Möten med dom Hélder Câmara – En urban Franciskus
Grape, Margareta

Dom Hélder Câmara har avlidit 90 år gammal. Dom Hélder var en av den katolska kyrkans skarpaste profiler under 1900-talets senare del. Som ärkebiskop i Olinda och Recife i nordöstra Brasilien gjorde han sig känd för sin kamp på de förtrycktas och fattigas sida. Det var en kamp som inte kunde föras utan martyrer, ett öde som han själv dock undgick. Men frågan är om inte hans 15 år som emeritus ändå blev ett slags martyrium då han fick se det arbete som han initierat och byggt upp raseras under en ny stiftsledning utan samma engagemang för ”de fattigas kyrka”. I dom Hélder Câmaras världsvida kontaktnät fanns också flera svenskar, bland dem Örjan Ekman, generalsekreterare i Individuell Männi-skohjälp och Margareta Grape, från Stockholms informationsservice. De minns här några möten med dom Hélder.

Men titta, där kommer ju vår ärkebiskop, sade syster Anne och reste sig upp från matbordet för att öppna dörren. Ögonblicket därefter kom dom Hélder in genom dörren till systrarnas hus i stadsdelen Nova Descoberta i Recife, i nordöstra Brasilien. Ärkebiskopen som jag hade läst så mycket om, och som jag drömt om att få träffa någon gång, han stod plötsligt och oanmäld hos systrarna jag bodde hos. Det har nu gått trettio år sedan dess, men det är fortfarande ett av de viktigaste möten jag upplevt under mitt liv.

Det var oroligt i Brasilien i slutet av sextio-talet. Militären tog makten genom en kupp 1964 och 1968 drogs tumskruvarna åt ytterligare. Fängelserna fylldes av politiska fångar och tortyr och avrättningar hörde till vardagen. Det rådde ett klimat av rädsla. Fackföreningsrörelsen och de demokratiska partierna hade tvingats ner i katakomberna, och det var i stort sett endast delar av kyrkan som gav sig in i en öppen konfrontation med militärjuntan. Dom Hélder Câmara var en av de mest uttalade kritikerna. Detta var tio år före mordet på ärkebiskopen i San Salvador, och då var det fortfarande otänkbart att bära hand på en biskop, hur obekväm han än var. Men biskopens medarbetare både präster och lekmän var ideligen utsatta för hot. En av prästerna i stiftet, padre Enrique mördades kort innan jag träffade dom Hélder hos systrarna i Nova Descoberta.

Trots att dom Hélder var en samlande symbol för kampen mot diktaturen, var han ingen avlägsen ikon. Han var dagligen närvarande och synlig runt om i stiftets församlingar. Det fanns inget av kyrkofurste över honom men desto mer av herde och god ledare och chef.

Det hörde till hans vanor att regelbundet besöka församlingarna och för det mesta skedde det oanmält som den gången jag för allra första gången fick träffa honom.

Dom Hélder föddes den 7 februari 1909 i Fortaleza i delstaten Ceará. Hans far var frimurare, av den latinamerikanska typen – antiklerikal, fritänkande och på avstånd från den kyrkliga traditionen. Hans mor var småskolelärare. När dom Hélder var född och det blev dags att hitta ett lämpligt namn åt honom, användes inte helgonkalendern som inspiration. Istället slog pappa Câmara upp en karta över Europa för att hitta något uppslag. Hans blick föll på den lilla orten den Hélder, som ligger i norra Holland nästan ute i havet. Fadern tyckte att det var ett vackert namn, så kom det sig att dom Hélder heter just så som han gör. Han har berättat att han så småningom fått veta att Hélder betyder ”klar himmel”. Jag vet inte om det är så, men det är inte så långsökt att tro att den lilla dikten i ”Tusen skäl att leva”, den som är en bön om att få vara en vattenpuss som speglar himlen på jorden, i själva verket är en lustfylld lek som dom Hélder leker med sig själv och sitt namn.

Sin okyrkliga uppväxt till trots sökte sig dom Hélder till prästseminariet. Han prästvigdes efter särskild dispens när han var endast 22 år gammal, den 15 augusti 1931. Han fick sin första prästtjänst i Fortaleza. Där arbetade han dels med en katolsk organisation för unga arbetare, dels tillsammans med en katolsk lärarorganisation. Det tycks som om han liksom i förbigående också tog initiativ för att hjälpa hembiträden att bygga upp en egen organisation.

