Mellan ruckel och återuppbyggnad – den katolska kyrkan i Tyskland
Terstriep, Dominik



Den katolska kyrkan i Tyskland befinner sig i ett splittrat läge. Å ena sidan kan man sedan några år konstatera en ny öppenhet och fördomsfrihet, ja nyfikenhet på religiösa frågor, å andra sidan är kyrkan helt upptagen av sig själv och kan knappast profitera på de nya religiösa trenderna. Kyrkan är fullt sysselsatt med att ”förvalta” sin krympningsprocess eller – rättare sagt – att anpassa sin alltför stora kostym (kyrkliga strukturer) till sin nya betydligt mindre klädstorlek. Dessutom har den senaste tidens pedofilskandaler häftigt skakat kyrkan som söker efter ett sätt att hantera dem. Om man vill sammanfatta den situation som den tyska kyrkan befinner sig i, kan man tala om tre fenomen: ny religiös öppenhet, stabiliserad sekularitet och minskande kyrkofromhet.

Statistikens språk

Några statistiska uppgifter, som den tyska biskopskonferensen har publicerat, kan åskådliggöra kyrkans krympningsprocess. Medan år 2000 drygt 26,8 miljoner tillhörde den katolska kyrkan i Tyskland, är det idag bara 21,1 miljoner. Det betyder att befolkningsandelen katoliker har sjunkit från 32,6 procent till 30,7 procent. Under perioden 2000–2008 uppvisade nästan samtliga statistiskt mätbara indikatorer ett stort tapp: 2008 fanns 5,7 miljoner medlemmar (efter dödsfall och utträde), förrättades 47 400 dop och 15 000 vigslar, fanns 700 000 mässbesökare, 1 000 församlingar, 1 602 präster och 8 409 ordenssystrar färre än år 2000. Jämför man situationen 2008 med den 1990 blir bilden ännu mörkare. Där kan man konstatera ett ras, i synnerhet i antalet vigslar och dop: från 116 332 vigslar till 49 000, från knappt 300 000 dop till 185 600. Medan knappt 21,9 procent av alla katoliker regelbundet deltog i söndagsmässan år 1990, var det bara 13,4 procent som gjorde det år 2008. Statistiskt stabilare blev siffrorna för första kommunioner, konfirmationer och begravningar. Men man behöver inte vara någon räknenisse för att förutspå att också de här siffrorna kommer att sjunka när tiden hinner i kapp de låga dopsiffrorna. Statistiken över nytillskottet av präster ser dramatisk ut. Siffran har varit låg i åratal, men 2008 nådde den sitt lågvattenmärke och sjönk under 100: endast 93 män prästvigdes. En orsak till de här siffrorna är visserligen demografisk, men krympningsprocessen kan inte förklaras enbart på ett biologiskt sätt.

Den tyska återföreningsprocessen, som inleddes 1989, förändrade också det religiösa landskapet. Det forna Västtyskland hade varit relativt präglat av kristendomen och kyrkorna spelade en självklar roll i samhället. I det forna Östtyskland är situationen den omvända. Det är det enda område i Europa, där en majoritet (51 procent) betecknar sig som ateister. 2008 tillhörde där 5,3 procent av befolkningen den katolska och 19,3 procent den protestantiska kyrkan. I Östtyskland finns alltså bara 24,6 procent kristna och de allra flesta har ”ärvt” konfessionslösheten av sina föräldrar utan att tyckas sakna något. I det forna Västtyskland bor däremot 69,7 procent kristna, varav 37,1 procent är katoliker och 32,6 procent protestanter. Med återföreningsprocessen stod den katolska kyrkan inför en situation, som var okänd för dess stora majoritet. Den religiösa blomstring som man räknade med i början av 90-talet uteblev.

