Bråttom i all evighet: Funderingar kring tiden
Jackelén, Antje



\"Det är bråttom nu. Bråttom till vad? Jag vet inte, faktiskt vet jag inte. Men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att springa så man hinner. Hinna till vad? Jag vet faktiskt inte. Men det viktiga är inte att bli efter. Efter vad då? Jag vet inte. … Jag snackar om slutet på ett årtusende där allting, och alla, flämtar och anstränger sig för att orka en bit till. Allt springer mot ett okänt något, mot en okänd framtid eller okänd undergång. Vilket är inte så viktigt, det viktiga är loppet. Det viktiga är inte längre målet, det finns inga mål…”

Så skriver Klara Grede, en ung svensk kvinna, våren 1996.1 Tydligen har det inte alltid varit så. Hur har det då kunnat bli så? Finns det några alternativ? Utifrån två konstverk som illustrerar vad jag vill kalla den stora och den lilla tiden funderar den här essän över bakgrunder och konsekvenser av olika sätt att se på tiden.

Den stora tiden

En stenrelief och ett kopparstick ska åskådliggöra hur människor har uppfattat tiden ganska olika under olika tidsperioder. Tolkningarna som jag i det följande lägger på dessa båda konstverk gör dock varken anspråk på att vara de enda möjliga eller de som återspeglar konstnärernas intentioner. De är påverkade av försöket att utifrån ett nutidsperspektiv mejsla fram skillnader i tidsuppfattningen som påverkar förståelsen och gestaltningen av våra liv.

Ett uttryck för den stora tidens livsuppfattning ser vi i kungaportalen på västra fasaden av den berömda katedralen i Chartres i Frankrike. Portalen är från omkring 1150. Den är tredelad. På högra, södra sidan framställs Jesu födelse, vilket verkar syfta på hans mänskliga natur: han är sann människa. På vänstra, norra sidan framställs Kristi himmelsfärd, vilket tycks avse hans gudomliga natur: han är sann Gud. På sidorna är Jesus Kristus alltså den som kommer och den som går, medan han i mittpartiet framställs som den i sin härlighet evigt närvarande.

För frågan om tiden är mittportalen den intressantaste delen. Precis ovanför dörren syns de tolv apostlarna i fyra grupper om tre. Apostlarna tycks stå på gränsen mellan jord och himmel. De yttersta figurerna anses vara Elia och Henok, två gestalter ur GT som togs upp i himlen utan att dö en vanlig död. Under medeltiden väntade man sig deras återkomst till jorden strax innan Kristi egen återkomst i härlighet. Här uppträder de närmast som gränsvarelser mellan tid och evighet. I arkivolter-na – valvbågarna – finns änglar och de 24 äldste ur Uppenbarelseboken (Upp 4:4, 10 m fl) som vittnar och vördar ”honom som är och som var och som kommer” (Upp 1:8).

I tympanon – bågfältet – ser vi en framställning av Majestas Domini, Guds majestät, som här troligen syftar på både Gud och Jesus Kristus. Duvan i den innersta arkivolten fullbordar treenigheten. Molnbandet runtom symboliserar inte bara himlen utan även Guds närvaro, möjligtvis som en anspelning på Guds närvaro i molnstoden under folket Israels ökenvandring. Kristus framstår som den konungsliga härskaren, den närvarande och den som kommer för att fullända och fullborda. De fyra varelser som omger honom känns igen som symboler för de fyra nytestamentliga evangelisterna: lejonet, tjuren, ängeln och örnen. Men de förekommer även i Uppenbarelseboken. Allt detta markerar att det här handlar om den himmelska visionen av den i evighet närvarande, levande Guden: ”Och när dessa varelser hyllar och ärar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i evigheters evighet, då skall de tjugofyra äldste falla ner inför honom som sitter på tronen och tillbe honom som lever i evigheters evighet och lägga sina kransar framför honom och säga: Du, vår Herre och Gud, är värdig att ta emot härligheten och äran och makten. Ty du har skapat världen, och genom din vilja blev den till och skapades den” (Upp 4:9–11).

Vad säger nu detta om tid och evighet? På bilden av den innersta valvbågens högra sida syns tydligt tre änglar som håller något i händerna som inte omnämns i Uppenbarelseboken. Alla tre håller i sin vänstra hand en rund skiva, som vid närmare betraktande visar sig vara ett astrolabium. Astrolabiet är ett medeltida instrument för himmelsobservationer som är lämpligt att användas för tidsbestämningar. Och den tid som mäts med ett sådant instrument är den stora tiden. Här är det inte tal om minuter och sekunder, utan här handlar det snarare om eoner. Dessa eoner når sin fullbordan bortom tid och rum, och de ska förstås utifrån sin relation till evigheten. (Med evighet menar jag inte en oändligt utsträckt tid utan något kvalitativt annat än tid.) Här är tiden sedd ur ett evighetsperspektiv. Tidens fullbordan ligger bortom all jordisk aktivitet, den sker ovanför molnen, eller kanske bättre – med tanke på molnbandet – omgiven av Guds närvaro. Uppenbarelseboken (10:1–7) berättar: ”En väldig ängel kommer ner från himlen, klädd i ett moln och med regnbågen kring sitt huvud och svär vid honom som lever i evigheters evighet att tiden inte mer skall vara.”

