskrivas som en rörelse från ”jag” till ”vi”, där den enskilde kommer att räknas som en i gudsfolket.

Samma känsla för den gemensamma identiteten – vem tillhör jag? – genomsyrar också våra katolska institutioners livssyn. Den katolska identiteten hos ett universitet eller en skola beror inte bara på hur många katoliker som går där. Det är framför allt fråga om övertygelse –tror vi verkligen att det är i Ordet som blev kött som människans mysterium får sin tydligaste förklaring (jfr Gaudium et spes, 22)? Är vi beredda att ge oss helt – vårt intellekt och vår vilja, vår själ och vårt hjärta – till Gud? Tar vi emot den sanning Kristus uppenbarar? Kan man känna av gudstron på våra universitet och skolor? Tar den sig levande uttryck i ett liturgiskt, sakramentalt liv? I bön, tjänande, hunger efter rätt-färdighet och respekt för Guds skapelse? Bara så kan vi vittna om vilka vi är och vad vi hävdar.

Sanningens kristillstånd och trons

I detta perspektiv kan man förstå att ”sanningens kristillstånd” i samtiden har sina rötter i ett ”trons kristillstånd”. Bara genom tron kan vi ge vårt gensvar på Guds vittnesbörd och bekänna honom som den transcendente garanten för den sanning han uppenbarar. Återigen ser vi att de katolska undervisningsinstitutionerna står inför den dubbla uppgiften att befordra en personlig relation till Jesus Kristus och att avge ett gemensamt vittnesbörd om hans kärlek. Samtidigt vet vi alla, och det oroar oss, hur svårt många har att överlämna sig åt Gud idag. Det är ett komplext fenomen och jag funderar ofta över det. Kanske är det så att samtidigt som vi har ansträngt oss för att vinna de ungas intellekt så har vi försummat deras vilja. Följaktligen ser vi med förtvivlan hur begreppet frihet misstolkas. Frihet är inte att ställa sig utanför. Frihet är att ställa sig innanför – att bli delaktig i själva Varat. Därför kan vi inte nå den sanna friheten genom att vända oss bort från Gud. Att välja det skulle vara att omedelbart åsidosätta just den sanning vi behöver för att kunna förstå oss själva. Ett särskilt ansvar vilar därför på var och en av er, och era kolleger, att väcka de ungas längtan efter tron och uppmuntra dem att delta i kyrkans liv. Det är här friheten når fram till trons visshet. När vi väljer att leva av denna sanning tar vi emot trons liv i dess fullhet, vilket har anförtrotts åt kyrkan.

Därmed blir det tydligt att en katolsk identitet inte är beroende av statistik. Inte heller kan den reduceras till ett renlärigt kursinnehåll. En katolsk identitet betyder mycket mer än så: att alla aspekter av undervisningen genljuder av kyrkans liv i tron. Bara genom tron kan sanningen inkarneras och förnuftet bli sant mänskligt, så att det kan leda viljan på frihetens väg (jfr Spe salvi, 23). På detta sätt deltar våra institutioner på ett avgörande sätt i kyrkans mission och tjänar verkligen samhället. De blir platser där det blir möjligt att se hur Gud är aktivt närvarande i våra mänskliga förehavanden. Där kan de unga upptäcka glädjen i att likt Kristus leva för andra (jfr ibid., 28).

Utbildningsinstitutionerna spelar en avgörande roll i kyrkans primära uppgift att missionera. Denna uppgift står i harmoni med nationens grundläggande strävan efter att utveckla ett samhälle som tjänar den mänskliga personens värdighet. Från tid till annan ifrågasätts emellertid kyrkans bidrag till offentligheten. Det är därför viktigt att påminna oss om att tron och förnuftet aldrig motsäger varandra (jfr Första Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om den katolska tron, Dei filius, IV: DS 3017; Augustinus Contra academicos, III, 20, 43). I själva verket gör kyrkans mission henne delaktig i mänsklighetens ansträngningar att nå sanningen. Genom att tydligt formulera den uppenbarade sanningen tjänar hon samhällets alla medlemmar. Kyrkan säkerställer att förnuftet renas och kan förbli öppet gentemot den yttersta sanningen. Genom att överbringa den gudomliga visheten kastar hon ljus över grundvalarna för den mänskliga moralen och etiken. Hon påminner alla grupper i samhället om att det inte är praxis som formar sanningen utan att det tvärtom är sanningen som ska vara basen för praxis. Detta bidrag till offentligheten undergräver inte på något sätt tolerans och legitim mångfald. Det kastar istället ljus över själva den sanning som gör konsensus möjlig och hjälper till att göra det offentliga samtalet rationellt, ärligt och ansvarigt. På samma sätt förtröttas aldrig kyrkan att upprätthålla de grundläggande moraliska kategorierna rätt och fel. Utan dem vittrar hoppet sönder och ger plats för kalla och pragmatiska nyttoberäkningar, där personen inte betraktas som något mer än en spelpjäs på ett slags ideologiskt schackbräde.

