Den afrikanska pingströrelsens stora satsningar
Lado, Ludovic

En översikt över de de socio-ekonomiska, politiska, ekumeniska och kulturella insatser som pingströrelsen gör i Afrika.

Pingströrelsen är en del av den långa traditionen av mångfald i den anglo-amerikanska protestantismens reformrörelser. Den föddes i Los Angeles vid början av förra seklet och är en utlöpare av den amerikanska Holiness Movement. Den i sin tur är frukten av en förnyelserörelse som såg dagens ljus inom ramen för den metodistiska traditionen under 1800-talet.

Det är alltså med rätta man ser John Wesley, metodismens grundare, som förelöpare till pingströrelsen, vars grundare är den vite amerikanen Charles F. Parham (1873–1929) och den svarte amerikanen Williamn J. Seymour (1870–1922).

Pingströrelsen är det näst största kristna trossamfundet, efter den katolska kyrkan, om man lägger samman samtliga riktningar. På ett århundrade har den blivit ett världsvitt fenomen, och den gör sig numera gällande som en av huvudaktörerna i den religiösa globaliseringen. Dess folkliga framgångar i Afrika är fortfarande aktuella och vissa förutsäger att den inom kort kommer att få övertaget över den katolska kyrkans missionärer.1 Det minsta man kan säga är att de senare inte längre har monopol på att erbjuda kristendomen i Afrika. Denna artikel berör de socio-ekonomiska, politiska, ekumeniska och kulturella insatserna hos pingströrelsen i Afrika. Men först är det nödvändigt att göra en översiktlig typologi av den afrikanska pingströrelsen.

En typologi över den afrikanska pingströrelsen

Om den teologiska inspirationen för pingströrelsen är Charles Parhams verk,2 så är det hans lärjunge William Seymour som är den som står som grundare av den institutionella rörelsen. Faktiskt var det i ett kapell i en förort till Los Angeles (Azuza Street) som Seymour började predika den nya frälsningslärans tre delar (omvändelse, helgelse och andedop) år 1906, vilket skulle komma att inveckla pingströrelsen i ett stort missionerande företag.

Hollenweger, en av pingströrelsens stora historiografer, anser att Seymours bidrag var rörelsens ”svarta rot” (black root).3 Det faktum att en av pingströrelsens grundare var svart lämnar inte vissa afrikanska pentakostalister likgiltiga. För dem, som i detta ser den svarta diasporans bidrag till den religiösa globaliseringen, utgör inte pingströrelsen en importerad produkt på samma sätt som den missionerande kristendomen. För att få vår typologi att bli mer sammanhängande kan vi återgå till den dubbla teologiska nydaning till vilken Charles Parham inspirerade pingströrelsen och så åstadkom dess förnyelse, För det första: hans lära om dopet i den helige Ande som den tredje aspekten av nåd på vägen mot fullkomning, vilket kommer efter omvändelsen och helgelsen; för det andra: hans teori enligt vilken tungotalet är det empiriska beviset för ett autentiskt dop i den helige Ande.

Trots den teologiska och institutionella pluralismen i rörelsen håller flertalet pingstvänner fast vid denna ursprungliga inspiration i det att de uppenbarligen ser det som en hjärtesak att den kristna vägen är en personlig erfarenhet och manifesteras i den helige Andes gåvor.

Förutom denna gemensamma nämnare särskiljer jag fyra huvudsakliga huvudgrupper inom den afrikanska pingströrelsen: de afrikanska oberoende kyrkorna som har en pentekostal tendens (även kallade spirituella/andliga kyrkor); de klassiska pingstkyrkorna (oberoende eller inte oberoende); de nypentekostala kyrkorna; de karismatiska rörelserna (katolska och protestantiska).

de oberoende afrikanska kyrkorna med pentekostal tendens utgör den äldsta varianten på kontinenten. De äldsta etableringarna finns i Sydafrika, där den amerikanske pingstvännen John G. Lakes missionsverksamhet mellan åren 1908 och 1912 gav upphov till kyrkor som Apostolic Faith Mission (den vita grenen) och Zion Christian Church (den svarta grenen). Det är från denna missionsgrund som den sydafrikanska sionismen senare utvecklades, vilken idag är en blandning av pentekostalism och element som lånats från afrikanska (inhemska) religioner. Den etablerades därefter i södra Afrika, där den räknar flera miljoner anhängare, i synnerhet bland den mest underprivilegierade svarta befolkningen.4