Under hela dom Hélders gärning har utbildning, och då särskilt folkbildning bland de fattigaste varit ett centralt tema. Han måste haft en sällsynt utstrålning och förmåga att mobilisera kring nya idéer på utbildningsområdet redan som ung. Under en tid var han utbildningssek-reterare vid delstatsregeringen i Ceará. Då lyckades han genomföra en omfattande utbildningsreform.

Men tiden som ung präst i Ceará hade också en mörk sida. Dom Hélder attraherades av den s.k. integriströrelsen – den brasilianska varianten av den framväxande fascismen under trettiotalet. Han deltog i rörelsen under ett par års tid. Aldrig någonsin har han försökt att smussla undan att han faktiskt var en av de bruna, trots att han var ung och att det bara varade en kort tid. Han var inte stolt över de åren. Tvärt om tog han under resten av sitt liv avstånd från de fascistiska idéerna. Han sade att det var en dålig erfarenhet, men likafullt en erfarenhet.

År 1936 var det dags för dom Hélder att flytta till Rio de Janeiro. Det tog inte lång tid innan han var djupt engagerad i både utbildningsverksamhet av skilda slag och i arbete bland och tillsammans med dem som bodde i stadens kåkstäder, favelas. Bland annat grundades på hans initiativ en fattigmansbank för dem som inte hade en chans att få ens det minsta lilla lån i de vanliga kommersiella bankerna.

Dom Hélders gränsöverskridande sätt att arbeta gjorde att han snart blev en känd figur i Rio. Han älskade staden och människorna och hans kärlek var besvarad, i alla fall av de fattiga. Vid ett tillfälle försökte president Kubitschek övertala dom Hélder att acceptera borgmästarposten i Rio, men han avböjde.

År 1952 vigdes dom Hélder till hjälpbiskop i Rio. Då valde han valspråket In manus tuas – I dina händer. I många sammanhang har han under åren kommit tillbaka till bilden av hur han själv, hela mänskligheten och skapelsen vilar i Guds hand – trots allt.

Under åren i Rio blev dom Hélder nära personlig vän till kardinal Montini, som då var statssekreterare i Vatikanen. När dom Hélder arbetade för att få till stånd en gemensam brasiliansk biskopskonferens fick han Montinis stöd. Biskopskonferensen, CNBB, bildades 1952 och dess förste generalsekreterare blev dom Hélder. Några år senare bildades också en latinamerikansk biskopskonferens, CELAM. Båda kom alltså till före Andra Vatikankonciliet, och det med aktiv hjälp av kardinal Montini som sedermera blev påven Paulus VI.

När militären tog makten i Brasilien blev situationen ohållbar för dom Hélder i Rio. Han utnämndes till ärkebiskop i Recife och Olinda, flera hundra mil bort från maktens och medias centrum. Men dom Hélders stämma tystnade inte när han flyttades till nordöstra Brasilien. Han blev istället en av Brasiliens och hela Latinamerikas mest kända regimkritiker. Han gav röst åt alla dem som militärer över hela kontinenten försökte skrämma till tystnad. Han blev hoppet för många om att det fanns en vardag bortom stöveltramp och tortyr.

Recife var helt annorlunda än Rio. De dominerande näringarna var textilindustrin och sockerrörshanteringen. I Rio kanske de fattiga var fler till antalet, men i stadens sammanhang ändå inte så dominerande som i Recife. Där var de mer synliga och en oavvislig del av stadens gemensamma referenser och kultur. I den miljön hade det varit otänkbart för någon som dom Hélder att slå sig till ro i någon sorts påtvingad exil.

Det blev viktigt vad han sade och vad han gjorde. Även symbolhandlingar fick stor betydelse för att understryka vilken hans roll som ärkebiskop och själasörjare var bland fattiga i ett land som våldtagits av militärer.

Han blev den förste biskopen på generationer som inte ville flytta in i ärkebiskopsresidenset. Det är ett stort palats byggt i kolonial stil. Dom Hélder valde istället att flytta in i prästbostället intill en av kyrkorna i centrala staden. Residenset förvandlades till stiftskansli och till ett jättelikt allaktivitetshus. Dit kom människor för att lära sig läsa och skriva, för att gå i katekesundervisning, för att måla plakat inför demonstrationer, för att spela bordtennis eller bara för att ta en fika. Det borde inte ha varit så märkligt tycker man, men då var det ett brott mot den gamla traditionen. Då var det en markering som hade stark laddning både kyrkligt och politiskt.

