Teologernas memorandum – en hjälp till fruktbar dialog?
Pottmeyer, Hermann J.



Det memorandum som publicerades i februari i Tyskland och som undertecknats av ett stort antal teologiprofessorer och andra kopplar ihop sitt upprop till uppbrott med en inbjudan till dialog, i synnerhet med kyrkoledningen. Men tjänar uppropet till form och innehåll verkligen dessa syften? Och skapar memorandumet någon möjlighet till en kyrklig dialogprocess som leder till ett konstruktivt uppbrott?

Formen

Mot bakgrund av den tyska biskopskonferensens tidigare konturlösa erbjudanden om en inomkyrklig dialogprocess och det dramatiskt växande antalet utträden ur kyrkan ville undertecknarna av memorandumet väcka största möjliga uppmärksamhet och på detta sätt uppnå en effekt. Därför valde initiativtagarna till uppropet ett medium som är lämpligt när man vill väcka offentlig uppmärksamhet, inte minst med hjälp av en plakatartad kritik mot kända auktoriteter och institutioner inom stat, samhälle och kyrka.

Memorandumet är en oroväckande varningssignal. Inte minst den valda formen vittnar om ett tilltagande ömsesidigt främlingskap mellan kyrkoledningen och de professionella teologerna. Det utgör samtidigt en påminnelse om att yttrande- och tankeförbud inte håller hur länge som helst och att personer i ledande positioner inte kan smita ifrån sitt ansvar för trängande och aktuella problem utan att de i längden förlorar i respekt.

Innehållet

När det gäller sättet som teologiprofessorerna tog till orda på måste man kunna mäta det efter andra måttstockar än dem som man tillämpar på andra protestgrupper. Memorandumet är i detta avseende bristfälligt framför allt eftersom det saknar en situations- och orsaksanalys. Genom att det enbart åberopar sig på sentida och nutida inomkatolska skeenden förblir långsiktiga och utomkyrkliga utvecklingar, som också är relevanta i det aktuella sammanhanget, utan belysning. Följden blir att förslagen i memorandumet brister i radikalitet.

Situations- och orsaksanalysen

Vad vi i våra dagar bevittnar är slutfasen av det som man brukar kalla för den folkkyrkliga miljökatolicismen i vårt land. Det rör sig om en epokgörande förändring lika genomgripande som nationalkyrkans slut i början av 1800-talet. Memorandumet berör visserligen några av detta uppbrotts fenomen och följder, men inte själva uppbrottet som sådant. Det leder till att man förbiser själva orsaken till sammanbrottet för kyrkans hittillsvarande sociala uttrycksform, nämligen upplösningen av det slags folkkyrkliga miljö som kyrkan hittills varit inkulturerad i. Denna folkkyrkliga sociala form var präglad av att den kristna gemenskapen levdes inom ramen för lokalt förankrade församlingar med en ledarstil präglad av klerikal paternalism. Men dess tid är nu ute. Teologiskt sett blev den redan omsprungen under tiden efter Andra Vatikankonciliet.

Med sönderfallet av de miljöer och traditioner som folkkyrkan förde med sig försvinner också den hittillsvarande självklarhet med vilken man tillhör en kyrka och deltar i det kyrkliga livet. Att vara kristen och att vara kyrka blir alltmer ett medvetet personligt beslut, ofta i motsats till omgivningens trender. Det faktum att många människor fortfarande söker kyrkans tjänster vid livets viktiga högtider kommer förmodligen att visa sig vara bara ett övergångsfenomen.

Helt riktigt har memorandumet uppfattat att kyrkan ännu inte har funnit något övertygande sätt att möta dessa utmaningar. Likaså ser man helt riktigt att det inte kan komma till stånd något uppbrott mot en ny social uttrycksform för kyrka och församling om man inte på allvar överlåter ansvar åt de lekmän som i framtiden gör ett medvetet personligt ställningstagande att de vill leva som kristna.

Slutet på den traditionella folkkyrkan visar sig framför allt i att många utträder ur kyrkan. Men att skylla denna utveckling enbart på kyrkoledningens missgrepp och misslyckanden och på avsaknaden av vissa efterfrågade reformer är alltför ensidigt. Det är känt att vreden över dessa ting bara utgör en av flera anledningar till att människor just nu lämnar en kyrka som de redan sedan länge känner främlingskap inför. Man ska heller inte glömma bort att både fackföreningar och politiska partier i vår tid har drabbats av liknande medlemsras.

