Klarar sig naturvetenskapen utan religionen?
Trigg, Roger

Är naturvetenskapen ett slutet system som kan förklara hela verkligheten? Eller vilar den i själva verket på antaganden utanför sin egen sfär? Den brittiske filosofiprofessorn Roger Trigg argumenterar i följande artikel för att naturvetenskapen inte är oberoende av annan kunskap och att dess metoder inte ensamma räcker till för att bestämma vad som är rationellt berättigad kunskap. Naturvetenskapen bygger, menar Trigg, på antaganden om världen som den inte själv kan rättfärdiga. Naturens lagbundenhet och ordning, samt den mänskliga förmågan att förstå denna struktur, tas inte sällan bara för givna inom naturvetenskapen. Teismen kan ge en djupare förklaring till dessa fenomen genom att hänvisa till att både naturen och det mänskliga förnuftet har sitt ursprung i Skaparens rationalitet, en rationalitet som genomsyrar hela skapelsen.



Påståendet att naturvetenskapen inte är sig själv nog och heller inte utgör den paradigmatiska förebilden för all form av all mänsklig rationalitet uppfattas som ett märkligt påstående av många i vår tid. För visst är väl naturvetenskapen själva källan till all kunskap, och dessutom måttstocken för vad som kan anses vara rationellt acceptabelt? Att naturvetenskapen skulle behöva rättfärdigas av någonting utanför sig själv – och till på köpet av någonting med anknytning till teologi – avvisas ofta på förhand som ett orimligt synsätt. Naturvetenskapen framstår tvärtom som stabil och säker, medan teologin tycks tappa mark allteftersom den vetenskapliga kunskapen ökar. Ibland har människor faktiskt grundat sin religiösa tro på naturvetenskapens oförmåga att förklara något visst fenomen. Men att vi ännu inte har hittat orsaken till något visst fenomen betyder inte att man för den skull bör hänvisa till Gud som dess orsak. Oförmågan att hitta en orsak kan bero på tillfällig okunnighet från vår sida. Och dessutom kommer våra skäl för att tro på Gud i så fall att undermineras i samma takt som vetenskapen gör framsteg. Denna ”kunskapsluckornas Gud” är en väldigt instabil Gud, vars grund försvinner i samma takt som vår kunskapsmassa ökar.

Nedgången för den religiösa tron i Västerlandet har på ett träffande sätt beskrivits av Matthew Arnolds i dikten ”Dover Beach”. Arnolds jämför i denna dikt, skriven i mitten av 1800-talet – i en tid som vi numera betraktar som utpräglat religiös – ”trons hav” med tidvattnets ebb och dess ”melankoliska, långsamma, tillbakadragande brus”. Strofen har ofta citerats och har fortfarande en klangbotten i vår kultur. Det är lätt att tänka sig att naturvetenskapens framsteg utgör en av de faktorer som har bidragit till nedgången för den religiösa tron, en process som av somliga anses lika ofrånkomlig som tidvattnets tillbakadragande. Sociologins tes om en ständigt tilltagande sekularisering följer en liknande logik. Tanken är att det finns en lagbunden utveckling bort från religiös tro hän mot sekulära sätt att se på världen. Det finns, påstår man, en oundviklighet i denna utveckling som gör att all religion är dömd att slutligen utplånas. Det behöver knappast sägas att även om detta skulle stämma för Västeuropa så är det i alla händelser inte en beskrivning som återspeglar verkligheten i andra delar av världen, inte heller i alla regioner där naturvetenskapen har en stark ställning, som exempelvis i USA.