Det handlar alltså om den stora tiden som räknas i eoner och som mäts av änglarna på stjärnornas rörelser. Den tronande Herren regerar över tiden och för den till ett slut i den stora domen. Domen, alla tiders slut, är början på den eviga samtidigheten. Tiden blir enligt detta synsätt det intervall som återstår för den åldrande världen. Och den tid som ännu är kvar betraktas sub specie aeternitatis, ur evighetsperspektiv.

Märk väl att tidens ände här inte är förknippad med skräck och fasa. Till skillnad från många andra domsframställningar (t ex den i katedralen i Autun, Bourgogne) tiger kungaporten om de dömdas öde. Här framstår domen enbart som det befriande slutet för förgängligheten. Jesus Kristus är inte den dömande Herren utan först och främst den Herre som råder över tiden. Det individuella lilla livsödet uppfattas som inbäddat i denna storslagna tidsbetraktelse. Den enskildes livstid är en mikrokosmisk motsvarighet till den makrokosmiska åldrandeprocessen. Livstid och världstid motsvarar varandra i sina olika faser. Liksom världstidens slut behöver den enskilda människans död inte fruktas. Båda står under Guds befriarmakt. Det lilla är inbäddat som en del i det stora och får sin betydelse och mening utifrån denna relation till det stora. Tanken på individens rättighet till sin egen tid är helt främmande för detta tänkande.

Likaså är föreställningen om tiden som en vara som det går att köpa och sälja helt oförenlig med uppfattningen om den stora tiden. ”Time is money, tid är pengar”, säger vi, men detta synsätt är i fullständig disharmoni med den tidsuppfattning som präglar kungaportalens framställning. Att köpslå och ockra med tiden, Guds egendom och gåva, var länge ett av de grövsta brotten någon kunde göra sig skyldig till. Ockraren, som lånar ut pengar mot ränta och tjänar på att tiden går, var mycket illa sedd under medeltiden. Han betraktades som en tidstjuv som stjäl Gudsarvet, och som sådan ansågs han förtjäna helvetesstraff. Historisk forskning har gjort gällande att en betydelsefull förändring av det här synsättet skedde när skärselden aktualiserades i slutet av 1100-talet. Innan dess fanns det bara två möjligheter efter en människas död: antingen paradis eller helvete. Och för den som lånade ut pengar och blev rik på att tiden gick fanns det bara ett tänkbart slut, helvetet. Det speciella med skärselden är att det bara har en utgång, paradiset. När så även ockraren via den renande elden kunde hamna i paradiset, var vägen fri för ekonomisk utveckling och kapitalism. Som historikern Jacques Le Goff har uttryckt det: ”Hoppet om att undkomma helvetet tack vare skärselden tillät ockraren att få ekonomin och samhället under 1200-talet att avancera mot kapitalismen.”2 Denna utveckling gick parallellt med en rörelse från den stora, kosmiska tiden hän mot den lilla, individuella tiden.

Den lilla tiden

Hur blev den stora tiden den lilla tiden? En tysk forskare, Marianne Gronemeyer, har skrivit en bok med den talande titeln Das Leben als letzte Gelegenheit,3 livet som sista chans. Hon berättar att evighetshoppet sjönk vid medeltidens slut. Samtidigt ökade förståelsen av livet som en avgränsad biologisk tidsperiod. När man är bergsäker på att detta livet följs av en härlig evighet utan lidande och död, då behöver man kanske inte vara så alldeles fruktansvärt rädd om sitt lilla liv, man är ju viss om en god framtid i alla fall. Men om detta livet är den enda chansen, ja då är det tvunget att för det första sträva efter största möjliga säkerhet och för det andra att försöka hinna med så mycket som möjligt under den korta livstiden. Fort måste det alltså gå. Enligt Gronemeyer var det 1300-talets digerdöd som satte fart på denna utveckling. Människan blir vettskrämd av massdöden. I panik försöker hon trygga sitt liv och säkra sin värld för att kunna hinna med så mycket som möjligt under sin livstid, hela tiden driven av ångesten att missa något.

Om det nu i huvudsak var digerdödens ”fel” eller om det var främst andra orsaker som spelade in, vill jag låta vara osagt. Hur som helst inträffade alltså en betydelsefull förändring av tids- och evighetsuppfattningen mellan 1100 och 1500. En storskalig tidsvision vek undan för upplevelsen av den lilla livstiden. Blickpunkten har flyttats från den stora tidens fullbordan till en strävan att säkra den personliga livstiden.