De nämnda siffrorna ger ett yttre intryck av hur dramatiskt kyrkan har förändrats och fortfarande förändras. Men de förblir en smula teoretiska, enbart ett skelett utan kött på benen. Jag vill åskådliggöra den tyska situationen med hjälp av konkreta exempel från olika områden: relationen mellan kyrka och stat/politik, församlingarnas verklighet, nya religiösa trender, samt förhållandet mellan kyrka och samhälle efter de avslöjade pedofilskandalerna.

den tyska katolska kyrkan är inte en statskyrka, men den är (liksom den protestantiska) väl säkrad statligt. Staten står för uppbörden av kyrkoskatt och tar betalt för sina tjänster. Det sitter kyrkliga representanter i radio- och tv-nämnder, som vakar över att kyrkan får tillräckligt stort utrymme i public service-programmen. Med sina många skolor, sjukhus, ålderdomshem och sociala inrättningar (Caritas), med sina stora stiftsförvaltningar är kyrkan en av de största arbetsgivarna i Tyskland och har – mätt efter befolkningsandel – ett oproportionerligt stort inflytande i det offentliga livet, som blir alltmer omtvistat. Dessutom har den stora förmögenheter, även om några stift befinner sig i finansiella svårigheter.

Kyrkans statliga privilegier ifrågasätts från olika håll. Inifrån av fromma katoliker som ifrågasätter det nödvändiga sambandet mellan kyrkoskatt och medlemskap i kyrkan. En emeriterad professor i kyrkorätt i Freiburg förklarade sig inför den civila myndigheten inte längre vilja betala kyrkoskatt men uppfattade inte sitt beslut som ett utträde ur kyrkan. Han utträdde enligt eget förmenande bara ur en rättsstatligt godkänd organisation men inte ur kyrkan, som han tillhör genom dopet. Den tyska biskopskonferensen intar en tydlig position i frågan och förbinder oviljan att betala kyrkoskatt med automatisk exkommunikation. Professorn överklagade i domstol och fick rätt i första instans, men rättegången kommer att tas upp i högre instans. Biskoparna emotser en eventuell friande dom med oro, eftersom de befarar en erodering av hela kyrkoskattesystemet. Utanför kyrkan har bland politiska partier (liberaler, exkommunister) och i ateistiska humanistiska kretsar väckts förslag om att avskaffa alla direkta förbindelser mellan stat och kyrka: mot statlig betalning av biskopar och katedralkapitel, mot de statliga teologiska fakulteterna, vilkas studenttal minskar dramatiskt, mot allt direkt och indirekt ekonomiskt stöd från statens sida. Det hade tillkommit som kompensation för de indragna kyrkliga egendomarna under sekularisationen i början av 1800-talet. Men i dag kan man knappast motivera gällande praxis med en historisk händelse, som inträffade för mer än 200 år sedan.

Men också kyrkan själv har allt större problem med att finna en politisk ”hemvist”. Katoliker finns i alla partier i Förbundsdagen, men Kristdemokratiska unionen (CDU) har för många av de trogna kristna varit en oomstridd politisk hemvist. Partiet har varit en framgångsmodell: grundat efter kriget som ett ekumeniskt parti utjämnade det de lika starka konfessionerna i Västtyskland. Det var samhällspolitiskt konservativt och socialpolitiskt färgat av den katolska socialläran. På så sätt kunde partiet samla människor från olika sociala klasser och utvecklas till ett folkparti. I dag händer det allt oftare att biskopar kritiserar CDU offentligt, särskilt C:et (Christlich) i namnet, eftersom de uppfattar de kristna positionerna som allt mindre representerade i förbundskansler Merkels politiska beslut (familjesyn, homoäktenskap, stamcellsforskning m.m.). Cirka en miljon katoliker avstod från att rösta i förbundsdagsvalet i höstas. De känner sig uppenbarligen politiskt hemlösa.

Man skulle kunna säga att den kyrka, som hittills varit väl skyddad av åtskilliga konkordat, står inför en vilopaus. Den befinner sig vid slutet av den konstantinska epoken. Utifrån är förbindelsen med staten omstridd, och inifrån förmår den inte längre garantera en heltäckande försörjning från de egna medlemmarna. Alla stift funderar sedan några år på hur de ska kunna minska antalet församlingar och anpassa den kyrkliga strukturen till den nya verkligheten. I många församlingar råder stor förstämning, eftersom de blir mer eller mindre tvungna att slå sig ihop med andra. Då talar man om pastorala storregioner, som i några stift omfattar över 20 000 katoliker. Detta innebär en teologisk och pastoral brytning med den pastorala strategin efter kriget och Andra Vatikankonciliet. För några årtionden sedan propagerade man för den så kallade församlingsfamiljen, som skulle omfatta runt 3 000 personer och som kyrkoherden skulle kunna lära känna. På 50-, 60- och 70-talen byggdes fler nya kyrkor än dessförinnan. Nu överväger man vad som ska ske med alla dessa nybyggen. Allt oftare bestämmer man sig nu för att riva en kyrka som inte längre behövs för liturgiska ändamål. Man kan förstå att många församlingsmedlemmar är upprörda och protesterar mot sådana beslut. Den kyrka som de själva har byggt, som de skänkt och samlat pengar till, ska den nu rivas?

