Birgittas stulna skalle – en kriminalgåta på väg att lösas?
Lindqvist, Barbro



”O vad har jag gjort!” Drottning Kristinas franske dansmästare Antoine de Beaulieu satt förtvivlad i sitt logi i Vadstena. Hur skulle han klara sig ur det här?

Han hade varit med när den unga drottningen, på resa i Mellansverige, besökte den forna klosterkyrkan i Vadstena för att bese släktingars och stormäns gravar. Man hade från slottet i staden burit en trälåda med gamla människoben till kyrkan, för kanske ville drottningen också se de utvisade Birgittanunnornas reliksamling. Jo, det ville drottningen, och hon och hennes följe förflyttade sig till lådan. En guide lyfte upp ett stort böjt ben ur lådan och ropade att detta var den heliga Birgittas skalle.

Dansmästaren trodde inte sina öron. Han hade bara varit några få år i Sverige men hade hört talas om helgonet Birgitta och visste att många under skett genom hennes medverkan. Inte kunde man väl förvara ett helgons kvarlevor i en simpel låda bland en massa ben och visa upp hennes huvud på ett vanvördigt sätt. Han måste ingripa!

Beaulieu dröjde kvar i kyrkan när drottningen och hennes svit gick mot utgången. Då rusade han fram till lådan, tog skallen, svepte in den i en halsduk och anslöt sig sedan åter till drottningens sällskap.

Inte förrän han kom till sitt rum blev han rädd. Vad skulle han nu göra? Naturligtvis hade man redan upptäckt att helgonets huvud försvunnit under drottningens besök i klosterkyrkan och säkert skulle han bli misstänkt för stölden. Han var ju den ende katoliken i drottningens följe. Man skulle fängsla honom. Hans karriär var i fara!

Ambassadör kommer till hjälp

Beaulieu återkom till Stockholm utan att ha blivit gripen. Hans vånda bestod emellertid. Vad skulle han göra med skallen? Tre år senare skymtade han en lösning på sitt dilemma.

En fransk ambassadör, Gaspard Coignet de la Thullerie, anlände till Stockholm. Han kom framför allt för att bli tackad för sin fredsmedling i Brömsebro 1645 då fienden Danmark måst avstå viktiga landområden till Sverige. Efter att ha blivit överöst med dyrbara presenter beredde han sig att avresa.

Då passade Beaulieu på. Han bad om företräde hos ambassadören och bekände för honom vad han gjort i Vadstena och hur rädd han var att bli avslöjad. Den alltid älskvärde ambassadören lovade att beskydda Beaulieu om han blev misstänkt. Men ambassadören skulle ju snart lämna Sverige, vad var då hans löfte om beskydd värt? Beaulieu bad att få ge ambassadören skallen och ta den med sig till Frankrike. Ambassadören, själv from katolik, gick med på detta. Erfaren diplomat som han var, kallade han på sin sekreterare som skrev ned vad Beaulieu berättade. Härefter intygade och svor Beaulieu inför Gud att det han berättat var sant.

Att ambassadören vid sin avresa, utöver den svenska regeringens gåvor, hade den heliga Birgittas skalle med sig i sitt bagage, torde han inte ha omtalat för sitt värdfolk.

Stor fest i Courson

Den giktbrutne Thullerie orkade inte längre tjänstgöra som ambassadör utan drog sig tillbaka till sitt slott Courson i Burgund. När han kände döden nalkas fick han samma bekymmer som Beaulieu: vad skulle han göra med den heliga Birgittas skalle? Han beslöt att skänka den till kyrkan i den by som omgav hans slott. Där skulle skallen bli ärad och vördad på det sätt som anstår en helgonrelik. För sådant fordrades tillåtelse av stiftets biskop.

Han ingav därför skrivelser till biskopen i stiftstaden Auxerre och anhöll om biskopens tillstånd att reliken skulle få ställas ut i kyrkan i Courson och på bestämda högtidsdagar bli föremål för offentlig vördnad. Den nedtecknade, av Beaulieu avgivna berättelsen, bifogades. Thullerie intygade i en särskild skrivelse att skallen verkligen var den heliga Birgittas, eftersom han fått denna ”av en god katolik som försäkrat honom att han själv tagit skallen ur det stora helgonets likkista i Vadstena kyrka”.

Biskopen kände sig övertygad om relikens äkthet och gav det begärda tillståndet. Därefter skänkte Thullerie genom ett donationsbrev, skrivet på pergament, skallen till kyrkan i Courson.