Den lilla tiden möter vi i det andra konstverket, ”Riddare, död och djävul” av Albrecht Dürer. Detta arbete är från 1513 och räknas som ett av Dürers förnämligaste kopparstick. I jämförelse med kungaporten saknas på denna bild sammanhanget mellan tid och evighet. Här möter vi en enskild människa som är hotad av döden, och hon är beredd att slåss för sin individuella livstid. Döden är en gestalt med horn, och kring horn och hals slingrar sig ormar. I sin hand håller döden ett timglas, som markerar den tid som har början och slut (till skillnad från astrolabiet som ju snarare åskådliggör den alltid varande tiden). Som riddarens motspelare rider även döden på en häst. Dödens häst har en klocka runt halsen, kanske ytterligare en symbol för den genom klockslag i småbitar sönderdelade tiden. Bakom riddaren går djävulen med bockfot, en blandvarelse med en mängd förskräckliga horn. Skådeplatsen för allt detta är jorden, och bara jorden. Himlen är tom. Den utgör endast bakgrunden för en stad som typiskt nog liknar en fästning (det gäller ju att försvara sin tid), för några kala träd och buskar i bisarra former (med risk för övertolkning: ett förebådande av den ekologiska krisen i kölvattnet av människans desperata försvar av sin livstid gentemot döden) och för riddarens lans och djävulens hillebard (vapnen som styr världen). Riddaren tycks säga: mot ärkefienderna död och djävul måste människan oavbrutet försvara sin alldeles för korta livstid. Inte undra på att han är rustad upp till tänderna. Men han har fällt upp visiret, han är seende och blickar målmedvetet rakt fram. Det ser ut som en viljans besvärjelse: bara inte möta dödens blick, istället framåt marsch! Människans koncentration på ett stadigt framåtskridande framstår som ett försök att komma undan döden. Människan bär pansar och vapen, hon utstrålar stolthet och värdighet i sin framgång och tycks på så vis kunna ignorera död och djävul. Åtminstone den här gången.

Dürer använde ännu en mycket konkret symbol för döden. Det är han med timglaset i näven vars häst intresserar sig för en dödskalle på marken. Det säger något om hur människor då såg på döden: En dag kommer döden att knacka på din dörr, och då är du tvungen att öppna och följa med, och bäst är att vara förberedd då. I vår tid upplever vi döden annorlunda. Den är oss i princip alltid nära, den knackar på dörren i stort sett tjugofyra timmar om dygnet, men vi har lärt oss att inte öppna. Vi har vant oss att se döden som ett av de ständigt närvarande fragment som utgör vårt liv eller i vilka vårt liv är splittrat. Och väldigt mycket av livsbestyren går ut på att vidta åtgärder för att slippa öppna när döden ständigt klappar på. Den stora motspelaren döden har brutits ned till en rad problem av medicinsk, social och hygienisk natur. Lite tillspetsat sagt: Vi dör inte längre av dödlighet utan av diverse orsaker som det i princip går att göra något åt.4 Följdriktigt framstår döden därför ofta som ett medicinskt misslyckande.5 Nedbrytningen av dödens mysterium till en rad i grunden lösbara problem tvingar fram ett beteende likt det som syns hos Dürers riddare: på med rustningen – fler vacciner, starkare mediciner, mer genforskning – och framåt. Därmed är varken sagt att vacciner är dåliga eller att det vore bra att göra avkall på medicinsk forskning. Men det är likväl bra att ta ett steg åt sidan för att få mera perspektiv på det vi satsar krafter och resurser på och för att förstå vad som egentligen driver oss som enskilda eller också som politiska beslutsfattare.

Sociologen Zygmunt Bauman har en intressant tanke om att vi människor har en benägenhet att hetsa upp oss kring frågor som egentligen är skenproblem, bara för att slippa brottas med de verkligt stora existentiella frågorna av vilka vår dödlighet är en. Så här skriver han:

”… De medicinska metoderna är surrogatlösningar för existentiella villkor som inte tillåter någon lösning. De avleder bara uppmärksamheten från stora problem … Oförmågan gentemot ’det största av problem’ ska kompenseras (undertryckas? maskeras? överröstas?) genom ivern och glöden i upphetsningen kring de mindre. Därav hysterin – antingen de vädrade farorna kommer från salmonella-infekterad kyckling, rökare, galna kor, homosexuella, turkar i Tyskland, algerier i Frankrike, svarta i England eller zigenare överallt.”6

Den lilla tiden som en jätte

En jämförelse av kungaportens bild av Majestas Domini med Dürers Riddare, död och djävul ger intryck av att den lilla tiden har mist kontakten med evigheten. Evigheten verkar ha gått förlorad, den betyder inget mera. I stället har den begränsade tiden, symboliserad av döden och timglaset, till fullo intagit scenen. Nu handlar det inte längre om strävan mot fullbordan utan mera om små tidsbitars inbördes förhållande. För att uttrycka skillnaden med hjälp av en bild i ord: Den lilla tiden tycks förhålla sig till den stora tiden ungefär som en hög byggstenar till en katedral. Stenarna är då ett direkt rop på en aktivitet – bygg något, producera något, GÖR något! Katedralen talar annorlunda, var stilla och se, säger den, den är först och främst ett rum att VARA i.

