I men inte av världen
Jonsson, Ulf

Om konsten att främja både mångfald och enhet i en levande världskyrka.

Den katolska kyrkan kan beskrivas på många olika sätt. Och önskemålen om hur hon borde vara är oräkneliga och ofta motstridiga. Det är inte förvånande. Världens största religiösa samfund, och tillika världens äldsta fungerande institution, rymmer så många aspekter att hon kan väcka till liv i stort sett vilka förhoppningar och farhågor som helst.

Till de anmärkningsvärda dragen hos katolicismen hör förmågan att härbärgera en så väldig mångfald av uttryck för kristen tro. Detta är dock möjligt bara utifrån accepterandet av en ledningsfunktion som håller kyrkan samman. Konkret utgörs denna av biskopskollegiet i gemenskap med biskopen av Rom.

Uppgiften att leda en sådan världsvid gemenskap är en mission impossible, i somliga avseenden jämförbar med att vara president för en supermakt eller generalsekreterare för FN. Att allt inte kan bli så som man själv vill är ett pris som varje välvillig medlem får lov att betala. Därtill får man acceptera att ledarskapet ibland misslyckas med att sköta sina åligganden på ett tillfredställande sätt. Det är lättare att stå vid sidan om och peka ut felen, när man själv slipper ta ansvar för helheten.

Men även om kyrkan kan beskrivas på olika sätt behöver man inte sväva i okunnighet om innehållet i hennes tro. Trosläran återfinns i kyrkans egna auktoritativa texter, exempelvis Andra Vatikankonciliets dokument och Katolska kyrkans katekes. I konciliedokumentet Lumen gentium från 1964 beskrivs kyrkan som ett slags sakrament för människornas förening med Gud och med varandra. Uppgiften att försona och ena hör således till kyrkans centrala ärenden.

Försoning och enhet är bristvaror i vår värld. Inte heller på katolskt håll finns härvidlag någon anledning att förhäva sig. Efter Andra Vatikankonciliet har uppfattningarna gått isär om hur konciliet ska tolkas och omsättas i praktiken. Ibland har man skilt mellan en kontinuitetens hermeneutik, som betonar att Vaticanum II ska tolkas i ljuset av kyrkans tidigare koncilier, och en uppbrottets hermeneutik, som tolkar det senaste konciliet som någonting helt nytt. Det har också vuxit fram rörelser som drar åt motsatta håll i denna inomkyrkliga dragkamp. Dessa rörelser – själva ofta präglade av interna strider och splittringar – får oproportionerligt mycket uppmärksamhet i massmedierna och bidrar till att ge en skev bild av den katolska kyrkan i det offentliga rummet.

Katolsk vision, som förstår sig som en del av det som på andra håll kallas Kirche von unten, och prästbrödraskapet Sankt Pius X – ofta kallat SSPX – utgör exempel på varsin ytterflank i denna dragkamp. I Sverige har båda dessa rörelser samlat ytterst få anhängare. Båda har dessutom från kyrkans ledning fått signaler om att man befinner sig i en kyrklig gråzon, i vissa avseenden snarare utanför än innanför den katolska gemenskapen.

För den breda svenska allmänheten blev SSPX känt i vintras genom tv-intervjun med den Förintelse-förnekande biskopen Rich¬ard Williamson. Det måste genast sägas att SSPX som organisation har distanserat sig från Williamsons horribla uttalanden. Samtidigt är det känt att delar av deras rörelse har kopplingar till antisemitism och högerextremism. De som anslutit sig till SSPX har ofta gjort det av längtan efter att få fira liturgin på det sätt som skedde före konciliets liturgireform. Det är i sig ingen orimlig önskan, men efter att påven häromåret beslöt att de äldre liturgiska böckerna återigen får användas fritt bortfaller det skälet att stödja SSPX. Kvar står istället ett hårdnackat motstånd mot några av Vaticanum II:s centrala beslut. Hit hör åtskiljandet mellan kyrka och stat, liksom accepterandet av alla människors rätt till religionsfrihet och viljan till en respektfull dialog med andra religioner. I och med dessa epokgörande och omistliga beslut har katolicismen definitivt tagit steget in i den moderna eran. SSPX vill på dessa punkter leva kvar i en värld som inte längre finns.

Katolsk vision å andra sidan kan ibland ge intryck av att kyrkan inte har något eget att tillföra världen. Somliga av rörelsens önskemål faller helt klart inom ramen för vad som kan vara både önskvärt och teologiskt genomförbart, såsom en ökad regionalisering som motvikt till alltför mycket romersk detaljstyrning av lokalkyrkorna. Men i långa stycken låter manifestet från Katolsk vision som önskelistan från en grupp övervintrande gamla 68:or. Man förespråkar homoäktenskap, möjlighet till skilsmässa och omgifte, och öppet nattvardsbord för alla oberoende av religiös tillhörighet. Att de samfund som redan valt att följa dessa recept knappast hör till de mest levande delarna av kristenheten tycks man inte oroas av.

Men tiden har inte stått stilla sedan 1968; revolutionens uppbrottsstämning har sedan länge mist sin fräschör och dagens unga katoliker lockas inte av visioner som för dem mera framstår som nivellerande anpassningar till en sekulär omgivnings förväntningar på politisk korrekthet. Medan SSPX lever med föreställningen om en kyrka som klarar sig bra utan världen, lever Katolsk vision med föreställningen om en värld som klarar sig bra utan kyrkan. Ett mera bibliskt sätt att se på saken vore att tänka sig att kyrkan faktisk ska vara i världen, men inte av världen.

Redan i den tidiga kyrkan sade man ubi episcopus, ibi ecclesia – där biskopen är, där är kyrkan. Och den påve som sammankallade Andra Vatikankonciliet, Johannes XXIII, beskrev kyrkan som både mor och lärare. Den gode konciliepåven utgick från att katolikerna gärna lyssnar till sin mor. Men rörelserna på ytterflankerna i dragkampen om tolkningen av konciliet har det gemensamt att de ogärna lyssnar till vad kyrkans ledning har att säga. Förvisso måste det finnas plats för kritik även inom kyrkan. Gemenskaper där kritik inte är tillåten är farliga och riskerar att bli omänskliga. Men samtidigt krävs ändå en viss urskiljning för att kritiken ska bli fruktbar och i längden kunna tas på allvar. De ständiga gnällspikarna som aldrig är nöjda, oavsett vilken melodi som för tillfället spelas, bidrar inte till att föra utvecklingen framåt.

En levande kyrka förändras hela tiden, men rycks hon upp med sina rötter dör hon. Som den nuvarande påven Benedictus XVI har påpekat så missförstår man kyrkans trostradition om man menar att den numera skulle ha upphört att utvecklas och förändras. Att å andra sidan avskärma sig från den bibliska uppenbarelsen och från den levande trostraditionens kontinuerliga tolkning av denna är att underminera kyrkans möjligheter att vara salt i världen och ett enhetens sakrament för människorna. Att hitta balansen mellan kontinuitet och förändring är kanske lika svårt som att segla rakt mellan Skylla och Karybdis. Men grupper som stirrar sig blinda enbart på ena strandkanten och ignorerar den andra har i det långa loppet föga konstruktivt att bidra med till en levande kyrka.


Publicerad 2009 i nummer 7