Där sanning och skönhet möts
Duffy, Eamon

Det finns många goda skäl till varför Benedictus XVI försöker lindra den i hans ögon alltför kraftiga liturgiska förändringen som skedde efter Andra Vatikankonciliet, men man kan känna en viss oro över att somliga tolkar hans åtgärder som att han har vissa reservationer mot detta koncilium.

I juli 2007 utgav påven Benedictus sitt motu proprio Summorum pontificum där han auktoriserade firandet av mässan enligt det oreformerade och förkonciliära missalet utan att det fordras tillåtelse av de lokala biskoparna.

Denna kontroversiella åtgärd gladde ”traditionalisterna”, men för många andra katoliker tycktes den ifrågasätta Andra Vatikankonciliets uppfattning att den förkonciliära liturgin fordrade en nödvändig och omfattande reform. Den tycktes också undergräva biskoparnas auktoritet över hur liturgin skall firas i deras stift. Därför åtföljdes detta motu proprio av ett öppet brev till biskoparna som sökte lugna dem ifråga om bådadera.

Men intrycket kvarstår att påven på något vis har försvagat Andra Vatikankonciliets reform, och att han kanske har mer sympati för den ”tridentinska” lobbyn än för den katolska majoritetens och dess biskopars uppfattning. För att förstå Benedictus syn på liturgin måste vi först komma ihåg att han är djupt påverkad av sin uppväxt i en bayersk småstad, och för det andra att hans teologi är starkt formad av den tyska liturgiska rörelsen. Den fromme sonen i en from familj har i sin självbiografi Aus meinen Leben lämnat en livfull redogörelse för hur han själv väcktes till medvetande om mässans skönhet och uråldrighet i sin barndoms kyrkor.

”En verklighet som ingen hade helt enkelt kunnat tänka ut … som ingen officiell auktoritet eller enskild människa hade skapat”, skriver han. ”Denna mysteriösa väv av texter och handlingar hade växt fram ur kyrkans tro under seklernas lopp. Den bar hela historiens tyngd inom sig och var samtidigt mycket mer än en produkt av människans historia.”

Väl hemmastadd som han är i den religion som format honom, vare sig det var den musikaliska härligheten i en Haydnmässa i en barockkyrka, lysande i vitt och guld, eller i folksederna på den bayerska landsbygden, är han misstänksam mot akademisk kritik av sådana nedärvda religiösa former. Om de gamla sätten att utföra dem inte alldeles stämmer med vad teologerna anser korrekt, desto värre då för teologin.

”När vi går fram på våra gator med Herren vid Corpus Christi behöver vi inte titta ängsligt över axeln på våra teologiska teorier för att se om allting är i sin ordning och kan motiveras, men vi kan öppna oss själva för de återlöstas glädje”, skriver han vidare.

Men teologin har format påvens övertygelser lika mycket som nostalgin. Den unge Ratzinger var djupt påverkad av den liturgiska rörelsen och särskilt av Münchenteologen Romano Guardini (1885–1968) och hans inflytelserika klassiker Vom Geist der Liturgie, där han hävdar att liturgin är hjärtat i vad det innebär att vara katolik. Det är en skola för vishet och förståelse, där alla den mänskliga kulturens resurser utvecklas i ”det främsta exemplet på en objektivt fastställd regel för ett andligt liv”.

Guardini betonade liturgins kollektiva aspekter – ”liturgin säger inte ’jag’ utan ’vi’” – och dess transcendens utöver det enbart lokala. I liturgin ser den kristne sig själv ansikte mot ansikte med Gud, inte som individ utan som medlem i kyrkans enhet. Liturgin har aldrig varit känslokall – ”känsla flyter i dess djup … lik vulkanens brinnande kärna”, men det är en ”känsla under den striktaste kontroll”.

Denna allmänna återhållsamhet, ”liturgins stil”, övade och befriade de kristna till att uppleva vidare och djupare känslor än som fanns i deras egen begränsade erfarenhet. Den drog dem in i hela den frälsta mänsklighetens universella förhoppningar och identifierade dem med Kristus, vars bön liturgin utgör.

