Rena rama sanningen
Jonsson, Ulf



Det är inte lätt att predika. Det håller nog de flesta med om bland dem som har till uppgift att regelbundet utlägga den kristna tron i någon församling. Men även om det förmodligen aldrig har varit enkelt att predika, så verkar det vara särskilt svårt i våra dagar. Det talas allt som oftast om att predikan befinner sig i en kris. Men vari bottnar dessa svårigheter och hur kan man komma till rätta med dem? I en artikel i Svensk Kyrkotidning 40/1999 reflekterar Bo Larsson, lärare i homiletik vid Pastoralinstitutet i Uppsala, kring dessa och liknande problem. Innehållet i artikeln återspeglar tankar som man kan möta litet varstans i samtidskulturen. Och de frågor som behandlas i artikeln är utan tvekan mycket centrala. Larsson tar verkligen tjuren vid hornen när han diskuterar hur det mänskliga språket och Gud förhåller sig till varandra, liksom när han ställer frågan huruvida vårt språk förmår att uttrycka något sant om en objektiv verklighet.

När det gäller den mer övergripande frågan om hur språk och verklighet förhåller sig till varandra framhäver Larsson språkets konstruktivt-kreativa roll i relation till verkligheten. Detta kommer till uttryck i formuleringar som: ”Alltsammans börjar i orden” och ”Genom orden skapas världen och omvänt”. En mera precis beskrivning av relationen mellan språk och verklighet ges inte i artikeln. Men språkets funktion verkar inte bestå så mycket i att säga något om verkligheten, utan snarare är dess roll att skapa själva verkligheten. Och eftersom verkligheten skapas av det mänskliga språket blir tanken på en ”objektivt given verklighet” obsolet. För även om det skulle råka finnas något sådant som en objektiv verklighet kan vi människor inte komma åt den. Konsekvensen som Larsson drar av detta lyder: ”Sanningen med stort S eller verkligheten med stort V finns inte längre.” Men det är inte bara Sanningen och Verkligheten som råkar illa ut. Det är svårt att bli riktigt klok på vart människan tar vägen i relation till språket. ”Språket gör saker med oss”, förklarar Larsson. Man blir litet osäker på om det som språket ”gör” med oss ska betraktas som mera grundläggande än det faktum att vi människor använder oss av språket för att göra saker med det. Kort sagt: vem är det här som använder sig av vem?

Nu måste man naturligtvis medge att språket lämnar konstruktiva bidrag till vårt sätt att uppfatta verkligheten. Att språket inte står i något enkelt avbildande förhållande till verkligheten är knappast kontroversiellt. Redan insikten om att språket självt är en del av verkligheten omöjliggör ju den tanken. Dessutom är nog de flesta beredda att acceptera att vårt sätt att erfara världen formas av vårt språk. Den som inte förfogar över begrepp som ”björk”, ”ek”, ”gran” och ”tall” ser kanske bara en samling ”träd” under skogspromenaden, medan den som har dessa begrepp kan göra betydligt mer differentierade iakttagelser under sin vandring ute i markerna. Men detta innebär dock knappast att björkar och ekar börjar existera först när trädgårdsmästaren ger sig ut på sin söndagspromenad. För det är en sak att hävda att iakttagelserna färgas av iakttagarens språkliga förmåga. En helt annan sak är att hävda att det vi iakttar finns till först genom att vi börjar prata om det. Vid sidan av den naiva realismen, som hävdar att språket avbildar verkligheten på ett omedelbart sätt, och den lingvistiska konstruktivismen, som hävdar att verkligheten skapas av språket, finns också en tredje väg som kallas ”kritisk realism”. Den kritiska realismen hävdar att (åtminstone en del av) verkligheten faktiskt finns oavsett om vi pratar om den eller inte, även om vårt sätt att beskriva denna verklighet alltid är präglat av vilka vi själva är. Dinosaurierna fanns faktiskt en gång i verkligheten, trots att det då för tiden inte fanns några människor som pratade om dem. När vi idag gör rekonstruktioner av hur dinosaurierna en gång såg ut gör vi naturligtvis dessa rekonstruktioner utifrån våra egna förutsättningar. Och det är först på så sätt som vi får kunskap om dinosaurierna. Detta innebär dock inte att dinosauriernas existens är beroende av våra rekonstruktioner. Den kritiska realismen tar på så sätt till vara insikten att vårt sätt att uppfatta verkligheten alltid är präglat av vilka vi själva är, utan att för den skull ansluta sig till idén om att allt som finns är skapat av oss.

