Heliga familjen i Sveriges Radio
Olsson, Gunilla Maria



Under förra sommaren kunde vi lyssna till Heliga familjen, ett timslångt program som sändes varje vecka i radions P1. I sommar har serien fortsatt med åtta nya program, som precis som förra året velat belysa familjebegreppet och skapa debatt om allt vi förknippar med familj och föräldraskap.

Heliga familjen fick mycket uppmärksamhet när det startade, och på programmets hemsida kan man ta del av lyssnarreaktioner. Inte oväntat kan man konstatera att de delar sig i två riktningar. Dels är det de som uppskattar programmet, roas av den skickligt gjorda ljudkonsten och de underhållande familjemiddagarna, som hålls hemma hos kända personer. Dels är det de som blir upprörda över att få en bild av familjen målad med svarta penseldrag. För så är det otvivelaktigt.

Begreppet helig

Det finns ett inlägg på hemsidan, skrivet av en person, som precis som jag har funderat över själva namnet på programserien. Mannen beklagar sig över att programledarna inte kunnat besvara hans fråga, som gäller användningen av begreppet helig i det här sammanhanget.

Jag är däremot inte särskild förvånad över det uteblivna svaret. Det händer naturligtvis allt som oftast, att olika begrepp successivt får en förskjuten innebörd och börjar användas med en delvis annorlunda betydelse än den ursprungliga. Som kristen har man inte monopol på ord, även om man givetvis kan ha synpunkter på hur de används.

När helig används i vardagsspråket så förefaller det ha kvar något – men inte allt – av sin ursprungliga betydelse. Helig tycks bli en egenskap hos något som gör att det blir riskabelt att kritisera. Och det är just det man vill göra med familjen. Man vill ifrågasätta detta fenomen, som värderas så högt av så många. I en intervju har programmakarna sagt att de fick idén till programmet genom den hysteri som finns kring familjeprojektet i samhället. Det visar sig i det stora utbudet av tidskrifter som handlar om bröllop, föräldraskap och inredning. I dessa är bilden av familjen ofta mycket romantisk och ganska okomplicerad, långt bort från de flesta människors egna erfarenheter. Och jag är böjd att hålla med. Därför tycker jag att det är ett lovvärt initiativ att vrida och vända på familjebegreppet, att till exempel diskutera vad som händer med idén om jämställdhet mellan könen när barnen gör entré i ett modernt parförhållande.

Men tillbaka till namnet på programmet. Helig för tanken till något som är alltigenom gott, och då kanske man tänker både på det rent känslomässigt goda, men även på det moraliskt goda. Man kan säga att programmet Heliga familjen i sitt namnval vill antyda att man inte riktigt ställer upp på det här. Även om detta med familj av många anses vara riktigt fint, så är det kanske ändå inte så fint i själva verket. Och det är det man vill framhålla. – Ni alla som tycker att familjen är helig, här ska ni få höra hur det egentligen förhåller sig!

I och med att helig används på det sättet, så kommer vi in på det riktigt intressanta. Som kristna behöver vi inte stanna vid begreppets användning i vardagsspråket utan kan gå djupare in på grundbetydelsen. För mig som inte är teologiskt skolad har klassikern på området, Rudolf Ottos Det heliga (utgiven 1924), varit till hjälp. Utöver de betydelser som ovan angivits, det vill säga något oantastligt, något sedligt och alltigenom gott, så framhålls i den religiösa litteraturen att det heliga syftar hän mot Den Helige. Och då kan man förstå att den religiösa människan är den som intuitivt förnimmer det heliga, en själsrörelse som kan väckas – men inte läras in. Utifrån sin karaktär av erfarenhet är det en förnimbar sanning för personen i fråga. Och för dem som inte varit i närheten av denna erfarenhet är hela den religiösa upplevelsen svårbegriplig och blir därmed lätt måltavla för kritik. När begreppet helig används i sekulära sammanhang blir det mer eller mindre urvattnat och framför allt befriat från all hänsyftning på transcendens.

