Den helige Pius X:s prästbrödraskap
Cavallin, Lars

Den historiska bakgrunden.

Mitt under böneveckan för de kristnas enhet i år, som på norra halvklotet hålls från den 18 till den 25 januari, upphävde påven Benedictus XVI den exkommunikation som förre ärkebiskopen Marcel Lefebvre ådragit sig när han den 30 juni 1988 utan fullmakt från dåvarande påven, Johannes Paulus II, vigde fyra präster från det prästbrödraskap han hade lett alltsedan dess tillkomst. En exkommunikation är en synnerligen allvarlig kanonisk påföljd av synnerligen allvarliga handlingar och innebär att den som gör sig skyldig till sådana handlingar inte längre kan ta emot sakramenten, först och främst eukaristin, nattvarden, i den katolska kyrkan, in¬nan denna exkommunikation har upphävts av därtill kompetent kyrklig myndighet, i detta fall påven själv. I svenska massmedier har man med ett medvetet dramatiskt språkbruk kallat företeelsen ”bannlysning” vilket helt uppenbart men felaktigt uppfattas som ett slags uteslutning från det ”parti” man medvetet eller omedvetet alltid jämför kyrkan med. Att denna exkommunikation har upphävts innebär inte att full kyrklig gemenskap omedelbart har upprättats, något som de allra flesta kommentatorer i olika medier inte förstod.

Chocken och vreden mot kurian och påven personligen blev stor när en av biskoparna, Richard Williamson, konvertit från den anglikanska kyrkan 1971 och sedan präst och biskop i ”Den helige Pius X:s prästbrödraskap”, framförde hårresande åsikter om Shoah, förintelsen av de europeiska judarna under andra världskriget; han förnekade som bekant i en intervju med en reporter från Sveriges television att gaskamrarna i Auschwitz eller andra nazistiska förintelseläger hade förekommit och påstod att antalet dödade judar under kriget knappast översteg (!) 300 000.

Man gjorde från olika håll gällande att Benedictus XVI, som synnerligen klart fördömt massmordet på judarna under det nazistiska vålds- och terrorväldet och på allt sätt som teolog, biskop och prefekt för Troskongregationen ansträngt sig för att ytterligare förbättra förhållandet till de ”äldre bröderna i det första förbundet”, med denna handling skulle tolerera antisemitism och låta stolliga förintelseförnekare kunna verka som biskopar i full gemenskap med påvestolen. Ingenting av detta var riktigt, och stormen mot påven och katolska kyrkan har snabbt lagt sig. Att den har avslöjat en djupt inrotad anti-romersk och anti-Ratzinger-affekt i synnerhet bland präster, teologer och till och med biskopar i Västeuropa är inte något som i och för sig är särskilt överraskande: när Benedictus XVI inte visade sig motsvara den skräck- och nidbild man gjort sig av honom under många år och han dessutom kunde framkalla respekt och till och med varm uppskattning i de mest skilda miljöer har vissa kretsar gjort allt för att åter mana fram föreställningen om en ultrakonservativ, stenhård kyrkoledare (”pansarkardinalen, nu pansarpåven, Guds rottweiler...”) som bereder plats i kyrkans gemenskap åt sådana personer som Williamson & Co.

Ärkebiskop Marcel Lefebvre och kyrkan i Frankrike

Det kan ha sitt intresse att först något utförligare skildra bakgrunden för fenomenet S:t Pius-X-präst-sällskapet och dess grundare, ärkebiskop Marcel Lefebvre. Han föddes 1905. Just under åren kring sekelskiftet rasade debatten om den judiske officeren Alfred Dreyfus som intensivast: han hade på falska grunder anklagats för spioneri för Tysklands räkning och dömdes till fängelse på den fruktansvärda Djävulsön i Franska Guyana. Hans judiska börd hade spelat en stor roll för att han blivit fälld. Det antirepublikanska, borgerliga och till stora delar katolska Frankrike tog – med en stor del traditionell antisemitism i bagaget – ställning mot Dreyfus, med några betecknande undantag, till exempel fadern till Charles de Gaulle. Dreyfusaffären blev startsignalen till den kyrkofientliga falangens uppgörelse med kyrkan i Frankrike.