Man kan förmoda att utvecklingen går mot en tillfredsställande kyrklig närvaro i de större städerna, där man kan erbjuda ett rikare utbud, medan det kyrkliga livet på landsbygden kommer att föra en tynande tillvaro. Frånsett ett fåtal kloster kommer det att finnas områden utan kyrklig närvaro, så som vi redan nu kan uppleva i det forna Östtyskland. Är det en återgång till fornkyrkan och kristendomen som stadsreligion?

För det snabbt sjunkande antalet präster medför denna utveckling ett alltmer växande problem. De är nu ofta ansvariga för flera församlingar och måste organisera nyordningsprocessen, vilket tar lång tid. Ofta möter en präst som ansvarar för fem församlingar de gamla strukturerna med fem pastoral- och ekonomiråd, fem pastorsexpeditioner, fem ungdoms-, kvinno- och äldreföreningar; han måste organisera fem förstakommunions- och konfirmationsundervisningar och så vidare. Ofta har församlingarna dessutom ett par daghem och ett ålderdomshem eller sjukhus, som kyrkoherden är den ytterst ansvarige för. Prästerna upplever ett starkt tryck från alla håll: biskopen trycker på om en snabb strukturreform och församlingsmedlemmarna kämpar inte bara emot den utan begär dessutom, att kyrkoherden ska sköta sina uppgifter som om han vore ansvarig för bara en församling. Det är nästan oundvikligt att en kyrkoherde inte orkar leva upp till alla dessa krav. Om han hjälpligt lyckas organisera det sakramentala livet, administrationen och personalledningen kan han skatta sig lycklig, men något utrymme för pastoralstrategiska funderingar, teologisk fortbildning och andlig fördjupning återstår inte. Att allt färre män anmäler sig till prästseminarierna hänger också samman med de oattraktiva perspektiv som prästyrket har i dag. Och endast ett fåtal av dem som anmäler sig har kapacitet att leda ett så stort ”företag” som en tysk församling utgör.

Nya religiösa trender

Man måste medge att de nämnda företeelserna är nedslående för kyrkan. Trots det finns det också positiva tecken på en ny religiös öppenhet eller tendenser, som är till fördel för religionen. Den här öppenheten är likväl tvetydig. I synnerhet kan religionssociologer iaktta sju tendenser och riktningar. (1) Under de senaste åren har osedvanligt ofta religiösa frågor och teman dykt upp i det kulturella livet (teater, lyrik, litteratur och film). Den nya frågeställningen går tillbaka på ett nytt sökande efter de egna religiösa rötterna inför konfrontationen med radikala trosuppfattningar, ett sökande efter ett ankare inför den själsliga och ekonomiska nöd som råder inom den globaliserade och ohämmade kapitalismen. Dessutom känner man sig inte längre hotad av den kristna religionen. Man måste inte försvara sig mot den, eftersom den inte längre är ”allsmäktig”. Kyrkans relativa maktlöshet (kyrkan förmår inte längre tvinga någon till något) är alltså inte nödvändigtvis en förlust; däremot skapar den nya kreativa utrymmen för konstnärer som utan rädsla kan ta upp religiösa frågeställningar. (2) Näringslivet intresserar sig av andra skäl för religiösa inslag. Där används religiösa symboler och ett religiöst språkbruk för att skapa nya kultprodukter, som får en religiös aura och på så vis går lättare att sälja. Nike, exempelvis, gjorde reklam för sina löparskor med en direkt hänvisning till 2 Mos 3:5. ”Ta på dig dina Nike-skor, ty här är helig mark.” (3) Religion beaktas återigen starkare inom filosofi, human- och socialvetenskap, och det med en positiv anklang. Ett namn som representerar den här tendensen är filosofen Jürgen Habermas. (4) I alla medier är religiösa frågor mer närvarande än för några år sedan, likaså i den politiska och juridiska debatten. Rapporter och debatter utlöses ofta av religionens konfliktmässiga sida. Diskussioner om till exempel minareter eller slöjor på muslimska kvinnor visar ofta på en större rädsla för att förlora den egna kulturella identiteten än rädslan för en okänd kultur. Religiösa frågor står på allas dagordning. (5) Många invandrare som kommer till Tyskland tillhör andra religioner (3,2 miljoner muslimer, 180 000 judar, 165 000 buddister, 98 000 hinduer) och lever ofta enligt den egna tron. Deras självklara religiösa utövning gör många tyskar, också de religiöst ”omusikaliska”, eftertänksamma. Bland invandrare som är dåligt integrerade blir religionen allt viktigare, eftersom den ger identitet och det hem de saknar i det tyska samhället. (6) Ytterligare ett religiöst uppvaknande kan man möta utanför och i utkanten av kyrkan. Där finns en rik nyandlig scen, som är upplevelse- och privatorienterad. (7) Inom den konfessionella kristendomen visar sig nytt liv på grund av mega-events (världsungdomsdagarna, påvebesök, kyrkodagar), i nya andliga rörelser, i en profilerad stadspastoral. Det sistnämnda visar sig till exempel i storstäder som har en viktig kyrka i centrum, vilken inte är församlingskyrka. Jesuiternas S:t Michaelskyrka i München – för att nämna bara ett exempel – erbjuder i en välproportionerad kyrkobyggnad en blandning av liturgiskt vackert firade gudstjänster med kvalificerade predikningar, varje dag samtals- och biktmöjlighet, andlig musik, föredragsverksamhet och en stor öppenhet för sökande och tvivlande. Kyrkan tillhör de mest välbesökta i Tyskland.