Den världskände pedagogen Paulo Freire är från Recife. Det dröjde inte länge innan dom Hélder inledde ett samarbete med Freire inom ramen för den katolska folkbildningsorganisationen MEB, Movimento de Educacao de Base. Inom MEB växte en helt ny folkbildningspedagogik fram. En pedagogik som tog sin utgångspunkt i den vardag som var de fattigas. Snart förundrades en hel värld över att det faktiskt visade sig möjligt för vuxna analfabeter att hjälpligt lära sig läsa och skriva och samtidigt mobiliseras för social förändring. Det är lite sorglustigt att Gummessons förlag, när de lät översätta Freires bok till svenska, gav den titeln Pedagogik för Förtryckta. Själva poängen är att den inte är för de förtryckta utan de förtrycktas egen pedagogik. På portugisiska heter den De Förtrycktas Pedagogik.

När jag satt där hos systrarna i Nova Descoberta och såg hur dom Hélder kom in genom dörren hade jag hört nästan allt detta om honom. Men jag hade nog inte riktigt förstått att han var en person av kött och blod, som kunde kliva in genom dörren på det där sättet. Det är lätt att få sådana tankar om någon som man hört mycket om, och som betyder så mycket för så många. Jag hade drömt om att få träffa honom någon dag. Men då hade jag tänkt mig mötet helt annorlunda. Jag hade föreställt mig att jag skulle intervjua honom om kyrka och politik, om gerillakrig och ickevåld, om teologi och politik. Jag insåg ju inte då hur oerhört ung och hur fullständigt renons på kunskaper jag var för att kunna föra ett rimligt samtal med biskopen som vågat vara biskop på allvar i en hård verklighet. Nu var det ju heller inte mig han hade kommit för att träffa, utan systrarna. Dessbättre hade jag vett nog att vara tyst och lyssna till deras samtal. Men sedan vände han sig till mig. Han såg nog rakt igenom denna idealistiska och beundrande unga flicka från Sverige. Och av allt han kunde tänkas säga bad han mig sjunga för honom! Jag hade för all del en hyfsad sångröst, men ändå! Där satt jag framför den person som jag allra helst ville träffa under mitt år i Brasilien, och så bad han mig sjunga. Jag tror jag sjöng både Uti vår hage och Vem kan segla förutan vind i rena förskräckelsen. Så reste han sig upp och sade till mig att jag skulle komma till ärkebiskopsämbetet nästa dag så att vi fick talas vid.

Det var nog just detta som var så stort med honom. Han såg männi-skorna runt omkring sig, och han tyckte om människor. Jag fick bli en av dem som han inlemmade i sin stora familj. Han skrev små brev och han höll kontakt per telefon också när jag rest hem från Brasilien för att läsa teologi i Uppsala.



Dom Hélder kom till Sverige och Uppsala första gången 1971 eller 1972. Jag begriper ännu idag inte varför ingen sade till mig att han kanske skulle uppskatta att kunna dra sig tillbaka på ett hotellrum eller hos bröderna på S:t Johannesgatan. Men jag gjorde som jag var van när vänner kom och bäddade sängen i gästrummet. Om han nu hellre velat ha mer avskildhet, än vad vi kunde erbjuda, låtsade han i alla fall inte om det. Han talade med oss till sent på kvällen och delade vår studentfrukost på morgonen. Kanske var det så enkelt att han tyckte om att vi betraktade honom som en äldre släkting. Vi hade inte vett till att bemöta honom som den store kyrkoledare han faktiskt var. Vi frågade och han berättade. Vi åt sötsaker, och vi skrattade. Vi njöt av hans närvaro och jag tror att han tyckte att vår oskuldsfulla tillgivenhet var befriande och kanske rent av vilsam. Han tog oss på allvar och det fanns en uthållighet och en oerhörd värme i hans vänskap.

Under ett av besöken i Sverige firades en ekumenisk gudstjänst i Storkyrkan i Stockholm. Dom Hélder predikade. Kyrkan var fylld till sista plats. När det blev dags för kommunion blev dom Hélder stående i sin bänk. Tårarna rann efter kinderna på honom, och under de följande dagarna återkom han gång på gång till smärtan inför de kristnas splittring inför det mest centrala – brödet som bryts och vinet som delas. Jag minns att han fick frågan av en journalist varför han inte själv deltog i kommunionen, om han nu kände den smärtan så starkt. Svaret kom utan tvekan: ”Splittringen framför nattvardsbordet är ingen privat fråga – den är hela kyrkans.”

