Johannes Paulus II saligförklaras 1 maj
Brandt, Olle



Den 14 januari meddelade Vatikanen att den förre påven Johannes Paulus II, som dog den 2 april 2005, skall saligförklaras den 1 maj. Saligförklaring är näst sista steget i en helgonförklaring och innebär att en avliden kan vördas som helgon av ett stift eller i en kongregation eller orden.

Vad som skedde formellt var att påven Benedictus XVI tillät Kongregationen för helgonförklaringar att erkänna ett mirakel som anses ha skett efter bön om Johannes Paulus II:s förbön. Samma dag meddelade Vatikanens presstalesman pater Federico Lombardi att saligförklaringen skall firas av Benedictus XVI i Vatikanen den 1 maj 2011, på den andra påsksöndagen.

Det är naturligt att en saligförklaringsprocess är en invecklad procedur, men den är också ett intressant exempel på de arbetsformer och rutiner som utvecklats i den romerska kurian genom århundradena. Liksom de flesta ärenden i Vatikanen samordnas och beslutas de olika stegen i en s.k. kongregation, i det här fallet Kongregationen för helgonförklaringar. Kongregationer brukar beskrivas som Vatikanens motsvarighet till departement. Själva ordet ”kongregation” betyder församling, och kongregationen i sig är inget kontor utan en bestämd grupp av biskopar och kardinaler, från både kurian och resten av världen, som påven delegerar vissa frågor till. Kongregationens biskopar och kardinaler träffas regelbundet i möten (”i kongregation”) där de viktigaste besluten fattas, möten som utgör grundstrukturen i alla viktiga ärenden i Vatikanen. På dessa möten fattas beslut om att be experter inkomma med utlåtanden, vilka sedan granskas och eventuellt godkänns vid ett senare möte.

Etapperna i just denna saligförklaring var följande. Först gav Benedictus XVI dispens från regeln att det måste ha gått fem år efter en persons död innan en saligförklaring kan inledas, detsamma gjorde Johannes Paulus II med moder Teresa. Deras saligförklaringsprocesser har också tagit lika lång tid.

Den inledande undersökningen på stiftsnivå i Rom och i andra stift pågick från juni 2005 till april 2007 och samordnades av Roms stift. Denna första fas fick ett första godkännande av Kongregationen för helgonförklaringar den 4 maj 2007.

Kongregationen utsåg sedan nio teologer som fick granska den samlade och mycket omfattande dokumentationen, som kallas positio. I juni 2009 avslutade teologerna sitt arbete och alla var positiva till att erkänna den avlidne påvens ”heroiska dygder”.

Därefter granskades samma dokumentation av kardinalerna och biskoparna i kongregationen, som i november samma år fällde ett positivt omdöme. Den 19 december tillät därför påven kongregationen att erkänna Johannes Paulus II:s heroiska dygder.

Därefter valde ”postulatorn” ut ett av de många mirakel som tillskrivits Johannes Paulus II:s förbön för att det skulle granskas av kongregationen. Det gällde ett oförklarligt tillfrisknande från Parkinsons sjukdom hos syster Marie Simon Pierre Normand, som tillhör Institut des Petites Soeurs des Maternités Catholiques. Bara två månader efter påvens död tillfrisknade hon efter att hon själv och hennes medsystrar bett om Johannes Paulus II:s förbön för hennes hälsa. Den medicinska dokumentationen överlämnades 21 oktober 2010 till kongregationens medicinska experter, som bekräftade att tillfrisknandet inte gick att förklara vetenskapligt. Därefter lämnades ärendet över till kongregationens tidigare utnämnda teologiska experter, som den 14 december 2010 fastslog att förbön riktats bara till Johannes Paulus II, att förbönen gjordes före tillfrisknandet och av flera personer, och att de därför menade att kyrkan kan konstatera ett samband mellan förbönen och det oförklarliga tillfrisknandet.

Den 11 januari 2011 höll så kongregationens kardinaler och biskopar ett ordinarie sammanträde och beslöt att bekräfta att syster Marie Pierre Simons tillfrisknande var ett under som följde på bön om Johannes Paulus II:s förbön.

Processen avslutades med att kongregationens prefekt kardinal Angelo Amato den 14 januari togs emot av påven, som gav kongregationen tillstånd att utfärda ett dekret som erkänner Johannes Paulus II:s mirakel (tillsammans med dekret om åtta andra saligförklaringsprocesser).