Allt talar för att orsakerna till främlingskapet inför och uttåget ur kyrkan i stor utsträckning står att finna i övergripande samhälleliga och kulturella faktorer, som har motsvarande konsekvenser också inom andra samhällsområden. Till detta hör exempelvis det redan nämnda sönderfallet av den hittillsvarande sociala miljön, stressen i prestationssamhället, liksom den tilltagande desorienteringen i välfärdssamhället. Utan att ta med dessa övergripande faktorer i beräkningen går det inte att säga hur stor del av skulden till de nuvarande problemen som faktiskt faller på den katolska kyrkan själv. Men sådana reflexioner saknas nästan fullständigt i memorandumet.

Förslagen

Avsaknaden av en situations- och orsaksanalys märks särskilt när det gäller frågan om kritiken gentemot sammanslagningen av mindre församlingar till storförsamlingar (grossräumige Pfarreien). De risker och påfrestningar som hänger ihop med den förändringen i kyrkans organisationsform uppfattas helt korrekt i memorandumet. Kritiken skulle dessutom kunna utvidgas och rikta sig mot att många stiftsledningar verkar betrakta dessa omstruktureringar endast som rent administrativa åtgärder, styrda enbart utifrån antalet tillgängliga präster, utan några som helst ansträngningar att finna nya visioner för hur dessa nya församlingsbildningar ska kunna fungera väl pastoralt sett. Den hittillsvarande prästcentrerade församlingsuppfattningen tillämpas helt enkelt på de nya storförsamlingarna, vilket är en av orsakerna till de nämnda påfrestningarna.

Även memorandumet nämner bara en enda orsak till sammanslagningarna av församlingar, nämligen bristen på präster. Men i verkligheten är den avgörande orsaken bakom sammanslagningarna bristen på troende kristna som är aktiva i församlingarna. Många av de små församlingarna krymper i våra dagar ihop till åldrande församlingskärnor. Det är få som deltar i det söndagliga eukaristifirandet i dessa församlingskyrkor. Unga kristna och unga familjer känner sig här malplacerade.

Inte heller memorandumet kommer med något alternativt förslag till sammanslagningen av församlingar. Vill de som skrivit under memorandumet helt enkelt hålla fast vid de hittillsvarande små och prästcentrerade församlingarna, uppbyggda efter modellen av en traditionell kärnfamilj? Memorandumets förslag att öka antalet ämbetsbärare genom att prästviga gifta och kvinnor tycks peka i den riktningen. Öppnandet av kyrkans vigningsämbeten kan man diskutera på andra grunder. Men att antalet präster ända tills nyligen var tillräckligt har inte kunnat hindra att uttåget ur kyrkan har tilltagit sedan årtionden tillbaka.

I stället för att hålla fast vid en församlingsuppfattning från den gamla folkkyrkans tid är det i dag möjligt att uppfatta storförsamlingen som en chans och en nödvändighet för att komma fram till en ny gestaltning av församlingslivet, som uttrycker sig som ett nätverk av en gemenskap av gemenskaper, där ansvarskännande och personligt avgjorda kristna blir ansvariga församlingsföreträdare. Sådana församlingsformer avtecknar sig redan inom Afrikas och Asiens unga kyrkor, vilka redan tidigare, vid kolonial- och missionskyrkans slutfas, stod inför samma utmaningar som vi står inför i dag i och med slutet på den hittillsvarande folkkyrkan.

Vidare förslås i memorandumet att de troende lekmännen görs delaktiga i allt från redan existerande rådgivande organ till ledningen av församlingen. Men behövs det verkligen så många församlingsmedlemmar i ledande ställning? Visst vill man höra till och tas på allvar med sina angelägenheter och förslag. Men beror det inte mer på den mänskliga mognaden och den inspirerande tron hos församlingsmedlemmarna än på antalet representanter i olika styrelser om en församling verkar vara levande och attraktiv?

Kommunikations- och maktstrukturen i kyrkan

Memorandumet vädjar om en öppen dialog om de nuvarande kommunikations- och maktstrukturerna i kyrkan. Denna vädjan är berättigad när det gäller praxisen och strukturen för kommunikation på alla nivåer inom kyrkan. Desto märkvärdigare är att ett upprop från teologer i detta avseende inte med ett enda ord nämner Andra Vatikankonciliets förståelse av kyrkan. Den förstärkta centraliseringen med dess ensidiga top-down-komunikation är helt oförenlig med konciliets syn på kyrkan som en gemenskap av lokalkyrkor och med dess framhävande av kyrkoledningens kollegiala karaktär. Mer angeläget än åberopandet av evangeliets frihetsbudskap, som med tanke på vilka frågor som här avses klingar något patetiskt, hade ett krav på att äntligen på allvar omsätta konciliet, vilket med sin lära om lekfolkets ansvarsfulla roll har lagt grunden för en församlingsuppfattning efter folkkyrkans slut. Intressanta tankar om detta hade man kunnat finna i den apostoliska skrivelsen Novo millennio ineunte av påven Johannes Paulus II från år 2001. Med hänvisning till en formulering hos den helige Paulinus av Nola kräver han av biskoparna: ”Vi vill hänga vid de troendes läppar, ty de troende andas den helige Ande” (NMI 45).

