Den palmarianska kyrkan
Lundberg, Magnus

En bisarr historia med en allvarlig underton om hur en karismatisk rörelse blir alltmer sektartad och lanserar sina egna präster och biskopar och till och med sin egen påve.

I samband med påven Paulus VI:s död 1978 valdes två nya påvar. Den ene av dessa är känd för många – Johannes Paulus I. Den andre, Gregorius XVII, är betydligt mindre känd. Han var nu heller inte påve för den romersk-katolska kyrkan utan ledare för en kyrka som menade sig ha tagit över den romersk-katolska kyrkans universella roll. Denna kyrka var den heliga, katolska, apostoliska och palmarianska kyrkan med centrum i den spanska byn Palmar de Troya. Palmarianerna, som från början hade varit en rätt löst organiserad rörelse, hade i slutet av 1970-talet utvecklats från en ganska typisk traditionalistisk grupp till något helt annat: en mycket välorganiserad kyrka med en egen lära, ett eget episkopat och slutligen en egen påve.

Under 2009 fick många svenskar stifta bekantskap med katolsk traditionalism i form av S:t Pius X:s prästbrödraskap (SSPX). Uppgiften om att en av sällskapets biskopar, Richard Williamson, trätt fram som förintelseförnekare i SVT:s Uppdrag Granskning, blev snabbt en världsnyhet. SSPX är den största, men inte den enda, katolska utbrytargrupp som motsätter sig de förändringar som skett i kyrkan sedan Andra Vatikankonciliet. Gemensamt för dessa grupper är kritiken mot införandet av den nya mässordningen 1969. De är också starkt kritiska mot idéer om religionsfrihet, ekumenik och interreligiös dialog.1 De olika traditionalistiska grupperna skiljer sig dock i synen på hur djupt Rom sjunkit sedan konciliet. Eller uttryckt på ett annat sätt: Är den nuvarande romerske påven verkligen påve? SSPX är starkt kritiskt mot de efterkonciliära påvarna, men officiellt har man accepterat dessa påvar som legitima. Från början av 1970-talet utvecklades en annan typ av traditionalistiska grupper, de så kallade sedevakantisterna, vilka oftast menar att Pius XII (1939–1958) var den senaste sanne påven. De hävdar att dennes efterträdare gått så långt från den traditionella katolska trosläran, att de måste anses vara kättare och därigenom inte kan vara sanna påvar. Enligt sedevakantisterna har påvestolen alltså varit tom – sede vacante – sedan 1958. Exempel på sådana grupper är Pius V:s prästbrödraskap och Congregation of Mary Immaculate Queen, som båda har sitt säte i USA.2 I Sverige finns gruppen runt tidskriften Adoremus in Aeternum. Den palmarianska kyrkan är i detta sammanhang speciell. Det finns ett flertal grupper i världen som lämnat den sedevakantistiska positionen och valt egna påvar, men den palmarianska kyrkan har aldrig varit sedevakantistisk. Till skillnad från de flesta andra grupper av detta slag ser den palmarianska kyrkan även Paulus VI (1963–1978) som sann påve och betraktar sina egna påvar Gregorio XVII (1978–2005) och Pedro II (2005–) som hans rättmätiga efterträdare.

I sin The Smoke of Satan: Conservative and Traditionalist Dissent in Contemporary American Catholicism (1997) utvecklar sociologen Michael W. Cuneo en typologi av traditionalistiska katolska rörelser i USA och Kanada, som kan tillämpas på resten av världen. Han skiljer mellan Catholic Conservatives (grupper inom romersk-katolska kyrkan); Catholic Separatists (t.ex. SSPX), och Catholic Marianists. Den palmarianska kyrkan skulle utan tvekan kunna räknas in i Cuneos tredje kategori, som utgörs av separatistiska rörelser för vilka nutida marianska privatuppenbarelser spelar en avgörande roll för läroutvecklingen. En annan sådan rörelse är den kanadensiska Ordre du Magnificat de la Mère de Dieu eller Apôtres de l’Amour Infini som har en egen påve med namnet Jean-Gregoire XVII.3 En tredje rörelse som har vissa likheter med Palmar de Troya är kommuniteten Nueva Jerusalén i Michoacán, Mexiko. Denna mycket slutna sedevakantistiska grupp, som fortfarande existerar och där frekventa Mariauppenbarelser spelade en central roll, leddes från början av 1970-talet av en före detta romersk-katolsk präst, som betraktades som något slags påve.4

