Den tålamodskrävande ekumeniken – intervju med kardinal Kurt Koch
Hardegger, Sibylle

Följande intervju gav kardinal Koch i samband med S:t Olavsfirandet på helgonets dag den 29 juli i år i Trondheim. Vid en gudstjänst i Nidarosdômen talade han särskilt om vår samhörighet med påven. Under sitt besök uttryckte han också den katolska kyrkans solidaritet med det norska folket med anledning av de tragiska händelserna i Oslo och Utøya.

Sedan ett år tillbaka är ni ordförande för Påvliga rådet för de kristnas enhet och för dialog med judarna. Vilka erfarenheter har ni haft under året?

Påvliga rådet för sexton olika dialoger, och därtill kommer kommissionen för dialog med judarna. Det tar en viss tid innan jag lär känna dem alla, och första året har inte räckt till. Först när jag har träffat alla dialogpartner kan jag verkligen yttra mig om det. Det visar hur varierande hela det ekumeniska fältet är och de olika dialogerna har också olika teman. I rådet har vi två stora avdelningar – öst och väst – enligt de två grundtyperna av kyrkosplittring: mellan öst- och västkyrkan på 1000-talet och i väst på 1500-talet. Då visar sig helt olika teman. I dialogen med de ortodoxa är det framför allt frågan om påvens primat. När det gäller de kyrkor som har framsprungit ur reformationen måste man komma till tals på en mycket mer grundläggande nivå. Så långt om innehållet, och sedan vill jag säga: ekumenik är bara möjlig genom personliga relationer. Därför måste jag resa mycket och är ständigt på väg, jag har många kontakter och det är mycket, mycket berikande.

Hur skiljer sig de ekumeniska frågorna som ni nu blir konfronterad med från dem som uppkom när ni ännu tjänstgjorde som biskop i Schweiz?

På den tiden var det dialogen med de reformerta kyrkorna i Schweiz som var mest aktuell, kanske också en smula med gammalkatolikerna, som är ett mycket litet samfund. När man överblickar hela den världsvida kristenheten märker man att också de reformerta i Schweiz bara är ett särfall av den mångskiftande reformerta världen. Dialogen är inte alldeles enkel. Världsprotestantismen visar ingen tendens mot en större enhet utan snarare en enorm fragmentisering. Det uppstår ständigt nya kyrkor. Nästan varannan månad får jag brev från nygrundade lutherska kyrkor, reformerta kyrkor, anglikanska kyrkor, som också vill träda i dialog med oss. Det är en besvärlig situation. Å ena sidan vill vi inte stänga dörren för några, å andra sidan står vi i enhetens och inte i splittringens tjänst. Det är inte meningen att nya kyrkor ständigt skall uppstå. Det är en stor utmaning att här finna vägar i den protestantiska världen.

Det heter ofta att vi för närvarande befinner oss i en besvärlig fas inom kristenheten. Den ekumeniska ivern efter Andra Vatikankonciliet har upphört, och den yngre generationen tycks lägga större vikt vid konfessionell profilering än vid ekumenisk samverkan. Hur uppfattar ni läget just nu?

Av själva frågan framgår hur mångfaldig och svår situationen är. Den ursprungliga ekumeniska ivern har faktiskt mattats av i de olika kyrkorna. Det hänger också samman med att man på den tiden hade överdrivna förhoppningar. Man ville finna enheten på kortast möjliga tid, men man insåg efter hand att man måste ställa in sig på en längre tid. Vad som har levat åtskilt under århundraden kan man inte utan vidare förena. Det behövs tid och tålamod. För det andra finns det ett nytt sökande efter den egna identiteten. Det är inte i sig något ont, för jag kan inte gå in i en meningsfull dialog om jag inte vet vem jag är. Tidigare kunde man säga: ”Jag kan bara ta mig över gränserna om jag har ett pass.” Det behövs inte längre i Europa. Det är en positiv sak om var och en i denna mångfald tänker tillbaka: ”Vilka är vi? Vad vill vi egentligen?” Negativt blir det först om man så mycket framhäver sina särdrag att man ställer sig avvisande mot andra.