Man kan till denna grupp av välkända oberoende afrikanska pingstkyrkor även räkna Kibangismen (1921) från Kongo, Aladura Church (1930) från Nigeria, Lumpa church (1955) med Alice Lenshina från Zambia etc., vilka alla såg dagens ljus under kolonialperioden. Profet-grundarna av dessa kyrkor var onekligen karismatiska personer och nästan samtliga av dessa påstod sig vara tagna i besittning av Gud eller av den helige Ande för ett speciellt uppdrag, särskilt att hela och att leda korståg mot häxeri och vissa traditionella sedvänjor. Många av dessa inhemska kyrkor med pentekostal inriktning tillåter drömtydning eller uppenbarelser. Användandet av profetiska gåvor under trancetillstånd i deras hägn är inte helt olika de traditionella uttryck som finns i vissa lokala andebesättelse-kulter.

Vissa av dem använder i sina terapeutiska förrättningar rituella föremål såsom vigvatten, helig olja, vaxljus etc. Denna blandning av rituella former ses inte alltid med blida ögon av de klassiska pingstvännerna, som anklagar dessa kyrkor för att flirta med hedendom och avgudadyrkan.

den klassiska pingströrelsen omfattar först och främst alla kyrkor som sett dagens ljus i Nordamerika under de första decennierna av förra århundradet efter pingströrelsens framgång, och som därefter har etablerats på andra kontinenter, inklusive Afrika. Exempelvis började kyrkan Assemblies of God, grundad i Förenta staterna år 1914 – som idag det största pentekostala trossamfundet i världen – sin missionsverksamhet i Afrika på 1920-talet genom etableringar i engelsktalande länder. Den etableringen blev sedan utgångspunkt för expansionen i de fransktalande länderna.

Eftersom pingstkyrkorna går från förnyelse till förnyelse utmynnar spänningar och meningsskiljaktigheter mycket ofta i sprickor som leder till att nya kyrkor skapas. Efter att ha lärt sig av amerikanska eller engelska pingstvänner under första halvan av förra århundradet har afrikaner inte varit sena med att skapa sina egna kyrkor. Vi har som exempel den ghananska pastorn Peter Amin, som år 1939 grundade Christ Apostolic Church i Ghana. Den största av de klassiska pingstkyrkorna i Ghana är idag Church of Pentecost, grundad i detta land år 1939 av den skotske pastorn James McKeown. Men den är idag helt och hållet styrd av ghananer och har lokalavdelningar inte enbart i afrikanska länder, utan även i Orienten och i Asien bland den afrikanska diasporan. Angående pingströrelsens sätt att expandera i östra Afrika gör C. Mayrargue följande kommentar: ”Östafrika är även ett område med folkförflyttningar vilket varit gynnsamt för dessa nya pingströrelser. Den språkliga och kulturella närheten mellan befolkningarna likaväl som betydelsen av kommersiella nätverk över gränserna har underlättat deras spridning bortom ursprungsländerna. Dessa kyrkor har följt samma arbetssätt som de som anammats av rörelserna för evangelisation i de angränsande länderna genom att strukturera nätverk på den regionala nivån. Sätten att expandera är inte olika: etablering planerad från moderkyrkan genom lokalavdelningar i andra länder, omflyttning av resande evangelister och predikanter, troende från andra länder som är med och formar högkvarter för kyrkan, vilka i sin tur får i uppgift att etablera kyrkan i de egna hemländerna.”5

de nypentekostala kyrkorna, frukten av förnyelsen under 1970- och 1980-talen, erfar idag en viss framgång på den afrikanska kontinenten. Även om de omfattar de viktigare delarna av den klassiska pingströrelsens lära, så avlägsnar de sig också från den på vissa punkter: vikten av teologin om den materiella framgången, investeringarna i massmedier som medel för att evangelisera, överdriven mediebevakning av rituella helanden etc. Idag räknar man dem i hundratal på den afrikanska kontinenten. Ett typiskt exempel på dessa nypentekostala kyrkor är Winners Chapel. Den grundades i Lagos år 1983 och man räknar med ett flertal nya grundningar i såväl Afrika som västvärlden.