I denna artikel kommer jag att redogöra för drag i den palmarianska kyrkans historia och förhistoria. Mitt huvudintresse ligger i att beskriva grunddragen i kyrkans institutionalisering och förhållandet mellan den palmarianska och den romersk-katolska kyrkan. Det rör sig om en period på drygt fyrtio år från 1968, då de uppenbarelser som skapade rörelsen sägs ha startat, fram till i dag. Denna period kan indelas i fyra epoker. (A) 1968–1975: förhistorien innan palmarianerna grundade sin egen religiösa orden; (B) 1975–1978: rörelsen institutionaliseras och egna biskopar vigs; (C) 1978–2005: Gregorio XVII:s pontifikat och (D) 2005-: Pedro II:s pontifikat.

Källorna till min översikt är många och mångfacetterade. Det rör sig om officiella dokument från den palmarianska och den romersk-katolska kyrkan, men också om journalistiska skildringar av kyrkan och litteratur om katolsk traditionalism. De palmarianska dokumenten finns bara i mycket liten utsträckning i offentliga bibliotek och jag har kommit över dem på andra vägar, framför allt med hjälp av avhoppade medlemmar och vid besök i Palmar de Troya.

1968–1975: Uppenbarelserna i Palmar de Troya

I slutet av 1960-talet var byn Palmar de Troya, fyra mil söder om Sevilla, något av en avkrok. Det var en utpräglad jordbruksbygd med storgodsägare och daglönare. Byn hade alldeles nyligen blivit elektrifierad och vatten hade dragits in. Skolundervisningen var bristfällig, det fanns ingen sjukvård och även i kyrkligt avseende var det en marginell plats. Det fanns ingen fast kyrkobyggnad och den präst som kom en gång i veckan för att fira mässan gjorde det i en hangarbyggnad eller i en privatbostad.

Den nya fasen i Palmar de Troyas historia tog sin början den 30 mars 1968, då fyra flickor berättade att de hade träffat jungfru Maria vid ett träd (el lentisco) i ett område känt som La Alcaparrosa, en knapp kilometer från byns centrum. Ganska snart kom människor från orten och dess omgivningar att samlas på platsen för rosenkrans- och korsvägsandakter och flera andra personer berättade att de fått uppenbarelser och hamnat i extas. Vid slutet av 1968 hade tusentals människor, såväl pilgrimer som nyfikna, kommit till Palmar de Troya och ryktet om uppenbarelserna spred sig över hela Spanien.5 En av dem som kom till Palmar under det första året var bokhållaren Clemente Domínguez y Gómez, som ett decennium senare skulle krönas till palmariansk påve. Ofta kom han med sin gode vän advokaten Manuel Alonso Corral, som senare skulle efterträda honom som påve. Den 30 september 1969 fick Clemente Domínguez sin första vision av Kristus. Senare fick han många uppenbarelser av den heliga jungfrun. Den nyligen avlidne Padre Pio, som var speciellt populär i traditionalistiska kretsar, uppenbarade sig också och överförde, enligt rapporter, sina stigmata till Clemente Domínguez.6

1970 hade kulten i Palmar de Troya blivit mycket populär och vissa dagar var så många som 20 000–30 000 personer närvarande, åtskilliga av dem långväga pilgrimer. Palmar de Troya hade alltså blivit ett religiöst fenomen att räkna med. Den 18 maj 1970 kom en första reaktion från ärkebiskopen av Sevilla, till vars stift Palmar de Troya hörde. Han menade att uppenbarelserna saknade grund och var tecken på masshysteri. Följaktligen förbjöd han all form av religiös kult där. Förbudet upprepades vid senare tillfällen. De Palmartroende försökte dock övertyga såväl ärkebiskopen som påven om att privatuppenbarelserna var sanna.7

