Kanalsim över Tibern?
Beskow, Per

Anglikaner inbjuds att bli katoliker.

Benedictus XVI utfärdade den 4 november en apostolisk konstitution, Anglicanorum coetibus, som många har väntat på med spänning under de senaste veckorna. Påven öppnar här möjligheten för anglikaner som så önskar att korporativt ansluta sig till den katolska kyrkan. Detta sker genom att en ny organisationsform inrättas, kallad personalordinariat som står under Troskongregationen. Ett sådant motsvarar ett stift men står under ledning av en ordinarius som kan vara biskop eller präst. Ett eller flera ordinariat kan inrättas inom ett område som omfattas av en biskopskonferens. Ordinarius utses av påven och får vittomfattande befogenheter: att upprätta nya församlingar, att inrätta seminarier för prästutbildning och att godkänna nya kloster. Vid sin sida har han ett styrande råd som består av sex präster och som ofta måste ge sitt godkännande av hans viktigare beslut. Det finns inom ordinariatet också ett pastoralråd med motsvarande funktion som i stiften. Ordinariaten har ansvar för sin egen ekonomi.

Som framgår av konstitutionens text är den till för grupper som önskar övergå till den katolska kyrkan, inte för enskilda personer, även om de kan ansluta sig. Bakom konstitutionen ligger just en begäran från en sådan grupp. Denna grupp, Traditional Anglican Communion (TAC), skilde sig från den anglikanska kyrkogemenskapen redan 1991 och sägs ha omkring 400 000 medlemmar. Den finns runtom i det forna brittiska imperiet, i mindre grad i England. TAC:s ledare, biskop John Hepworth i Australien har redan tagit emot erbjudandet med stor tillfredsställelse.

bakom detta ligger en stark splittring inom den anglikanska kyrkogemenskapen, särskilt i områden som tillhör det gamla brittiska kolonialväldet. Delvis gäller det samma kontroversfrågor som vi känner igen från Svenska kyrkan, om kvinnliga präster och biskopar och om synen på homosexualitet (fastän samkönade vigslar inte har varit aktuella där) och protester mot den våg av liberal teologi som har kommit att dominera kyrkan, särskilt i England och USA. Opponenterna brukar kallas konservativa, men som vi skall se är uttrycket oprecist och missvisande, och det är frågan om flera och inbördes olika riktningar.

I juni 2008 samlades oppositionella biskopar och präster till ett möte i Jerusalem för att diskutera läget inför den stundande Lambethkonferensen. De kom från hela den anglikanska kyrkogemenskapen i det forna brittiska imperiet, och majoriteten tillhörde den evangelikala riktningen, som starkt betonar Bibelns auktoritet och nödvändigheten av personlig omvändelse. Deltagarna beslöt att bryta med ärkebiskopen av Canterbury som är gemenskapens sammanhållande länk, men de vill ändå bevara sin anglikanska identitet. Det betyder i praktiken att det har uppkommit en rad mer eller mindre oberoende anglikanska kyrkor, vars framtid är osäker.

Den andra oppositionella riktningen, den högkyrkliga, var inte så starkt representerad i Jerusalem och har gått andra vägar. Den har till en del legat lågt, särskilt i England, men på sina håll, bland annat i Nordamerika, har stift och församlingar på olika vis brutit sig loss från de dominerande anglikanska kyrkorna – som Protestant Episcopal Church i USA och Anglican Church of Canada – och befinner sig nu i anglikanismens utmarker.

Den anglikanska kyrkans sönderfall hänger helt tydligt samman med avkoloniseringen. Dit det brittiska imperiet nådde kom också kristna missionärer, till stor del anglikanska, och missionskyrkorna fick en engelsk prägel. När kolonialväldena avvecklades fick deras kyrkor alltmer ett inhemskt prästerskap och en egen kulturell och religiös identitet, medan banden till England blev allt svagare. Viktigare än en anglikansk sammanhållning är för dessa kyrkor vad de anser vara Bibelns budskap och kyrkans tradition, och de modernistiska signalerna från England får inte mycket gehör. Vi ser detta mycket tydligt bland annat i Afrika.

Det är i detta sammanhang som påvens erbjudande är intressant. Den högkyrkliga riktningen har sedan länge orienterat sig mot den katolska kyrkan och uppfattar sig som en del av den fastän i tillfällig schism. Inte minst i gudstjänstlivet har man utvecklat former som knappast går att skilja från katolska. Från anglokatolskt håll har det sedan 1800-talet gjorts olika försök att få till stånd en union med Rom, men detta har intill nutiden avvisats från katolsk sida; endast individuella konversioner har varit möjliga.

Det har samtidigt funnits skäl till tveksamhet. Den anglikanska gudstjänsten har särdrag som man inte gärna vill ge upp och en spiritualitet som man anser alltför värdefull för att få gå förlorad. Det gäller också själva språket. I åtskilliga kyrkor – också utanför England – har man bevarat 1500-talsengelskan i Book of Common Prayer och har svårt att tänka sig att överge den. Den avgörande svårigheten är att många av de anglikanska prästerna är gifta. Kan de då ordineras till katolska präster?

Här kommer vi till ett föga känt arrangemang som godkändes av Johannes Paulus II och går under namnet Pastoral Provision. Det gäller några episkopala församlingar i USA, särskilt i Texas, som upptogs korporativt i den katolska kyrkan 1980 och fick rätt att ha gifta präster och en egen rit som går under beteckningen Anglican Use. Gudstjänstordningen kallas Book of Divine Worship, mässans språk är som sagt 1500-talsengelska, och man finner i den många drag som känns igen från anglikansk tradition. Man kan i någon mån jämföra dem med de orientaliska riterna som är resultat av kyrkounioner i äldre tid.

Det som anges i den nya konstitutionen är en mer utarbetad och kanoniskt reglerad version av samma grundidé. Liksom i Pastoral Provision har ordinariaten rätt att utforma sin gudstjänst efter anglikanska förebilder. Däremot ges inte någon generell dispens för gifta före detta anglikanska präster. Det förutsätts att prästerna skall leva i celibat, och prästvigning av gifta män sker bara i undantagsfall. Något som tydligt framskymtar i konstitutionen är att ordinariaten skall stå i nära samverkan med de omgivande katolska stiften, så att de inte framstår som någon främmande kropp inom kyrkan.

vad detta betyder för Church of England återstår att se. Inte mindre än fem brittiska biskopar har förklarat att de eventuellt vill gå med i en sådan gemenskap med Rom. Till dem hör den förre biskopen av Rochester, den pakistanskfödde Michael Nazir-Ali, som är en känd anglikansk debattör, men som vanligen räknas till det evangelikala lägret. Framtiden kan alltså bjuda på överraskningar.


Publicerad 2009 i nummer 8