Men varför gick evigheten förlorad i den moderna tidsuppfattningen? Jag kan här inte ge något heltäckande svar på den frågan, men några pusselbitar till ett svar vill jag gärna lägga fram. Ett av de mera avgörande skälen torde vara att det moderna tänkandet bygger på tron på mänsklighetens (all)makt. Vilket innebär att bara det som ligger inom räckhåll för människan förefaller vara värt att bry sig om. Till följd av detta sker en utmönstring av tankar på det som ligger utanför detta område, såsom odödlighet, himmel, helvete och i viss mån även döden. Även utvecklingen av tidsmätningstekniken har bidragit till evighetsförlusten. En gång i tiden så mättes tiden inte med 24 jämnlånga timmar per dygn (ekvinoktialtimmar), utan man lät timmarnas längd variera med årstiderna (temporaltimmar), dvs dag – dygnets ljusa del – och natt – den mörka delen av dygnet – indelades i 12 timmar var, vilket gjorde att på sommaren var dagstimmarna långa, på vintern mycket korta. Sådant var mycket svårt att hålla reda på för mekaniska klockor. På sätt och vis kan man säga att klockans mekanism segrade över en mera finkänslig tidsuppfattning i harmoni med årstidernas växling.7 Tiden uppfattas allt mindre som något som står i relation och beroende till något annat. Det omutliga tickandet låter tiden framstå som en storhet som är sig själv nog.

Under 1800-talet tillkommer ytterligare två faktorer som påskyndar evighetsperspektivets nedgång. Dels handlar det om framväxten av materialismen som förstärkte en uppfattning om döden som slutet på det personliga livet och inget annat, dels handlar det om en kraftig expansion av tidshorisonten till följd av geologins och evolutionslärans utveckling. Ditintills hade man sedan urminnes tider räknat med ungefär fyra till sex årtusenden som ram för världens historia. Nu förstod man att det i stället handlar om miljoner och miljarder år. Då sväller tiden så till den grad att dess mål förlorar sig i fjärran och dess gränser blir betydelselösa. Hittills hade de årtusenden som ansågs ha förflutit sedan skapelsen framstått som en tämligen konkret och evighetsrelaterad historia, befolkad av gestalter som även 1800-talets människor kunde identifiera sig med. I detta ljus ter sig årmiljoner av en till synes oändlig utveckling tämligen tomma. Vad är en fossil jämfört med gestalter som Eva, Abraham eller Mose, när det gäller att tolka livet?

Död och liv är därmed inte längre inbäddade i ett större perspektiv, i ett sammanhang med evigheten. Döden är inte längre övergången till något nytt och annorlunda, utan bara den sista episoden i livet. Den redan nämnde sociologen Zygmunt Bauman har beskrivit utvecklingen så här: ”Sedan några århundraden tillbaka har döden upphört att vara det inträde i en annan fas av varat som den en gång var; döden har reducerats till ett utträde rätt och slätt, ett ögonblick av upphörande, ett slut för allt syfte och all planering. Döden är nu det alltigenom privata slutet för den alltigenom privata affär som kallas liv.”8

Symptomatisk för denna utveckling är de små meningar som står att läsa under allt fler dödsannonser: ”Begravning sker i stillhet” eller ”Begravning har ägt rum.” Jag för min del betvivlar kraftigt att detta är en god utveckling. När begravningsgudstjänsten eller -ceremonin blir reducerad till något helt privat är det inte långt till nästa steg: begravningsakt sker inte alls. Och skrämmande nog tycks det idag finnas tendenser åt det hållet.

Döden blir slutet, och bara det. Fortsättning eller uppståndelse följer inte. Men motsägs detta inte av en annan tendens i vårt livsåskådningsmässiga klimat, undrar kanske en kritisk röst. Visar inte undersökningar att väldigt många människor tror på någon form av odödlighet eller återfödande? Är det inte så att reinkarnationstron i vår del av världen ökar? Mycket tycks tala för att det är så, men det utesluter märkligt nog ändå inte upplevelsen av döden som ett slut, utan någon relation till evigheten. Reinkarnation i västerländsk tappning avser nämligen mestadels ett till intet förpliktande återfödande, en upprepning, dvs det är egentligen bara en variation av riddarens ”framåt!”. I sin ursprungliga kontext är reinkarnationstron däremot inbäddad i ett mycket påtagligt evighetsperspektiv: Återfödelsen sker lägre eller högre beroende på livsföringen och målet är just att slippa återfödas och att få uppgå i nirvana, intet, evigheten.

