Som katolikerna röstar så röstar USA
Winters, Michael Sean

Barack Obamas relationer till den katolska kyrkan har tidvis varit ansträngda, men nu arbetar han på att förbättra relationerna till katolikerna inför nästa presidentval. Ty så som katolikerna röstar, så brukar USA:s medborgare rösta.

I varje presidentvalskampanj försöker man undvika att göra samma misstag som i den föregående kampanjen. I presidentvalskampanjen 2008 visste Barack Obamas kampanjledare att det demokratiska partiet hade misslyckats med att nå ut till de katolska väljarna förra gången, och det trots att partiets egen presidentkandidat, John Kerry, själv var katolik. John Kerry var USA:s förste katolske presidentkandidat sedan John F. Kennedy, och ändå röstade bara 47 procent av katolikerna på honom, medan 52 procent av dem röstade på George W. Bush. Efter valet 2004 analyserade journalisten Amy Sullivan i den mycket uppmärksammade boken The Party Faithful varför allt fler av de troende väljarna gav sitt stöd till det republikanska partiet.

Sedan årtionden tillbaka hade det demokratiska partiet vant sig vid att inte kampanja specifikt gentemot religiösa grupperingar, förutom att man skickade ut valarbetare till färgade protestantiska församlingar för att värva deras röster och därmed ändra valutgången. Obamas kampanjledare 2008 arbetade däremot mycket beslutsamt för att nå ut till just de katolska väljarna, som är kända för att lätt byta sina politiska sympatier. Som professor Alan Wolfe vid jesuiternas universitet Boston College påpekade år 2008: ”Som katolikerna röstar, så röstar USA.”

Obamas kampanj inför presidentvalet 2008 anställde frikyrkopastorn Joshua DuBois, som redan tidigare arbetat för Obama under dennes tid som senator, för att koordinera insatserna inriktade på de religiösa väljargrupperna. Prominenta katoliker som juridikprofessorn Nicholas Cafardi, som ledde de amerikanska biskoparnas arbetsgrupp mot sexuella övergrepp inom kyrkan, fick ofta vänliga påhälsningar från Joshua DuBois. Douglas Kmiec, även han en ansedd katolsk juridikprofessor med tidigare republikanska sympatier, bytte uppfattning och uttalade sitt stöd för Barack Obama efter det att han sammanträffat med Obama under valkampanjen, till stort förtret för den republikanska valkampanjens ledning.

Allt verkade lyckas för Barack Obamas valarbetare, och i presidentvalet 2008 röstade 54 procent av katolikerna på Obama. Visst, Obama var framgångsrik över hela det politiska fältet. Finanskrisen och missnöjet med George W. Bush gjorde också sitt för att vinna över osäkra väljare på hans sida. Förmodligen hade han vunnit presidentvalet även utan ett särskilt kampanjande gentemot de religiösa grupperna. Men intrycket efter valet kvarstod: det särskilda kampanjarbetet gentemot de religiösa grupperna hade gett resultat.

Obama och myndigheten för trosbaserade sociala partnerskap

Sedan Obama flyttat in i Vita huset utnämnde han Josuha DuBois till chef för myndigheten för trosbaserade sociala partnerskap (Office of Faith-based and Neighborhood Partnerships). Det rör sig om en organisation som inrättades av Obamas föregångare, president Bush, med uppgiften att ge hjälp till religiösa grupper som vill ansöka om statliga bidrag för sin sociala verksamhet. Myndigheten bemannades med personer som bistår religiösa grupper med juridisk och annan rådgivning i samband med att de ansöker om statliga bidrag för sin verksamhet. Kritiker menar att det var ett sätt för president Bush att tacka de troende väljare som hade röstat på honom i valet 2004.

Med Obama som president har myndigheten för trosbaserade sociala partnerskap fått en ny organisation och en tydligare arbetsbeskrivning för sin verksamhet. Vissa oklarheter om dess juridiska ställning har klarats ut och den har fått ytterligare ett nytt arbetsfält, nämligen att främja dialogen mellan olika religioner runt om i världen.

