Forskning mellan dröm och verklighet
Jonsson, Ulf



Sommarens nyhetstorka är en prövning för mången tidningsredaktör. Glädjen blir därför desto större när det plötsligt dyker upp laddat material som kan väcka läsarnas reaktioner. Särskilt om det gör anspråk på att vara vetenskapligt underbyggt och verkar leda till slutsatser av det mer sensationella slaget. I somras kunde Svenska Dagbladet bestå oss med sådant material. I en stort uppslagen artikel i SvD 990724 kunde Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi i Uppsala, upplysa allmänheten om att nya rön inom neurobiologin talar för att Gud bara är ett hjärnspöke. Genom att låta magnetfält stimulera högra tinningloben har kanadensiska hjärnforskare hos ett antal personer lyckats framkalla upplevelser av olika slag. En del av dessa upplevelser har försökspersonerna själva beskrivit som religiösa. Med utgångspunkt från detta drar professor Larhammar den långtgående slutsatsen att det rimliga är att anta att Gud bara är ett hjärnspöke utan någon motsvarighet i den av oss oberoende verkligheten. Larhammars artikel har väckt en hel del debatt och han har själv senare återkommit till frågan i ytterligare en artikel (SvD 990822) och i ett par radioprogram. Han har då gjort gällande att de kanadensiska undersökningarna visserligen inte direkt bevisar att Gud bara finns i människors hjärnor, men att det ändå är rimligast att anta att religiösa upplevelser inte motsvaras av någonting i verkligheten utanför den mänskliga hjärnan.

Det är lätt att visa att Larhammars slutsats inte följer av de undersökningar han hänvisar till. Hans resonemang bygger på ett argumentationsfel som då och då kommer till användning när forskare alltför snabbt drar stora växlar på forskningsresultaten. Misstaget består i det s.k. reduktionistiska felslutet. Av det faktum att ett visst fenomen x framkallas av en bestämd orsak y följer varken att y nödvändigtvis är den enda orsaken till x eller att y förklarar x i alla dess aspekter. Kort sagt: ett fenomen låter sig inte så lätt reduceras till ”ingenting annat än orsakat av y” eftersom det kan finnas fler faktorer inblandade än de man hittills tagit hänsyn till. Av det faktum att man kan framkalla religiösa upplevelser på experimentell väg följer alltså inte automatiskt att sådana experiment ger oss en fullständig förståelse av de religiösa upplevelsernas natur. Och än mindre följer därav att Gud inte skulle vara någonting annat än bara en föreställning i människors hjärnor. Felet i Larhammars sätt att argumentera framgår genast om man använder det på något annat än religiösa föreställningar. Om man t.ex. hade stimulerat försökspersonernas hjärnor på så sätt att de fått förnimmelsen av att se äpplen och bilar, då hade Larhammar knappast dragit slutsatsen att äpplen och bilar bara existerar som produkter av aktiviteter i människors hjärnor. För att inte tala om den dramatiska slutsats han i så fall borde dra om forskarna en vacker dag lyckas stimulera folks hjärnor på så sätt att de menar sig förnimma Larhammar själv. Nej, det är nog klokast att acceptera att frågan om huruvida Gud, äpplen, bilar eller Larhammar existerar utanför den mänskliga hjärnan får lov att avgöras på något annat sätt. Det räcker inte med att kunna framkalla upplevelser av dem på experimentell väg för att visa att de inte är någonting annat än bara hjärnspöken. Av det rätt triviala faktum att vi inte kan veta något om vare sig Gud eller Larhammar utan att använda våra hjärnor följer på intet sätt att dessa existerar bara i dem.

Det intressanta med Larhammars artikel ligger emellertid inte i dess innehåll utan i de reaktioner som den mötts av. Hur kan det komma sig att en av landets största dagstidningar låter löpsedlar och förstasidor basunera ut ett så pass bristfälligt resonemang som om det vore fråga om en sensationell vetenskaplig upptäckt? Och hur kan det komma sig att så många verkar ha fallit i farstun och uppfattat artikeln som ett verkligt genombrott när det gäller gudsfrågan? En förklaring till detta står säkert att finna i den tilltro som de flesta av oss har till naturvetenskapen och dess företrädare. Naturvetenskapen har bidragit till en formidabel kunskapsexplosion inom många områden och resultat framsprungna ur sådan forskning kan räkna med en hög grad av respekt och acceptans. Naturvetenskapen åtnjuter med rätta denna höga intellektuella status, åtminstone så länge den håller sig inom sina egna gränser. Om däremot naturvetare överskrider sin egen kompetens och använder sig av naturvetenskapens auktoritet för att ge tyngd åt sina egna privata livsåskådningsmässiga övertygelser, då missbrukar de den egna forskningens goda namn och rykte. Sådant missbruk möjliggörs av föreställningen om att naturvetenskapen skulle vara det enda legitima sättet för en förnuftig människa att få kunskap om hur saker och ting förhåller sig. De frågor som inte låter sig undersökas av sådan forskning riskerar därmed antingen att bli missförstådda och behandlade som om även de skulle kunna besvaras på naturvetenskaplig väg, eller så förpassas de ut i verklighetens periferi, till det som man inte alls kan säga någonting förnuftigt om. Men därigenom får vi en stympad syn på verkligheten och avhänder oss möjligheten att använda oss av vårt förnuft när det gäller att besvara de existentiella och etiska frågor som är allra viktigast för oss som människor. Hit hör frågor som t.ex: Har livet någon mening? Finns Gud? Vari har människovärdet sin grund?