de ekumeniska karismatiska rörelserna, katolska och protestantiska, utgör den fjärde varianten av afrikansk pentekostalism. Dessa är tveklöst ett resultat av inflytande från den nyligen inträffade karismatiska väckelsen i Églises missionaires, det vill säga de äldre kyrkor som etablerade sig i Afrika genom mission på 1800- och 1900-talen. Detta är i sig en revolution, givet de betänkligheter flertalet av de etablerade kyrkorna vanligtvis har mot att öppna sig mot utifrån kommande religiösa influenser. Deras sätt att etablera sig i Afrika är på intet sätt enhetligt. I ett land som exempelvis Nigeria är det campusområden på universiteten som har fungerat som centrum för de karismatiska rörelsernas expansion från mitten av 1970-talet och framåt. I likhet med den klassiska pingströrelsen lägger de karismatiska rörelserna stor vikt vid den personliga erfarenheten av den helige Andes gåvor (särskilt omvärderingen av helandets gåva) med hjälp av andedopet. I gengäld – åtminstone i den katolska kyrkan – utgör inte nödvändigtvis att ”tala i tungor” det normativa beviset på dopet i den helige Ande.

De socio-ekonomiska insatserna

Inom flertalet av de nypentekostala och karismatiska kyrkorna, som det kryllar av i Afrika, råder en viss teologi som ofta ser ett orsakssamband mellan andlig pånyttfödelse (born again) och den materiella välfärden. Det handlar om läran om framgång som antropologen Marshall-Fratani sammanfattar med dessa ord: ”Denna lära, en blandning av bibeltexter och populärpsykologi i självhjälpsgenren försäkrar den omvände om Guds löften, att han kommer att ha framgång och segra över alla onda makter (vanligtvis tänkta som olycksbringande andliga krafter, anförda av ’Djävulen’) vilka motarbetar förverkligandet av hans önskningar. Frälsningen (liksom förtappelsen) finns på jorden, här och nu, och genom att man viger sig åt Kristus blir man en vinnare.”6

Enligt denna teologi är inte ett liv i överflöd, som kommer ur Jesu seger över synd och död, enbart en fråga om livet efter detta: det manifesterar sig även här på jorden genom rikedom, hälsa, prestige, välgång etc. Den rikedom som man tillägnat sig här är med andra ord framställd som, och eftersökt som ett tecken på gudomlig välsignelse, medan däremot fattigdom uppfattas som och bekämpas som en konsekvens av en förbannelse eller onda andars agerande. En sådan diskurs är lika förförisk för både de fattiga och de rika: de fattiga därför att de vill lämna fattigdomen och de rika därför att de vill ha ännu större framgång. I länder som Nigeria och Ghana har vissa nypentekostala kyrkor blivit enorma ekonomiska imperier, under ledning av stormrika pastorer som inte tvekar att öppet skylta med sin lyx.7 Med denna borgerliga kristendom är vi långt borta från den inomvärldsliga asketism som Max Weber hävdade var orsaken till den moderna kapitalismens födelse.

Läran om framgång åtföljs i vissa miljöer av utövandet av ”sådden”. Det obligatoriska betalandet av tionde i dessa strukturer lyder en logik enligt vilken den som donerar generöst till kyrkan (eller till pastorn) i sin tur blir generöst välsignad av Gud. Sålunda donerar de rika generöst i hopp om att göra sina affärer framgångsrika; de fattiga å sin sida berövas det lilla de har i hopp om att få tillbaka hundrafalt. En expert på de nypentekostala rörelserna i Ghana beskriver en av ”såningssessionerna” på följande sätt: ”Profeten Salifu inbjöd dem som hade 30 000 cedis (lokal valuta) att så; ungefär tio personer gick fram till honom. Han smorde dem med olja och lovade en kvinna att hennes make som satt fängslad i Europa skulle friges inom tjugo dagar. Därefter kom turen till dem som hade 20 000 cedis (också ett tiotal personer). Även de fick en särskild behandling. Han sade till en kvinna att bidra med 100 dollar. När man frågade om hon hade detta belopp med sig, svarade hon: ’Nej, varken här eller hemma.’ Han bad henne att växla pengar och att ta med sig 100 dollar till huvudpastorn följande måndag, så att Gud skulle omvandla dem till en bil; hon skulle bli rik. Därefter inbjöds i tur och ordning de som hade 10 000 cedis (ungefär 150 personer), 5 000 (ungefär 200), 2 000 (ungefär 200) och 1 000 (så gott som samtliga av de resterande deltagarna) att så sin sådd. Och när de gick förbi, vidrörde han var och en av dem och sade: ’Tecken och mirakel!’, ’Mirakel!’, ’Makt!’ eller ’Ta emot ditt mirakel! Ta det!’.”8