När det gäller maktstrukturerna är det uppseendeväckande att ett av de mest inflytelserika maktmedlen, bortsett från biskopstillsättningarna, över huvud taget inte ens nämns i memorandumet, nämligen förfoganderätten över de finansiella medlen och deras fördelning. Införandet av den statliga kyrkoskatten i Tyskland, ett unikt system i världskyrkan, var politiskt möjligt under folkkyrkliga förhållanden, och denna reglering var i många avseenden under lång tid ytterst ändamålsenlig. Men i dag finns tecken på att den allmänna acceptansen för denna reglering alltmer ifrågasätts efter folkkyrkans slut. Till detta kommer alltmer kritiska frågor beträffande den kyrkorättsliga och teologiska statusen hos denna reglering. Skulle alltså kyrkan i Tyskland inte kunna uppbringa modet att överväga andra regleringar, som på ett mer rättvisande sätt speglar avgörelsekaraktären i medlemmarnas kyrkotillhörighet och utvidgar medbestämmandet för dem som bidrar med dessa ekonomiska medel? Kyrkoledningen och vi alla måste inse att det, i en tid då aktiva kristna blir en minoritet, inte går att behålla hittillsvarande anspråk och egendom utan att förlora i trovärdighet.

Detta gäller även för de stora kyrkliga institutionerna inom utbildningsområdena, de social-karitativa områdena och sjukvårdsområdena, inom vilka kyrkan räknas som en av vårt lands största arbetsgivare. Även här är frågan om maktstrukturer aktuell. Inom de nämnda områdena har kyrkan spelat en ledande roll. Nu har staten och samhället upptäckt sitt offentliga ansvar och tar det mer eller mindre bra.

Inom många av dessa kyrkliga inrättningar, vars kristna karaktär en gång garanterades av de präster och ordenssystrar som var verksamma i dem, är den kyrkliga möjligheten till inflytande begränsad av den juridiska äganderätten. Att upprätthålla den kyrkliga prägeln med den kyrkliga arbetsrättens medel blir med tanke på senare tids lagstiftning alltmer tveksamt. Innan kyrkornas trovärdighet lider ytterligare skada är det nödvändigt att fatta beslut som tillvaratar de möjligheter som ännu finns kvar.

Till debatten hör också frågan om den politiska och statliga finansieringen av utbildningen av kyrkliga ämbetsbärare och deras pastorala medarbetare, inom ramen för de statliga teologiska fakulteterna, även det en egenhet för det tyska språkområdet inom världskyrkan. Snaran dras åt kring det kyrkliga inflytandet över tillsättningen av teologiska lärare. Stängningen av teologiska fakulteter respektive deras omvandling till institut för religionslärarutbildning har redan påbörjats. Med tanke på den tilltagande religiösa okunnigheten hos den uppväxande generationen, trots landsomfattande religionsundervisning, har kritiker av memorandumet i dess förslagskatalog saknat en självreflexion över vem som tar ansvar för utbildningen av religionslärare.

Skulle uttåget ur kyrkan fortsätta i samma eller ökande omfattning och den religiösa socialisationen i familjerna avta ännu mer från generation till generation, kommer kyrkan i vårt land efter sammanslagningen av de tidigare små församlingarna att tvingas till ännu smärtsammare ingrepp och omställningar. Om uppbrottet mot en ny hållbar och levande social gestaltning av kyrkan ska lyckas, som det gjorde efter nationalkyrkans slut, hänger inte minst på om de medverkande hittar en teologiskt grundad och andligt motiverande vision av kyrka och församling, som övervinner rädslan för förändringar och adekvat möter utmaningarna för dagens sätt att vara kristen och kyrka. Varken ett nostalgiskt tillbakablickande till svunna tider eller rop på ytliga anpassningar till tidsandan är då några goda rådgivare.

Även om memorandumets analys saknar djup och radikalitet, så bör dess inbjudan till en inomkyrklig dialog antas. Ett vidgat främlingskap mellan kyrkoledningen och de professionella teologerna har kyrkan i vårt land inte råd med. Den nödvändiga visionen för ett uppbrott och dess genomförande kan endast lyckas i ett samarbete mellan kyrkoledningen och den teologiska sakkunskapen.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Internationale Katholische Zeitschrift Communio nr 2/2011.

Hermann Josef Pottmeyer är professor emeritus i fundamental­teologi vid Bochums universitet.


Publicerad 2011 i nummer 6