Arvet från upplysningens sekulära förnuft

Men kan naturvetenskapen lämna något utrymme för tanken att Gud ingriper i världen eller för tanken på ett förverkligande av några gudomliga syften i världen? Inte sällan påstås det ju att naturvetenskapen är självförklarande och inte står i beroendeställning till något utanför sig själv. Naturvetenskapen är, menar man, det renaste uttrycket för mänsklig rationalitet, och dess syfte är att driva vidskeplighetens och den blinda trons krafter tillbaka. Så lyder i vart fall arvet från 1700-talets upplysningstänkande, då man dels tenderade att betrakta världen som en rent mekanisk process, dels betraktade människans förnuft som den nyckel med vilken man kunde låsa upp dörren till hemligheterna bakom naturens mekanik. Allt tal om Gud var i bästa fall överflödigt och i värsta fall ett uttryck för ren irrationalitet. Människans rationella förmågor sågs däremot som helt självklara och givna. Men varken möjligheten att nå fram till sanningen med hjälp av intellektet, eller naturens ordning och lagbundenhet bör bara tas för givna. Den mänskliga rationaliteten har alltför ofta betraktats som ett yttersta, oförklarat faktum. Vårt förnuft har ibland fått en närmast mystisk, gudomlig status, som till exempel under den franska revolutionen då många kyrkor byggdes om till ”tempel invigda till hyllandet av förnuftet”. Rationalitet och materialism tycktes på den tiden gå hand i hand, och rationalitet framstod nästan som synonymt med ateism.

Men även om världsbilden på 1700-talet var mekanisk, så tänktes uppenbarligen människan ändå stå utanför denna mekanik. Ty, när allt kommer omkring, om det mänskliga tänkandets slutsatser bara är en produkt av de lagar som styr världen i övrigt, så finns det ingen garanti för att det som vi tror oss veta om världen faktiskt också är sant. I så fall tror vi helt enkelt det som lagarna tvingar oss att tro. För att ta ett evolutionärt exempel, så skulle vi ha kunnat utvecklas så att vi helt naturligt formar vissa övertygelser. En del av dessa övertygelser skulle vara gynnsamma och hjälpa oss att överleva och få mer avkomma. En del menar att religiösa övertygelser är av just det slaget. Syftet med den typen av argument är att försöka ge en rationell förklaring till uppkomsten av vissa typer av övertygelser och hur de kan ha vunnit så stor spridning, fastän man menar att de är felaktiga. Men just sådana försök att ge en rationell förklaring till uppkomsten av vissa bestämda övertygelser förutsätter faktiskt en tillit till den mänskliga förmågan till rationalitet, vilket i sin tur förutsätter en förnuftsförmåga som inte är determinerad av de lagar som styr världen i övrigt.

Tron på ett universellt mänskligt förnuft är karaktäristisk för den tidsepok som vi kallar ”moderniteten”. Men tron på ett universellt förnuft har under de sista decennierna angripits häftigt av postmoderna tänkare. På vilka grunder kan vi hävda att vi människor delar samma förnuft, och att detta gemensamma förnuft leder oss till universellt giltiga sanningar? Postmodernismen förnekar att så skulle vara fallet och betonar istället skillnaderna mellan olika kulturer och tidsepoker. Vad som betraktas som självklart sant i en viss kultur vid en viss tid, kan vara något helt annat än det som tas för givet i en annan kultur eller i en annan tid. Det verkar alltså inte finnas något allmänmänskligt förnuft, ingen gemensam rationalitet som alla människor delar, och inga objektiva sanningar som gäller från generation till generation. Sådana påståenden (som ju själva verkar göra anspråk på att vara objektivt sanna) underminerar hela den logiska grunden för naturvetenskapen. Naturvetenskapen kan med detta synsätt inte betraktas som resultatet av ett rationellt intellekt, utan snarare som ett resultat av en viss kulturs historiskt betingade antaganden. Alltså kan vi tala om en ”västerländsk” eller ”modern” vetenskap, som har sin grund i det kontextuella, och vars upptäckter är tankekonstruktioner vilkas grund ligger i de antaganden som råkar gälla i just denna kultur vid just denna tid.