Sanning är mer än faktakunskaper

Vad gäller utbildningen i ett samhälle så får sanningens diakonia en särskild betydelse när den sekulära ideologin driver in en kil mellan tro och sanning. Denna uppdelning leder till att man tenderar att jämställa sanning med faktakunskaper. En positivistisk mentalitet avvisar metafysiken och förnekar därmed sanningens grundval samtidigt som den avvisar behovet av en moralisk vision. Sanning är mer än faktakunskaper: att känna sanningen innebär också att ledas till det goda. Sanningen talar till hela personen och vårt gensvar involverar hela vårt väsen. Vi finner denna optimistiska vision i vår kristna tro, därför att denna tro har fått skåda Logos, Guds skapande förnuft, som i inkarnationen visat sig som Godheten själv. Istället för att bara vara förmedling av ett antal fakta – ”informativ” – är evangeliets sanning skapande och förvandlande – ”performativ” (jfr Spe salvi, 2). Med tillförsikt kan de kristna lärarna frigöra de unga från positivismens begränsningar, och väcka i dem en mottaglighet för sanningen, för Gud och hans godhet. Då hjälper ni också till att forma deras samvete som, upplyst av tron, öppnar vägen till inre frid och respekt för andra.

Det kommer därför inte som en överraskning att det inte bara är våra egna kyrkliga gemenskaper som har höga förväntningar på de katolska lärarna utan även samhället i stort. Detta ger er ansvar och möjligheter. Fler och fler människor – särskilt föräldrar – efterfrågar det bästa vad gäller barnens bildning. Som mater et magistra [moder och lärarinna] delar kyrkan denna angelägenhet. När det inte finns något absolut bortom den enskilda individen blir det yttersta kriteriet det egna jaget och att tillfredsställa individens omedelbara önskningar. Vi riskerar då att tappa bort det objektiva perspektiv som vi bara kan nå genom att erkänna den mänskliga personens grundläggande transcendenta dimension. Med en sådan relativistisk förståelse inskränks oundvikligen utbildningens syften. Långsamt sänks normerna. Vi ser idag en försagdhet vad gäller Det goda och hur en ständig jakt efter något nytt gör sig gällande som frihet. Vi bevittnar hur man förutsätter att alla erfarenheter är av lika värde och en motvilja mot att erkänna något som ofullkomligt eller som ett misslyckande. Särskilt allvarlig är den svåra och viktiga sexualundervisningens reducering till en ren riskbedömning där alla referenser till skönheten i den äktenskapliga kärleken saknas.

Att upprätthålla kunskapens grundläggande enhet

Hur ska då kristna lärare reagera? Dessa skadliga utvecklingstendenser visar på ett akut behov av vad vi skulle kunna kalla ”intellektuell välgörenhet” (intellectual charity). Denna aspekt av barmhärtighetsverket kallar läraren att se hur det stora ansvaret att leda de unga till sanningen inte är något mindre än en kärleksgärning. Utbildningens värdighet ligger i att leda dem som utbildas till verklig fullkomning och lycka. Den intellektuella välgörenheten upprätthåller kunskapens grundläggande enhet gentemot den fragmentisering som följer när förnuftet kopplas loss från sanningssökandet. Den för de unga på den väg som leder till den djupa tillfredsställelsen i att utöva sin frihet i relation till sanningen, och den strävar efter att tydliggöra hur sanningen hör ihop med alla aspekter av familjeliv och offentligt liv. När de ungas längtan efter sanningens fullhet och enhet väl har blivit väckt, kan de säkerligen värdesätta upptäckten att frågan om vad de kan veta öppnar sig mot det stora äventyret vad de borde göra. Här kommer de att erfara ”på vad” och ”på vem” det är möjligt att tro, och finna inspiration att lämna sitt bidrag till samhället på ett sätt som väcker andras hopp.