Guardinis Vom Geist der Liturgie var en milstolpe i Joseph Ratzingers intellektuella och religiösa utveckling. Till att börja med gjorde den honom till en reformvän. Guardini ansåg att liturgins härlighet hade blivit belamrad med århundradens samlade skräp och var i behov av en grundlig reform. Som studentpräst var han en föregångsman ifråga om ”dialogmässor” där prästen stod vänd mot folket och man sjöng psalmer på folkspråket.

Den unge Ratzinger delade denna längtan efter förändring, betonade svårigheten med den latinska liturgin och beklagade bristen på kollektiv dynamik i den gamla mässan, ”som en enslig hierarki inför en grupp lekmän där var och en är instängd i sitt eget missale eller sin bönbok”.

Under Andra Vatikankonciliet beskrev han sin ungdoms latinska mässa som ”arkeologisk” och ”en sluten bok för de troende”. Men under åren efter konciliet blev Ratzinger besviken på det konkreta resultatet av den liturgiska reformen. Han hade hoppats på en reform som skulle uppenbara den gamla liturgins skönhet genom att omsorgsfullt bevara och restaurera, inte genom att fundamentalt förändra. Han menade att Andra Vatikankonciliet släppt lös en krass och nyckfull revolution som gjorde våld på både mässan och tidegärden, inte minst genom att slopa latinet och därmed tusen år av liturgisk sång.

För Ratzinger innebar detta ett katastrofalt brott i kyrkans tradition. Guardinis och andras ”magnifika verk kastades i papperskorgen”. I stället för liturgins gamla karaktär av någonting givet upptäckte han en rastlös modern besatthet av förändring och nyskapande och en fokusering på den mänskliga gemenskapen som uteslöt eller hindrade verklig öppenhet mot Gud. Frågan spetsades till när Paulus VI:s missale påbjöds som den enda legitima formen för eukaristi. Han såg det som ett hopkok av liturgiska experter i stället för en organiskt framväxt liturgi.

Som Ratzinger skrev i sina memoarer, Aus meinen Leben: ”Jag blev bestört över att det gamla missalet förbjöds eftersom något sådant aldrig hade hänt i liturgins hela historia … Det innebar ett brott i liturgins historia vars konsekvenser bara kunde bli tragiska … och fick liturgin att inte mer framstå som en levande utveckling utan som produkten av lärt arbete och juridisk auktoritet.”

För Ratzinger som teolog är liturgin till sin natur ett arv, ett utrymme som vi bebor och som andra har bebott före oss. Den är aldrig ett redskap som vi formger eller manipulerar. Självgjord liturgi är för honom en självmotsägelse, och han misstror liturgier som betonar spontanitet, självcentrering och extrema former av lokal inkulturation.

I sin bok Vom Geist der Liturgie (2000) jämför Ratzinger sådana liturgier med dyrkan av guldkalven, ”en fest som gemenskapen ger åt sig själv, en fest för självbekräftelse. I stället för att vara en dyrkan av Gud blir det en cirkel sluten inom sig själv: äta, dricka och ha roligt. Det är ett slags banal självförnöjelse … som inte längre har med Gud att göra utan ger en själv en liten trevlig alternativ värld, tillskapad utifrån ens egna resurser.”

Benedictus menar att det bakom mycket firande av den nya liturgin ligger en mängd destruktiva teologiska, kulturella, sociologiska och estetiska antaganden som hör samman med den instabila tid då den liturgiska reformen genomfördes. Särskilt anser han att 1900-talets teologier om eukaristin lägger alltför stor vikt vid tanken att eukaristins grundform är en måltid och nedvärderar mässans kosmiska, återlösande och sakrificiella karaktär.

Påven kallar själv mässan för ”trons fest”, ”de försonades måltid”. Men Golgota och den tomma graven är för honom den kristna liturgins symboliska plats snarare än salen i övre våningen. Eukaristins karaktär av offer framgår av hur den firas. Misslyckandet med att återge detta på ett adekvat sätt när den nya liturgin utförs tycks honom vara ett av de centrala problemen i de efterkonciliära reformerna.

Helt tydligt placerar dessa åsikter påven till höger om en hel del av det som är mest karakteristiskt för den efterkonciliära liturgin. Vi har nu en påve som är djupt missnöjd med vad som pågår söndag efter söndag i våra församlingskyrkor. Enligt hans mening är liturgin avsedd att stilla och lugna människors aktivitet, att låta Gud vara Gud, att tysta vårt prat så att vi kan rikta vår uppmärksamhet mot Guds ord i tillbedjan och gemenskap med det inkarnerade Ordets självutgivande.