För den kristne däremot, är det naturligt att vilja återvända till det heliga i ordets egentliga betydelse och det kan man göra i mässan, i bönen, i läsning av andlig litteratur och genom att sätta sig in i helgonens liv. Och den verklighet som möter där är inte någon rosenskimrande bild av livet. Tvärtom är mötet med Den Helige i många fall en stark och kanske till och med skrämmande upplevelse. Vi talar ibland om gudsfruktan och menar därmed att mötet med Gud kan vara rejält omskakande och nydanande, att det kan ställa människan inför ett stort allvar. Den levande Guden är inte att leka med. Man bör också framhålla att den själsrörelse som betecknar mötet med det heliga inte endast är en särpräglad känsla, utan den rymmer alltid impulser till verksamhet och engagemang och en ny livsinriktning. Tänker man sig då att själva familjen är helig, så väntar vi oss inte något enkelt av familjen heller. I kristen tradition innebär äktenskap och familj att man står inför ett åtagande och en förpliktelse.

Nu är det inte detta som programmet Heliga familjen handlar om. Och det förstår nog de flesta. Vi är vana att medierna i stor utsträckning har en profan agenda. Men börjar man fundera över programnamnet utifrån tanken att det verkligen finns något heligt med familjen, då väntar vi oss att få höra om äktenskapets sakramentala karaktär och vad det innebär. Och vi väntar givetvis på att få höra om den heligaste av familjer.

Den heligaste av familjer

Och den 10 juli i år var det dags. I ingressen till programmet fick vi veta att nu skulle det handla om den heligaste av familjer. Den som har kristna referensramar för sitt tänkande lystrar naturligtvis lite extra och undrar vem som ska berätta om Josef och Maria, och ge oss en utläggning av julevangeliet så här mitt i sommaren. Eller säga något intressant om Jesu speciella syn på vilka som var hans verkliga familj.

Man kan ju också tänka sig ett helt annat angreppssätt. För mitt inre såg jag alla de välkända målningarna av den heliga familjen i medeltida konst. Kanske var det detta vi skulle få höra om, tänkte jag – en konstexpert som berättar om detta så ofta förekommande motiv.

Den som dröjde sig kvar vid radioapparaten fick snart sin nyfikenhet stillad. Och det visade sig att i denna programserie så var det den kungliga familjen som utsetts till den heligaste av alla. Inte så konstigt kanske, eftersom kronprinsessans förlovning tillkännagetts under våren. Och till nästa sommar har vi ett kungligt bröllop att se fram emot. Här finns det lite att bita i. Eftersom kronprinsessan Viktoria måste be pappa kungen om lov vid sitt val av man och att detta val dessutom ska godkännas av rege¬ringen, så dök frågan om hederskultur upp.

Här ska vi inte fördjupa oss i formerna för vårt statsskick. Men det har framkommit under våren att såväl motståndare till monarkin, i form av Republikanska Föreningen, som anhängarna av det kungliga huset har fått ett uppsving. Frågan engagerar.

Det fanns en tid då landets regent verkligen hade en anknytning till Gud och verkade på uppdrag av Gud. Här i Norden har vi såväl S:t Olof som S:t Erik, som inte bara var jordiska regenter utan även fick helgonstatus. Men idag, i vår tid? Det kungliga huset är anslutet till den protestantiska kyrkan, de gifter sig i kyrkan och döper sina barn. Hur det är med trosutövningen i övrigt känner jag inte till. Jag vet inte om någon i den kungliga familjen blivit tillfrågad om detta, eller om de själva valt att dela med sig av sina uppfattningar i något sammanhang. Men det är säkert inte deras eventuella religionsutövning som gjort att de i sommarens radioprogram utnämnts till ”den heligaste av familjer”. Tvärtom kan man ana att det är andra fenomen som gör att de kvalar in i programserien.

Kanske finns det något i monarkins historiska rötter, med långa traditioner bakåt i tiden och den upphöjda värdighet som eftersträvas, som ger nutidsmänniskan en känsla av att detta är heligt. Vårt behov av kontinuitet och sammanhang i en snabbt föränderlig värld får här ett synbart och konkret uttryck. Det är lätt att konstatera att med ett överdåd av resurser så kan man förädla helt vanliga människor, så att de framträder med bedövande skönhet, med stil och även viss vältalighet. Se på kronprinsessan och hennes syskon! När det ska vara riktigt högtidligt och fint, då ska det vara kunglig glans. Vi låter pompa och ståt spilla över lite på oss själva, så att vi också kan känna oss delaktiga och införlivade i festen. Vårt behov av skönhet, vårt behov av högtid och stämning.

Är det inte något av allt detta som också ryms i kyrkans liturgi? Och när den sekulära nutidsmänniskan slutat gå i kyrkan, då finns i alla fall kungahuset där med nimbus från en annan tid och en annan värld. Lite bättre än vår egen. För ett ögonblick kan vi glömma vår egen enkelhet och drömma oss bort till något vackrare och mera oantastligt. Det kanske känns heligt?