Det finns en pingströrelse för de rika och en annan för de fattiga; var och en finner det han söker. Men det är i synnerhet de afrikaner som är tyngda av fattigdom och sjukdom, de som lever i en osäker tillvaro på grund av arbetslöshet och nationell kris, som översvämmar de stora bönegrupperna hos de nypentekostala kyrkorna. De söker inte enbart god hälsa och dagligt bröd utan även en smula medmänsklig värme. Vid bönemötena kan de åtminstone sjunga, dansa, ta till orda, ge sina känslor fritt utlopp etc. I korthet, samtidigt som denna framgångsteologi driver med de fattigas illusioner ger den i alla fall dem som förförs drömmar om en förändring som kommer direkt från Gud.

De politiska insatserna

I vissa afrikanska länder förstärks det religiösa inflytandet från de nypentekostala pastorerna genom ett politiskt inflytande. Ett stort antal afrikanska politiker söker sitt moraliska stöd med hjälp av kravet på framgång i pånyttfödelsen. Man måste med andra ord födas på nytt andligen för att kunna lyckas politiskt. Låt oss som exempel se på Elfenbenskusten och dess nuvarande president Laurent Gbagbo. I detta land utgör de profetiska pastorernas inflytande på politikerna en del av traditionen alltsedan självständigheten. I detta allmänna kristillstånd, som orsakas av den politiska instabilitet man haft i Elfenbenskusten, predikar de nypentekostala pastorerna en kollektiv pånyttfödelse med hjälp av den individuella pånyttfödelsen. En av dem uttrycker det sålunda: ”Elfenbenskusten har ätit för mycket; miraklet i Elfenbenskusten har perverterats genom fetischism och trolldom hos affärsmännen, genom pedofili, homosexualitet, äktenskapsbrott och ledarnas korruption; landet har omvänt sig till Satan, som är avundsjuk på framgångarna. Endast omvändelsen till Guds ord, till hans ’makt’, och valet av en president som har tagit emot Jesus och fått en gudomlig smörjelse kan hjälpa landet att resa sig igen. Ingen kan styra utan Guds vilja.”9

Inför uttalanden som detta, av religiösa ledare som mobiliserar massorna, står politikerna inte opåverkade, på grund av väljarnas inflytande. Laurent Gbagbo förstod att dra nytta av detta. Antropologen André Mary fortsätter: ”Den nye presidenten som har en utbildning typisk för en man från södern: en katolsk skolgång men akademiskt och sekulärt präglad, invigde den andra Republiken, ’lärarnas republik’, som efterföljare till ’plantageägarnas’. Senare kom han dock ingå bland de afrikanska statsledare (Kerekou II, Museveni) som har sin omvändelse och influensen från den evangelikala inflytelsesfären att tacka för sin framgång.”10

Faktiskt besöker president Gbagbo och hans hustru, den mycket mediala Simone Gbagbo – representant i Nationalförsamlingen – pastor Moïse Kores Shekina-kyrka. Pastor Moise Kore spelar en särskild roll som andlig rådgivare åt statschefen. TV visar ofta Madame Gbagbo i trancetillstånd under bönemöten. Här sker på en och samma gång en politisk positionering och ett försök att ge religionen en politisk legitimitet. I ett instabilt sammanhang är det särskilt lockande för vissa sociala skikt att se ett perspektiv där utövandet av gåvor är tillgängligt för i princip alla troende och att dessa gåvor distribueras direkt från Gud. Vissa antropologer vidhåller för övrigt att extasformerna hos de troende har större framgång i de folkliga miljöer som är underprivilegierade därför att de utgör dolda former för att uppnå makt, i synnerhet rituell makt. Det är alltså inte att förvånas över att pingströrelsen för en del har blivit en bakgrund för ekonomisk aktivitet i Afrika.

Ekumeniska och kulturella insatser

Ett av de skäl som driver så många afrikanska katoliker och protestanter att flirta med de nya pentekostala eller karismatiska kyrkorna är sökandet efter känslomässiga och pragmatiska dimensioner i den kristna tron. Man vill känna det gudomliga, kommunicera med det gudomliga och dra nytta av dess agerande i det dagliga livet.