Det förefaller som om den moderna människan har låst in sig i tiden och för säkerhets skull kastat ut nyckeln genom fönstret. Det är bara tiden som gäller. Tiden tycks ha blivit en jätte, ibland kanske rentav en tyrann. Den fungerar som ett heltäckande, slutet system: där finns egentligen inga kryphål och ingen möjlighet att hoppa av, det verkar inte finnas några alternativ. Det mesta, om inte allt, blir reducerat till ett inomtidsligt skeende, himlen förblir tom. Människan – och världen – ses inte längre utifrån en relation till det övertidsliga och över- dvs icke-mänskliga. Hon relaterar istället endast till det tidsliga och vad jag vill kalla det supermänskliga, dvs den lilla individen mäts inte i relation till något helt annorlunda utan i relation till den samlade mänsklighetens allmakt, i relation till modellernas snygga kroppar, popstjärnornas glamour eller idrottsidolernas imponerande prestationer. Utgången för denna jämförelse är given: lilla jag är varken så snygg, så rik eller så vältrimmad som supermänniskorna. Med kulturjournalisten Malin Krutmeijers ord:

”Ibland hemsöks jag av en fulländad kvinna. Hon är yrkesmässigt framgångsrik och bra på att ta tillvara tiden på ett produktivt sätt. Hennes uppenbarelse är alltigenom aptitlig: hon är vältränad, fräsch och sexig. Hon har en medveten, konsekvent och personlig klädstil. Om hon frossar så gör hon det i frukt och grönt. Trots att den här kvinnan är ren fiktion, ett ideal, förmår hon som ingen annan köra ner mig i skoskaften och förvandla mig till ett självföraktande kolli: jag inser ju att jag varken presterar, styr livet eller njuter tillräckligt.”9

Och lilla jag blir ensam och övergiven kvar med frågan: ”Vem skall befria mig?” Aposteln Paulus som en gång ställde denna fråga i Romarbrevets sjunde kapitel visste ett svar. Idag riskerar vi kanske rentav att t o m glömma bort själva frågan, i varje fall det faktum att frågan förväntar sig något av någon/något som är annorlunda än människan, annorlunda än tiden – någon/något som genom sin radikala olikhet inte konkurrerar med oss för att köra ner oss i skoskaften och just därför befriar oss. Utan relation till det annorlunda förblir vi däremot hänvisade till oss själva i en allt snabbare snurrande tidskarusell.

I det inomtidsliga slutna systemet är det också konsekvent att fokusera på livets mitt, att tillmäta 40- och 50-årsdagen avsevärt större betydelse än 70- och 80-årsdagen. Åldrandet avslöjar ju obarmhärtigt att framåt-strategin till sist ändå måste misslyckas. Även den som klarade barnsjukdomarna, överlevde ungdomens vådliga motorcykelsfärder, fixade karriären utan hjärtinfarkt, slapp undan alkoholism, tablettberoende och åderförkalkning dör till sist av ålderdom. Åldrandet upplevs därför snarare som ett problem och inte som en tillgång. Eller vad associerar folk i allmänhet när de hör ordet ”äldre”? Styrs inte tankarna nästan automatiskt till äldrevård och vårdkostnader? Varför får inte ordet ”äldre” oss att tänka först och främst på livserfarenhet och visdom?

När döden bara är den sista episoden och inte övergång till något nytt och annorlunda, framstår maningen att besinna döden (som har en lång tradition i det andliga livet) som tämligen meningslös. I det läget gäller snarare ”lev – gärna snabbt och häftigt”, tänk inte på döden utan på livet: eftersom du är dödlig, krama ut maximalt möjliga lycka ur din kropp! En livssyn som signaturen ”Sappina” för ett par veckor sedan uttryckte så här på en insändarsida för tonåringar:

”Hela livet består ju av en enda stor tävling där det gäller att vara så lycklig som möjligt och samtidigt ha så kul som möjligt. Vi tävlar ju om att vara snygga, vi tävlar om kompisar, vi tjejer tävlar om killarna och killarna om tjejer.”10

Sappina är knappast ensam om denna livssyn.

Följden blir – bildligt talat – ett liv som i en låda med lock på. Evigheten är utestängd, tidens betydelse bara ökar och fyller alltmer av lådan medan även rummets betydelse avtar. Tiden blir allestädesnärvarande och rummet krymper.

Frigörelsen av tiden från sin relation till evigheten har skett på väl genomtänkta grunder. Ty rätten att frigöra tiden från evigheten kan finna stöd hos en av den moderna naturvetenskapens fäder. År 1687 skrev Isaac Newton i sina Principia Mathematica: ”Absolut, sann och matematisk tid ... flyter jämt utan relation till något yttre.”

Evighetsperspektivet minskar, tiden jäser och jäser, så att även rummet krymper. När järnvägslinjerna från Paris till Rouen och Orleans öppnades år 1843 utbrast författaren Heinrich Heine som då bevittnade tågens frustande framfart: ”Vilka förändringar i vår föreställningsvärld! T o m grundbegreppen tid och rum har kommit i gungning. Järnvägen dödar rummet, för oss återstår bara tiden.”11