Gruppen kring Clemente Domínguez dominerade kulten i Palmar de Toya och 1974 köpte man till och med tomten där uppenbarelserna ägde rum. De ledande männen kallade sig nu apostlar. De gick klädda i ett slags karmelitdräkt med skapular och gav sig också ut på resor för att predika jungfruns budskap i såväl Europa (inkluderat de nordiska länderna) som i Latin- och Nordamerika. Innehållet i uppenbarelserna under första halvan av 1970-talet kan ganska enkelt sammanfattas. Mässan skulle endast firas enligt den tridentinska mässordningen och traditionella fromhetsformer, särskilt rosenkransbönen skulle prägla fromhetslivet. Man profeterade också om att domens dag var nära och att den kommer att föregås av ett tredje världskrig. Kyrkokritiken var stark. Få av den romersk-katolska kyrkans biskopar stod fast vid den traditionella läran och var därför kättare och kyrkan skulle förfalla ytterligare. Påven Paulus VI levde som martyr i Vatikanen, som i själva verket styrdes av kommunister och frimurare. De drogade honom för att få sin vilja igenom. Paulus VI var alltså sann påve, men han tvingades till heretiska uttalanden och budskapen från Palmar de Troya pekade på att han skulle följas av såväl en ny påve som en antipåve.8

Uppenbarelserna i Palmar de Troya kopplades samman med ett antal olika moderna traditioner om Mariauppenbarelsen, dels uppenbarelser som fått officiellt romerskt-katolskt godkännande, till exempel Paris 1830, La Sallette 1846, Lourdes 1858 och Fátima 1917, dels sådana som inte fått ett sådant officiellt godkännande, av vilka kan nämnas Garabandal 1961–1965. Uppenbarelserna i Palmar de Troya betraktades som en direkt fortsättning på de sistnämnda.9

1975–1978: Karmeliterna av det heliga anletet

I december 1975 grundade gruppen kring Clemente Domínguez en egen orden: Carmelitas de la Santa Faz (Karmeliterna av det heliga anletet) med såväl en manlig som en kvinnlig gren. Denna skulle vara den sista och den enda katolska orden intill tidens slut. Nästa steg i institutionaliseringen och avgränsningen från Rom kom i och med en serie präst- och biskopsvigningar. Givet sin hårda kritik av Palmar de Troya ville naturligtvis varken ärkebiskopen av Sevilla eller någon av hans hjälpbiskopar tillfredsställa palmarianernas önskan om egna präster och biskopar. Räddningen för dem kom från ett oväntat håll genom den nästan åttioårige vietnamesiske ärkebiskopen Pierre Martin Ngô-dinh-Thuc (1897–1984) som ansåg att kyrkans framtid i själva verket låg i Palmar de Troya. Hur han kom dit är inte helt klarlagt, men plötsligt var han där. Enligt vissa källor hade kontakten förmedlats av SSPX-prästen Maurice Revaz, som snart skulle förena sig med den palmarianska rörelsen. Den traditionalistiske Thuc hade varit ärkebiskop i Hué tills hans bror president Diem hade blivit mördad och han kom därefter att fly till Rom, där han 1968 utsågs till titulärärkebiskop av Bulla Regia. Nyårsnatten 1975/1976 vigde ärkebiskop Thuc fem män till präster i Palmar de Troya, däribland Clemente Domínguez och hans närmaste man Manuel Alonso Corral, den blivande påven Pedro II. Denna ordination följdes av en biskopsvigning den 11 januari 1976, då Domínguez och Corral samt tre andra personer biskopsvigdes, däribland ex-benediktinen Frank Sandler som varit romersk-katolsk präst i Sverige.10