Skrinläggningen, relikens överförande till kyrkan, ägde rum 1654. Då var Thuillerie död, men stiftets biskop, ett stort antal präster, 40 särskilt inbjudna personer och församlingsborna deltog. Skallen, innesluten i ett relikskrin, placerades på en konsol i en pelare nära kyrkans högaltare.

Under franska revolutionen gömde en kvinna i församlingen reliken hemma hos sig. När det blivit lugnare tider återfick skallen sin plats i kyrkan, nu i ett annat relikskrin. Eftersom den nuvarande biskopens sigill behövdes på det nya skrinet blev det 1875 åter en skrinläggningsfest, ännu högtidligare än den första.

Stiftstidningen tryckte en prästs hela föredrag om det stora helgonets underbara liv och tidningens reporter skildrade entusiastiskt de med girlander smyckade gatorna och de talrika, andäktiga deltagarna i ceremonin. Reportern slutade med några uppmuntrande ord till de troende i Sverige: ”Måtte denna bleka skildring med pressen föras vidare och komma under ögonen på våra forna bröder i Sverige och bli till ett frö som får deras av kätteri nedkyldna jord att åter blomstra.”

Tvivlande forskare

I slutet av 1800-talet började det bli känt att den heliga Birgittas huvud, åtminstone delar därav, befann sig i Courson. I Acta Sanctorum, ett bokverk om världens alla helgon, angavs nämligen 1867 att drottning Kristina gett huvudet i gåva till ambassadör Thuillerie. Så stod det under 1700-talet skrivet på den marmorplatta som relikskrinet i kyrkan i Courson då vilade på.

Kunde detta vara sant? Helgonintresserade läsare och historiker förhörde sig hos birgittinkloster och den katolske apostoliske vikarien i Sverige men ingen visste besked. En fransk forskare skaffade avskrifter av de skrivelser som Thullerie överlämnat till biskopen i Auxerre. Men inte var det väl den heliga Birgittas skalle som Beaulieu fått med sig i klosterkyrkan i Vadstena?

Litterturprofessorn Henrik Schück förklarade på 1890-talet att han var helt säker på att Birgittas ben fanns gömda i Sverige, troligen i Vadstena slott. Han sade sig ha förståelse för att församlingen i Courson inte ville gå miste om sin säkerligen ganska inkomstbringande tillhörighet men tillade: ”Som man ser har Birgitta för närvarande åtminstone två huvudskålar, men då Petrus, efter vad jag hört, lär ha dussinet fullt, kan ju detta ej anses för mycket.”

Något senare åkte författaren Fredrik Ulrik Wrangel med hästskjuts de 20 milen från Paris till Courson för att bese skallen. Han mottogs vänligt av en åldrad kyrkoherde och såg genom relikskrinets glasväggar en skalle ligga på ett blått kläde och en kant med inskriften ”Sancta Brigida ora pro nobis”. Kyrkoherden, som inte hyste det minsta tvivel om helgonskallens äkthet, berättade att skrinet varje år på söndagen efter 23 maj bars i procession i kyrkan med deltagare från alla delar av departementet. Utsedda personer med ansvar för relikens vård sammanträdde den 8 oktober varje år. Wrangel blev inte övertygad om skallens äkthet men uttryckte sig försiktigt: ”Mycken sannolikhet för att pannbenet i Courson en gång välvt sig över den heliga Birgittas hjärna förefinnes ej, men möjligen kunna i framtiden bevisen anträffas. Det är därför säkrast att än så länge vänta med att fördöma den med så mycket pietet omhuldade legenden.”

Envis arkivarie

En som inte tvivlade på Birgittarelikens äkthet var redemptoristpatern Emmanuel Janssen, stiftsarkivarie i Holland. Efter att i Acta Sanctorum ha läst att den heliga Birgittas skalle fanns i kyrkan i Courson, vallfärdade han dit 1947. Han skaffade stiftbiskopens tillåtelse att öppna relikskrinet och synade skallen tillsammans med en läkare och församlingens kyrkoherde. Av de handlingar som Thuillerie låtit upprätta på 1600-talet blev Janssen klar över att Beaulieu tagit hand om helgonets skalle för att den skulle få en värdigare plats och vård än i det lutherska Vadstena.

Efter sin återkomst till Holland inledde Janssen en intensiv, ett och ett halvt år lång brevväxling med kyrkoherden i Courson, Maurice Bertheau. De var två helt olika personligheter. Janssen skrev för hand, var mångordig, ivrig och envis. Bertheau skrev på skrivmaskin, var bestämd och visade tydligt att han hade föga tid och intresse att ägna åt reliker. Han var en ordentlig man och sparade Janssens alla brev och tog kopior av sina egna.