Men det är förstås inte bara järnvägen som fått rummet att krympa. Rummets relativisering har pågått länge. Alltsedan människan har byggt bevattningsanläggningar, terrasserat mark och utvecklat olika gödslingsmetoder har rummets begränsningar relativiserats. Höghus och underjordiska parkeringshus är exempel på rumsrelativisering i stadsmiljö. De moderna transport- och (framför allt de elektroniska) kommunikationsmedlens relativisering av avstånden i rummet är så uppenbar att den knappast behöver kommenteras. Den kanske mest genomgripande relativiseringen av rummet sker dock genom att rummets differentiering, dvs lokala skillnader, alltmer upphävs. Vi kan se det på den ökande mediala och ekonomiska globaliseringen. TV-stationer, filmer, musik, mode, somliga kommersiella produkter ”erövrar” inte bara vissa regioner utan ”hela” världen. Vilken film jag ser på bio eller vilken musikgrupp jag lyssnar på beror inte så mycket på om jag bor i Sverige, Australien eller någon annanstans, utan snarare på vilken åldersgrupp jag tillhör. Avgörande är inte var i rummet jag befinner mig, utan i vilken tid, i vilket skede av min privata livstid jag befinner mig. Eller tänk på moderna städers gågator: samma affärskedjor, samma butiksinredning, samma varuutbud i otaliga städer. Det kan vara lättare att glömma bort i vilken stad man egentligen vistas än att tappa bort tiden; för klockor, de finns i regel.

Sammanfattningsvis kan sägas: Huvuddragen i en modern tidsuppfattning utgörs av att evigheten förloras och rummet krymper12 medan tiden sväller. Döden markerar slutet på en livstid som det gäller att få ut så mycket som möjligt av.

Tiden som slutet system

Den evighetslösa tiden ledde till en instängdhet i tiden. Himlen hade blivit tom, det gällde att koncentrera sig på världen. Och detta gjorde människan med besked. Hon gjorde oerhörda ansträngningar att förbättra världen, vilket resulterade i ett grandiost uppsving för vetenskap och konst, vars många goda frukter är till både nytta och njutning. Evighetsförlusten stod fadder vid framstegstankens födelse.

Strävan efter att säkra den individuella livstiden så bra som möjligt leder fram till energiska försök att behärska natur och kultur, att kontrollera och till sist utesluta alla potentiella hot. Samtidigt mister tiden helt den frälsningshistoriska betydelse som den haft. Den blir avsakraliserad. I stället börjar tiden ticka mekaniskt, den blir uppmätt och den blir en ekonomisk faktor att räkna med. Evigheten däremot undandrar sig en sådan behandling och blir ur den mekaniserade tidens perspektiv således fullständigt irrelevant.

Medeltiden hade byggt astronomiska ur som var avbilder av ett väl och vist ordnat kosmos, som t ex uret i Lunds domkyrka. På 1600-talet var perspektivet det omvända: uret liknas inte längre vid kosmos utan kosmos beskrivs som ett mekaniskt urverk. Det offentliga uret hade utvecklats till en maktsymbol: den som erövrar stadens ur har besegrat staden. Med klockans hjälp utövas makt över människor och över naturen. Särskilt tydligt blir detta under industrialiseringsprocessen.

Hur reagerar människan på en sådan utveckling? Hon kan egentligen inte annat än att få bråttom. Det är bråttom att leva: ”Carpe diem – ta vara på dagen, ty i morgon är vi döda”, kan känslorna säga. ”Om tiden är knapp, så se till att vinna tid”, säger förnuftet – och startar genast en febril aktivitet i den stängda tidslådan. Och ju högre aktivitet det är bland molekylerna i ett slutet kärl, desto högre tryck uppstår, – desto mera bråttom blir det.

I det slutna systemet är det enda sättet att vinna tid att spara tid, eftersom det ju inte tillförs något utifrån. Och hur spar man tid? Genom att göra saker och ting snabbare. Snabbare går det om vi minskar på avstånden, om vi minskar på friktion, på allt som eventuellt kan bjuda motstånd. Därför ska också allt vara så förtvivlat roligt nuförtiden. Människan spar enormt mycket tid genom att resa utan att röra sig ur fläcken, om hon gör det framför datorskärmen, i en virtuell värld. Hon spar tid genom att hon undviker lidande, hon spar tid genom att stoppa i barnen penicillin i förebyggande syfte, hon spar tid genom att konsumera färdigprodukter, hon spar tid genom att slippa stanna upp och öppna sig för det som bara händer en gång, och hon slipper belasta sig själv med inre minnesbilder som det kan ta tid att vårda: genom videotekniken kan hon reproducera det mesta när som helst. Genom video kan hon t o m vara med om det som händer samtidigt på två olika platser – vilken tidsvinst! På videon kan hon låta döda återuppstå – tidsvins-ten blir så stor att hon t o m kan spara in en del av döden och dess bearbetning.