Svaret från den romersk-katolska kyrkan lät inte vänta på sig. Den 2 januari 1976 kom en officiell deklaration från ärkestiftets pressavdelning. I skrivelsen betonade stiftet åter att de påstådda uppenbarelserna i Palmar de Troya inte hade officiell sanktion, utan att man i själva verket kraftfullt agerat mot budskapens spridning. Inget som hade skett sedan 1970 hade ändrat detta ställningstagande från ärkestiftets sida, menade man. Ärkebiskopen hade i förväg fått veta att prästvigningarna skulle gå av stapeln och hade naturligtvis motsatt sig dem. Eftersom prästvigningarna ändå hade skett hade ärkebiskopen informerat Heliga stolen om det inträffade för att den skulle vidta åtgärder i enlighet med den kanoniska rätten. Avslutningsvis slog skrivelsen fast att den ledande gruppen i Palmar de Troya inte längre tillhörde den katolska kyrkan. Efter biskopsvigningarna skrev ärkebiskopen ytterligare ett brev. Han gick inte in på frågan om vigningarnas giltighet, som var upp till Heliga stolen att avgöra, men uppmanade gruppens medlemmar att återförena sig med den romersk-katolska kyrkan. Han förklarade dessutom att de inblandade i ordinationerna var suspenderade a divinis [avstängda från att utföra prästerliga handlingar] och fördömde den nya orden som grundats i Palmar de Troya.11

Dagen därpå gjorde den apostoliske nuntien Luigi Dadagligo ett uttalande efter att, på speciellt uppdrag från påven, ha studerat fallet. Han förklarade såväl Thuc som de nya palmarianska biskoparna exkommunicerade från och med tiden för konsekrationen (ipso facto) i enlighet med ett dekret från Sanctum Officium av den 9 april 1951 och den kanoniska lagen c. 2374, som stadgade att ingen som saknade fullmakt från påven kunde vigas till biskop. Slutligen, i september 1976, utfärdade Troskongregationen ett dekret om präst- och biskopsvigningarna i Palmar de Troya. Utgångspunkten var kanoniska rätten c. 953 och 955. Dessa lagar innehöll en bestämmelse om att det var den biskop vars stift ordinanden tillhörde som skulle biskopsviga honom, eller annan biskop med dennes tillstånd. Domínguez och Corral tillhörde ärkestiftet Sevilla och borde i så fall ha prästvigts av ärkebiskopen av Sevilla. Den andra lagstiftningstexten stadgade att ingen biskop kunde konsekrera biskopar utan Heliga stolens uttryckliga uppmaning. Straffet för denna förseelse var suspension ipsa iure för ärkebiskop Thuc samt de vigda prästerna och biskoparna. Troskongregationen talade inte om vigningarnas ogiltighet, men sade samtidigt att man inte accepterade dessa vigningar och heller inte skulle göra det i framtiden.12

Suspensionen och förbudet mot nya vigningar hindrade inte den palmarianska kyrkan från att fortsätta att präst- och biskopsviga ett stort antal personer. Under två år, från januari 1976 till januari 1978 konsekrerade kyrkan inte mindre än 91 biskopar, några av dem så unga som 16 år. 23 av dessa biskopar var irländare, medan 18 var spanjorer. Övriga kandidater var fördelade på ett dussin nationaliteter i Europa, Amerika och Afrika. De flesta var inte tidigare prästvigda i den romersk-katolska kyrkan utan blev såväl präst- som biskopsvigda direkt i Palmar de Troya.13

Kort efter de första vigningarna var fem av kyrkans biskopar med om en bilolycka. Tre av dem klarade sig med lätta skador, medan Clemente Domínguez, som nu antagit namnet Fader Fernando, blev blind.14 Det gjorde att han inte kunde se färdigställandet av den stora Peterskyrkeliknande basilika som palmarianerna höll på att bygga i Palmar de Troya och som skulle bli den största kyrka som uppfördes i Spanien under 1900-talet. Kyrkobyggnader och mässcenter uppfördes också på andra håll i Europa, Latinamerika, Nordamerika och Oceanien.15

1978–2005: Påven Gregorio XVII

Nästa akt i dramat kom den 6 augusti 1978, då påven Paulus VI avled. Clemente Domínguez befann sig då på en resa i Colombia och meddelade att han fått en uppenbarelse där han krönts till påve direkt av Kristus. Detta dokument – Habemus Papam – utgör själva grunden för kyrkans självförståelse och auktoritetsanspråk. Visionen av Kristus kompletterades med visioner av den döde påven Paulus VI som gav sitt fulla godkännande av efterträdaren. Profetior om en ny påve och en ny antipåve hade funnits tidigt i Clemente Domínguez uppenbarelser och snart förklarade han den nya romerske påven Johannes Paulus I vara en antipåve och det gjordes klart att Heliga stolen flyttats från Rom till Palmar de Troya och Sevilla.16