Därmed är vi tillbaka till radioprogrammet Heliga familjen och deras ambition att ifrågasätta allt som hör till äktenskap och familj. I synnerhet om det andas tradition och konvention. Man söker nämligen efter det naturliga.

Vad är naturligt?

När formerna för familjebildning och i synnerhet när könsroller diskuteras, så kan man knappast undgå att komma in på frågan om arv och miljö. Programledarna har uppmärksammat att vi i år firar 200-årsjubileum av Charles Darwins födelse, så vad kunde vara mera lämpligt än att intervjua någon som vet en del om vårt ursprung bland primaterna, nämligen professor emeritus Staffan Ulfstrand?

Dessvärre blev inte programmet särskilt klargörande, då det endast gav några välkända glimtar från djurens värld, glimtar som visar att vi människor är både lika och olika våra mer eller mindre avlägsna förfäder. Och det visste vi förut.

När det gäller frågan om vad som är naturligt, så finns det de som gärna vill åberopa vårt biologiska arv och göra det till huvudnummer i sin argumentation. Det brukar benämnas biologism, vilket nog snarast får betecknas som ett skällsord. I det aktuella programmet intervjuades även journalisten Göran Skytte, och han berättade ett minne som gjort starkt intryck på honom. Han erinrade sig att han hade mött en läkare och psykoanalytiker vid namn Rigmor Robèrt, i ett av sina tv-program under 1990-talet. Just Rigmor Robèrt väckte stor uppståndelse på den tiden med sina långtgående resonemang om vad som är naturligt för kvinnor respektive män. Hon refererade visserligen inte till djurvärlden men hänvisade till människans ursprungliga sätt att försörja sig genom jakt och fiske. Då fick kvinnan sitta vid elden med barnet i famnen och ha uppsikt över det som sker genom ett speciellt svepande seende, som ger god överblick och som anses vara specifikt kvinnligt. Mannen däremot, som är ute på jakt, behöver ett mer avgränsat och fokuserat seende. Han behöver vara orädd och han har nytta av ett visst mått av aggressivitet. Skillnaderna mellan män och kvinnor beskrevs på det här något stereotypa, men likväl fantasieggande, sättet och gav upphov till våldsam diskussion vid 1990-talets mitt, en diskussion som handlade om vad som egentligen är naturligt för män och kvinnor.

Det är typiskt att de som företräder en sådan här ståndpunkt, att man kan hänvisa till vår biologi för att förstå och förklara psykologiska och sociala beteenden, retar gallfeber på dem som har en rent socialkonstruktivistisk verklighetsuppfattning. Och dit får man nog hänföra programledarna i Heliga familjen. I det här programmet lyckades programmakarna att lura sina meningsmotståndare i en fälla, där de började sväva på målet och ge motstridiga svar.

När programmet var slut stod vi kvar vid den punkt där vi började. Visst kan vi hitta likheter i djurvärlden, men även där finns en stor variation i beteenden. Så vad är naturligt? Människan är ju även en kulturvarelse som i många (men inte alla) avseenden frigjort sig från det biologiskt betingade och valt sina vägar. Kunde vi inte enas om att naturen ger oss en del bitar i vår självförståelse, men att vi definitivt inte bör fastna i determinism? Biologin räcker inte som referensram för att förstå människan, men de socialkonstruktivistiska resonemangen leder oss rakt ner i ett annat dike. Det har inte programmakarna upptäckt ännu. Då och då skiner det igenom att de försöker blåsa liv i idéer som känns igen från 1960- och 70-talen. Det var då man ville ha fria och okonventionella samlevnadsformer, där den klassiska bilden av mamma, pappa, barn löstes upp i något till intet förpliktigande.

Nog är det en smula sorgligt att en generation unga människor, vid 2000-talets början, går ut i livet så illa rustade för familj och föräldraskap och ihärdigt letar efter stöd för sin uppfattning, att barn och familj är ett hopplöst fängelse. Det är inte bara sorgligt, det finns en allvarlig sida av saken. Det gäller situationen för barnen.