Just 1905 sade den laicistiska franska regeringen ensidigt upp konkordatet mellan den franska staten och Heliga stolen av år 1801. Så gott som all kyrklig egendom drogs in till staten, nästan alla ordenshus stängdes, ordnarnas egendom togs i beslag och med få undantag drevs deras medlemmar i landsflykt. Motsättningen mellan denna allt mer laicistiskt sinnade republik och de flesta franska katoliker hade varit tydlig ända sedan Tredje republikens tillkomst efter det förlorade kriget mot Preussen 1870–1871. Nu blev de ännu skarpare.

Marcel Lefebvre, född i Tourcoing i det franska Flandern, tillhörde det franska, katolska borgerskap som så att säga levde i inre exil och hade svårt att acceptera den stat som stod i så tydlig motsatsställning till kyrkan och den katolska miljön. Han ville tidigt bli präst och studerade några år i Rom vid det franska prästseminariet där. Just då, på 1920-talet, höll relationerna under intryck av den politiskt-kulturella borgfreden under första världskriget 1914–1918 mellan den franska staten och kyrkan på att förbättras. 1920 hade påven Benedictus XV kanoniserat Jeanne d’Arc.

Så småningom återställdes de diplomatiska förbindelserna mellan påvestolen och Frankrike. Den kraftfulle Pius XI manade de franska katolikerna att erkänna republiken som legitim statsform och inte lyssna till propagandan från den nationalistiska, auktoritärt-rojalistiska och antisemitiska rörelsen ”Action Française” vars ledare utan att själva vara katolskt engagerade – tvärtom – ansåg den katolska kyrkan vara av stor betydelse för sammanhållning och disciplin i samhället. Action Française hade ett förhållandevis stort inflytande bland de frans¬ka katoliker som aldrig hade accepterat republiken och i vilkas kollektiva minne fortfarande ärren fanns kvar efter de svåra kyrkoförföljelserna i samband med den franska revolutionen och dess följder, framför allt inbördeskriget och massakrerna i Vendée omkring sekelskiftet 1800. Både i det franska episkopatet, bland prästerna och teologerna fanns sympatisörer till Action Française; och det franska prästseminariet i Rom hade gott om sådana. 1926 fördömde påven sådana utsagor i Action Françaises program som enligt hans bestämda uppfattning gick utöver det rent politiska området. Eftersom den berömde jesuitkardinalen Louis Billot och rektorn för det franska seminariet Henri Floch inte ville finna sig i påvens beslut måste de avgå; kardinal Billot avsade sig eller berövades sin kardinalsvärdighet.

Det är troligt att Marcel Lefebvre tog intryck av dessa händelser, som så att säga var förspelet till den katolska kyrkans och påvarnas uppgörelser med kommunismen, fascismen och nazismen. 1929 prästvigdes Lefebvre för sitt hemstift Lille. 1931 blev han medlem av en missionskongregation, ”spiritanerna” (Den helige Andes kongregation) och begav sig till Afrika. Han var alltså inte direkt inblandad i allt det som hände i Frankrike: krigsutbrottet, den franska katastrofen 1940, marskalk Pétains övertagande av någon form för fransk statlig identitet som starkt påminde om Action Françaises idéer, som också innefattade antisemitism. Pétains regim samarbetade allt närmare med de tyska ockupanterna, och dess polis medverkade aktivt till förföljelser och deportationer av judar till de nazistiska förintelselägren.

I allt detta var Marcel Lefebvre inte inblandad, vilket är viktigt att framhålla. Hans far deltog i motståndet mot den tyska ockupationen, arresterades av Gestapo och dog år 1944 i ett nazityskt koncentrationsläger i Polen. Det är knappast troligt att sonen skulle ha hyst några sympatier för ockupanterna eller deras franska medhjälpare. Marcel Lefebvre verkade som präst och missionär i de franska västafrikanska kolonierna. Han var framgångsrik rektor för ett prästseminarium i Gabon när han efter kriget utnämndes till titulärbiskop och apostolisk vikarie i Dakar (Senegal) 1947. Han avancerade sedan till påvlig representant, apostolisk delegat just i Senegal och fick därmed ärkebiskopstitel som han sedan behöll livet ut. 1955 utnämndes han av Pius XII till förste ärkebiskop av Dakar. I början av 1962 avgick han som sådan, eftersom han inte skulle stå i vägen för infödda kyrkoledare i samband med den snabba avkolonisering som genomfördes av president de Gaulle. Han flyttade samma år hem till Frankrike och blev i stället biskop av ett litet stift där, Tulle. Men redan i juli samma år blev han sin ordens högste ledare och avgick då som biskop av detta stift.