Speciellt under sina första år som påve (1978–1980) offentliggjorde Gregorio XVII ett stort antal påvliga dokument som definierade den palmarianska kyrkans trosinnehåll. Slutresultatet av denna omfattande läroutveckling blev den palmarianska trosbekännelsen. Till skillnad från många andra sådana texter är den palmarianska kyrkans Credo mycket omfattande – 37 trycksidor – vilka innehåller mycket detaljerade definitioner av trosinnehållet. Grundstommen är den nicensk-konstantinopolitanska bekännelsen, men formen både påminner om de berättande evangelierna och om den mer poetiska Psaltaren.17

Den största skillnaden i den palmarianska bekännelsen är den stora plats som ges åt jungfru Maria och den jordiska treeningheten: Jesus, Maria och Josef. Enligt Trosbekännelsen var Maria preexistent och hon kom till direkt vid världens skapelse, varefter hon genast förstod sin roll i frälsningshistorien. Hon föddes utan arvssyndens fläck, var förmedlare av all nåd, (mediatrix), medförsonare (co-redemptrix) och ”medpräst” även om hon är underställd Kristi prästerskap. Hon är kyrkans moder och mänsklighetens moder. Trosbekännelsen innehåller också ett antal josefska dogmer, alltså bestämningar av Josefs roll i frälsningshistorien. Det finns en parallellitet mellan Maria och Josef. Josef menades vara predestinerad att bli Jesu fosterfar. Det slås fast att Josef inte var en gammal man när han trolovades med jungfru Maria utan endast 26 år, och att han aldrig tvivlade på att Maria var jungfru trots att hon blivit havande. Han är kyrkans fader och den heliga jungfruns medhjälpare.

Ett antal sidor ägnas också åt kyrkan. Kyrkan är en, helig, apostolisk och palmariansk. Det palmarianska ligger i att kyrkans centrum från början låg i Jerusalem, därefter ett kort tag i Antiochia, varefter den heliga stolen flyttades till Rom. I och med Roms apostasi hade Heliga stolen i dessa yttersta tider flyttats till Palmar de Troya. Före Domens dag skulle den dock återvända till Jerusalem. Kyrkan var helt underställd den palmarianske påven, som Kristi vikarie och hela världens kejsare. Påven hade alltså både en andlig och en världslig överhöghet. Det slås också fast att utanför den palmarianska kyrkans synliga gränser finns ingen frälsning.

Förutom de dogmatiska definitionerna innehåller de påvliga dokumenten från 1978–1980 framför allt kanoniserandet av tusentals personer, bland dem fascistledaren José Antonio Primo de Rivera och den mångårige statschefen Francisco Franco, samt de som dött på Francos sida i det spanska inbördeskriget, liksom katoliker som dött martyrdöden i 1500-talets England. Bland andra kyrkohistoriska gestalter som Gregorio XVII kanoniserade fanns mystikerna Anna Catarina Emmerich och María de Jesús de Ágreda, som var hans stora inspirationskällor, men också en person som Columbus.18

I mars 1980 invigdes det palmarianska konciliet, som samlade kyrkans samtliga biskopar under ledning av påven. Dess uppgift var att ytterligare fastställa kyrkans lära. Huvudresultatet när konciliet avslutades tolv år senare var ett väldigt dokument som benämndes Tratado de la Misa (mässtraktaten). Detta dokument om cirka 1 000 sidor är framför allt en bibelutläggning med allegoriska och profetiska tolkningar, som inte minst fastställer alla bibliska händelser med exakta tidsangivelser.19 Under 1990-talet fortsatte den palmarianska läroutvecklingen genom sammanställningen av en palmariansk bibel som var ett komplement till mässtraktaten. När denna heliga skrift hade sammanställts meddelade kyrkan att de vanliga biblarna, som de dittills använt, skulle samlas in och förstöras. Den palmarianska bibeln innehåller liksom mässtraktaten långa utläggningar av bibeltexter framför allt byggda på Gregorios privatuppenbarelser. Den utgåva som gavs ut under 2000-talets första år omfattar inte mindre än fem volymer och finns i en spansk och en engelsk version.20 Om inte förr hade kyrkan nu distanserat sig från det mesta som karaktäriserar traditionell kristendom.