Alla dessa företeelser är mycket olikartade och svåra att jämföra med varandra, men alla pekar på den förändring som kyrkan nu genomgår.

Kyrka och samhälle under pedofilskandalerna

Den katolska kyrkan förmådde trots sin yttre krympningsprocess återvinna intresse och förtroende i samhället under det nya årtusendets första decennium. Man antog till exempel att den har en skatt och en kompetens som kan bidra till att tolka livsfrågor. Dessutom upplevde kyrkan år 2005 i samband med den döende påven Johannes Paulus II och valet av Benedictus XVI en postsekulär vår. Båda företeelserna fick en oerhört stor och positiv medial uppmärksamhet. Boulevardtidningen Bild hade efter Benedictus val den braskande rubriken ”Vi är påve”. Men den entusiasmen har försvunnit. Kyrkans trovärdighet har blivit lidande under de senaste två åren (fr.o.m. sommaren 2007): å ena sidan på grund av den romerska kyrkopolitiken, å andra sidan på grund av pedofilskandalerna inom kyrkliga skolor i Tyskland.

Bortsett från gamla delvis olösta och omstridda frågor som omgifta frånskilda, graviditetsrådgivning inom det statliga systemet eller den kyrkliga sexualläran, som kan tyckas betydelselös för de flesta katoliker, anser stora befolkningsdelar (också inom kyrkan) nu att påven Benedictus kurs är bakåtsträvande: den numera återigen allmänt tillåtna tridentinska liturgin, och därmed de tidigare förbönerna för judarna (i långfredagsförbönen), och förhållandet till Piusbröderna, SSPX. Visserligen är det många som uppskattar Benedictus encyklikor och dennes intellektualitet, men han har med de nämnda åtgärderna spelat bort mycket av sitt anseende. Detta förlorade anseende lämnar inte den tyska kyrkan oberörd.

