Franciskanerna tillhör Sveriges historia
Beskow, Per

Henrik Roelvink: Riddarholmens kyrka och kloster: Varför är Sveriges kungar begravda hos franciskanerna? Veritas 2008.

Franciskanerna, ”gråbröderna”, som de brukade kallas, var ett väsentligt inslag i det medeltida Sveriges stadsliv, men de har förblivit märkligt anonyma. Vi ser spåren av dem i många svenska städer, men vem kan nämna åtminstone en av dem? De hade sexton konvent i det medeltida Sverige, om vi räknar med Gotland och Finland, dessutom åtta konvent i städer som idag är svenska men som på den tiden lydde under Danmark och Norge. Klarissorna, ordens kvinnliga gren, hade ett enda kloster i Stockholm. Ändå har ingen än så länge gett sig på att skriva ordens historia i Sverige och på alla dessa orter, trots att det inte fattas källmaterial och ibland storartade byggnadsminnen. En kort presentation har vi nyligen fått i artikeln ”Franciskanerne i provinsen Dacia” av den danske franciskankännaren Jörgen Nybo Rasmussen, i Kloster och klosterliv i det medeltida Skara stift (2007).

En konkret inblick i franciskanernas liv får vi i deras nyutgivna diarium från Visby, Visbyfranciskanernas bok, utgiven av Eva Odelman och Evert Kelefors 2008. Det återges i faksimiltryck av alla de 72 sidorna, och den latinska texten och den svenska översättningen är uppställda parallellt på ett föredömligt vis. Diariet påbörjades vid mitten av 1300-talet men nämner också äldre förhållanden, och den sista anteckningen är från 1549, hela arton år efter konventets upplösning. Här möter vi annars bortglömda ordensbröder, här finner vi alla slags vardagliga uppgifter som hörde till livet i ett franciskankonvent, och vi får för ovanlighetens skull höra brödernas egna röster.

Om franciskanerna i Stockholm har vi fått en utförlig och intressant redogörelse i den rikt illustrerade boken Riddarholmens kyrka och kloster (2008) av Henrik Roelvink, själv franciskan och präst. Han intresserar sig särskilt för franciskanernas relationer till de olika kungaätterna i Sverige, och detta förklarar en hel del om Riddarholmskyrkans särskilda ställning i vår historia. Det kan låta speciellt men är väl motiverat, för det var genom kontakterna med kungar och stormän i landet som orden fick tillfälle att etablera och utveckla sig i landet.

För varje stockholmare är Riddarholmskyrkan lika välbekant som avvisande. Den genombrutna spiran syns högt över stan, men kyrkan tycks sluten och otillgänglig. Dessutom ligger den på en avskild holme, tyngd av historiska minnen och till synes utan allt liv. Mängden av kungagravar och vapensköldar gör ett kvävande intryck. Hur kan man tänka sig att detta är en plats som en gång sjöd av liv? Men så förhöll det sig faktiskt. På Riddarholmen, eller Kideskär, som det då hette, låg franciskanbrödernas konvent i Stockholm, och dagens gravkyrka fylldes av deras gudstjänster. De var kända som predikanter och biktfäder, och de satte i hög grad sin prägel på kyrkolivet i staden. Den nu försvunna korsvägen på kalvarieberget ovanför Björns trädgård på Söder minner om det andaktsliv som de införde. Genom sin egen prästutbildning förde de teologisk lärdom till Stockholm och hade dess första bibliotek – ett 40-tal böcker därifrån, handskrifter och inkunabler, finns bevarade.

Roelvink redogör först för Franciskanordens särskilda karaktär och dess väg till Norden. Liksom Dominikanorden uppstod den under en tid då städerna fick en alltmer betydande ställning i hela Europa, och då penningekonomin i allt större grad ersatte den gamla naturahushållningen. De gamla jordbrukande klostren, i Sverige särskilt cisterciensernas, låg alltför långt från den nya bebyggelsen, och det fanns behov av andliga centra mitt i de nya och kommersiellt betingade städerna. Benämningen ”tiggarordnar” berodde på att franciskanerna var beroende av insamlingsresor som de företog då och då. Men ofta finansierades de genom donationer, ofta från de främsta och rikaste familjerna i landet. Vad de i gengäld hade att erbjuda var framför allt tjänsten som predikanter, själasörjare och biktfäder i konventet och under sina insamlingsresor. De stora donatorerna kunde också erbjudas gravplatser i kyrkorummet, där de döda omslöts av brödernas mässor och förböner. Detta var i medeltidens perspektiv någonting eftertraktat och förklarar ordnarnas nära förbindelser med de främsta aristokratiska ätterna i Norden.