Gentemot kritiker på den politiska vänsterkanten, som menat att myndighetens verksamhet strider mot skilsmässan mellan kyrka och stat och därför borde läggas ner, har Obama tydligt förklarat att han vill ha kvar den, och han har låtit utreda frågan om huruvida den strider mot den amerikanska konstitutionens krav på åtskillnad mellan kyrka och stat – vilket man funnit att den inte gör. Obama har därefter bekräftat att myndigheten för trosbaserade sociala partnerskap utgör ”en integrerad del av Vita husets verksamhet”. Det är dessutom känt att president Obama varje morgon får ett personligt email från myndighetens chef, Joshua Josuha DuBois, med en andlig text som inspiration inför dagen.

En aspekt glömdes dock bort i samband med den juridiska prövningen av myndighetens verksamhet. Den amerikanska författningen förbjuder nämligen arbetsgivare att fråga efter de anställdas religiösa tillhörighet. Religiösa samfund utgör ett undantag – de får fråga efter den religiösa tillhörigheten när de anställer folk. Men när myndigheten för trosbaserade sociala partnerskap beviljar statliga medel för anställningar inom ramen för samfundens verksamhet, finansierar man därmed också anställningar där man prövar de anställdas religiösa tillhörighet. Kritiker menar att detta innebär en orimlig utvidgning av undantagsregeln för samfunden. Ska till exempel en evangelikal församling kunna vägra en person anställning som socialarbetare därför att personen ifråga är homosexuell? Det är en knivig juridisk fråga som ännu inte har kunnat lösas. Den är nu uppe för behandling inom justitiedepartementet.

Många av de projekt som får statlig finansiering med hjälp av myndigheten för trosbaserade sociala partnerskap genomförs utan tvekan mycket väl av de religiösa samfunden. Tidigare i år betalade arbetsmarknadsdepartementet ut 7,2 miljoner US-dollar till kyrkor och samfund som ger arbetsträning åt före detta fångar. Och förra året finansierades en rad miljöprojekt, exempelvis för att göra driften av kyrkor och andra religiösa byggnader mer miljövänlig. Även katolska grupper har fått ta emot ansenliga summor för olika projekt, inklusive 50 miljoner US-dollar förra året till olika välgörenhetsändamål. Detta trots att de amerikanska biskoparna förra året avvisade president Obamas förslag till en genomgripande sjukvårdsreform. Det visar, om inte annat, att pengarna inte endast går till religiösa organisationer som ger sitt stöd till presidenten.

Men trots alla dessa olika aktiviteter kan man inte säga att myndigheten för trosbaserade sociala partnerskap i allmänhetens ögon betraktas som en viktig del av den nuvarande regeringens verksamhet. Dess verksamhet har heller inte fått Obama och det demokratiska partiet att framstå som mer pro-religiösa än tidigare.

Professor Mark Silk vid Trinity College i Hartford, Connecticut har kommenterat saken så: ”Det skulle ha sett annorlunda ut om Obama hade lyckats hitta en riktigt bra policy-maker som chef för myndigheten, och om man dessutom hade lyckats visa allmänheten vilka stora sociala insatser som samfunden faktiskt gör och vilken utvecklingspotential som finns där. Men man har misslyckats med det.”

Andra däremot menar att det demokratiska partiet och den nuvarande regeringen egentligen inte alls är intresserade av myndighetens verksamhet, men att man låter verksamheten fortsätta för att hålla de troende väljarna på gott humör. Den bakomliggande agendan är att vinna deras röster i nästa presidentval. Deal Hudson, som skötte president Bushs kontakter med de katolska väljargrupperna, har sagt att ”myndigheten nu används för att få de troendes välsignelse för president Obamas omstöpande av det amerikanska samhället efter europeisk modell”.