För anglikaner finns i dag möjligheten att upptas i den katolska kyrkan genom så kallade ordinariat och därigenom behålla vissa aspekter av sina anglikanska traditioner. Skulle man kunna tänka sig en liknande möjlighet också för lutheraner om de skulle vara intresserade av detta?

Först måste man i all tydlighet säga att det inte var ett erbjudande från vår kyrka till anglikanerna att komma till oss, utan det var helt klart en förfrågan från anglikanerna. Då hade påven egentligen ingen annan möjlighet än att öppna dörren. Det tycker jag är viktigt att påpeka, för från många håll har det sagts att påven fiskar i andras vatten. Så är det på inget sätt. Det handlar om fiskar som inte längre finns i dammen utan ligger på stranden, och vi måste fråga oss hur vi skall få nytt vatten för att de skall kunna leva vidare. Konversioner har alltid funnits under ekumenikens tid. En konversion är en fråga om personligt avgörande, och det måste man alltid ta på allvar. Vad som är nytt är att hela grupper tillsammans med sina biskopar och präster konverterar. Om en liknande begäran kommer från lutheranerna kan vi säkert finna sådana vägar. Jag anser att det är ett mycket vist beslut att de (anglikanerna) kan komma till vår kyrka men ändå behålla sina liturgiska traditioner. Tänk på de tidigare ritstriderna (i Kina på 1600- och 1700-talen). Alla måste då ha samma liturgi. I dag kan de olika nådegåvorna komma till uttryck, och det är för mig ett vist beslut.

Ni vill alltså säga enhet i mångfald?

Ja, precis.

I slutet av 80-talet, när Johannes Paulus II besökte de nordiska länderna, hade man intrycket av att den lutherska kyrkan i Sverige och den katolska kyrkan tydligt kom varandra närmare. Bland många fanns också en förhoppning om en förening av dem under överskådlig tid. Under de senaste 20 åren tycks utvecklingen ha gått i en annan riktning – bland annat genom införandet av samkönade äktenskap i den lutherska kyrkan. Hur uppfattar ni de nuvarande relationerna mellan den katolska kyrkan och den svenska lutherska kyrkan?

För mig är detta en svår fråga, eftersom jag nu för första gången är i Nordeuropa, och det är litet svårt för mig att bilda mig ett omdöme. Frågan om det registrerade homosexuella äktenskapet är en fråga som splittrar hela kristenheten. Det gäller inte bara Nordeuropa, utan det är en fråga som framkallar stora problem i hela världen. Vad som däremot tycks mig särskilt märkbart i Norden är kyrkans närhet till den katolska traditionen. Den har behållit mycket av sina katolska rötter. Det hänger troligen samman med att reformationen inte var någon folkrörelse som i Tyskland utan infördes genom statliga dekret. Man har åtlytt dem, men egentligen har man varit trogen mot sina rötter. Detta ger naturligtvis en stor chans att komma överens. Å andra sidan är det naturligtvis ett problem när en evangelisk kyrka är en statskyrka. En evangelisk kyrka som så länge har varit statskyrka står under det massiva trycket att definiera sig själv, när den inte längre kan definiera sig utifrån staten. Eftersom det är viktigt inom ekumeniken att vi kommer överens om vad vi menar med ”kyrkan” skulle det kunna ge en ny impuls.

Innebär det också att vi här har en samtalspartner med vilken man måste tänka över gemensamma etiska grundfrågor?

Ja, absolut. Det handlar inte bara om sakramentala och liturgiska frågor. Det är viktigt att finna en gemensam etisk grundval.

Kan man säga att den nuvarande påven snarare bemödar sig om en enhet med de ortodoxa kyrkorna än med de evangeliska kyrkorna?