Efter att under åratal varit betydligt mindre synlig i kyrkans liv avled påven Gregorio XVII hastigt vid påsktid 2005 troligen av en hjärtinfarkt. Han dog i vilket fall som helst inte av korsfästelse i Jerusalem som han hade profeterat.

2005–: Påven Pedro II

Under Pedro II:s – alltså Petrus II:s – pontifikat har kyrkan blivit än mer hermetiskt tillsluten. Manuel Alonso Corral, Pedro II, har aldrig hävdat att han mottagit några uppenbarelser och har heller inte gjort det under sina hittills fem år som påve. Läroutvecklingen har avstannat och det är tydligt att kyrkan bara väntar på domens dag. Jag har med hjälp av avhoppare från den palmarianska kyrkan fått tillgång till de sammanlagt tjugo apostoliska brev som Pedro II har skrivit mellan 2005 och 2008. Dessa brev innehåller ett försvar av hans egen position som Gregorio XVII:s efterträdare och fastslår att underkastelsen under honom ska vara absolut, eftersom han är ofelbar. Han ser sig själv som både andlig och världslig ledare och talet om martyrskap för kyrkans medlemmar är tydligare än någonsin.21

Under kyrkans historia har en rad avgränsningar mot omvärlden och dess bruk utvecklats inom den palmarianska kyrkan. I sin nuvarande form omfattar denna lista 46 fenomen. Många rör klädsel. Kvinnor får inte bära byxor utan endast långa kjolar eller klänningar, jeans är förbjudna tillsammans med kortärmade skjortor. Det är förbjudet att syssla med och titta på sport och endast böcker som producerats av kyrkan får läsas. Åtskilliga bestämmelser om musik och film finns också. Dessutom finns ett antal regler om förhållandet till icke-palmarianer. På arbetsplatsen ska kontakten med sådana personer hållas till ett absolut minimum. Dessutom är all kontakt med icke-palmarianska familjemedlemmar bannlyst och detta gäller även besök på släktingars bröllop och begravningar.22

Även om den palmarianska kyrkan fortsatte att biskopsviga många personer skedde hela tiden också mängder av avhopp och uteslutningar, varför antalet biskopar och medlemmar i dag är betydligt decimerat. Totalt rör det sig i dag knappast om mer än 500 medlemmar inkluderat biskopar, präster och nunnor, i princip alla i Spanien och Irland.23 Gruppen är alltså mindre och i många stycken mer extrem än någonsin tidigare.

Avslutande observationer

Den palmarianska kyrkan uppfyller utan tvekan de kriterier som religionssociologin ger för en sekt: en sluten grupp med starkt ledarskap, som anser sig sitta inne med hela sanningen och som kontrollerar medlemmarnas liv i minsta detalj. De dokument som den palmarianske påven Pedro II publicerat sedan 2005 innehåller dessutom allt oftare referenser till våldsanvändning och martyrskap. Detta är illavarslande. Kan Palmar de Troya till och med bli ett nytt Waco eller Jonestown?

Även för många romerska katoliker spelar traditioner om privatuppenbarelser, och i synnerhet Mariauppenbarelser, en stor roll. Det gäller såväl de uppenbarelser som har fått officiellt kyrkligt godkännande som olika lokala traditioner som inte har fått ett sådant godkännande och som i vissa fall också har mött starkt motstånd från den kyrkliga hierarkin, som till exempel fallet med Medjugorje. Historien om Palmar de Troya började som en lokal Mariakult som drog till sig stora skaror. Utvecklingen blev dock mycket annorlunda än på andra platser. Den ledde fram till en mycket organiserad religiös grupp som gör anspråk på att vara den sanna kyrkan och som menar sig besitta en obegränsad auktoritet att definiera vad som är sann troslära.