Kära vänner, jag vill sluta med att särskilt fästa vår uppmärksamhet på hur ytterst viktig er egen verksamhet och ert eget vittnesbörd är på våra katolska universitet och skolor. Låt mig för det första få tacka er för er hängivenhet och er storsinthet. Sedan min egen tid som professor, och jag har också hört detsamma från era biskopar och från tjänstemännen på Kongregationen för katolsk utbildning, vet jag att det goda rykte som de katolska utbildningsinstitutionerna har här i landet är er och era företrädares förtjänst. Era osjälviska bidrag – med allt från enastående forskning till arbete i innerstadsskolor – tjänar både ert land och kyrkan. För detta vill jag uttrycka min djupa tacksamhet.

För de katolska universitetens fakultetsmedlemmar vill jag ännu en gång framhålla värdet av akademisk frihet. I kraft av denna frihet är ni kallade att söka sanningen vart än en noggrann analys av fakta leder er. Samtidigt är det också så att om man genom att hänvisa till akademisk frihet vill rättfärdiga en position som står i motsättning till kyrkans lära så skulle det föröda ett katolskt universitets identitet och uppdrag. Detta uppdrag finns i hjärtat av kyrkans munus docendi [lärouppdrag, ö.a.] och inte oberoende av det.

Överge inte skolapostolatet

Lärare och administrativ personal, på såväl skolor som universitet, har plikten och förmånen att ansvara för att eleverna och studenterna får undervisning i katolsk tro och katolskt liv. Detta kräver att det offentliga vittnesbördet om Kristi väg – sådant vi finner det i evangelierna och sådant det förvaltas av kyrkans läroämbete – tillåts färga alla aspekter av institutionens liv, både inne i och utanför klassrummet. Att avvika från denna vision försvagar den katolska identiteten; och istället för att ge större frihet så leder det oundvikligen till oreda – moraliskt, intellektuellt och andligt.

Jag vill också rikta ett särskilt ord av uppmuntran till de ordensbröder och ordenssystrar som är involverade i trosundervisningen, och som försöker göra unga människor mer mottagliga i deras vardag för trons gåva. Att undervisa i tron är ett krävande apostolat, samtidigt som det finns många tecken på en längtan hos de unga att lära sig om tron och verkligen praktisera den. Om detta nyvaknade intresse ska kunna växa behöver lärarna ha klart för sig vad som är den katolska utbildningens särskilda natur och specifika roll. De måste också vara beredda att ta ledningen i det åtagande som hela skolan gått in i: att vägleda de unga, och deras familjer, till en harmoni mellan tro, liv och kultur.

Här vill jag rikta en särskild vädjan till ordensbröderna, ordenssystrarna och prästerna: överge inte skolapostolatet. Än mer: förnya ert engagemang för skolorna, och då särskilt i fattigare områden. På de platser där många tomma löften lurar de unga bort från sanningens och frihetens väg är de evangeliska råden en oersättlig gåva som kyrkans vigda tjänare har. Jag vill uppmuntra ordensfolket som är här idag att än mer försöka främja nya kallelser. Var förvissade om att ert vittnesbörd och er tjänst bland de unga ger dem och deras familjer inspiration.

Till er alla säger jag: vittna om hoppet. Ge näring åt ert vittnesbörd genom bönen. Svara dem som frågar er om det hopp som blir synligt i era liv (jfr 1 Petr 3:15) när ni lever ut den sanning som ni undervisar i. Hjälp era elever och studenter att lära känna och älska Den som ni har mött, Den vars sanning och godhet fyller era hjärtan med glädje. Låt oss med den helige Augustinus säga: ”vi som talar och ni som lyssnar är alla lärjungar till en och samma lärare” (Sermones, 23:2). Med dessa uttryck för vår gemenskap vill jag i glädje nedkalla över er, era kolleger, elever och studenter, och era familjer, min apostoliska välsignelse.



Översättning: Mikael Löwegren


Publicerad 2008 i nummer 4