William Shakespeares katolska tro
Ljungberg, Carl Johan

Joseph Pearce vill med sin bok The quest for Shakespeare: The bard of Avon and the Church of Rome visa att William Shakespeare var katolik, bland annat genom att peka på att katolska lärosatser och seder i hans dramer och dikter återges korrekt och inlevelsefullt.

Var Shakespeare katolik? Själv svarade han aldrig öppet på frågan, begripligt nog i en tid då det protestantiska England bekämpade den gamla tron och rädslan för de katolska staterna, främst Spanien, var stark hos många engelsmän. Även en samtida som John Donne fick lida för att han fötts i en katolsk familj.

Vissa har menat att Shakespeare inte hade någon utpräglad tro. Till dem hör George Santayana och Peter Ackroyd. Andra har, åtminstone sedan 1800-talet, tvärtom öppet hävdat att diktarens verk genomsyras av en romersk-katolsk kristendom som dramernas gestalter levandegör och problematiserar. Författare som Chateaubriand, Hillaire Belloc och G.K. Chesterton samt teologer som kardinal Newman hör till dessa bedömare. Flera historiker har pekat på att diktarens släkt var varmt katolsk, liksom på att han själv ofta umgicks i katolska kretsar. För att rädda livhanken och för sin karriärs skull tvangs han hålla en låg profil. Hans tro förblev dock obruten och så sent som i skaldens egna testamentsförordnanden, hävdas det, tas särskild hänsyn till de släktingar och vänner som behållit Romkyrkans lära.

Nu tar Joseph Pearce upp temat i en bok kallad The quest for Shakespeare: The bard of Avon and the Church of Rome, där de fakta och analyser som finns i ämnet lyhört granskas på nytt. Pearce menar att diktarens katolska övertygelse var tydlig, och att den var mer än blott nostalgisk och affektiv. Shakespeares diktvärld är så att säga den förtridentinska, medeltida katolicismen med dess särskilda syn på läran och sakramenten liksom dess uppfattning om människan som buren av kristet hopp. Shakespeares tro visas genom att katolska lärosatser och seder i dramer och dikter återges korrekt och inlevelsefullt, något som för dåtida litteratörer inte var självklart.

Pearce säger sig från början ha tvivlat på att Shakespeares tro kunde beläggas, men under arbetets gång har hans åsikt ändrats. Diktaren själv var av naturliga skäl fåordig om detta och ger i sina utsagor mer antydningar än klara besked. Pearce menar dock att man utan att skruva tesen kan visa att Shakespeare livet igenom förhöll sig positiv och trofast till katolicismen.

Katolska motiv

Dåtidens England lade stor vikt vid läskunnighet och litterära kunskaper. Att Shakespeare höll fast vid påvekyrkan kan ändå inte förklaras enbart med att han som ung elev i Stratfords latinskola hade insupit det medeltida latinarv som också var starkt katolskt. Hans lärare i skolan var inte bara språklärda utan medvetna, övertygade katoliker. Och diktaren själv ville enligt Pearce aktivt föra denna tro vidare. Om hans figurer så bara utropar ”Vid heliga Anna!” tyder det enligt Pearce på äkta övertygelse. Dygdiga gestalter som Isabella i Lika för lika har enligt Pearce författarens särskilda stöd. Likaså tycks till exempel Shakespeares fördömanden av dödssynderna i dramer som Trettondagsafton och Slutet gott vara mera än tillfälliga. För martyren sir Thomas More som avrättats 1535 sägs han vidare ha hyst stor sympati.

Även intrigerna pekar i samma riktning. I Kung Lear – denna pjäs som märkligt nog ofta setts som en tragedi – framhåller Pearce att förvecklingen faktiskt för till ett gott slut. Dramats figurer går visserligen igenom en form av skärseld, men de når också paradiset. Att vid Elizabeth I:s död 1603 Jakob I efterträdde henne, alltså en son till den katolska Maria Stuart, kunde ha väckt en förmodan att han skulle behandla Englands katoliker med tolerans. Här avslöjas dock att det hopp som Shakespeare kanske känt vid kungens trontillträde snart förbyttes i sorg, då kungens benägenhet att bevaka sina maktpositioner, hans machiavellism, alltmer börjat framgå. Denna sorg och besvikelse bestämmer tonen hos Shakespeares tre pjäser från de åren: Othello, King Lear och Macbeth. I King Lear finns en passage som särskilt smärtsamt uttrycker denna insikt om att tiderna mörknat:

”The weight of this sad time we must obey,
speak what we feel, not what we ought to say.
The oldest hath borne most: we that are young
shall never see so much, nor live so long.”