I årets sista program hade man valt att också införliva viss psykologisk kunskap i synen på det späda barnet. Av någon outgrundlig anledning hade man valt att intervjua en professor i pedagogik, som inte var helt uppdaterad på den aktuella frågeställningen. Det gällde barnets förmåga till anknytning. Pedagoger sysslar i regel med lite större barn och med frågeställningar som ligger utanför familjen. När vi talar om anknytning så är första levnadsåret det mest centrala och även tiden före barnets födelse, som utgör en viktig förberedelsetid. Självklart hade någon annan kunnat ge ett mer korrekt och uttömmande svar på frågan om barnets nära relationer under dess tidiga utveckling. Men kanske var det så, att man helst inte vill höra talas om det späda barnets behov? Hellre trolla bort det här med spädbarnstidens speciella karaktär, låta detta med barn och föräldraskap bli något diffust och vagt, så att var och en får utrymme att tolka in det som passar för ens egen del.

Heliga familjen år 2010

Ett program som berör och har upprört så många kommer säkert att bli en följetong. Och gärna för mig. Det viktigaste återstår.

Under första säsongen kom många anmälningar till radions granskningsnämnd från människor som blivit provocerade, arga och ledsna över programledarnas ifrågasättande av traditionella samlevnadsformer och värderingar. Men granskningsnämnden friade programmet i alla avseenden. Man menade att det är väl förenligt med Sveriges Radios uppdrag att belysa olika skeenden och stimulera till debatt. Dessutom kunde man påvisa att det var en allsidig belysning där många olika personer, som representerade olika åsikter och infallsvinklar, fick komma till tals.

Bakom programidén står Maria Sveland som skrivit boken Bitterfittan (2007). Och redan av denna boktitel förstår man att kvinnorollen inte står högt i kurs hos författaren. Genom hela boken går en klagan över barnafödandets vedermödor och moderskapets alla ofrånkomliga plikter. Man uppvärderar det yrkesmässiga och självständiga, ett kreativt liv långt bort från barnskrik och hushållsgöromål. Programmet Heliga familjen visar också på upphovsmakarens yrkesmässiga kompetens, med en i mitt tycke både välgjord och underhållande mix av olika inslag. Därför kan man fråga sig vad det hela ska få för fortsättning. När man under två somrar har plockat fram de allra mest iögonenfallande exemplen på att familjelyckan inte alltid är så okomplicerad och definitivt inte fullständig och komplett, vad återstår då?

Det man på allvar skulle önska sig, det är att programledarna väljer att med ödmjuk respekt för sina lyssnare också göra en ansats att lyfta fram de goda exemplen. För det är klart att de finns! Och varför inte verkligen ta programmets namn på allvar och berätta om den heliga familjen. Och då menar jag förstås Den heliga familjen.

Så här långt finns inga tendenser till det. När man lyssnar riktigt noga så hör man bitoner till och med i programledarens intonation då hon stolt presenterar programmet. I mina öron låter det så här: ”Du lyssnar på löjliga familjen.” De flesta är nog bekanta med kortleken med samma namn. Man strävar efter att förlöjliga och påvisa sprickorna i människors liv och längtan. Som utgångspunkt för debatt kan det räcka, men ska vi föra diskussionen framåt behöver vi också ta del av konstruktiva och kreativa tankar. Frågan är bara om redaktionen kan och vill ta steget bort från sin negativism och öppna dörren för dem som har något att säga till försvar för familjen. Det kan givetvis ske utan att man behöver vända sig till dem som representerar kristen tro. Detta sistnämnda bedömer jag nämligen som osannolikt.

Jag vågar nämligen med ganska stor säkerhet säga att programledarna (åtminstone den ovan nämnda) har lagt ett stort avstånd mellan sig och kyrkan, liksom även till kristen tro. Var och en som läst Bitterfittan vet. Därför kan hon också välja ett namn på radioprogrammet som endast låter oss bekanta oss med den ytliga varianten av helighet, kanske kan man kalla det skenhelighet. Och den vill väl ingen av oss ha! Men för att gå förbi det falska, motsägelsefulla och trasiga i människors liv, liksom även i deras familjer, så behöver vi se djupare och hämta inspiration från det som andas helighet i ordets verkliga betydelse. Det förutsätter att vi tar orden på allvar. Och om programmet ska överleva ännu en säsong, så är det kanske dags för programledarna att fundera över sitt namnval och låta det bli en språngbräda till en vidgad syn på familjen. Annars finns risk att detta angelägna program helt enkelt tar slut därför att den ytliga innebörden i ordet helig snart är uttömd.


Publicerad 2009 i nummer 7