Kritiken under och efter Andra Vatikankonciliet

Som titulärärkebiskop och ordensgeneral deltog han i Andra Vatikankonciliet (1962–1965) och tillhörde dess konservativa ”högerflygel”. Han var kritiskt inställd till vissa av de konciliära dokumenten, framför allt när det gällde religionsfriheten, ekumeniken och förhållandet till de icke-kristna religionerna och menade att kyrkan själv höll på att avlägsna sig från sin egen tradition. Men något avståndstagande från konciliet eller dess bestämmelser var det inte fråga om – då. Eftersom konciliet när det gällde liturgin, en hjärtesak för Lefebvre, i sin konstitution om liturgin bara ställde upp vissa vägledande principer men ändå klart markerade sin respekt för hittillsvarande västerländsk liturgisk tradition – exempelvis förklarade konstitutionen att latinet i den romerska riten också i fortsättningen skulle bevaras – var han inte uttalat avvisande till den liturgireform som skisserades i själva konciliekonstitutionen. Men han blev myc¬ket upprörd när det blev tal om en omfattande reform av mässliturgin och till och med införande av modersmålet i de centrala delarna av mässan. Dock har han så vitt man vet underskrivit alla officiella konciliedokument. Han satt kvar som ordensgeneral fram till 1968 och avgick också som titulärärkebiskop 1969 – hans sista titel blev biskop emeritus av Tulle.

Efter konciliet förblev han kritiker av vissa av de konciliära dokumenten. Konflikten mellan honom och påvestolen blev akut, när en ny mässordning infördes från 1969. Den blev obligatorisk, även om vissa undantag medgavs, så att präster i vissa fall kunde få tillstånd att fortsätta att fira den hittills gällande mässliturgin, den ”tridentinska”. Ärkebiskop-biskop Lefebvre vägrade att godta den nya mässordningen, som han ansåg vara ett oerhört brott mot traditionen och dessutom ”protestantiserande”. Han samlade präster och teologistudenter omkring sig som ville vara katoliker på traditionellt, alltså ”förkonciliärt” sätt. 1970 stiftade han ”Den helige Pius X:s prästbrödraskap”, Fraternitas sacerdotalis Sancti Pii X”, FSSPX (inte SSPX, som går tillbaka på en engelsk förkortning) vars förste högste ledare han blev. Detta ”prästbrödraskap” var till en början ett slags stiftelse för det traditionalistiska prästseminarium han byggde upp i Ecône (Schweiz).

Polemiken mellan honom, hans anhängare och resten av den franska katolska kyrkan liksom mellan honom och Heliga stolen blev allt skarpare. Han vände sig inte bara mot diverse liturgiska missbruk – det gjorde påven själv och åtskilliga biskopar med honom. Han kritiserade också allt skarpare konciliet självt, i synnerhet när det gällde religionsfriheten, ekumeniken och förhållandet till andra religioner liksom till den sekulariserade omvärlden. 1974 förklarade han att ingen katolik som var rädd om sin eviga frälsning kunde ha något att göra med den liturgiska reform som höll på att utveckla sig. Rom reagerade med att kanske snabbare och mer beslutsamt än vad man i början hade tänkt sig genomföra den liturgiska reform som burit sin första frukt i Paulus VI:s missale 1969–1970. Men fortfarande hade påven, då Paulus VI, tålamod med den rebelliske ärkebiskopen, trots att denne angrep honom personligen och hans medarbetare i kurian på ett massivt och kränkande sätt. Han togs emot i privataudiens av påven själv men vägrade envist att lyda honom.

1976 suspenderade påven honom eftersom han fortsatte att utan fullmakt viga präster. Suspensionen gjorde knappast något intryck på honom. Men fortfarande hölls en dörr öppen från romersk sida, in i Johannes Paulus II:s pontifikat. Man ville på allt sätt undvika en verklig schism, kyrkosplittring. Sedan 1984 blev det tillåtet att under vissa villkor åter fira den ”gamla” mässan. Förhandlingar fördes mellan påven, prefekten för Troskongregationen kardinal Ratzinger och Lefebvre om en re-integrering av både Lefebvre och hans allt större och högljuddare anhängarskara, och det tycktes som om man var nära en överenskommelse som skulle bestå i upprättandet av en ”fri prelatur” i analogi med den organisation som Opus Dei uppnådde vid denna tid, under ledning av Lefebvre själv och en av Heliga stolen utsedd efterträdare till honom. I denna prelatur skulle prästerna ha rätt att fira den ”gamla” mässan och få behålla sin betoning av den ”förkonciliära” teologiska traditionen, givetvis med erkännande av Andra Vatikankonciliets legitimitet och auktoritet och den ”nya” mässans fulla giltighet. Lefebvre själv verkade villig att gå med på en sådan lösning, trots sin kritik av konciliet och den ”nya” mässan. Men den saboterades av radikalare personer än Lefebvre själv.