Somliga har välkomnat denna utveckling, eftersom de menar att den ger större utrymme för religionen. Om inte heller vetenskapen kan göra några berättigade sanningsanspråk, kan den heller inte angripa religionen för att den skulle strida mot några vetenskapliga sanningar. Men detta ökade utrymme uppnås endast till ett mycket högt pris. Det är inte bara vetenskapen som blir kastrerad av detta synsätt, utan också religionen på samma gång. Om det inte finns några bra skäl för att bedriva vetenskap, kommer det heller inte att finnas några bra skäl för att omfatta religiösa övertygelser. Strängt taget finns det då inte några bra ”skäl” för några övertygelser alls. Vetenskap och religion blir två helt åtskilda övertygelsekomplex, som varken kan stödja eller angripa varandra. De kan inte längre säga något meningsfullt till varandra.

Många vetenskapsmän är beredda att acceptera ena halvan av den här postmoderna berättelsen, nämligen att religion och vetenskap inte har något med varandra att göra. Men de är mycket mer motsträviga mot den postmoderna tanken att naturvetenskapen inte kan göra några allmängiltiga sanningsanspråk. Det är ett kärt antagande för många naturvetare att deras resultat, om de är sanna, är sanna överallt och i alla tider. De är lika sanna i Washington som i Peking; de beskriver fysikaliska lagar som gäller i hela världen.

Att isolera vetenskap och religion från varandra

Evolutionsbiologen Stephen Jay Gould presenterade i slutet av 90-talet ett perspektiv på relationen mellan naturvetenskap och religion som han kallade för non-overlapping magisteria (Rocks of Ages, s. 88). Han ansåg att vetenskap och religion har sina egna legitima intresseområden, men att de inte har något väsentligt att säga till varandra. Med andra ord: religionen är inte ute efter att beskriva fakta, så som naturvetenskapen gör. Vetenskapen beskriver ”vad” som händer, medan religionens roll är att besvara frågan ”varför?”. Vetenskap och religion är två helt skilda sätt att tala om världen. De kan därmed heller inte hamna i konflikt med varandra, eftersom de är helt åtskilda.

Detta synsätt på relationen mellan vetenskap och religion är attraktivt för dem som vill undvika att religionen inkräktar på vetenskapen, men samtidigt vill ge religionen utrymme att verka inom sin egen sfär. Vetenskapen skyddas från krav på att ta hänsyn till religiösa auktoriteter eller till vissa tolkningar av Bibeln. Det vetenskapliga resonemanget hålls fritt från teologiska överväganden, och vetenskapssamfundet slipper konfrontationen med religiösa övertygelser. Vetenskap och religion kan gå sina egna, skilda vägar. Detta synsätt passar bra ihop inte endast med önskan om att skilja mellan kyrka och stat utan också med den mer omfattande ambitionen att göra religionen till en rent privat angelägenhet, i motsats till den offentliga roll som vetenskapen förväntas spela.

Men att hålla vetenskap och religion åtskilda från varandra är bara ena sidan av saken. Enligt postmodernismen kan nämligen ingen av dem göra anspråk på överhöghet, på att vara mer sann än den andra. Men de flesta naturvetare tror fortfarande att naturvetenskapen kan göra anspråk på sanning i en objektiv mening och upptäcka något som kan göra anspråk på sanning i alla kulturer. Naturvetenskapen betraktas fortfarande som ett genuint uttryck för mänsklig rationalitet. Detta synsätt innebär att religionen, även om den är skyddad från anklagelser om att vara direkt falsk, måste anses verka inom ett område där den typ av objektiva sanningar som naturvetenskapen gör anspråk på inte kan finnas. Religionen handlar om ”värderingar”, inte om ”fakta”. Den handlar om den mening och de syften vi ger våra egna liv, men den kan inte förstås som något som beskriver en verklighet utanför subjektet. Objektiv sanning kan bara naturvetenskapen ge oss. Med andra ord: vetenskapen är objektiv, religionen är subjektiv. Vetenskap är förnuftets skapelse, medan religionen är orsakad av en mystisk förmåga som kallas för ”tro”. Vetenskapen berättar för oss om världen. Religionen tillåter oss att komma fram till vad som är viktigt för oss som mänskliga individer. Vetenskapen kan behålla sin plats i den offentliga världen, medan religionen är en rent privat angelägenhet.