Nej, det kan man inte säga, eftersom båda ligger påven varmt om hjärtat. Han är helt klar över att vägarna är helt olika. Med de ortodoxa kyrkorna har vi så mycket gemensamt. Det är alltid en stor upplevelse för mig när jag är tillsammans med de orientaliska ortodoxa kyrkorna, de som skilde sig redan på 400- och 500-talen. Jag känner mig genast hemma där. De har bevarat samma kyrkliga grundstruktur som de utvecklade under de första århundradena och som de har gemensamt med oss. Med de ortodoxa har vi mycket gemensamt i tron, men vi står långt ifrån varandra när det gäller kultur. Med de kyrkor som har uppstått genom reformationen förhåller det sig tvärtom. Vi har inte så stor gemenskap i tron men samma kultur. Många katoliker i dag är snarast kulturkatoliker, och hos dem spelar kulturen en större roll än tron. Men påven är lika angelägen om de ortodoxa som om de evangeliska kyrkorna. Det har jag personligen fått bekräftat. När han frågade mig om jag ville ta på mig denna uppgift, och jag var litet tveksam, sade påven att han nu måste komma med nya argument. Ett av de första var att han ville ha någon som inte bara kände de reformatoriska kyrkorna ur böcker utan av egen erfarenhet. Det var för mig ett tydligt tecken på att ekumeniken med dem är viktig för honom. Men han känner naturligtvis väl till svårigheterna.

I Sverige finns det sedan några år ekumeniska kontakter mellan katoliker och pingstvänner som tycks ha viss framgång. Nyligen var de tillsammans på besök i Rom. Hur uppfattar ni förhållandet mellan katoliker och pingstvänner runtom i världen?

Det är förmodligen den största utmaningen som vi har inom ekumeniken. Det handlar inte längre bara om den ekumeniska dialogen mellan de stora historiska kyrkorna. Pingströrelsen är den största kristna rörelsen i världen näst efter den romersk-katolska kyrkan. Man kan rentav tala om en pentekostalisering av kristenheten. Detta är ett svårt dilemma. Det finns grupper bland pingstvännerna som man kan föra en bra dialog med. Vi har själva en sådan i Rom. Men det finns också pingströrelser som är mycket antiekumeniskt och antikatolskt inställda. Det är svårt för mig att säga vilken väg man skall gå. Som jag ser det är det snarare ett pastoralt problem. Vi måste fråga oss: varför är det så många – särskilt i Latinamerika – som övergår till pingströrelserna? Vad är det som händer i vår kyrka, så att människor lämnar den, och vad kan vi göra? Naturligtvis utan att falla för frestelsen att överta vissa problematiska missionsmetoder inom pentekostalismen. Jag menar att detta är en av de verkligt stora utmaningarna.

Har ni redan funnit något svar på frågan varför så många går över till pingströrelsen, särskilt i Amerika?

Nej, bara delvis. Andens roll har säkert inte blivit överbetonad i vår västliga tradition. Att uppleva den helige Andes verkan på nytt är en stor utmaning. Hos pingstvännerna är erfarenhetens ögonblick särskilt viktigt. Tron är inte något enbart för huvudet eller hjärtat. Den måste verkligen omfatta hela människan med kropp och själ. Det tror jag är en väsentlig sak.

Vad anser ni är de viktigaste steg som är möjliga att ta i den ekumeniska utvecklingen under de kommande tio åren?

Jag anser att vi måste på nytt finna hela kristenhetens rötter. Vi har åter glömt bort vad vi har uppnått under åren. Det är ett av de svåraste problemen, och vi måste på nytt tänka över vad som egentligen är dess grund. Många har sedan vant sig vid att vi lever vidare som vi gör, fredligt vid sidan av varandra. Med det sammanhänger att vi på nytt måste göra räkenskap över vad som är ekumenikens mål.

Om det har vi olika föreställningar. Den katolska och den ortodoxa kyrkan håller som tidigare fast vid en synlig enhet. Av detta ser jag inte längre något i många av de reformatoriska kyrkorna. De har ersatt detta koncept med modellen ”ömsesidigt erkännande”. Vi erkänner oss helt enkelt som de kyrkor som vi är, och summan av alla dessa kyrkor är då Kristi kropp. Det är svårt att förstå. Jag tror att vi måste återfinna vad konciliet har kallat den andliga ekumeniken. Detta är en enhet som inte kan åstadkommas av oss själva, och vi kan bara skapa betingelserna för att denna enhet skall bli möjlig för oss. Därför är det viktigt att de kristnas enhet, kyrkans enhet, får en central plats i vår bön. För det behöver vi ett nytt initiativ.

Översättning: Per Beskow

Sibylle Hardegger är teolog och projektledare vid Newmaninstitutet, Uppsala.


Publicerad 2011 i nummer 5