När han utan påvligt godkännande vigde fyra präster ur FSSPX till biskopar i juni 1988, bland dem den nu så aktuelle Richard Williamson, blev han, de fyra biskoparna och en biskop emeritus som genom sitt deltagande i vigningen manifesterade sitt stöd för denna schismatiska akt i enlighet med kyrkolagens bestämmelser automatiskt exkommunicerade, dvs. förlorade rätten att ta emot sakramenten, framför allt eukaristin, i den katolska kyrkan. Påven förklarade vad som hänt i den apostoliska skrivelsen Ecclesia Dei, Guds kyrka, den 2 juli 1988. Något egentligt nytt i relationen mellan rörelsen och påvestolen hände inte under resten av Johannes Paulus II:s pontifikat, även om det förekom vissa antydningar till en förnyad dialog under jubelåret 2000.

Prästbrödraskapet – schismatiskt, irreguljärt eller påvetroget?

FSSPX har under tiden vuxit ut till en världsomfattande rörelse, med omkring femhundra präster. Dessa präster har alltså ingen rätt att uppträda som katolska präster, även om de är giltigt vigda. Hur många lekmän som deltar i deras gudstjänster, antingen exklusivt eller delvis, är svårt att säga, eftersom FSSPX är en gemenskap av präster. Man räknar med ett antal av omkring 500 000 personer. Det finns också manliga och kvinnliga ordenskommuniteter som är anslutna till FSSPX. Exkommunicerade i formell mening blev alltså de fyra biskopar som vigdes av nu avlidne ärkebiskop Lefebvre – han dog år 1991. Ledningen övertogs då av en av dem, Bernard Fellay. I en förklaring undertecknad den 3 juli 1988 av biskopskongregationens dåvarande prefekt kardinal Gantin uppmanades präster och troende att inte ansluta sig till ”msgr Lefebvres schism” – om de gjorde det skulle de utsätta sig för exkommunikation. Inom den katolska kyrkan har man sedan dess diskuterat om FSSPX utgör en riktig schismatisk organisation, en från Rom skild motkyrka. Ärkestiftet Salzburg förklarade år 2005 att detta var fallet, men kardinal Castrillon Hoyos som leder den kuriala organisation som handlägger relationerna till FSSPX betonade tvärtom att rörelsen visserligen var i ett kyrkorättsligt irreguljärt tillstånd men inte var att betrakta som schismatisk i egentlig mening.

När den nuvarande påven tillträdde sitt ämbete 2005 kom samtalen mellan företrädare för FSSPX och Heliga stolen i ett nytt läge. Från rörelsens sida betonade man att man erkände Benedictus XVI som påve och alltid hade med hans namn i den eukaristiska bönen – samtidigt som vissa ledande företrädare för den fortsatte med sina attacker mot det ”neo-modernistiska Rom” och betvivlade den ”nya mässans” giltighet. Påven ville skapa en ny anda av ömsesidigt förtroende och göra allt för att inte cementera kyrkosplittringen. Därför gav han alla präster av latinsk rit full möjlighet att, under vissa villkor som var lätta att uppfylla, fira den ”gamla mässan” med sin skrivelse Summorum pontificum år 2007 – trots motstånd både inom kurian och i det katolska episkopatet världen över. Man behöver inget särskilt tillstånd som präst från sin biskop för att fira denna form för mässa, vilket åtskilliga biskopar hade och fortfarande har svårt att acceptera. Och därefter upphävde påven den 21 januari i år exkommunikationen av de fyra biskopar som blivit vigda av Marcel Lefebvre i juni 1988.