Avsevärt tyngre väger emellertid pedofilskandalerna. Jesuiterna i Berlin avslöjade i januari i år några fall av övergrepp begångna av två ordensmedlemmar på 70- och 80-talen. Skol- och ordensledningen sökte medvetet offentligheten, bland annat genom medierna. Det som hände efteråt kan man endast beteckna som ett jordskred. Den nya offentligheten gjorde det möjligt för många forna elever i kyrkliga, privata och statliga internatsskolor, som drabbats av sexuella övergrepp eller våld, att träda fram. Även om fenomenet förekommit också i statliga skolor, idrottsföreningar, körer och så vidare, dominerades löpsedlarna av de kyrkliga fallen. Den katolska kyrkan i synnerhet – den protestantiska kunde tills vidare slippa undan fastän samma problem har uppträtt där – anklagades nu för mängder av övergrepp och tjänade samtidigt som projektionsyta för en diskussion, som egentligen behöver föras i hela samhället. Att reaktionerna mot kyrkan är så hårda kan man på sätt och vis förstå, eftersom den gör höga moraliska anspråk. Många är helt enkelt besvikna. Även om statistiker och psykologer påstår att pedofili genom präster – jämfört med andra män – förekommer relativt sällan och att celibatet inte främjar pedofili, visar de häftiga reaktionerna att många människor känner sig sårade. De anklagade prästerna har grovt missbrukat det förtroendekapital som en präst har. Visserligen förekommer också illvilliga kommentarer, men många tycker med rätta att man bör kunna förvänta sig mer av en präst. Skandalen har fått stor utbredning och redan medfört några avsägelser. Hur länge den ännu kommer att pågå går inte att förutsäga för tillfället, men redan nu kan man konstatera att förtroendet för kyrkan häftigt har skakats. Fastän biskoparna och ordensledningarna försöker att inte bara reagera utan att genom en ny öppenhet och noggranna utredningar också agera, framstår de som handlingsförlamade och relativt rådlösa. De förefaller att vara lika uppskakade själva och många katoliker skäms idag för det som har skett.

Den katolska kyrkans förblivande roll

Trots krympning, förlorat anseende och pedofilskandal har den katolska kyrkan i Tyskland en stark nationell och internationell tyngd. Utan dess sociala verksamhet (Caritas) – liksom den protestantiska kyrkans (Diakonie) – skulle hela socialförsäkringssystemet bryta ihop. Genom den uppfyller kyrkan inte bara sitt eget kyrkliga uppdrag, utan spelar också en stor samhällelig roll. För inte så få kyrkoskattebetalare är den här verksamheten det viktigaste skälet att stanna kvar i kyrkan. Man uppfattar kyrkan som förespråkare för de svaga och utsatta; dess trovärdighet förknippas ofta med det sociala engagemanget. Det här är en roll som kyrkan också spelar internationellt. Genom sina stora hjälporganisationer (Adveniat, Misereor, Missio, Sternsinger) donerar de tyska katolikerna varje år åtskilliga miljoner euro, med vilka de understöder utvecklingsprojekt i fattiga länder eller ger akut hjälp åt olycksdrabbade. Ofta arbetar de kyrkliga hjälporganisationerna effektivare än andra internationella organisationer, eftersom de är bättre insatta i de lokala förhållandena. Inom parentes sagt lever också Vatikanstaten av tyska pengar, även om den inte är något utvecklingsland. Tyska kyrkan understöder inte bara utvecklingsländer utan också de katolska kyrkorna i Östeuropa och Skandinavien, där kyrkliga organisationer (Renovabis, Bonifatiuswerk, Ansgarwerk) bidrar till att små eller svaga kyrkor kan utveckla en egen verksamhet: byggande av kyrkor, kloster, skolor, teologiska institutioner och karitativa inrättningar.

Men det är inte bara pengar kyrkan har att ge. Också dess bildningsverksamhet är i själva verket mycket uppskattad. Därför träffar den aktuella pedofilskandalen kyrkan på en öm punkt. Stora befolkningsdelar hyser stort förtroende för det katolska daghems- och skolsystemet och förväntar sig att barnen där får en alternativ värdegrundad fostran. Katolska skolor har ofta minst fyra gånger fler sökande än platser. En långvarig och betydelsefull roll spelar också de teologiska fakulteterna, som utgör en del av de statliga universiteten. Vid de tyska universiteten finns för närvarande cirka 30 katolska fakulteter som för det mesta har en protestantisk pendang. Det är de respektive delstatsregeringarna som finansierar fakulteterna och biskoparna äger befogenhet att bevilja eller förvägra professorerna det så kallade nihil obstat. Varje lärare behöver en så kallad missio innan han eller hon får undervisa (samma sak gäller för religionsundervisning i de statliga skolorna); ingen professor kan alltså få anställning utan den ansvarige biskopens bifall. Fakulteternas fortbestånd garanteras genom konkordat, som stipulerar att också blivande präster ska utbildas inom det statliga systemet. Den här situationen, som inte uppskattas av alla kyrkoledare, är unik i världen (med undantag för Österrike och Schweiz). Den har skapat ett rörligt teologiskt och intellektuellt klimat i kyrkan. Teologin måste hävda sig inom den akademiska världen och kan inte dra sig tillbaka i en avskärmad biotop. Även om det finns röster som vänder sig emot teologin som en del av det statliga universitetet vill de flesta vetenskapsmän bevara den nuvarande ordningen (se www.wissenschaftsrat.de/presse/pm_0210.html). Många teologiska impulser har utgått från Tyskland eller tysktalande länder och påverkar än i dag den internationella teologiska scenen. Dessutom är flera biskopar tidigare teologiprofessorer (Friedrich Wetter, Joseph Ratzinger, Karl Lehmann, Walter Kasper, Reinhard Marx). Inte bara prästkandidater utan också många lekmän får en grundlig teologisk utbildning, vilket ger kyrkan åtskilliga kompetenta teologer. Den här intellektuella teologiska kompetensen kommer också den universella kyrkan till godo och är en modell som man inte lättsinnigt bör överge.