Men – hoppet segrar ändå, och det beror bland annat på att ansvaret för riket nu läggs i Edgars händer. Edgar, den döpte, är också den som med sitt kristna samvete får återge Lear hans själsliga sundhet. ”Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden.”

Möjligen menar Pearce att Shakespeare höll de katolska dragen mera i schack under den mest antikatolska tiden. Just efter drottning Elizabeth I:s död skrev Shakespeare däremot Slutet gott allting gott liksom sitt mest ”katolska” verk Lika för lika. ”Det är nästan som om en tung börda hade lyfts av hans tyngda musa så att han till sist gavs en chans att uttrycka sig mer fritt utan att frukta censur eller vedergällning”, skriver Pearce. Det hopp för katolikerna som drottningens död väckte skulle dock snart stäckas. Den protestantiska politiken återupptogs. Kanske var Prosperos sorgsna ord i Stormens slutakt i själva verket Shakespeares egna:

”Och vild förtvivlan blir min lön,
Om jag ej räddas med en bön
Så stark att den till himlen går
Och uppå själva nåden rår.”

Reformationen i England

Den religiösa motsatsställning som öppnats med Henrik VIII:s reformation kom att få vida återverkningar i form av konflikter och förföljelse, vilket fick många att dölja sina katolska åsikter. År 1568 sökte den katolska drottningen Maria av Skottland skydd i England, vilket väckte hopp om att hennes lära skulle återinföras där. Men när hon fängslades och det så kallade Norra upproret till hennes stöd (lett av hertigen av Norfolk) krossades och över 800 katolska rebeller avrättades, dog hoppet ut. Det har antagits att detta uppror inspirerade Shakespeare (visserligen bara 4 år då det utbröt) till krigsskildringen i Henrik IV där paralleller dras till religionskonflikterna i hans egen barndom. I verken Julius Caesar, Richard II och Hamlet kan författarens sympati för martyrdrottningen anas. Däremot lär han inte ha delat upprorsmakarnas åsikter eller deras bittra val av medel.

År 1570 svarade påven Pius V på Elizabeths åtgärder genom att bannlysa henne och befria alla hennes undersåtar och tromän från deras eder och förpliktelser mot drottningen. Efter detta ökade polariseringen mellan de båda lägren markant. Misstänksamhet och strävan att dölja sina åsikter blev regel. I Shakespeares familj bör det ha uppfattats så att man nu närmast var laglös.

Föräldrarnas katolicism

Redan under Edvard VII:s regering, på 1540-talet, hade Thomas Cranmer med hårda medel drivit fram en förändring av kyrkans riter och bruk. Ett uttryck för den stegrade spänning som rådde under William Shakespeares barndomsår var att det på 1570-talet bildades en statlig milis med uppgift att sätta regeringens antikatolska åtgärder i verket. Den skulle motverka katolsk trosutövning samt jaga upp förklädda jesuiter. Inte minst Shakespeares födelsestad Stratford hade rykte om sig att vara ett ”papistnäste”. I Shakespeare-familjen led man av denna politik då det katolska arvet var starkt, främst hos skaldens båda föräldrar. Fadern ansågs som en ”recusant” det vill säga religiös avvikare och han hade i ett ”testamente” uttryckt sin önskan att få dö som katolik. John Shakespeare önskade av en präst få motta den sista smörjelsen. På den katolska drottning Marys tid hade John Shakespeare nått framgångar som affärsman och förtroendevald. När den nya, protestantiska kyrkopolitiken infördes utlöste det hos John Shakespeare en samvetskonflikt. Som förtroendeman i Stratford tvangs han avge den ökända lojalitetseden till monarken som kyrkans överhuvud och han fick bland annat på biskopens order även ta ett medansvar för att avsakralisera katolska kapell.

På moderns sida fanns det utpräglat katolska lojalister. En medlem av släkten Arden, Edward, avrättades 1583 för påstått samröre med den så kallade Somerville-komplotten som sades ha syftat till att mörda drottning Elizabeth I, och andra Arden-släktingar berördes likaså av katolska sammansvärjningar mot kronan såsom Throckmorton-kom-plotten 1583, Parry-komplotten 1585, Essex-upproret 1601 och Krutkomplotten 1605. Shakespeares släkt levde därmed på avgrundens rand i denna politiskt och religiöst laddade tid, när hot och våld så ofta ersatte det fria valet av religion och Elizabeth I:s spionchef sir Francis Walsingham med rätta var fruktad.

Gifte sig Shakespeare katolskt?