Om naturvetenskapen berättar för oss vad som är verkligt, och om dess metod inte kan hantera icke-fysikaliska händelser, så utesluts per definition möjligheten till övernaturliga, gudomliga ingripanden i den verkliga världen (vilket leder till att man utesluter grundläggande kristna trossatser som t.ex. inkarnationen och uppståndelsen). Därför leder detta synsätt på relationen mellan religion och vetenskap till slutsatsen att religionen inte kan bidra till vår kunskap om verkligheten, som ju undersöks av naturvetenskapen. Det som betraktas som kunskap måste kunna kontrolleras genom observation, mätning och experiment. Naturvetenskapen avgör vad som är kunskap och dess metoder definierar sanningsbegreppet. Allting utanför naturvetenskapens område betraktas som obevisbart och subjektivt.

Det här beskrivna synsättet är bara en hårsmån från den gamla positivistiska uppfattningen att det som inte kan testas och verifieras empiriskt är meningslöst. Som A.J. Ayer skrev i sin klassiska bok Language, Truth and Logic: ”alla propositioner som har ett faktiskt innehåll är empiriska hypoteser” (s. 41). Han utvecklade detta genom att tillägga att ”varje empirisk hypotes måste vara kopplad till någon verklig eller möjlig upplevelse”. Metafysiska påståenden som övergår vår sinneserfarenhet är strikt talat meningslösa och har inte något teoretiskt innehåll. Den logiska positivismen har nu sedan länge övergivits, delvis eftersom den inte heller klarar av att hantera vissa begrepp inom fysiken. Men dess inflytande är fortfarande märkbart och ingenstans mer påtagligt än när man gör en ytlig och enfaldig distinktion mellan vetenskapliga fakta och en subjektiv värld av personliga förhållningssätt gentemot dessa fakta.

Naturvetenskap är per definition en empirisk disciplin. Den skulle aldrig göra framsteg om den antog att när en empirisk förklaring saknas så bör man hänvisa till övernaturliga ingripanden. Vem som helst kan förklara vad som helst genom att hänvisa till övernaturliga väsen. Den moderna vetenskapen har fokuserat den fysikaliska världen och den förväntar sig att hitta fysikaliska förklaringar till de fenomen man undersöker. Men detta kan innebära en frestelse att börja betrakta hela världen som ett slutet och komplett fysikaliskt system. Sedan kvantmekanikens ankomst har man emellertid insett att detta är en förenkling och att ett sådant synsätt leder till oförklarliga luckor i ens världsbild.

Den vetenskapliga metoden har gett resultat. Vår kunskap om den fysikaliska världen och dess processer har ökat lavinartat. Det tycks uppenbart att hänvisningar till någon övernaturlig aktivitet måste vara ”ovetenskapliga”. Men vad ska vi då dra för slutsatser av allt detta? Många har dragit slutsatsen att det är irrationellt att alls tala om Gud, eftersom allt förnuftigt resonerande verkar höra hemma endast inom naturvetenskapens domäner. Men det metodologiska valet att inte postulera några övernaturliga entiteter inom naturvetenskapen innebär inte att sådana entiteter inte kan existera, eller att det aldrig skulle kunna ske några gudomliga ingripanden i världen. Ingen naturvetare bör ta sin tillflykt till att bygga vetenskapliga teorier på övernaturliga väsen, men detta innebär inte att den fysikaliska verkligheten är det enda som finns, eller att det inte finns någon logisk möjlighet till att andra slags krafter kan inverka på den. Vi får aldrig anta att det som inte kan förklaras av naturvetenskapen endast av det skälet heller inte kan existera.

Behöver vetenskapen Gud?

Naturvetenskapen kan inte undvika att göra filosofiska antaganden om den värld som den undersöker. För det första måste den anta att det finns en extern verklighet med en specifik karaktär, och att dess teorier alltså inte bara är avancerade fiktioner. Tanken att naturvetenskapen måste hållas fri från filosofisk reflektion är bara meningsfull om man först har fällt (det filosofiska) omdömet att naturvetenskapen är den enda källan till kunskap, och att ingen del av verkligheten ligger utanför dess räckvidd. I engelskan har det latinska namnet för kunskap, scientia, fått en smalare innebörd så att det endast avser naturvetenskaplig kunskap (science), vilket antagligen återspeglar ett förhärskande filosofiskt synsätt i vår kultur.