Franciskanerna kom till Sverige inemot 1200-talets mitt, vid samma tid som Stockholm började utvecklas till rikets huvudstad under Birger Jarls ledning. Birger Jarl avled 1266, alltså två år innan de första franciskanerna anlände, men det finns skäl att tro att han deltog i planeringen av deras etablering i Stockholm. Som konventets stiftare anges nu vanligen hans son, Magnus Ladulås, och den vänstra av de upphöjda gravtumborna framför kyrkans högaltare utpekas som dennes grav. Roelvink anger dock skäl för att man har räknat med två stiftare, och att den förste av dem var Magnus äldre bror och företrädare Valdemar Birgersson, som sannolikt också ligger i graven.

Varför hade de då utsett franciskanernas kyrka till sin gravkyrka? Tidigare kungaätter hade låtit sina medlemmar begravas i olika klosterkyrkor som de varit förbundna med: den stenkilska ätten kanske i Vreta, den sverkerska i Alvastra och den erikska i Varnhem. Också Birger Jarl fick sin grav i Varnhem. Men i den nya tiden, med städernas och särskilt Stockholms dominans kunde det vara tid för en ny tradition. Därför stiftade Folkungaätten franciskanernas konvent i Stockholm, vars kyrka var tänkt som deras vilostad. Och inte bara detta. Magnus Ladulås framstår som franciskanernas främste gynnare i Sverige. Han inte bara skänkte en mängd egendomar till konventet utan stiftade också S:ta Klaras kloster på Norrmalm för ordens kvinnliga gren, klarissorna. Under en tid åtnjöt han också helgonrykte, och i klosterkyrkan finns han avbildad som stiftare i en kalkmålning från 1400-talet.

1200-talet blev franciskanernas främsta århundrade i Sverige, och konventet i Stockholm intog då en viktig plats, särskilt genom sin närhet till kungahuset. Tack vare rikliga donationer kunde konventet uppföras i en traditionell klosterstil söder om kyrkan, men större delen av murresterna ligger nu dolda under senare byggnader. Själva kyrkan bestod av ett väl tilltaget kor för bröderna – med plats för ett femtiotal personer i korstolarna – och en tvåskeppig del för folket, något som sedan blev den vanliga ordningen i svenska franciskankyrkor. Om S:ta Klaras kloster har vi färre uppgifter, och dess utseende kan inte längre rekonstrueras. Den nuvarande Klara kyrka uppfördes av Johan III, kanske på platsen för det rivna klostret.

Efter magnus ladulås minskade det kungliga intresset för franciskanerna, och inga nya kungagravar tillkom i kyrkan under 1300-talet. Magnus Eriksson, vars komplicerade relation till den heliga Birgitta ofta har beskrivits, hade utsett Vadstena till sin viloplats, men han försvann i vågorna utanför den norska kusten. Hans son, kung Erik Magnusson, begravdes däremot hos franciskanerna i Stockholm. Ordenslivet avmattades alltmer under 1300-talet, och inga nya franciskankonvent tillkom. Detta var också digerdödens tid, då särskilt stadsbefolkningarna drabbades.

Sedan följde unionstiden med ett nytt uppsving, men den politiska situationen ställde till med nya problem för franciskanerna. Danmark, Norge och Sverige utgjorde ända från början en gemensam franciskanprovins, kallad Dacia. I unionen skulle ställningen som provinsial (provinsialminister) cirkulera mellan länderna men togs ofta över av de dominerande danskarna, vilket irriterade svenskarna. Ett annat problem var splittringen inom Franciskanorden mellan dem som ville återgå till det ursprungliga fattigdomsidealet (observanter) och de som ville hålla fast vid en mer klosterliknande samlevnadsform (konventualer). Detta fick till följd att den franciskanska rörelsen delades i två ordnar. I Nordens anslöt sig de danska franciskanerna till observanterna och de svenska till konventualerna, vilket vållade nya problem. Senare skulle observantismen hos de danska franciskanerna få ödesdigra följder. De gjorde sig frivilligt av med sina jordegendomar, och deras ekonomi gick snabbt nedåt. För den nyrika borgarklassen var denna fattigdom inget plus. De såg franciskanerna som onyttiga parasiter och visade dem snart en aggressivitet som saknade motsvarighet i Sverige.

