Intellektets kultur
Blückert, Kjell

Risken med dagens universitet är att lärarna och forskarna mister överblicken och blir fackidioter.

Massuniversitetet har på senare tid blivit ett faktum. Högskolan har i nuläget ansvar för utbildningen av nästan hälften av en årskull ungdomar. I Sverige avlägger idag lika många doktorander examen per år som det sprang ut studenter från gymnasierna år 1950. Det säger sig självt att samhällets – främst statens – ansvar för den högre utbildningen blivit oändligt mer komplicerat och kostsamt.

Den interna utvecklingen av den högre utbildningen och forskningen har också varit explosionsartad. Flertalet postgymnasiala utbildningar har inkorporerats i högskolan och på senare tid har forskningsanknytningen understrukits alltmer. Samtidigt som kunskapsmassan, och de processer som genererar den, vuxit lavinartat, har de vetenskapliga disciplinerna blivit alltmer specialiserade. Det talas bland universitetsfolk om specialiseringens faror, om risken för förytligande och gymnasifiering. Förr i tiden kunde en forskare hinna byta ämnesinriktning flera gånger under sin karriär. Till detta uppmuntrar vissa forskningsfinansiärer även idag med särskilda anslag. På så sätt vill man få fram mera mångdimensionella och därmed kreativa forskare.

Risken med dagens universitet är att lärarna och forskarna mister överblicken och blir fackidioter, att kunskaper och färdigheter blir för smala och pragmatiska. I sin klassiska bok från 1800-talets mitt The Idea of a University citerar John Henry Newman ett varningens ord från Aristoteles med anledning av detta problem: ”De som betraktar få ting uttalar sig med lätthet.” Det finns i utbildnings- och forskningsverksamhet en spänning mellan fördjupning och bredd. Den hälsosamma balansen dem emellan är ett angeläget universitets- och forskarideal.

Hur skall mängden av kunskapsområden och -processer idag kunna fortsätta att utvidgas utan att förytligas och fragmenteras till fackidioti? Vi ser i dagens universitetsvärld hur strävan efter bredd lyfts fram. Tvär- eller mångvetenskap är en arbetsmetod som premieras hos både enskilda forskare och forskargrupper och i olika utbildningssammanhang. Det finns en underliggande idé om att de vetenskapliga disciplinerna trots allt inte ensamma kan ge svar på de större och mer intressanta frågorna. Bredden måste till. Det finns också en medvetenhet om att metoder och teorier från olika håll måste prövas för att forskningen skall komma vidare i kunskapssökandet. För att nå fram till en mer mångfasetterad och fördjupad förståelse av eller lösning på ett problem måste det till samarbeten i de mest oväntade konstellationer. I sin installationsföreläsning som rektor vid Uppsala universitet för några år sedan pekade farmaciprofessorn Anders Hallberg till somligas förvåning på det fruktbara samarbetet mellan medicin och teologi.

Som svar på denna utmaning finner vi på grundutbildningsnivå bland annat arbetet med så kallad core curriculum. I yrkesorienterade utbildningar, som exempelvis jurist- och läkarutbildning, har man på många håll uppmärksammat att utbildningen har en vidare förståelsehorisont än enbart den strikt hantverksmässiga. Jurister behöver ha en bredare förståelse för kultur och samhälle, något som de kan få genom studier av exempelvis skönlitteratur.

Det mest uppmärksammade försöket med en sådan utbildning är Leif Alsheimers ”bildningsexperiment” vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Parallellt med den vanliga fackmässiga utbildningen måste man gå en bildningsworkshop för att läsa skönlitteratur och humanistisk facklitteratur. På så vis sätts den egna hantverksutbildningen in i ett större sammanhang. Högskoleverkets utvärdering formulerar målsättningen på följande sätt: ”Bildningsinslaget utvecklar studenternas empatiska förmåga, skärper deras kapacitet att se historiska processer samt fördjupar deras förståelse för olika kulturella, religiösa, ekonomiska och politiska grupperingar i omvärlden. Studenterna uppger också att inslaget stimulerar deras vilja och förmåga att tänka kring, kritiskt analysera och ifrågasätta olika samhällsfenomen” (Core Curriculum – en bildningsresa. Utvärdering och beskrivning av ett bildningskoncept för högskolestudenter, Högskoleverkets rapportserie 2001:20 R).

Bildningsentusiasten Alsheimer menar att en bra beskrivning av bildningskursen är att den är en ”toleranskurs” som syftar till att göra studenterna till ”hela männi¬skor” och inte bara affärsrättsspecialister. Högskoleverkets utvärderare pekar på att individen inom ramen för denna kurs ”är på väg mot ett mer utvecklat etiskt stadium, där hon står stadigt i sin egen uppfattning, med respekt för andras avvikande dito, om vad som är rätt och fel eller bra och dåligt i olika sammanhang”.

Det är viktigt med djup och bredd i kunskapssökandets processer, men också med en grund att utgå ifrån. I Norge har man sedan länge en termins examen philosophicum som alla studenter oberoende av ämnesinriktning måste ta för att få ut sin examen. Denna kurs är en introduktion i filosofi och vetenskapsteori med viss anknytning till de ämnen man avser att studera. Här ges redan från början en tydlig grund för studenten att stå på och utvecklas från. Genom att göra en intellektuell ämnes- och självreflektion till utgångspunkt för studier och forskning skapas en förståelse för kunskapssökandet som en gemensam process med gemensamma strävansmål. De filosofiska ämnesområdena filosofi, idéhistoria och teologi är därför oumbärliga som sparringpartner för all högre utbildning och forskning.

Egeninitierade utvärderingar sker på många håll inom universiteten. Vad som utvärderas är då enskildheterna: institutioner, utbildningar och forskargrupper. Där¬emot finns sällan någon reflektion över vart universiteten som helhet strävar. Vilken är den intellektets kultur man vill främja? Vad är viktigt, förutom att forma kadrar av effektiva, men kanske enkelspåriga, yrkesarbetare, produktutvecklare och uppfinnare? Finns de djupare kvaliteter och processer i fokus som utbildningsfilosofen Newman talar om såsom ”the culture of the intellect” respektive ”the cultivation of the mind”?

Kvalificerad högre utbildning är oundgänglig för vårt komplicerade samhälle. Det behövs en rad olika ingångar och perspektiv för att få grepp om den gemensamma kunskapsmassa som vi har att förvalta, nyttja och vidareutveckla. Vi behöver högskoleutbildningar och forskningsmiljöer som har ett genomreflekterat kunskaps- och vetenskapsideal och en statlig utvärderingsorganisation som har kompetens att klart formulera de ramar som gäller för högskolan. Det krävs därtill en sensibilitet för att identifiera de framväxande innovativa miljöer som kan förnya Högskolesverige samt – inte minst – mod och klokhet att på ett sakligt sätt kritisera och vidta åtgärder för att lägga ner de delar som inte motsvarar kraven på intellektuellt hederlig verksamhet, när högskolor och universitet själva inte förmår göra det.


Publicerad 2009 i nummer 6