Också då Shakespeare gifte sig kan enligt Pearce hans hemliga katolska tro ha spelat in. 1582 vigdes han vid Anne Hathaway, visserligen i ett protestantiskt kapell. Då många ”recusants” vid tiden både gifte sig och döpte sina barn vid hemliga ceremonier enligt gammal sed har man spekulerat i att även paret Shakespeare kan ha ordnat en särskild sådan. Hemliga bröllopsmässor ordnades bland annat av inflyttade katolska missionärer. Några bevis för detta i Shakespeares fall finns dock inte. Klart är att de grymma straff som väntade dem som bröt mot den nya ordningen avskräckte även trogna katoliker och fick dem att till synes foga sig i de nya bestämmelserna.

Den katolska teatervärlden

Man kan självfallet undra hur Shakespeare trots att mycket band honom till en förföljd lära inte bara klarade sig utan vann uppskattning i de högsta engelska kretsarna. Förklaringen kan, som Pearce skriver, vara att hovet trots sin allt skarpare antikatolska profil dock var resonabelt och till en del berett att godta läget. Teatervärlden i England under Elizabeths och Jakobs tid var för övrigt klart katolsk. Man accepterade vid hovet därför en hemlig katolik och översåg med att han undvek den anglikanska trosutövningen, förutsatt att han kunde anses politiskt ofarlig. Drottningen som var realistisk välkomnade vissa katoliker även bland sina personliga favoriter. Bland dem som ansågs vara ”ofarliga” fanns earlen av Southampton och tonsättaren William Byrd. Dessa drabbades på sin höjd av satiriska angrepp i skrift. Deras tro lyser samtidigt igenom i vitsiga eller kryptiska bilder och ordlekar.

Tanken att en litterär märkesgestalt som Shakespeare var katolik och trogen den medeltida kristna traditionen kan chockera en del. Att han som poet skulle föredra den rika medeltida symbolvärlden och dess stoff framför den krassa, tidvis även kalvinskt anstrukna nya läran behöver dock inte förvåna. Många har i vår tid lekt med tanken att han skulle ha varit religiöst oberörd och i hemlighet skulle ha välkomnat den relativism för att inte säga nihilism som under hans tid kunde anas hos litteratörer och rebeller. Visar han sig däremot ha varit gammaltroende, som Pearce hävdar, blir hans person inte mindre fängslande eller hans verk mindre vitalt för det. Ny Shakespeareforskning har för övrigt ägnat frågan om skaldens personliga religiösa bekännelse ökad uppmärksamhet.

En anförvant till Beckett, Ionesco och Sartre

En recensent associerar som avslutning lätt till en modern Shakespeareuttolkare, den polske litteraturkritiken och forskaren Jan Kott. Denne (född 1914) var professor i romanska språk och motståndsman under nazismen; intellektuellt var han präglad av surrealismen. Kott såg Shakespeares dramer helt så som om de hade handlat om samtida gestalter och problem. Kotts dramagestalter rör sig i en sorts paranoid mardrömsvärld. Hans perspektiv har sammanfattats så: ”För Kott framstår Shakespeare som en anförvant till Beckett, Ionesco och Sartre. Hans dramer utspelas i skuggan av den stora Mekanismen, det namn som Kott ger ödesmakterna i modern gestalt. Det är en mekanism som fungerar utan nåd och mening. Politiken, Shakespeares huvudtema enligt Kott, har inget rum för rättvisa. Dess lagar bygger inte på motsättningen mellan gott och ont utan mellan att döda och att dödas. Om denna obarmhärtiga strid handlar Shakespeares dramer, från krönikespelen med deras blodiga maktkamp till Stormen med vidundret Caliban och den totalt desillusionerade Prospero” (Ur Shakespeare vår samtida, Stockholm 1965).

”Mekanismen”, den kan i själva verket just vara det själlösa nedtryckande av människors samvete och tro som sker via injagande av rädsla under statlig våldsutövning. Vad som därmed först kan synas som en katolsk apologets försvar för en litterär gestalt, väl skickad att stå på egna ben, med eller utan vetskap om vilken som var hans religiösa tro, visar sig vid närmare påseende såväl kunna ge vår känsla för fantasins frihet som vår Shakespeare-förståelse en tankeställare.

Joseph Pearce avser att i en uppföljare visa, hur skaldens dramer och dikter speglar hans katolicism. Det är välkommet.

Artikelförfattaren är Ph.D. in Politics, stats- och litteraturvetare.

Joseph Pearce: The quest for Shakespeare: The bard of Avon and the Church of Rome. Ignatius Press (USA) 2008, 216 s.


Publicerad 2008 i nummer 6