Barack Obama utsåg Mark Linton, en ung medarbetare i sin presidentvalskampanj som samtidigt var involverad i verksamheten vid myndigheten för trosbaserade sociala partnerskap, som sin kontaktperson gentemot de katolska väljargrupperna. Det visade sig att Linton inte lyckades kombinera dessa båda engagemang på något riktigt lyckat sätt. Linton sägs ha varit den som kom upp med idén att utse den relativt okände katolske teologen Miguel Díaz till USA:s nya ambassadör i Vatikanen. Utnämningen kom som en överraskning, eftersom det fanns åtminstone två andra betydligt mer kompetenta kandidater för uppdraget, nämligen Nicholas Cafardi och Douglas Kmiec. Díaz har hittills skött uppdraget någorlunda hyfsat men knappast på ett imponerande sätt.

Douglas Kmiec utnämndes i stället till ambassadör i det starkt katolskt präglade Malta. Han använde sitt uppdrag för att främja interreligiös dialog, vilket passar väl in i den geo-kulturella omgivning som Malta är placerat i. Kmiec byggde upp kontakter till många religiösa ledare och han skrev flitigt artiklar där han uppmanar olika religiösa grupper att föra dialog med varandra. Han ordnade bland annat gratis engelskundervisning för runt 800 flyktingar genom studenter från Fulbrightuniversitetet. Men när det amerikanska utrikesdepartementet kritiserade honom för att ägna sig för mycket åt sociala insatser och för lite åt bilaterala diplomatiska relationer visade det sig att myndigheten för trosbaserade sociala partnerskap var antingen ovillig eller inkapabel att försvara honom. Kmiec avgick från sin befattning i april, trots att han mötte mycket uppskattning från andra diplomater, bland annat från den påvlige nuntien.

Obama och USA:s katolska biskopar

Irritationerna i relationerna mellan regeringen Obama och USA:s katolska biskopar tog sin början den 18 mars 2009, vid ett privat möte i Vita huset med Barack Obama och ordföranden för den amerikanska biskopskonferensen, kardinal George av Chicago. Kardinalen kommenterade efteråt mötet till en grupp präster på följande sätt: ”Det är svårt att vara oense med honom, för han säger hela tiden att han håller med dig. Det kanske fungerar så inom politiken. Jag tror att han verkligen seriöst önskar att vara överens. Man måste säga det till honom om och om igen: Nej, herr president, vi är inte eniga (i abortfrågan).”

Därefter kom kontroversen kring hedersdoktoratet som det ansedda katolska Notre Dame-universitetet beslöt att ge Obama. Universitetets beslut kritiserades av många biskopar på grund av Obamas pro choice-abortpolitik. Och efter att biskopskonferensen beslöt att inte stödja Obamas förslag till reform av det amerikanska sjukvårdssystemet, eftersom det inte innehöll tillräckligt tydliga restriktioner för statlig finansiering av abortverksamhet, har de flesta biskoparna legat lågt när det gäller kontakter med Vita huset. Det visar sig här att det inte räcker med en effektiv kommunikationspolicy från regeringens sida; skillnaderna i uppfattning lägger hinder i vägen för goda relationer.

Deal Hudson menar för sin del att Obamas sjukvårdsreform, tillsammans med hans vägran att utesluta en könsneutral äktenskapslagstiftning, allvarligt har skadat de katolska väljarnas förtroende för honom. Men faktum är att sjukvårdsreformen inte i sig öppnar för statlig finansiering av aborter. Däremot stämmer det säkert att varje presidentkandidat från det demokratiska partiet har svårt att vinna gehör hos de katolska väljare, inklusive biskopar, som betraktar abortfrågan som den viktigaste politiska frågan.