Pingstvännen lever i en förtrollad värld. I den återkommer sådan praxis som lovsångerna, vittnesbörden och miraklen. I den finns också en central tanke om vikten av det rituella utgjutandet av den helige Ande, som är det viktigaste för pingströrelsens lära om pånyttfödelse.

Pånyttfödelsen upplevs som en personlig omvandling, en andlig och moralisk omvändelse, ett inträdande i ett nytt liv genom en ny skapelse – i korthet, som frälsning. Flertalet av pingstvännerna avstår från alkoholhaltiga drycker, de röker inte, de värdesätter kärnfamiljen och de traditionella värderingarna som äktenskaplig trohet, föräldraansvar etc. De klandrar sådan praxis som brister i samhällsansvar såsom korruption, förskingring av allmänna medel etc. Denna moraliska rättskaffenhet, uppfattad som ett tecken på pånyttfödelsen och helgelsen, förmodas särskilja dem som är ”frälsta” från dem som inte är det. Men erfarenheten visar att den goda viljan inte räcker för att tämja den mänskliga svagheten. Vid flagranta ”återfall i synden” tillämpas offentliga bekännelser, och sanktionerna kan gå så långt som till exkommunikation av återfallsförbrytare. Det är för övrigt inte ovanligt att pastorer dras in i vissa offentliga skandaler: ekonomisk förskingring, bedrägeri, sexuellt utnyttjande etc. Trots dessa felsteg känner sig pingstvännerna anförtrodda ett uppdrag att evangelisera bland andra kristna grupper. Med ett inte helt uppenbart proselytiserande förhållningssätt, vänder de sig till dessa med frågan: ”Är du frälst?”. Många etablerade kyrkor har förlorat många anhängare till dessa nya kyrkor som inte är benägna att gynna fredliga relationer mellan kyrkorna.

Det är fortfarande en tid präglad av misstänksamhet. Mellan de olika hierarkierna finns det ingen struktur för organiserad dialog, och tonvikten läggs ofta mer på vad som särskiljer än på vad som förenar. I en sådan kontext går fördomarna före ansträngningarna att ömsesidigt lära känna varandra.

Till exempel så avskyr pingstvännerna katolikernas religiösa symboler, som de i vissa sammanhang kallar för ”tillbedjan av statyer”. Den marianska fromheten är mycket ofta den främsta måltavlan för deras kritik och fördömanden, något som förekommit redan i den stora protestantiska traditionen. I de katolska miljöerna kallas pingstkyrkorna utan åtskillnad och pejorativt för ”sekter”. Deras läror om pånyttfödelse i den helige Ande och om framgång kritiseras ofta i predikningar. För pingstvänner, såsom varande särskilt uppmärksamma på tecken på Guds (eller djävulens) agerande i sina liv, är vittnesbörden en viktig del av den religiösa praktiken. De utlämnar sig under bönemöten. Vissa katoliker ser i detta praktiserande av offentliga vittnesbörd en böjelse för det mirakulösa och för mirakel i sig. De betvivlar äktheten i detta utövande av gåvorna, i synnerhet vänder man sig mot den vikt som läggs vid att ”tala i tungor” och helandets gåva, vilka ofta utövas i massmedierna och på ett spektakulärt sätt.

Angående införandet av karismatiska rörelser i de etablerade kyrkorna sade en katolik nyligen till mig: ”Jag tycker inte om deras sätt att be; de för alldeles för mycket oväsen.” Å andra sidan står andra i skuld till dem i lovsången, dansen, förbönen och det karismatiska bönesättet som ger dem möjlighet till utlopp för sina behov att uttrycka sig kroppsligt och känslomässigt.

Dessutom har inte pingstvänner och katoliker samma förhållande till bibeln. Hos de förstnämnda inskränker sig ofta den personliga bönen till flitigt och dagligt läsande av bibeln. Och det är ett faktum att pingstvännerna är duktigare på att lokalisera bibelverser än de unga katolska afrikanerna, som ofta har större svårigheter att försvara sig i diskussioner då de anklagas för att ägna sig åt seder som inte har någon grund i Skriften. Det förekommer många konflikter i interpretationen, och inom detta område är många katoliker sårbara. Det andra området där man är oenig är relationerna mellan de olika kyrkorna och de traditionella kulturerna och religionerna. Under det att de etablerade kyrkorna ser över sina traditionella närmanden och predikar en försiktig dialog med kulturen, är flertalet av de nypentekostala kyrkorna fientligt inställda till ett närmande mellan de afrikanska kulturerna och den kristna tron.