Många tar det för självklart att naturvetenskapen fungerar och bryr sig inte om vad som krävs för att det ska vara möjligt att bedriva naturvetenskap. Men hur vet vi att de slutsatser vi drar av observationer och experiment är korrekt grundade? Det faktum att enstaka observationer kan generaliseras till att få en universell giltighet bör inte lättvindigt bara tas för givet.

Vetenskapen kan göra framsteg endast om den förutsätter att varje del av naturen är representativ för de andra delarna i naturen. Denna föreställning om ”naturens uniformitet” kan inte verifieras av naturvetenskapen själv, eftersom endast en liten del av den fysikaliska världen är åtkomlig för experiment. Men ändå förutsätter vi att de fysikaliska lagar som naturvetenskapen beskriver gäller universellt och kan hjälpa oss att göra förutsägelser om vad som ännu inte har inträffat. Genom induktion menar vi oss kunna gå från vad vi har upplevt till det som vi ännu inte har upplevt, från det kända till det okända.

Den moderna naturvetenskapen växte inte fram i ett kulturellt vakuum i början av modernitetens era. Men varför ersattes äldre tiders mer spekulativa resonerande av den moderna tidens nya, experimentbaserade tänkande? Istället för att försöka lista ut på förhand, till exempel genom geometri, hurdan världen är beskaffad, insåg de tidiga naturvetarna att de måste undersöka världen empiriskt med hjälp av experiment för att ta reda på hur den faktiskt är beskaffad. En ökande medvetenhet om den fysikaliska världens kontingens (dvs. dess icke-nödvändiga natur) bidrog till denna utveckling. Gud var inte tvungen att skapa världen på ett visst sätt, menade man. Robert Boyle menade att naturlagarna bara var beroende av Guds vilja, som i sin tur inte var beroende av någonting alls utanför honom själv. Det följer av detta att människan måste undersöka hurdan världen har blivit skapad, och att man inte kan räkna ut det på förhand, rent spekulativt.

Men varför skulle vi då alls vara förmögna till att förstå världens grundläggande struktur? Det finns knappast grund för att anta att vår ynkliga, mänskliga rationalitet skulle vara kapabel till en sådan storslagen uppgift. Det är inte heller självklart att världen beter sig på ett sådant sätt att den ens i princip går att förstå.

För att det ska vara möjligt att bedriva naturvetenskap måste världen vara ordnad på ett regelbundet sätt, och den måste vara transparent för det mänskliga medvetandet. Inget av detta kan bara tas för givet. På 1600-talet, då Newton och Boyle levde, ansåg man att den underliggande ordningen som finns i den fysiska verkligheten har sin grund i att den har skapats av ett rationellt, gudomligt medvetande. Gud sågs som både källan till världens ordning och som grunden för det mänskliga förnuftets tillförlitlighet. Eftersom världen är skapad av ett gudomligt medvetande finns det en underliggande ordning, så att den normalt sett beter sig på ett förutsägbart och regelbundet sätt. Hänvisningen till logos i början av Johannesevangeliet, där logos identifieras med Gud, påminner oss om det. Logos betyder ”ord” men står i den grekiska filosofin också för rationaliteten som genomsyrar allt som finns och som gör tillvaron möjlig att förstå. Världens rationella struktur reflekterar skaparens rationalitet (logos) och möjliggör rationella upptäckter. Vi kan endast resonera vetenskapligt om det finns en rationell struktur i världen.

Den moderna vetenskapen har vuxit fram utifrån tron att det finns en inneboende rationalitet i universum, eftersom den har skapats av källan för allt förnuft. Om det gudomliga förnuftet genomsyrar universum, och vi själva är delaktiga i detta förnuft, så kan vi förvänta oss att vi kan förstå, åtminstone i någon grad, hur universum fungerar. Teismen ger därmed svar på två viktiga frågor: Vad har vi för skäl att förutsätta de fysikaliska processernas regelbundenhet (oavsett om de är fullständigt determinerade eller inte) och vad har vi för skäl att förvänta oss att våra medvetanden är användbara för att förstå naturen?