Efter detta beslut torde det vara svårt att förklara FSSPX som schismatisk rörelse i egentlig mening. Men att exkommunikationen upphävts innebär bara början på den väg som skall leda till fullkomlig återföre¬ning; biskopar och präster i rörelsen har inte någon erkänd position i den katolska kyrkan; de kan och får inte fullgöra några prästerliga eller biskopliga uppgifter; Heliga stolen ställer specificerade motkrav på FSSPX för att en sådan position skall bli möjlig: man måste från FSSPX:s sida helt och hållet erkänna Andra Vatikankonciliet och likaså påvarna Paulus VI:s, Johannes Paulus I:s, Johannes Paulus II:s och Benedictus XVI:s läroämbete. Dessutom kräver man särskilt av biskop Williamson, om han vill utöva sitt biskopsämbete inom den katolska kyrkan, att han absolut, entydigt och offentligt tar avstånd från sina åsikter om folkmordet på judarna. Under tiden har både FSSPX i sin helhet och prästseminariet i Argentina som stod under Williamsons ledning tagit avstånd från honom; han har rent av avsatts som rektor för detta seminarium; själv har han bett påven om förlåtelse för alla svårigheter han har berett honom ... men samtidigt knappast entydigt och klart tagit avstånd från sina åsikter om Shoah, vilka för övrigt han gett uttryck för många gånger under en längre tid. Man kan naturligtvis fråga sig hur länge biskopar och präster som sedan 1976 och 1988 till synes helt oberörda av den kyrkliga sanktion de är utsatta för, förbudet att utföra några som helst biskopliga och prästerliga ämbetsplikter, kan fortsätta med detta utan att man tillgriper den skarpare sanktion man har till hands, nämligen exkommunikationen. Suspensionen riskerar ju att inte bara i detta sammanhang utan också annars att bli en tämligen meningslös åtgärd. Det är uppenbart att man från romersk sida är beredd att ta denna risk och i alla fall inte nu vill störa eventuella förhandlingar med FSSPX genom att tillgripa en åtgärd, som i och för sig ligger i sakens natur.

Lefebvre-fenomenets rötter i den franska historien

Här har redan gjorts en kort beskrivning av detta fenomens näraliggande förutsättningar i den moderna historien och kyrkohistorien, framför allt när det gäller en stor del av de franska katolikernas svårigheter att acceptera republiken när den så att säga blev definitiv efter det fransk-tyska kriget 1870–1871. Men fenomenet har djupare rötter än så. Egentligen borde man ge en utförlig skildring av just den franska katolska kyrkans och den franska statens inte särskilt problemfria relationer till kyrkans centrala auktoritet, påvestolen, under historiens gång. Man kunde börja med Pippin den Lille och Karl den Store på 700–800-talet, kanske rent av med kung Klodvigs dop år 493. Nästan ständigt förekommer det konflikter mellan kyrkliga och statliga auktoriteter och Rom – men också epoker av nära samarbete.

Den franska monarkin ansåg sig ha långtgående befogenheter framför allt när det gällde tillsättandet av biskopar och andra högre befattningshavare och skaffade sig också sådana rättigheter, delvis under teologisk och ideologisk hänvisning till den ”gallikanska kyrkans” frihet och egna rättigheter gentemot påvestolen. Det fanns rent av en period i kyrkans historia då den frans¬ke kungen förmådde påven att flytta sitt residens från Rom till Avignon och därmed i praktiken bli beroende av honom (1303–1376); denna ödesdigra ”babyloniska fångenskap” har satt djupa spår i fransk och europeisk historia.

Också under senare tid hade den frans¬ka katolska kyrkan under bestämd ledning av det allt enväldigare kungadömet en stark inre och yttre självständighet, ibland ända till randen av en schism – jfr de ”organiska artiklar” som Frans I genomdrev år 1516. Ludvig XIV betraktade sig i högsta grad som mönstret för en katolsk kung (trots sina moraliska tillkortakommanden). Han genomdrev en absolutistisk katolsk enhetsstat, med förföljelser av de protestanter som fanns i hans rike; men samtidigt var han lika energisk i sin betoning av det franska kungadömets och den franska kyrkans starka självständighet gentemot Rom.