Därmed återstår nu ”bara” själva saligförklaringen. Det är påven som bestämmer när och hur den genomförs. Benedictus XVI har ganska konsekvent låtit saligförklaringar firas i stiften för att markera skillnaden mellan saliga och kanoniserade helgon. En saligförklaring innebär nämligen att en avliden bara kan vördas som helgon av ett stift eller en kongregation, medan en eventuell kanonisering innebär att vördnaden sprids till hela världskyrkan. I det här fallet är stiftet ifråga påvens eget stift Rom, och eftersom det rör sig om en påve är det naturligt att saligförklaringen firas av den nuvarande påven. Bland flera möjliga laddade datum valde påven inte årsdagen av Johannes Paulus II:s död den 2 april, som i år infaller i fastetiden, utan i stället dödsdagens liturgiska dag. Johannes Paulus II dog på kvällen före andra påsksöndagen, då denna liturgiskt redan börjat. Andra påsksöndagen är särskilt knuten till Johannes Paulus II, som år 2000 beslöt att viga denna söndag åt att fira Guds barmhärtighet, inspirerad av det andliga budskapet om detta tema från den polska mystikern Faustina Kowalska (1905–1938), som Johannes Paulus II själv saligförklarade 1993 och kanoniserade 2000. Andra påsksöndagen infaller i år den 1 maj och därför valdes detta datum för saligförklaringen. Det är oklart om Vatikanen tänkte på att det vid domkyrkan San Giovanni in Laterano varje år hålls en väldig första maj-konsert, som organiseras av de italienska fackföreningarna och som brukar samla omkring en miljon människor. I andra ändan av Rom firas samma dag Johannes Paulus II:s saligförklaring, som också förväntas samla stora skaror.

Johannes Paulus II:s kvarlevor skall samtidigt flyttas upp ur Peterskyrkans krypta till San Sebastiano-kapellet, vilket är det andra sidoaltaret på höger sida efter det som hyser Michelangelos berömda staty Pietà. 1600-talspåven Innocentius XI, som saligförklarades 1956, får flytta på sig. Till skillnad från den saligförklarade påven Johannes XXIII, han som sammankallade Andra Vatikankonciliet, skall Johannes Paulus II:s kvarlevor inte lämnas synliga utan skall läggas i en stängd sarkofag.

Så avslutas en av vår tids snabbaste saligförklaringar, som i första hand bygger på en bred och stark folklig känsla för den bortgångne påvens helighet. Saligförklaringsprocessen är alltså i grund och botten i första hand en kyrklig kontroll av att en existerande folklig vördnad kan godkännas. Att saligförklaringen kan firas bara sex år efter Johannes Paulus II:s död betyder att åtminstone en god del av den folkliga vördnaden ännu är levande. Genom att inte vänta längre, slipper man problemet som uppstått med saligförklaringen av Pius XII, som var påve under andra världskriget: minnet av hans mänskliga och andliga framtoning har gått förlorat, och bilden av honom har kommit att domineras av analysen av hans politik och styre snarare än av en folklig känsla av en påves helighet. Det är förstås naturligt att den kommande saligförklaringen blir ett tillfälle att se tillbaka på Johannes Paulus II:s 27 år som påve och på hur hans pontifikat uppfattats vid olika tidpunkter under hans livstid och sedan efter hans död. En klarsynt analys får inte försumma det faktum att bilden av Johannes Paulus II förändrats med tiden. Det som i dag kan verka vara ett naturligt erkännande av en gigant var det inte under hans första år som påve, då hans informella och karismatiska stil sågs som en naturlig följd av förnyelsen av den katolska kyrkans stil till följd av Andra Vatikankonciliet (1962–1965), men då samtidigt hans bestämda motstånd mot kommunismen och traditionella syn på många moralfrågor gjorde att han ofta beskrevs som alltför präglad av sin polska bakgrund. Den östeuropeiska kommunismens sammanbrott 1989 tillsammans med Johannes Paulus II:s fysiska åldrande ledde till att den mest spridda bilden av honom under de sista åren skilde sig mycket från den första delen av pontifikatet. Men denna saligförklaring handlar alltså inte om att ”kanonisera” ett visst sätt att leda katolska kyrkan utan om att godkänna och kanalisera en existerande folklig vördnad för personens helighet.

Doktor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.


Publicerad 2011 i nummer 1