Kravet på aktivt deltagande och omedelbar tillgänglighet tycks enligt honom ha tonat ner det mysterium som vi firar och lämnat oss med ett banalt och inadekvat språk (och musik) i bönen. Han betonar starkt att det ”aktiva deltagandet” i liturgin som Andra Vatikankonciliet krävde inte betyder att delta i många handlingar. Det betyder att varje närvarande tränger djupare in i liturgins stora handling, dess enda verkliga handling som är Kristus när han utger sig själv på korset. För Ratzinger träder vi bäst in i mässans handling genom en eftertänksam tystnad och genom de traditionella uttrycken för självuppoffring och tillbedjan – korstecknet, de knäppta händerna, vördnadsfullt knäböjande.

Benedictus syn på prästens ställning vid altaret är i linje med allt detta. Han anser att utbredningen av celebrationen versus populum, då prästen står vänd mot folket, är ett olyckligt misstag som bygger på måltidsparadigmet, där altaret är familjens bord. Det föreskrevs faktiskt inte av konciliet och vilar enligt hans mening på dålig historisk vetenskap och dålig social antropologi:

”När prästen vänder sig mot folket har detta förvandlat församlingen till en cirkel, innesluten i sig själv. I sin yttre form öppnar den sig inte längre mot det som ligger framför och ovanför utan är sluten kring sig själv … När katoliker förr vände sig mot öster vid mässan inneslöt de sig inte i en cirkel. De såg inte på varandra, utan som Guds vandringsfolk var de på väg mot Oriens, mot Kristus som kommer för att möta dem.”

Enligt påven har liturgins utformning efter konciliet tagit en olycklig vändning som är estetiskt utarmad. Den har åstadkommit ett brott i den katolska gudstjänstens kontinuitet, den återger och har till och med fost­rat fram en bristfällig förståelse för det gudomliga och vårt förhållande till det. Hans beslut att tillåta fri celebration av den tridentinska liturgin syftade till att reparera denna skada och till att återställa de teologiska, andliga och kulturella värden som enligt hans synsätt är den gamla mässans underlag. I sitt brev till biskoparna i juli 2007 uttryckte han sitt hopp om att de båda formerna av den romerska liturgin skulle korsbefrukta varandra. Det gamla missalet skulle berikas genom bruket av de många vackra kollektbönerna och prefationerna i Paulus VI:s reformerade missale, och firandet av mässan enligt Novus ordo skulle återvinna något av den ”sakralitet” som kännetecknade den äldre formen.

Med tanke på Ratzingers djupa aversion mot vad han ser som den teologiska och kulturella utarmningen i mycket av den efterkonciliära liturgin är det inte förvånande att han som påve också skulle söka ”korrigera” denna situation, fastän han väl visste att hans motu proprio skulle ses med ogillande av många biskopskonferenser. Påven vet också att ett stöd för den gamla liturgin ofta går hand i hand med en samling sociala, politiska, och kyrkliga attityder som inte är så lätt förenliga med Andra Vatikankonciliets anda eller uttryckliga beslut.

I sitt motu proprio i juli 2007 betonade Benedictus behovet av kärlek och pastoral klokhet när man behandlar vad han kallar ”de överdrifter och ibland sociala aspekter som med orätt förbinds med attityden hos de troende som uppskattar den gamla latinska liturgiska traditionen”. PR-fiaskot när exkommunikationen hävdes för den förintelseförnekande lefebvrianen biskop Richard Williamson antyder att Vatikanens antenner inför de vidare konsekvenserna av dessa liturgiska tvistefrågor inte fungerar så bra som de borde.

Det är påven Benedictus hopp att det fria firandet av den gamla mässan skall hjälpa till med att skapa försoning med de många som ser Andra Vatikankonciliet med djup misstro. Men det är möjligt att sympatisera med påvens känsla för liturgin och ändå oroas över att hans utspel av många kan tolkas som ett tecken på att han har vissa reservationer inför konciliets arbete, något som kan bidra till att befästa sådana reservationer i själva centrum av kyrkans gudstjänst.

Översättning: Per Beskow

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 14 augusti 2010.

Eamon Duffy är kyrkohistoriker, professor i historia vid University of Cambridge.


Publicerad 2010 i nummer 6