En nära kunglig relation till franciskankonventet i Stockholm kom först i och med Karl Knutsson Bonde, som vilar under den högra gravtumban i Riddarholmskyrkans kor. Kung Karl, som i första hand var intresserad av sin politiska makt och ständigt låg i fejd med danskarna, hade goda relationer till franciskanerna men också till dominikanerna och till Vadstena kloster. Det står inte alldeles klart varför just franciskanernas kyrka i Stockholm blev hans sista viloplats. Också släkten Vasa fick ett särskilt gravkor i kyrkan, men Gustav Vasa hade som bekant en annan syn på franciskanerna och stängde konventet efter Västerås riksdag 1527. Sin egen gravplats utsåg han i Uppsala domkyrka. Först med Gustav II Adolf fick den forna franciskankyrkan en ny roll som kunglig gravkyrka, en tradition som sedan fortsattes fram till 1900-talets slut.

Roelvink redogör ingående för de olika regenternas förhållande till franciskanerna, men det finns också många andra intressanta förhållanden som skymtar och ger mersmak. Ett sådant är om den kända Erikskrönikan delvis är författad i konventet. Den inledande hyllningen till Magnus Ladulås från 1300-talet kan härröra från franciskanerna. Också en del av materialet till Karlskrönikan (om Karl Knutsson) från 1400-talets senare hälft kan ha hämtats hos dem. Hans kansler hade goda relationer till dem och begravdes på konventets kyrkogård. Men allt detta är i grunden osäkert.

Vad vi däremot vet är att boktryckaren Johan Snell från Lübeck kom till Stockholm och installerade sitt tryckeri hos franciskanerna. Där tryckte han bland annat Dialogus creaturarum 1483, den äldsta tryckta boken i Sverige. Också Bartholomaeus Gothan, känd för sin stora utgåva av Birgittas uppenbarelser, har förmodligen tryckt boken här. Men mycket av den information vi skulle ha behövt har gått förlorad under 1500-talets omvälvning.

En historia som särskilt engagerar är klarissornas öden. Gustav Vasa flyttade dem 1527 till brödrakonventet på Riddarholmen – där det förmodligen fanns bröder kvar – och lät riva deras kloster. 1531 flyttades stadens hospital från Helgeandsholmen till konventet, och systrarna fick i uppgift att ta hand om de sjuka. Men stanken och smittorisken fick stadsbefolkningen att reagera, och 1558 flyttades hospitalet ännu en gång, till Danviken utanför stadens gräns. Systrarna fick flytta med, men efter 1573 hör vi inte något mer ifrån dem. Från sitt gamla kloster hade de fört med sig några värdefulla föremål, bland annat två flandriska målningar av hög kvalitet, avsedda för predellan till ett altarskåp. Den ena föreställer Franciskus stigmatisering, den andra S:ta Klara tillsammans med sin mor, S:ta Ortolana och sin syster, S:ta Agnes. Tillsammans med en målning som framställer S:t Gregorius mässa är detta vad som återstår av den konst som måste ha funnits i våra medeltida franciskankonvent, och det behövs inte mycket fantasi för att inse vad som har gått förlorat.

Konventet på Riddarholmen fick en kort tids återanvändning som bara antyds i boken. Johan III, som ville närma den lutherska kyrkan till den katolska, lät reparera konventsbyggnaderna och inbjöd jesuiten Laurentius Norvegus, kallad Klosterlasse, för att leda prästutbildningen vid ett nyinrättat Collegium Regium Stockholmiense. Men försöket misslyckades, och Laurentius måste åter lämna landet. I vad mån franciskanernas gamla bibliotek återanvändes under denna korta period är obekant.

Dessa båda böcker ger oss en aning om vilken stor del av vår historia som finns att upptäcka. Franciskanorden har efterlämnat minnen runtom i Sverige, och deras kulturella och religiösa inflytande kan inte överskattas. Här finns rikt utrymme för ny forskning och nya möjligheter att belysa Sveriges medeltidshistoria.


Publicerad 2009 i nummer 1