Den nya religiösa sammansättningen i Tyskland, som har uppstått genom invandringen, har lett till att många politiker inte längre ser religionen som en privatsak. De har upptäckt att religionerna spelar en avgörande roll för ett fredligt samhälle. Religionspolitik, ett ord som för några år sedan lät gammalmodigt, har återigen kommit på tapeten. Och regeringen anser att de kristna kyrkorna, tack vare sin teologiska och religiösa kompetens, kan spela en förmedlande roll i det interreligiösa samtalet.

Stora utmaningar

Egentligen befinner sig den katolska kyrkan i Tyskland i ett mycket intressant historiskt skede. De yttre andliga och samhälleliga villkoren för dess budskap, praktik och form är gynnsamma. Många teologiskt väl utbildade lekmän arbetar på olika pastorala områden och upprätthåller till stor del den pastorala tjänsten. I de flesta församlingar finns trots den allmänna tillbakagången alltjämt många frivilliga, som tar ett stort ansvar för församlingslivet. Kyrkan är inte minst en av de största sociala tjänsteinrättningarna (Dienstleister) och har många omtyckta utbildningsinstitutioner. Dess kulturella utbud – kyrkomusik, konst, det kulturella arvet – är väl utvecklat. Till sist uppskattar politiken kyrkans interreligösa kompetens.

Men just nu verkar kyrkan inte dra särskilt stor nytta av allt detta: varken av de religionsproduktiva tendenserna, som har förbättrat atmosfären för religion, eller av det stora ”kapitalet” av människor, kompetens och tjänster. De kyrkligt ansvariga har fullt upp med att omdana det interna livet och hantera pedofilskandalen; de tycks inte ha tid att ta tag i de nya möjligheterna. Dessutom står kyrkan inför en ny och ovan situation: å ena sidan den nya öppenheten för religion, å andra sidan andra kompetenta religiösa ”medleverantörer”. Den avgörande frågan för den katolska kyrkans framtid kommer att vara hur den kan ta vara på den nuvarande situationen för att förnya det religiöst-kyrkliga livet. Mycket kommer att bero på hur kyrkan förmår svara på följande frågor: Hur hanterar kyrkan pedofilskandalen och vilka konsekvenser får den? Förmår hon återvinna förtroende genom övertygande åtgärder, som inte bara berör den yttre disciplinära sidan utan också leder till en större eftertänksamhet och ödmjukhet? Hur gestaltar kyrkan den egna omdaningsprocessen? Hur länge till beräknas den pågå? Tar kyrkan alla de teologiska och praktiska frågor som hör ihop med den här processen på allvar? Har man modet att satsa på nya och ovana vägar eller vill man bara rädda det som räddas kan? Integrerar kyrkan de engagerade lekmännen i funderingar och beslutsfattande – litar kyrkoledningen på dem? Kan kyrkan undgå intrycket att den endast är ett stort och halvstatligt tjänsteföretag för social- och bildningsinrättningar, som överlämnar det andliga fältet åt andra religiösa eller pseudoreligiösa grupper? Förmår den skapa utrymme för människor i kyrkans utkant? Är den i stånd att framkalla en övertygande efterkonstantinsk form, som är attraktiv för sökande människor?


Publicerad 2010 i nummer 3