Referenser
Documentos pontificios de su santidad el papa Gregorio XVII, vol. I, Sevilla 1980.
Mensajes claves para entender la Obra del Palmar y Profecías antiguas sobre el Gran Papa Gregorio XVII. Sevilla 1999.
Mensajes trascendentales dados por la Santísma Virgen María al vidente Clemente Domínguez y Gómez, hoy Su Santidad el Papa Gregorio XVII. Sevilla, 1997.
Pedro II, Apostolic Letters, no. 1–20, Palmar de Troya, 2005–2008.
Sacred History or Holy Palmarian Bible. Superior Grade. 5 vol. Sevilla, u.å.
Su santidad el papa Gregorio XVII. Sevilla 1999.
Tratado de la Misa: copioso fruto del Santo, Magno y Dogmático Concilio Palmariano, infaliablemente dirigido por Su santidad el Papa Gregorio XVII, Pontífice Máximo, [Sevilla 1992].
Acta Apostoliciae Sedis, vol. LVIII (1976).
Alonso, Javier & Rafael Canales, El Palmar de Troya: festival del integrismo, Madrid 1976.
Beltrán y Bachero, José Carlos, ”Unerlaubte bzw. ungültige Priester- und Bischofsweihen in El Palmar de Troya”. I: Ius et historia: Festgabe fur Rudolf Weigand zu seinem 60. Geburtstag, s. 419–433, Würzburg, 1989.
Boletín oficial del arzobispado de Sevilla, 1970, 1976.
Cadres-Abeles, Anne, ”Les apparitions du Palmar de Toya: Analyse antropologique d’un phénomène religieux”, Mélanges de la Casa de Velázquez XXVI (1981), s. 369–392.
Cavallin, Lars, ”Den helige Pius X:s prästbrödraskap: den historiska bakgrunden”, Signum 2/2009, s. 30–38.
Cuneo, Michael W., The Smoke of Satan: Conservative and Traditionalist Dissent in Contemporary American Catholicism, Oxford 1997.
Gómez Burón, Joaquín & Antonio Martín Alonso, El enigma de El Palmar de Troya, Barcelona, 1976.
Hierzenberger Gottfried & Otto Nedomansky, Dizionario cronologico delle apparizioni della Madonna, Piemme 2004.
Leatham, Miguel C., ”’Shaking out the Mat’: Schism and Organizational Transformation at a Mexican Ark of the Virgin”, Journal for the Scientific Study of Religion 42:2 (2003), s. 175–187.
Molina, Manuel M., Los secretos del Palmar de Troya: Historia de una herejía. Córdoba 2006.
Vidal, Madrid, A la extrema derecha de Dios Padre, Madrid 1976.
Zimdars-Swartz, Sandra, Encountering the Virgin Mary: From La Sallette to Medjugorje. Princeton, 1991.
Noter
1 För en bra historisk översikt om SSPX, se Cavallin 2009.
2 Cuneo 1997.
3 Cuneo 1997.
4 Leatham 2003.
5 Cadres-Abeles 1981.
6 Mensajes claves 1999, Mensajes trascendentales 1999; Vidal 1976.
7 Alonso & Canales 1976, Gómez Burón & Martín Alonso 1976, Vidal 1976, Boletín 1970.
8 Mensajes claves 1999.
9 Tratado de la Misa, 1992, Zimdars-Schwartz 1991. Hierzenberger & Nedomansky 2004.
10 Gómez Buron & Martin Alonso 1976, Beltrán y Bachero 1989.
11 Gómez Buron & Martin Alonso 1976, Beltrán y Bachero 1989, Boletín 1976.
12 Acta Apostolicae Sedis 1976.
13 Beltrán y Bachero 1989.
14 Vidal 1976.
15 Molina 2006.
16 Su santidad 1999.
17 Documentos pontificios 1980.
18 Documentos pontificios 1980.
19 Tratado de la Misa 1992.
20 Sacred History 2001.
21 Pedro II, 2005–2008.
22 Samtal med avhoppare.
23 Samtal med avhoppare.

Magnus Lundberg är docent i missionsvetenskap vid Uppsala universitet.


Publicerad 2010 i nummer 5