Och vad annat skulle en katolsk kyrkoledare kunnat säga, inför en nattvardsgudstjänst i en luthersk domkyrka? När dom Hélder stod där i koret med rinnande tårar, försänkt i intensiv bön, medan kommunikanterna passerade honom på väg till högaltaret, innebar det sannolikt ett starkare bidrag till ekumeniken, än om han brutit ordningen och tagit emot gåvorna ur lutherska prästers händer.



Dessvärre har många som brinner i kampen för social rättvisa och människovärdiga förhållanden på jorden svårt att se andra dimensioner än kampens. Det är som om de är rädda för att poesin, eller musiken skall fresta dem att släppa fokus för att hänge sig åt förförisk skönhet. Men dom Hélder var poet. Han skrev dikter och aforismer. Han medverkade till att ett symfoniskt verk – Två världars symfoni, kom till. Många har hittat den lilla diktboken Tusen skäl att leva och hämtar kraft ur de korta små dikterna i den.

På ett sätt är nog dom Hélder en Franciskus-gestalt, men han är en urban Franciskus. Visserligen älskade han blommorna och fåglarna, och när han så småningom fick svårt att orientera sig riktigt i tid och rum blev träden och blommorna dem han samtalade med, men det var staden som var hans miljö. Han älskade staden och människorna där. Han såg inte staden som något oundvikligt ont, utan som en livsmiljö för sig och sina medmänniskor. Han har skrivit en dikt till och om staden som börjar så här:
Det finns underbara diktrader som bara växer med tiden
Klockan, stadens hjärta
Hjärtat vår klocka
Den ena känner vi när den slår
Den andra slår när vi känner

Så avslutar han med en typisk ”Câmarism”:
Det vore absurt att säga: ”Det finns inget Du mig förutan”
Låt mig därför upprepa, fylld av tro: ”Jag finns inte Dig förutan.”

Utöver dikter och meditationstexter har dom Hélder också samlat en rad sentenser. De är inte alltid aforismer av någon stor litterär kvalité, men de är goda tankekrokar att fästa sina tankar vid. Några av dem kommer jag ofta tillbaka till som till exempel:

Lagen består av att älska Gud och att älska nästan. Så, den som älskar sin nästa har redan uppfyllt halva lagen.
De som går hungriga dömer de mättas civilisation.
Det enda rättfärdiga kriget är det mot underutveckling och misär.
Om jag ger mat till de fattiga kallas jag helgon. Om jag frågar varför de fattiga inte har något att äta, kallas jag kommunist.

Det är många år sedan jag träffade dom Hélder nu, men mötena med honom har betytt oändligt mycket för mig. Han kunde i sin lilla gestalt balansera stor kärlek och lika stor vrede över orättfärdigheter. Hade bara kärleken rymts inom honom hade han suddats ut. Hade bara vreden pulserat skulle han ha bränt sig själv och alla som kom i hans väg. Men hos honom fanns båda och befruktade varandra. Han kunde därför som få andra trösta, lära, förmana och varna. Hans liv blev till förkunnelse, och ingen var för obetydlig för att få plats i hans närhet, inte ens en ung student från ett fjärran land.

Jag har inte berättat det för någon. Men i mitt badrum står en flaska eau de Cologne av märket Lavanda Pop. Det är ett vanligt förekommande lavendelvatten från Brasilien av den sorten som både kvinnor och män använder, eller i alla fall gjorde för några decennier sedan. Den har en frisk doft av renhet med ett stråk av kamfer. En gång för länge sedan fick jag den av dom Hélder när han var på besök. Ibland skruvar jag av korken för att lukta på innehållet. Då är det som om jag kan framkalla bilden av dom Hélder. Han luktade lavendelvatten – rent, klart, sött, men inte insmickrande. Men hittills har jag inte haft mod att klä mig i den doften. Det vore som att klä sig i dom Hélders kaftan. Den är för stor för mig, men jag tar fram den lilla flaskan för att påminnas om att kärleken och vreden, är syskon som förgör varandra om de inte kan leva samman, men som tillsammans kan hjälpa oss att se världen och förstå att den går att förändra. För till sist är den ändå innesluten i Guds händer – In manus tuas.


Publicerad 1999 i nummer 7