Därav kommer också förståelsen och erfarenheten av pånyttfödelse som ett brott mot allt som varit i fråga om det religiösa och kulturella förflutna; därav också demoniseringen av de afrikanska kulturerna genom rituell exorcism, vari vissa lokala gudomar figurerar bland de onda andarna. Dessa olikheter blir till verkliga konflikter som skär tvärs igenom ekumeniska familjer, i synnerhet i svåra tider.

Även om det förhåller sig på detta sätt såger de pragmatiska målen för nypentekostalism plats för ett förhållande mellan pingströrelsen och de afrikanska religionerna vilka även de lägger tonvikt på världslig handlingskraft i relationen till det heliga. Om religionen hos Beti-folket i Kamerun skriver till exempel den franske antropologen Philippe Laburthe-Tolra: ”Det handlar om en religion av effektivitet, omedelbar effektivitet. Man tvekar inte att överge en kur, ett helande, en präst, en ritual så snart den slutat att vara verksam, det vill säga frambringa social, fysisk och psykisk framgång. Den religiösa akten är en teknik som är inriktad på det praktiska intresset hos individen eller gruppen.”11

Det är lämpligt att fundera över bland annat ”balans-förhållanden” med det heliga i en kontext av social kris i många former om man vill förstå det som rör pingströrelsen i Afrika. I enlighet med logiken hos väckelse- eller pånyttfödelserörelserna lägger pingströrelsen ned mycket pengar på en framtid i Afrika genom att åberopa de påstådda svagheterna hos de etablerade kyrkorna vilka de anklagar för klerikalism, institutionell rigiditet, intellektualism och slapphänt moral. Man önskar återupprätta missionsivern, känslan, den moraliska fastheten och evangelium i hjärtat av det kristna livet. Men erfarenheten visar att den karismatiska fasen i dessa nya kyrkor inte varar så länge. Mycket snart känner de behov av institutionalisering för att kunna hålla sig kvar och utvidgas. Det är detta som Weber kallade för ”institutionalisering” av karisma.

Att gå in i ett skede där man tänker på varaktighet sätter demokratiseringen och tillgången till gåvorna på prov och manar till nya ansatser till väckelse. Det har även visat sig att det som står på spel för pingströrelsen i Afrika inte bara är en fråga om religion, eftersom den även investerar i områden som rör sociala, politiska och ekonomiska intressen genom att föreslå en ny etik som återger pånyttfödelsens idé.

översättning: hedvig larsson



Noter
1. Allan Anderson, An Introduction to Pentecostalism, Cambridge University Press 2004, s. 121–122.
2. V. Synan, The Holiness-Pentecostal Tradition: Charismatic Movements in the Twentieth Century, W. B. Eerdmans Publishing Company 1997, s. 89.
3. Jfr W. J Hollenweger, Pentecostalism: Origins and Development Worldwide, Peabody (Mass.): Hendrickson Publihers.
4. Jfr Jean Comarroff, Body of Power, Spirit of Resistance, University of Chicago Press 1985.
5. C. Mayargue, ”Trajectoire et enjeux contemporains du pentecôtisme en Afrique de l’Ouest” Critique Internationale, nr 22, 2004, s. 98–99.
6. R. Marshall-Fratini, ”Prospérité miraculeuse: les pasteurs pentecôtistes et l’argent de Dieu au Nigeria”, Politique Africaine, nr 82, 2001, s. 32.
7. ibid., s. 26.
8. P. Clifford, Ghana’s New Christianity: Pentecostalism in a Globalizing African Economy, Hurst and Company 2004, s. 99 (författarens egen översättning).
9. André Mary, ”Prophètes pasteurs: la politique de la délivrance en Côte-d’Ivoire”, Politique Africaine, nr 87, 2002, s. 77.
10. ibid., s. 81.
11. Philippe Laburthe-Tolra, Vers la Lumière? Ou le Désir d’Ariel, Karthala 1999, s. 102.


Artikelförfattaren är jesuit och verksam som antropolog vid Université Catolique d’Afrique Centrale i Yaoundé i Kamerun.
Artikeln var ursprungligen publicerad i Études nummer för juli–augusti 2008.


Publicerad 2009 i nummer 5