Den kritiska realismen vänder sig med andra ord mot tanken att verkligheten bara är en mänsklig konstruktion. Om det visar sig att våra teorier inte stämmer överens med verkligheten så är det våra teorier det är fel på, inte verkligheten. Följderna av detta synsätt är långtgående. Eftersom verkligheten inte bara är människans egen konstruktion finns det en skillnad mellan riktiga och felaktiga beskrivningar av verkligheten. Det blir därför meningsfullt att fråga vilken beskrivning av verkligheten som är den rätta, eftersom verkligheten själv kan göra motstånd mot våra beskrivningar av den. För den som delar detta synsätt blir alltså sanningsfrågorna viktiga. I praktiken är vi nästan alla realister till vardags. När grannen säger att han har skottat bort snön på vår gemensamma garageinfart blir vi arga om vi upptäcker att hans beskrivning av garageinfarten inte stämmer överens med sakernas tillstånd. Men framför allt är vi realister när någonting verkligt viktigt står på spel. När någon t.ex. står anklagad för mord kräver vi att domstolen gör allt för att ta reda på vilken beskrivning av händelseförloppet som faktiskt är den sanna. Då nöjer vi oss inte med att var och en kan konstruera verkligheten efter sitt eget huvud. I sådana fall blir det tydligt vilket högt pris man får betala om man fullt ut accepterar konstruktivismen och som Larsson hävdar att ”Verkligheten är – litet tillspetsat uttryckt – det någon vill att den skall vara.” När det kommer till kritan i någon viktig fråga så är det få av oss som är beredda att nöja sig med någonting mindre än rena rama sanningen.

Det ovan sagda har också sina konsekvenser för den mera specifika frågan om förhållandet mellan Gud och det mänskliga språket. För den teolog som slår in på den konstruktivistiska vägen öppnar sig onekligen många möjligheter. I princip är man fri att konstruera sin gud efter eget behag. För den som däremot håller fast vid sina realistiska intuitioner ser saken annorlunda ut. Den realistiska teologen är nämligen övertygad om att Gud inte är något som vi människor konstruerar ihop. Tvärtom, realisten hävdar att det är Gud som skapar människan – och för övrigt allting annat också. Och realisten verkar i detta avseende kunna räkna med att finna betydande stöd för sitt sätt att se på saken i den bibliska traditionen.

I bibeln talas det ju inte sällan om att den Gud som skapat himmel och jord är annorlunda än vi människor föreställer oss. Gud verkar där inte alls vilja anpassa sig till våra tankekonstruktioner: ”Se, mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren” (Jes 55:8). Gud uppträder i bibeln ofta som en objektivt given kritisk instans som existerar oberoende av människan. Att genom sitt blotta ord konstruera en värld enligt sin egen vilja är i bibeln inte var mans sak. Det är i-stället ett privilegium förbehållet endast Gud.

Att konstruktivismen leder till teologiska problem är uppenbart. För vem vill och kan på fullt allvar be till en gud som man själv har skapat? Teologer som slagit in på den konstruktivistiska vägen är naturligtvis medvetna om detta och somliga av dem försöker utarbeta strategier för att komma till rätta med problemet. Bo Larsson gör det i sin artikel just genom att lyfta fram detta att Gud är den Annorlunda, eftersom vi inte har något tillträde till Guds verklighet. Och eftersom den gudomliga uppenbarelsen – liksom följaktligen också innehållet i den kristna tron – är stadd i ständig förändring, förblir Gud hela tiden överraskningarnas Gud. Men som så ofta visar det sig även hos Larsson att sådana försök att undgå konstruktivismens obehagligare konsekvenser inte räcker fullt ut. Har man väl fått den konstruktivistiska stenen i rullning är det svårt att stoppa den. Faktum är också att innehållet i den teologi som Larsson målar upp inte framstår som mera överraskande eller annorlunda än att vilken religiöst lagd, hygglig medelsvensson som helst skulle kunna skriva under på det. Larsson säger att varje trostolkning och predikan skall präglas av en strävan efter att befria från förtryck, proklamera alla männi-skors likställdhet, samt vara öppen för alla. En mera välanpassad folkhemsgud får man leta länge efter.

Det är verkligen inte lätt att predika idag. Det beror, bland mycket annat, på att den som ger sig i kast med att predika och som vill ha något meningsfullt att säga till sina åhörare inte kommer ifrån att ta ställning till många frågor som vi i vår samtid saknar konsensus om. Man kommer t.ex. inte ifrån att ta ställning till om vi är Guds skapelse eller om det snarare är så att Gud är vår skapelse. Men ansluter man sig till den första uppfattningen och kombinerar den med anspråket på att säga någonting sant om Gud, då bör man också kunna visa att det är möjligt att säga något sant om en verklighet som är oberoende av oss för sin existens. Att dra sig ur dessa svåra frågor om sanningsanspråk och verklighetsuppfattning kan verka lockande. Men frågan är om det är möjligt att göra det utan att samtidigt göra tron banal och irrelevant.

Jag har här kort velat visa på en del problem som man får lov att brottas med om man som Bo Larsson väljer den teologiska konstruktivismens väg. Jag menar att det här verkligen rör sig om frågor som är värda att brottas med, eftersom de är av fundamental betydelse för sättet att bedriva teologi och för förkunnelsen av den kristna tron. Larsson menar att predikans uppgift väsentligen består i att ”konstruera en möjlig värld präglad av Gudsnärvaro”. Med en allusion till Romarbrevet avslutar han sin artikel genom att förklara att predikantens uppgift består i att ”att tala om det som ännu inte finns som om det redan fanns” (Rom 4:17). Själv skulle jag ha svårt att predika om jag var övertygad om att det jag förkunnade inte redan fanns.


Publicerad 1999 i nummer 8