Kyrkan i franska revolutionens kölvatten

Under 1700-talet lyckades de bourbonska kungarna i Frankrike och Spanien liksom i Portugal, delvis under antikyrkligt inflytande från upplysningens män som intog höga positioner överallt, att ytterligare försvaga bandet till Rom – främst genom att slå till mot den främsta Romtrogna och universalistiskt sinnade organisationen inom sina riken, nämligen Jesuitorden. Dessa ”katolska” makter trakasserade påvestolen så länge och så intensivt att Clemens XIV år 1774 lät sig förmås att upphäva Jesuitorden. När den stora franska revolutionen bröt ut år 1789 var denna franska kungligt styrda katolska kyrka med ganska lösa band till Rom ett av de första målen för den revolutionära aktiviteten, som delvis leddes av mycket sekulariserade prelater (Talleyrand, Loménie de Brienne). Det var Talleyrand, av uråldrig adel, tvingad av sin familj att bli präst, synnerligen lössläppt när det gällde personlig moral och helt och hållet en cynisk världsman trots sin formella biskopstitel, som föreslog att kyrkans egendom skulle dras in till staten, som i sin tur skulle överta ansvaret för prästerskapets försörjning: prästerna skulle också avlägga ed till den nya författningen, och bandet till Rom skulle reduceras till så gott som en formalitet. Resultatet blev att en stor mängd präster vägrade avlägga eden, medan andra anslöt sig till den ”konstitutionella kyrkan”. Påven förbjöd eden och fördömde också allmänt revolutionen, eftersom han ansåg att det den ville var total autonomi för människan och därmed också ett förnekande av hennes relation till den Gud som uppenbarat sig i Jesus Kristus. Därmed blev konflikten mellan den del av kyrkan som ville hålla sig till den traditionella tron och påven som dess garant akut. Och den skärptes ytterligare när Frankrike blev republik och de radikala revolutionärerna tog ledningen under Robespierre, som ville påtvinga alla sin deistiska upplysningsreligion (”Gud – det Högsta Väsendet –, dygd och odödlighet”) och med samma iver förföljde och lät avrätta edsvägrande präster och envisa ateister.

Att i synnerhet vissa delar av landet inte skulle finna sig i detta var att vänta: också efter Robespierres fall fortsatte och förstärktes oroligheter och ett alltmer omfattande religiöst-rojalistiskt uppror i västra Frankrike, i synnerhet i landskapet Vendée. Den politiska ledningen reagerade med att sända allt starkare trupper till Vendée, men lyckades inte slå ned ett uppror som alltmer antog formen för ett inbördeskrig. Regimen i Paris beslöt sig, mer eller mindre i panik, att först besegra rebellerna och sedan med yttersta brutalitet ”rensa upp”. Vad som hände är inte helt klart, men så mycket är säkert att Vendée och angränsade landskap härjades svårt med kanske uppåt en halv miljon dödsoffer, många av dem oskyldiga ”civila”. Republiken såg denna ”rensningsaktion” som legitimt självförsvar; men för de närmast berörda var den ett fasansfullt blodbad som hade starka antireligiösa inslag. Det officiella Frankrike har i nyare tid knappast gjort upp med denna mörka fläck i sin historia; och när tvåhundraårsminnet av den franska revolutionen firades år 1989 gjordes bilden så ljus som möjligt av vad som hände under dessa för Frankrike och världen så viktiga år. Den katolska kyrkan i Frankrike deltog i det officiella firandet, med betoning av proklamationen av de mänskliga rättigheterna, utan att man naturligtvis helt förteg terrorn och förföljelserna. Några år tidigare hade en historiker, Reynald Secher, just inför tvåhundraårsminnet aktualiserat minnet av ”Vendée” med sin bok La Vendée-Vengé. Le génocide franco-français, alltså det franska folkmordet i Vendée. Att man i detta sammanhang talade om ”folkmord” som direkt leder tanken till det nazistiska utrotningsförsöket av Europas judar väckte enormt uppseende och stark indignation och opposition. Men ingen kan förneka faktum att den första franska republikens ledare har begått respektive tolererat handlingar i Vendée och angränsande landskap som innebar död och förintelse för en mycket stor mängd människor, mycket fler än de som hamnat på giljotinen eller blivit offer för andra former för massavrättning på andra håll i dåtidens revolutionära Frankrike. Och denna massterror, riktad mot de kungatrogna katolikerna, har stannat kvar i det kollektiva minnet hos deras ättlingar in i senaste tid. En del av dem återfinns bland anhängarna till FSSPX.