Janssen hade kontakt med birgittinklostret Maria Refugie i Uden i östra Holland. Han menade att församlingen i Courson borde överlämna den heliga Birgittas skalle till detta kloster. Betänk, skrev han till Bertheau, vad det betyder för en klosterorden som existerat i 550 år, att få veta att det på ett ställe finns en betydelsefull relik av dess grundarinna, t.ex. en del av hennes huvud. Systrarna i Uden hade först nu, på 1940-talet, fått vetskap om att reliken befann sig i en avlägsen fransk by. Genom Försynens försorg, betonade han, ”var nu stunden kommen att till birgittinorden återlämna en värdefull relik av den svenska furstinnan, som för övrigt skulle vara mycket glad att komma hem till sina hängivna döttrar efter 250 års bortovaro”.

Kyrkoherde Bertheau motsatte sig Janssens förslag. Han kallade till ett extra kyrkorådssammanträde och reste till sin biskop för att få veta hur han skulle förhålla sig i relikfrågan. Biskopen gav honom fria händer att handla så som han fann bäst. Kyrkorådet var emot flyttning av reliken och dikterade till protokollet: Coignet de la Thullerie räddade i Sverige skallen från att bli vanhelgad av lutherska kättare, den har i 300 år förvarats i kyrkan i Courson och församlingen har under hela denna tid trott sig vara legitim ägare till skallen. De äldre i församlingen är fullt förtrogna med kulten av den heliga Birgitta och vill att reliken skall vara kvar i kyrkan. Bertheau höll med rådet och upprepade om och om igen för Janssen: ”Vår relik stannar i församlingen i Courson, vi behöver inte återkomma till ämnet.”

Janssen gav sig inte. Vid sitt besök i Courson hade han sett att relikskrinets trägolv var murket, vilket han ansåg visa att vördandet av den heliga Birgitta upphört i Courson. I ett brev 1948 påpekade han att kommunisterna vann alltmer insteg i Frankrike ”och vad garanterar att det före 1950 inte blir en ny revolution som inte lämnar något orört”. På detta svarade Bertheau: ”Om Frankrike kommer under kommunisternas välde, är det stor fara att inte heller dess grannar slipper undan detta. Under alla förhållanden kommer vi, om detta inträffar, att be den heliga Brigitte, som också vi håller kär, att beskydda oss.” Bertheau sade sig hoppas att Janssen skulle betrakta hans negativa besked som definitivt fast. Och verkligen: Janssen förhöll sig tyst, åtminstone tills vidare.

Svenskt besök

Ett par år senare, 1953, fick Bertheau åter ett besök som gällde Birgittareliken, denna gång från Sverige. Carl-Herman Hjortsjö, professor i anatomi, ingick i ”Svenska Expeditionen för Arkeologisk Antropologi”, som hjälpte till att identifiera likben. Experterna var nu i färd med att undersöka den heliga Birgittas kvarlevor. Hjortsjö, som hört talas om att helgonets skalle förvarades i Courson, reste dit försedd med ett rekommendationsbrev av en fransk dominikanpater i Lund.

Bertheau var Hjortsjö behjälplig att ta ned relikskrinet från dess hylla men ansåg sig inte ha tillåtelse att öppna skrinet, eftersom varken Hjortsjö eller dennes assistent var präst. Ett innertak i skrinet hindrade besökarna att se skallen uppifrån. Hjortsjö har uppgivit att skrinets glasrutor var dammiga på insidan men att detta inte försvårade en besiktning av skallen med blotta ögat. Av det han såg drog han slutsatsen att kraniet tillhört en kvinnlig individ och att denna blivit högst 45 år, eftersom de på skallväggen löpande kärlfårorna var mycket grunda. Bland annat härför ansåg Hjortsjö att skallen inte tillhört den heliga Birgitta, hon var ju 70 år vid sin död.

Hjortsjö redovisade resultatet av sin undersökning i en vetenskaplig tidskrift, som i fransk översättning tillsändes Bertheau.

Märklig helomvändning

Våren 1958 fick Bertheau efter nästan tio års tystnad åter ett brev från Janssen, som uppgav sig skriva på uppdrag av birgittinsystrarna i Uden. Janssen frågade ödmjukt: ”Är det möjligt att återuppta överläggningarna om den heliga Birgittas huvud”? Han framhöll som tidigare att skallen berört helgonets hjärna och var en symbol för de uppenbarelser och den regel som hon dikterat. Att äga en sådan relik kommer att öka systrarnas fromhet och för all framtid tid säkra vördandet av den heliga Birgitta, betonade han och lovade: ”Systrarna kommer att tacka er av hela sitt hjärta.”