När vi reducerar förnuftets roll till att syssla med enbart det empiriskt tillgängliga och det teknologiskt möjliga placerar vi samtidigt de existentiella och etiska frågorna utanför förnuftets domäner och överlämnar dessa åt ett rent subjektivt tyckande och kännande. Vad som då behövs är en påminnelse om att naturvetenskapen ingalunda är den enda intellektuellt legitima metoden för kunskapsinhämtning och att naturvetenskapen heller inte har något automatiskt tolkningsföreträde när det gäller att fastslå vad som skall räknas som välgrundad kunskap. Förhållandet mellan kunskapssubjekt och kunskapsobjekt, frågan om vad som är verkligt och vad som kan göra anspråk på att betraktas som välgrundad kunskap är filosofiska frågor, inte naturvetenskapliga. Likaså kan man behöva dra sig till minnes att inte heller naturvetenskaplig forskning pågår i ett livsåskådningsmässigt vakuum. Ibland kan naturvetenskapen ge sken av att så skulle vara fallet. Så har t.ex. Larhammar i radio framhållit att naturvetenskapen undersöker naturen på ett objektivt sätt, utan att ta ställning till etiska frågor. Men det finns inte några vattentäta skott mellan vetenskapliga och andra slags övertygelser. Forskarens livsåskådning påverkar åtminstone indirekt hans eller hennes sätt att bedriva sin forskning. Vilka frågor man alls anser vara värda att undersöka och vilka experiment man menar sig få utföra beror på vilken verklighetsuppfattning och vilka etiska övertygelser man har. Ibland går detta beroende t.o.m. så långt att man – som i Larhammars fall – avsiktligen spänner den naturvetenskapliga forskningen som en draghäst framför den egna livsåskådningens vagn.

Att vår samtidskultur präglas av en stympad verklighetsuppfattning och en försnävad syn på vilka slags övertygelser som kan göra anspråk på att vara förnuftiga är ett problem för både teologer och för troende människor i allmänhet. Det är därför inte konstigt att påven Johannes Paulus II har valt att behandla just dessa frågor i sin senaste encyklika Tro och förnuft (Fides et ratio), som i dagarna utkommer i svensk översättning. Påven diskuterar där hur samtidens världsbild är präglad av naturvetenskap och teknologi och hur detta påverkar våra möjligheter att reflektera kring etiska och existentiella frågor på ett förnuftigt sätt. Påven hävdar att förnuftet idag befinner sig i ett slags kris, eftersom det verkar ha accepterat den empiristiskt försnävade verklighetsuppfattningen och avsvurit sig all kompetens när det gäller att ta ställning till våra avgörande livsfrågor. Vi har börjat betrakta verkligheten som om den inte vore någonting annat än kemi och biomassa. Det är i kemilabben man ska reda ut ”hur verkligheten faktiskt ser ut”. Utan att vilja bestrida naturvetenskapens intellektuella insatser talar därför påven i sin rundskrivelse om ”behovet av en filosofi med genuint metafysisk räckvidd, det vill säga kapabel att i sitt sökande efter sanningen transcendera empiriska data för att nå någonting absolut, slutgiltigt och grundläggande … I synnerhet är det en nödvändig förutsättning för att lära känna det moraliska goda, vilket har sin yttersta grund i det högsta Goda, Gud själv ... Överallt där människan upptäcker sin kallelse till det absoluta och transcendenta, öppnas den metafysiska dimensionen för henne: i sanningen, i skönheten, i de moraliska värdena, i andra personer, i själva varat, i Gud. Vi står inför en stor utmaning vid slutet av detta årtusende: vi måste förflytta oss från fenomenet till fundamentet, ett steg som är lika nödvändigt som brådskande” (Tro och förnuft, nr 83).

Larhammars artikel om den kanadensiska hjärnforskningen och de slutsatser som han själv drar utifrån dessa experiment har den stora förtjänsten att de påminner oss om behovet av det slags reflexion kring vår verklighetsuppfattning och vår kunskapssyn som påven ägnar sig åt i encyklikan Tro och förnuft. Det finns ett vitt fält av frågor som behöver penetreras när man vill förstå förhållandet mellan religiös tro å ena sidan och intellektuellt liv och forskning å den andra.


Publicerad 1999 i nummer 6