Napoleontiden och konkordatet

När Napoleon Bonaparte övertog ledningen för den franska republiken och gjorde den till en auktoritär, mycket centralistiskt styrd stat med all makt koncentrerad till sig själv (1799 ”förste konsul”, 1804 ”fransmännens kejsare”) insåg han mycket snart att det var nödvändigt att av realpolitiska skäl åstadkomma fred och försoning med kyrkan för att garantera landets och regimens stabilitet. Förhandlingar med Heliga stolen, som kort före sekelskiftet 1800 tycktes ha gått under (fransk ockupation av Kyrkostaten, påven Pius VI:s död i fransk fångenskap) men återuppstått under en ny påve, Pius VII, som inte nödvändigtvis identifierade kyrkans eller påvedömets sak med de gamla monarkiernas, inleddes och fördes till ett avgörande i konkordatet 1801. Man bestämde sig på båda sidor att sätta ett streck under det som varit och börja om från början. Kyrkan erkände republiken och dess styresman, Bonaparte. Staten erkände den katols¬ka kyrkan som ”de flesta franska medborgares religion”. Egendomsförhållandena ändrades inte. Några ordnar i egentlig mening skulle inte få förekomma, bara sådana som förste konsuln ansåg ”nyttiga”, främst dem som ägnade sig åt karitativ verksamhet. Prästerna skulle avlägga ed till staten och avlönas av den. När det gällde biskoparna hade förhandlarna att utgå från ledarna för den konstitutionella kyrkan och deras anhängare, vilka åtminstone tidvis tolererats av den föregående regimen, liksom de ”underjordiska” biskopar som med fara för sitt eget liv hade firat mässan och förvaltat sakramenten i hem och hölador. Både Bonaparte och påvestolen beslöt sig för att utnämna helt nya biskopar, att alltså börja om på nytt, med nya biskopssäten som inte behövde sammanfalla med de gamla. Både de konstitutionella och de dittills underjordiska biskoparna avgick – mer eller mindre frivilligt. Men inte alla. Några av de ”edsväg¬rande” bekännarbiskoparna beslöt sig för att varken lyda påven eller förste konsuln, eftersom de ansåg att både kyrkan och den ”kristna staten” offrades på den skenbara försoningens och diplomatins altare. De bildade en liten utbrytarkyrka, som brukar kallas ”Petite église”, den lilla kyrkan, utfrusen men knappast aktivt förföljd av statliga och kyrkliga myndigheter. Den ägde bestånd till långt in på 1900-talet, då en stor del av den återförenades med den katolska kyrkan – men fortfarande finns det kvar en liten grupp, nu utan biskopar eller präster, som samlas i ett hem för att hålla andakter utifrån en bönbok som användes av Ludvig XVI och Marie-Antoinette och som förvaras i ett särskilt skåp som har funktionen som ett slags ”tabernakel”.

Annars fortsatte konflikterna mellan staten och kyrkan under Napoleon, som såg ett slags påvligt centralstyrd kyrka under bestämd kejserlig kontroll som sitt ideal och helt sonika ockuperade Kyrkostaten och förde påven till Frankrike som fånge, pressade honom till långtgående koncessioner till kejsaren men fick ge upp sin strid med honom när nederlaget hotade.

Efter det napoleonska imperiets fall ville vissa kretsar i det restaurerade kungadömet återföra också kyrkan till dess forna ställning, inte så mycket under Ludvig XVIII som under brodern och efterträdaren Karl X. Han smordes och kröntes med stor pompa i de franska kungarnas gamla kröningskatedral i Reims. Under dessa senare bourboner väcktes också den gamla gallikanismen till liv, men samtidigt fick den nya ”ultramontanismen” luft under vingarna: både politiskt och religiöst ville man ett slags nygotisk restaurering av det medeltida samhället. Och detta innebar en kraftfull kyrklig centralisering kring påven, både kyrkopolitiskt, teologiskt och liturgiskt. När den restaurerade monarkin störtades 1830 fanns det tongivande katolska intellektuella, präster och lekmän, som i påvedömet såg garanten för både den inre kyrkliga och den rent politiska friheten, även om det frihetligt-demokratiska inslaget inte precis uppmuntrades av dåtidens påvar. Icke desto mindre blev stora delar av den franska katolska kyrkan från mitten av 1800-talet starkt påvetrogen, men så att säga på ”gallikanskt” sätt: just den franska katolska kyrkan och den franska katolska kulturen och mentaliteten skulle vara påvedömets starkaste stöd, till och med politiskt och rent av militärt; resterna av Kyrkostaten försvarades av främst frans¬ka frivilliga och reguljära franska trupper ända fram till 1870.