Bertheau var oväntat medgörlig. Han svarade att det skulle smärta honom om reliken lämnade hans församling men att han förstod Janssens enträgenhet och nunnornas legitima önskan. Och så framlade han ett förslag: Om två år skulle han fira 25-årsjubileum som präst. Hans önskan var att ge sin kyrka en andra klocka och ge den namnet Brigitte. Dock var han rädd att han av ekonomiska skäl inte skulle kunna realisera sin önskan. I avvaktan härpå hade han låtit elektrifiera den nuvarande klockan (230 000 franc). Hans biskop hade å sin sida stora utgifter för ett skolbygge. Han fortsatte: ”Om ni går med på att hjälpa oss, ärkebiskopen och mig, tror jag att detta skulle ha till följd att den heliga Brigitte skulle säga adjö till det land som så länge hyst henne och det skulle innebära en gest av tacksamhet gentemot dem som räddat dessa värdefulla reliker.”

Bertheau antydde att om reliken lämnade Courson, så skulle de i Courson kanske kunna nöja sig med att av nunnorna få en liten bit av skallen. Han slutade brevet: ”Jag väntar på ert svar, min käre fader.”

Detta brev är det sista kända som växlats de båda emellan. Bertheau skrev det den 19 maj 1958 och lämnade Courson tre månader senare för att bli kyrkoherde i en annan församling.

Aha, tänker man: Bertheau hade genom Hjortsjös undersökning förstått att skallen i relikskrinet inte tillhört den heliga Birgitta. Men varför talade han inte om detta för Janssen? Eller ville han förskona sin efterträdare från att överhopas av brev från den efterhängsne arkivarien? För inte var det väl så att Bertheau försökte skaffa pengar med hjälp av Birgittareliken – något som strider mot den katolska kyrkans lag.

Faktum är emellertid att den skalle som förvarats i kyrkan i Courson, den 20 juni 1959 högtidligen fördes in i Birgittasystrarnas kyrka i Uden, där den än idag ligger på en sidenkudde i ett relikvarium av glas invid en staty av den heliga Birgitta och en skylt med texten: ”H. Birgitta van Zweden bid voor ons.”

Rena rama fantasin

Lagom till skallens ankomst författade Janssen en skrift med titeln ”Ett ärevördigt huvuds irrfärder”. Enligt honom var relikens förflyttning av betydelse för hela den holländska kyrkoprovinsen. I skriften berättar han om den heliga Birgitta, klostret i Vadstena, Beaulieus stöld och hur det kom sig att Birgittas skalle fick sin plats i kyrkan i Courson. Däremot berör han endast kortfattat sin kontakt med Bertheau. Varför och hur reliken flyttats från Courson till Uden, förklarar han inte. Besökare i Birgittasystrarnas kyrka har ofta ställt dessa frågor men inte fått något svar.

Ryktet går att en holländsk affärsman, vän till klostret i Uden, medverkat till att flyttningen blev av. Det finns emellertid ingen andra kyrkklocka i Courson och församlingen där har inte fått någon penninggåva från en person i Holland. Och i församlingens arkiv finns inte något dokument som rör relikens transport till Holland.

I stället är det i arkivet hos biskopen i stiftet ’s-Hertogenbosch (i vilket stift birgittinklostret är beläget) som man finner en viss förklaring till att reliken nu finns i Uden. Med anledning av relikens flyttning frågade en präst i Holland vad biskopen hade att göra med saken. Stiftets generalvikarie svarade att Birgittarelikens äkthet blivit erkänd av biskopen i Frankrike men att det var bis¬kopen i ’s-Hertogenbosch som nu skulle tillåta offentlig vördnad av reliken. Generalvikarien kontaktade priorinnan i klostret i Uden, som i sin tur tog kontakt med Bertheau. Hon fick av denne en lång rapport som hon översände till generalvikarien.

Bertheau började sin rapport med att framhålla att kalottkraniet sedan mitten av 1600-talet ansetts vara den heliga Birgittas skalle och att den fyra gånger under denna tid blivit kanoniskt besiktigad. Därefter beskrev han de två svenskarnas undersökning av skallen 1953.