Nya vägar till de katolska väljarna

Förra året utsåg Barack Obama en ny kontaktperson till de katolska väljargrupperna, Alexia Kelley. Hon har fått ett eget kontor vid myndigheten för trosbaserade sociala partnerskap, beläget mitt emot Vita huset. Till skillnad från sin föregångare, Linton, behöver hon inte dela sin tid på två uppdrag. Hon kan på heltid ägna sig åt att förbättra kontakterna mellan det demokratiska partiet och katolikerna. Ännu viktigare är att hon tidigare har varit anställd av den katolska biskopskonferensen som handläggare för sociala frågor, och att hon också har varit ledare för den ansedda katolska organisationen Catholics in Alliance for the Common Good. Hon förfogar över ett enastående brett kontaktnät inom den katolska kyrkan i USA, och hon arbetar mycket effektivt på att förbättra presidentens kontakter med katolikerna.

Alexia Kelley deltog nyligen som talare vid en konferens som en grupp amerikanska katolska universitet anordnat för att fira 120-årsjubileet av påven Leo XIII:s socialencyklika Rerum novarum. I pauserna såg man henne engagerat prata med biskopar, fackföreningsledare och ledande katolska intellektuella. En av professorerna vid konferensen, Stephen Schneck, kommenterade: ”Det är ingen tvekan om att Alexia Kelley kraftigt har förbättrat Vita husets relationer till katolikerna.”

En annan faktor som också förbättrat Vita husets relationer till katolikerna är att den nya republikanska majoriteten i representanthuset har gjort kraftiga nedskärningar i olika sociala förmåner som är avsedda att ge stöd åt fattiga och äldre personer som annars inte skulle ha råd med sjukvård. De katolska biskoparna har protesterat kraftfullt mot dessa nedskärningar och därmed skadat det republikanska partiets trovärdighet som en möjlig partner för kyrkans försvar av människovärdet. Republikanernas nej till statlig finansiering av anti-malaria-program i Afrika har likaledes väckt biskoparnas protester.

Det finns också biskopar som är oroliga för att minskade statliga bidrag till fattiga kvinnor leder till att dessa allt oftare väljer att göra abort. Visserligen har det redan tidigare ibland hörts kritik från katolska kretsar att republikanernas nedskärningar i statsutgifterna skulle kunna få sådana följder. Men nyligen förklarade biskop Stephen Blaire, ordförande för de amerikanska biskoparnas kommission för social rättvisa, i ett uttalande att biskoparna nu vill rikta uppmärksamheten på de anti life-risker som finns involverade i det republikanska partiets budgetpolitik. Det är nya tongångar som man inte har hört förut.

President Obama har dessutom på senare tid själv åter börjat använda sig av de religiöst inspirerade formuleringar som före presidentvalet 2008 fick honom att framstå som en ”annorlunda” demokratisk politiker. Professor Schneck uttrycker saken så: ”Runt om i USA lägger folk märke till ett nytt tonläge i presidentens tal, en moralisk kvalitet i hans sätt att formulera sig. Byråkratspråket ger vika, han talar mer om immigranters rättigheter, om ett rättvist utbildningssystem och om en budgetpolitik som inte går ut över de fattiga. Och ofta är det formulerat i religiösa termer.”

När Obama i april avvisade det republikanska budgetförslaget påminde det om hans tal vid det demokratiska partiets konvent 2004, när han förklarade att det amerikanska folkets uppskattning för individualism kompletteras av en fåra av kommunitarism som kan sammanfattas med orden ”jag ska ta vara på min broder”.

Regeringen Obama håller nu på att söka efter lämpliga sätt att nå ut till de religiösa väljargrupperna, men det är ännu för tidigt att säga om man kommer att lyckas eller inte. Men utnämningen av Alexia Kelly, presidentens religiöst färgade språkbruk och kritiken mot den republikanska budgetpolitikens möjliga anti life-konsekvenser är en del av det paketet. Man verkar i Vita huset ha återupptäckt vad professor Alan Wolfe sade år 2008: ”Som katolikerna röstar, så röstar USA.”

Översättning: Ulf Jonsson

Artikeln publicerades ursprungligen i The Tablet den 28 maj 2011. www.thetablet.co.uk

Michael Sean Winters är The Tablets USA–korrespondent.


Publicerad 2011 i nummer 4