Det bästa nyttjandet av tiden måste under dessa förutsättningar bli den permanenta rekordfarten, den oavbrutna accelerationen. Tidsvins-ten ska helst gå att mäta. Det blir lönsammare och viktigare att mäta tid än att erfara den. Att ett sådant förhållningssätt främjar ytlighet och trivialitet och går på bekostnad av djupet ligger nära till hands. Snabbheten har en tendens att använda sig av den andre och det andra, av människor och världen, för att öka sin effektivitet. Snabbheten gör den andre och det andra till objekt och stänger sig för möten och relationer som kräver långsamhet. Snabbheten vill komma till sak utan omsvep, på det viset brutaliserar den umgängesformer och föder aggression. Den obönhörliga accelerationen, den oavbrutna rekordfarten urholkar känslan för tidens rytm, för tidens olika tempo. På så vis nivellerar den tidsupplevelsen till ett ständigt-likadant och leder så paradoxalt nog till leda och långtråkighet. Den ständiga, snabba omväxlingen motverkar i längden sina egna syften. Det mest graverande är dock detta: männi-skan som gjort snabbheten till sitt livskoncept förlorar till sist förmågan att möta det främmande. Det stängda tidssystemet som inte har någon relation till evighet hindrar kommunikationen med den andra och det annorlunda just som den andre och det annorlunda, för det skulle ju innebära motstånd, friktion (men även värme!) – och det hinns inte med när det är så bråttom att leva. Istället råder en strävan att utjämna alla skillnader och göra allt likadant. Det främmande ska anpassas till likheten, vilket till sist ytterligare förstärker oförmågan till relationer. Rösten som fick inleda denna essä beskriver denna livsattityd på ett mycket skarpsinnigt sätt:

”… det är en av de få regler vi unga har: Beröring förbjuden. Beröring kan döda, för beröring kan göra dig till människa, och det kan göra riktigt ont. Vi vill inte känna smärta. Ändå slutar inte våra hjärtan att ropa efter beröring, det är ett primitivt rop som vi ännu inte lyckats springa ifrån, men det är svårt att beröra hjärtan som slår i maratontakt. Vi ökar och skriker till varandra att vi lever i en fantastisk tid…”13

Tidsbristen kan alltså ses som en följd av att tiden har brutits loss från relationen till sin andre, evigheten. Tiden har jäst och jäst, trängt undan rummet och gjort människan till slav under den kroniska tidsbristens gissel. Kronisk därför att tidsbristen är förorsakad av tiden, (chronos) själv, nämligen av den från evigheten lösgjorda tiden.

Evighet som tidens andre

Något tycks dock ha hänt: människor börjar mer och mer vantrivas med den kroniska tidsbristen. Den evighetslösa tiden har nu kanske – bildligt talat – jäst till den milda grad att locket på tidslådan börjar lyfta sig. Lite yrvakna börjar vi undra: var finns detta andra som vår tid kan relatera till? Kan evighetsperspektivet återupplivas? Kan riddaren som kämpar mot död och djävul finna vila genom att passera genom kunga-porten? Tillbaka till evigheten? Lösningar brukar sällan vara så enkla. Går det att rehabilitera evigheten? Det låter ju som nostalgi, som en backspegelslösning. Och idealiseringar av förlorade tillstånd brukar inte vara speciellt sanningsenliga, allt var faktiskt inte bättre förr. Dessutom är kungaportens framställning ju också både statisk och hierarkisk, vilket gör att den inte utan vidare kan appliceras på en nutida förståelse av verkligheten.

Därför ska vi inte göra det för lätt för oss. Vi måste först ställa oss frågan vad evighetsperspektivet egentligen betydde när det var verksamt. Först och främst innebar det en relativisering av tiden i flera hänseenden. Å ena sidan hade evighetsperspektivet en tröstfunktion, och detta på gott och ont. Det relativiserade denna tids lidanden och gjorde dem uthärdligare genom att sätta dem i relation till något annat. På det viset kunde evighetsperspektivet inspirera till en attityd av glad förnöjsamhet. Men det kunde också inbjuda till en attityd av fatalism: det är inte lönt att ändra på något, och det jämnar ändå ut sig på andra sidan. Det är denna typ av tröstfunktion som Marx och Lenin med rätta kritiserade när de talade om religion som folkets opium respektive opium för folket.

Å andra sidan hade evighetsperspektivet med sin insikt om alltings preliminaritet förmågan att relativisera även livets förtjänster och rikedomar. När inget kan vara det sista utan på sin höjd det näst sista, hamnar maktstrukturerna i ett annat läge. Att hierarkierna i evighetens ljus är högst tillfälliga och att de sannolikt kommer att kullkastas, kan befria människor till frän samhällskritik och ge dem mod att våga det annorlunda. Men även här finns det en skuggsida: evighetsperspektivet kan lika väl utnyttjas i förtryckande syfte, dels genom försöket att framställa rådande hierarkier som evigt och gudomligt instiftade, dels genom att skrämma folk till tystnad och lydnad med hot om evigt straff.

Självklart innebär alltså evighetsperspektivet risker. Det gör det så fort det görs till objekt, till något som används för att uppnå bestämda syften. En rättmätig förståelse av evighetsperspektivet kräver därför att vi avhåller oss från alla försök att genast utnyttja det, att funktionalisera och instrumentalisera det. Evighet är inget lyckopiller mot kronisk tidsbrist.

Den evighetslösa tiden förhåller sig bara till sig själv. Den reducerar livet till en serie ögonblick som endast relaterar till varandra inbördes, men inte utöver sig själva till något annat. Fruktansvärt kritiskt blir det då när ögonblicken inte längre kan relatera till varandra, därför att döden sätter stopp. För döden är den punkt, där ögonblicken blir relationslösa, ja där relationer överhuvudtaget upphör. Dödens väsen är relationslöshet, åtminstone i den mån som relation förutsätter ömsesidighet.