Nu kommer något överraskande: Ber¬theau uppger att svenskarnas slutsatser förefaller honom absolut fantastiska. Hur kan man bestämma en skalles ålder utan att ha hållit skallen i sina händer och utan att ha undersökt skallens insida? Ty det är genom att undersöka de på insidan löpande kärlfårornas djup som man kan utforska åldern, förklarar han. Vid Janssens besök i Courson 1947 hade relikskrinet öppnats. En närvarande läkare hade hållit skallen i sina händer, noga undersökt denna och sedan förklarat att skallen tillhört en 70-årig person. Vad svenskarna anfört som bevis på att skallen inte tillhört den heliga Birgitta, faller därför på detta faktum, fastslår Bertheau i sin rapport. Han erinrar om att Birgittasystrarna själva kan ordna en undersökning. Biskopen i ’s-Hertogenbosch skulle säkert ge tillåtelse till att relikskrinet öppnades så att en expert kunde undersöka skallen.

Bertheau hade alltså inte ändrat åsikt: skallen var en äkta relik av den heliga Birgitta. Men tio år hade gått sedan han och kyrkorådet motsatt sig relikens flyttning till klostret i Uden, många av de äldsta i församlingen var döda och de yngre visade inget intresse för reliker. För övrigt fanns i kyrkan i Courson ytterligare två relikskrin med kvarlevor av helgon. Att Birgittasystrarna förklarat sig villiga att till församlingen som kompensation skänka en liten bit av den heliga Birgittas ena arm, kan också ha varit avgörande för hans 1958 lämnade samtycke till relikens förflyttning.

Tydligen åtog sig Bertheau de praktiska bestyren med flyttningen. Han besökte den präst som hade ansvaret för reliker i det franska stiftet och denne tog ut skallen ur dess relikskrin och fotograferade den. Antagligen placerades skallen därefter i det relikvarium i vilket den skulle ligga i klostret i Uden, medan en tub innehållande armbiten lades in i det äldre och klumpigare relikskrin som hörde hemma i kyrkan i Courson.

Generalvikarien tycks inte ha tvivlat på skallens äkthet. Han tillät nämligen Birgittasystrarna i Uden att trycka och sprida ett bönbokskort på vars ena sida finns ett fotografi av skallen, kallad en relik av den heliga Birgitta från Sverige, och på kortets andra sida står skrivet en bön till den heliga Birgitta.

Den heliga Birgitta tycks fort ha blivit glömd i Courson. Den präst som var kyrkoherde i Courson i början av 2000-talet visade sig vid förfrågan vara okunnig om att det funnits en Birgittakult i hans kyrka och att det i kyrkan fanns ett relikskrin med en bit av hennes en arm. Kanske skrinet förvisats till en vrå i sakristian?

DNA-analys

Många vetenskapsmän har intresserat sig för de medeltida skelettben som bevaras i Vadstena. Bland dessa ben finns två skallar. Den ena av dessa har sannolikt tillhört den heliga Birgittas dotter Katarina. Vem som burit den andra skallen är mer ovisst. Skallarna och ett lårben, som med säkerhet har tillhört den heliga Birgittas skelett, har genomgått en DNA-analys. Resultatet av analysen väntas snart bli offentliggjort. Om det genom resultatet anses klarlagt att en av skallarna tillhört den heliga Birgitta – ja, då fick den fromme franske dansmästaren fel skalle med sig vid sitt besök i Vadstena!

Kommer Birgittasystrarna i Uden att avlägsna skallen från sin kyrka? Det är inte så säkert. Birgittasystrarna i Uden har aldrig velat locka besökande till sin klosterkyrka för skallens skull. De har aldrig burit den påstådda reliken i någon procession och har nöjt sig med att på den heliga Birgittas födelsedag sätta blommor i en liten vas vid glasrelikvariet. Detta är placerat så högt upp på en vägg att besökare i kyrkan inte uppfattar vad det gulbruna, äggformiga föremålet i glasskålen är för något. Ingen skylt eller anslag i kyrkan avslöjar detta.

Skallen har i mer än 350 år antagits tillhöra den heliga Birgittas kropp och utanför Sverige vördats som ett stort helgons relik. Redan detta ger skallen en särskild betydelse. Och en relik är ju bara en sak. Som en av Birgittasystrarna i Uden påpekat: Man har ofta på ett bord en bild av en avhållen släkting. Man vet mycket väl att släktingen är död. Men genom bilden påminns man om släktingen och sporras att efterlikna denna.

Artikeln bygger främst på arkivhandlingar i Auxerre, Frankrike, och hos biskopsämbetet i ’s-Hertogenbosch, Holland.


Publicerad 2009 i nummer 4