De filosofer och teologer som tillhörde den filosofiska riktning som brukar kallas för Cambridge-platonisterna (som var inflytelserika vid den tid då Royal Society grundades) hade ett motto som löd: ”Förnuftet är Herrens ljus.” Mottot var dock inte ämnat att göra människan högmodig och få henne att se sig själv som skapelsens herre. Vårt förnuft är som ett litet svagt fladdrande ljus i jämförelse med skenet från Guds vishet, tänkte man sig. Men inte desto mindre är det tillräckligt för att ge oss en viss kunskap om världen. Vi kan ta miste och vår kunskap är ofta ofullständig. Men vi är skapade till Guds avbild och har därmed del i den rationalitet som ligger bakom hela världen.

till skillnad från många tänkare från det följande århundradet, så respekterade de 1600-talstänkare som lade grunden för den moderna vetenskapen förnuftet och trodde samtidigt att detta förnuft fick sin giltighet genom sin koppling till det gudomliga förnuftet. Vi kanske inte kan besvara varje fråga med vårt förnuft, men vi kan lita på det så långt det räcker, eftersom det är en gudagiven förmåga. Detta strider naturligtvis mot varje postmodernt förnekande av förnuftet. Det går också emot uppfattningen att förnuftet måste kopplas till empiriska observationer på ett sätt som utesluter det övernaturliga från förnuftets sfär.

Det är ett historiskt faktum att den moderna vetenskapen växte fram i en kontext som såg världen som Guds ordnade skapelse, med en inneboende rationalitet. Frågan är om naturvetenskapen klarar sig utan dessa teologiska antaganden ens idag. Varför beter sig världen så regelbundet att vi kan generalisera och göra universella anspråk om den fysiska världens karaktär? Varför skulle världen ha en sådan inneboende rationalitet att våra medvetanden kan förstå den? Varför skulle det vara möjligt att uttrycka världens grundläggande struktur med hjälp av matematikens abstrakta symboler, som är skapelser av det mänskliga medvetandet? Utan en hänvisning till Gud, som källan till vårt förnuft och som grunden för världens struktur, verkar det finnas små möjligheter att ge legitimitet åt dessa två för naturvetenskapen nödvändiga postulat: naturens regelbundenhet och förnuftets tillförlitlighet.

Att helt och hållet skilja på teologi och naturvetenskap begränsar inte bara vår förståelse för vår egen rationalitets förmåga att begripa sig på världen; det tar också bort grunden för tron att vårt förnuft är kapabelt att tränga in den fysikaliska världens mysterier. Att hålla vetenskap och religion i helt skilda världar innebär ett förnekande av att de sysslar med samma verklighet och implicerar att religionen inte alls beskriver en given, objektiv verklighet överhuvudtaget. Religionen kan då heller inte göra några anspråk på sanning.

Om vi inte väljer att bara strunta i att ställa frågor om naturvetenskapens rationella bas, så måste vi ta på allvar det faktum att tron på Gud som världen Skapare tidigt lade grunden för utvecklandet av den moderna vetenskapen. Viljan att förstå Skaparens handlingar har från början varit en viktig motivation för att bedriva vetenskap. Vetenskapen behövde teismen på 1600-talet då Newton och Boyle verkade. På 1700-talet växte tron fram att vetenskapen kunde klara sig själv. Nutida tankar om att vetenskapen endast är en produkt av en viss given kulturs historiskt betingade antaganden undergräver naturvetenskapens möjligheter att fortsätta att blomstra och kan i värsta fall förpassa den till de rena konstruktionernas fiktiva värld.

Översättning: Christoffer Skogholt

Denna artikel ingår i en serie artiklar utgivna av Faraday Institute for Science and Religion vid St Edmund’s College i Cambridge.

Serien finns tillgänglig på: http://www.faraday-institute.org.


Publicerad 2009 i nummer 8