Relationslöshet upplever vi som brist eller rentav nöd. Men denna nöd går inte att bota med ökat livstempo. Då förvärras den i stället till en oförmåga att möta det främmande och det annorlunda. Hjälpen står inte att söka i acceleration utan i kommunikation. Dödande, ja mördande relationslöshet kan övervinnas genom kommunikation med den andre och det annorlunda, genom en kommunikation som gör den andre eller det annorlunda varken till en funktion eller till ett objekt för att nå mina syften. Dödens relationslöshet kan övervinnas genom kommunikation med den andre i form av Guds relation till alla människor, menar teologin. Evighet är det som händer, när tiden hittar relationen till sin andre, skulle man kanske kunna säga.

Det är här inte fråga om ett återupplivande av gamla domsföreställningar, efter mottot sköt dig här och nu annars kommer det surt efter, i himlen eller någon annanstans. Det är inte heller fråga om att lansera en moralisk överbyggnad som kräver lydnad utan insikt. Det är i stället frågan om en levande och kraftfull relation mellan tid och evighet. En sådan relation övervinner en statisk dualism som framställer tid och evighet som varandras motsatser. Ett motsatsförhållande mellan tid och evighet är inte bra. Det leder nämligen antingen till att tiden fördriver evigheten eller till att evigheten smädar tiden. Antingen skulle då tiden bli det enda som gäller, den fullständigt stängda tidslådan alltså, eller så skulle vi ringakta detta livet och denna värld. Bådadera är ett misstag.

En dynamisk relation mellan tid och evighet skulle inte sammanblanda begreppen eller utjämna skillnaderna. Den skulle snarare framhäva och förstärka bådas egenart. Det handlar varken om att få ut ”allt” av tiden eller om eskapism, en flykt ur tiden, utan om ett positivt förhållande till tiden och till världen sub specie aeternitatis, ur evighetsperspektiv. I analogi till biblisk språkdräkt skulle det heta: i världen, men inte av världen (Joh 17:11, 14) – i tiden, men inte av tiden, för Gud ”har också lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de inte förmår att till fullo, från början till slut, fatta det verk som Gud har gjort” (Pred 3:11). Evigheten finns så nära – i våra hjärtan – och dock så fjärran.

Vad det är frågan om är att bejaka detta. Vad det är frågan om är att tillåta tiden, vår tid, att kommunicera med dess andre, evigheten. Varken mer eller mindre.



Artikelförfattaren är teol.dr och verksam vid Teologiska institutionen vid Lunds universitet.

Noter

1. Enligt Magnus Malm, Fotspår i glastrappan (Skellefteå: Artos 1999), 109, där jag hämtat citatet, stod dessa ord att läsa i Dagens Nyheter den 19 april 1996.

2. Jacques Le Goff, Ockraren och döden. Ekonomi och religion på medeltiden (Övers. Bo Ericsson, Gimsbärke: Zelos 1990) 127.

3. Marianne Gronemeyer, Das Leben als letzte Gelegenheit. Sicherheitsbedürfnisse und Zeitknappheit. (Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft 1993). Gronemeyer har jag även att tacka för hänvisningen till kungaportalen i Chartres och till Dürers kopparstick.

4. Zygmunt Bauman, Döden och odödligheten i det moderna samhället (Övers. Sven-Erik Thorhell. Göteborg: Daidalos 1992) 175.

5. Werner Jeanrond, Kristen kallelse (Tro & Tanke 1996:4. Uppsala: Svenska kyrkans forskningsråd) 43.

6. Bauman, 200.

7. Så t ex Lennart Lundmark, Tiden är bara ett ord. Om klockornas makt och hur man bryter den (Borås: Rabén Prisma) 11–113. Dock är hans tes om den tilltagande mekaniseringen av tiden som ledde till dess denaturalisering ej oomstridd. Det har också hävdats att det inte bara var den praktiska tidmätningens villkor som talade mot temporaltimmarna utan att ekvinoktialtiden främst förordades av skolastiken eftersom den bättre stämde överens med dess föreställning om en ordnad tid.

8. Bauman, 166.

9. På Kultursidan i Sydsvenska Dagbladet, 21 oktober 1999.

10. Sydsvenska Dagbladet, 8 januari 1999, sid. B1; min kursivering.

11. Heinrich Heine, Lutezia. Berichte über Politik, Kunst und Volksleben. (Zweiter Teil, LVII. Berlin m fl: Deutsches Verlagshaus Bong & Co u å) 219.

12. Rummets relativisering är en komplicerad och dialektisk process. Det finns även indicier för en ökande betydelse av rummet. Utan att här kunna gå in i några detaljer vill jag bara nämna följande: För rummets minskade betydelse talar framför allt byggnadsteknolo-gin, kommunikationsteknologier och globaliseringen. För en ökad betydelse av rummet talar framför allt en viss förståelse av relativitetsteorierna, ekologins och turismens tilltagande betydelse liksom ett etno-kulturellt intresse.

13. Enligt Malm 1999, 109 (Klara Grede i Dagens Nyheter 960419).


Publicerad 1999 i nummer 9