En följd av teologiska och kyrkopolitiska spänningar

Det är denna paradoxalt ”gallikanska ult¬ramontanism” man finner i FSSPX. De sista ”gallikanska resterna” i äldre bemärkelse försvann från den katolska kyrkan i Frankrike då Första Vatikankonciliet (1869–1870) proklamerade påvens aktiva jurisdiktionsprimat, universalepiskopat och ofelbara läroämbete när han ex cathedra i tros- och moralfrågor åberopar sig sin högsta lärofullmakt. När kyrkan och staten skildes från varandra 1905 blev kyrkan i Frankrike utan ekonomisk säkerhet och rent av fattig – men också fri. Pius X, den dåvarande påven, markerade denna nya frihet genom att själv utnämna och viga ett större antal präster till biskopar utan föregående konsultation med staten, vilket ju konkordatet av år 1801 förutsåg. Detta konkordat fortsatte för övrigt att gälla i Elsass-Lothringen både under den tyska perioden 1870–1918 och efter återföreningen med Frankrike 1918–1919.

Under resten av 1900-talet har det som förut antytts förekommit spänningar mellan stat och kyrka, både kyrkopolitiskt och teologiskt. En stor del av de teologer som förberedde marken för Andra Vatikankonciliet och som drabbades av olika former av sanktioner från Rom under 1950-talet kom från Frankrike; där gjordes också det bekanta experimentet med ”arbetarpräster” som avslutades i sin dåvarande form av Pius XII; hans efterträdare Johannes XXIII som då hette Angelo Roncalli och var nuntie i Frankrike fick som knappast angenäm uppgift att effektuera detta beslut. De flesta av dessa ”nya” teologer fick full upprättelse under och efter konciliet; några av dem belönades också med kardinalshatten. Men arvet från den ”ultramontana gallikanismen” var ännu levande, och med åberopande av just den helgonförklarade och odiplomatiske Pius X började man kritisera de romerska auktoriteterna och till slut påven själv så att säga från andra sidan av spektrum: om Paulus VI, filosofiskt och teologiskt i hög grad franskorienterad, med inflytelserika frans¬ka medlemmar av sin kuria var utsatt för långtgående kritik ”från vänster” för att han inte gick långt och snabbt nog på den efterkonciliära reformvägen angreps han nu för tolerans eller till och med gynnande av ”neomodernism” av FSSPX. Detsamma gäller Johannes Paulus II, även om företrädare för FSSPX i allmänhet åtminstone fram till de illegala biskopsvigningarna 1988 gillade hans ”konservativa” teologiska och kyrkopolitiska profil. Johannes Paulus I hade ett för kort pontifikat för att vara måltavla för sådana angrepp; möjligen ogillade man att han i konciliets anda demonstrativt avstod från den traditionella påvekröningen och i stället höll en högtidlig installationsmässa med aktivt deltagande av den enorma församlingen på Petersplatsen – Johannes Paulus II och Benedictus XVI har gjort denna nya ordning till tradition.

FSSPX är numera en internationell organisation, men kan knappast förneka sina specifikt franska rötter. En sådan person som Richard Williamson med en helt annan bakgrund måste te sig som en tämligen främmande fågel, trots att han politiskt och ideologiskt står Jean-Marie Le Pen och hans parti och därmed också både resterna av Vichy- och Petain-anhängare och Action Française med dess uttalade antisemitism nära. Det är kanske också därför som största delen av FSSPX så tydligt har tagit avstånd från honom och hans föreställningsvärld.

Hur relationen mellan FSSPX skall gå vidare är det knappast någon som vet. Att påven själv vill ha en återförening med rörelsen på vissa villkor, som i huvudsak är väl kända, förefaller vara klart. Lika klart är det nog att man från romerskt håll är medveten om den inte helt okomplicerade bakgrunden till FSSPX:s framväxt i fransk och europeisk historia och kyrkohistoria. Kanske har man också lärt sig att inte bara glida över sådant som fastnat i det kollektiva minnet utan tar hänsyn till det och arbetar med det för att på ett betydligt mer djupgående sätt än det traditionellt-diplomatiska uppnå verklig enhet.

Artikelförfattaren är monsignore och teol. dr i systematisk teologi.



Publicerad 2009 i nummer 2