Det lyhörda sinnet – reflektioner om lagstiftningens fundament
Benedictus XVI

Påvens tal i den tyska förbundsdagen den 22 september 2011.

Låt mig inleda mina reflektioner om grunderna för rätten med en kort berättelse från den heliga Skrift. I Första Kungaboken berättas det, att Gud bjöd den unge kung Salomo att framföra en bön vid sin tronbestigning. Vad kommer den unge härskaren att be om vid detta viktiga tillfälle? Framgång, rikedom, långt liv, sina fienders undergång? Han ber inte om något av detta. Han ber: ”Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont” (1 Kung 3:9). Med den berättelsen vill Bibeln säga oss vad en politiker ytterst måste sträva efter. Målsättningen och motiveringen får inte vara framgång, och absolut inte materiell vinning. Politiken måste innebära en strävan efter rättvisa, så att man skapar själva förutsättningen för fred. Naturligtvis kommer en politiker att sträva efter framgång. Utan denna har man ju ingen möjlighet att förverkliga sin politik. Men framgången måste underordnas den måttstock som rättvisan utgör, att vilja handla rätt och att förstå vad som är rätt. Men framgången kan förföra och på så sätt leda till att man förfalskar rätten och tillintetgör rättvisan. ”Ta bort rätten – vad annat är då staten än ett stort rövarband?”, som den helige Augustinus en gång sade.1 Vi tyskar vet av egen erfarenhet att dessa ord inte ger uttryck åt en tom skräckbild. Vi har fått uppleva hur makten skildes från rätten, hur makt stod mot rätt och krossade den, och hur staten blev instrumentet för att krossa rätten – ett mycket väl organiserat rövarband, som var i stånd att hota hela världen och driva den mot avgrundens rand. Politikerns grundläggande uppgift är och förblir att tjäna rätten och kämpa mot orättens herravälde. Vid en tidpunkt i historien när människan har uppnått en maktställning som man tidigare inte kunnat föreställa sig, blir denna uppgift alldeles särskilt angelägen. Människan kan förstöra världen. Hon kan manipulera sig själv. Hon kan, så att säga, skapa människor men också frånkänna människor deras människovärde. Hur känner vi igen vad som är rätt? Hur kan vi skilja mellan gott och ont, mellan vad som verkligen är rätt och vad som bara tycks vara rätt? Salomos bön förblir den avgörande fråga som vår tids politiker och politik ställs inför.

I de flesta frågor som måste regleras av lagstiftningen kan majoritetens stöd tjäna som ett tillräckligt kriterium. Men det är tydligt, att majoritetsprincipen inte räcker, när det gäller rättsliga grundfrågor om människans och människosläktets värdighet. Var och en i ansvarig ställning måste vid stiftandet av lag söka kriterierna för sin egen grundhållning. På 200-talet gav den store teologen Origenes denna förklaring till de kristnas motstånd mot vissa gällande rättsordningar: ”Om någon befann sig bland skyterna med deras gudlösa lagar och tvingades att leva efter dem ... skulle han handla förnuftigt, om han för den sanna lagens skull, som ju gällde som lagbrott bland skyterna, slöt sig samman med likasinnade, också emot den bland dem gällande ordningen ...”.2

De som bekämpat den nazistiska regimen och andra totalitära regimer har handlat utifrån denna övertygelse och så gjort rätten och hela mänskligheten en tjänst. För dem var det helt tydligt, att gällande rätt i själva verket var orätt. Men för de avgöranden som en demokratisk politiker ställs inför, är frågan vad som motsvarar den sanna lagen, vad som verkligen är rätt och kan göras till lag, inte lika tydlig. När det gäller de grundläggande antropologiska frågorna är det långt ifrån självklart i dag, vad som är rätt och kan göras till gällande lag. Frågan hur man känner igen det som verkligen är rätt och som följaktligen kan tjäna rättfärdigheten när man stiftar lag har aldrig varit lätt att besvara. I dag har det till följd av vår stora kunskap och förmåga blivit än svårare.

Hur känner man igen det rätta? Historien igenom har rättssystem nästan alltid getts en religiös motivering: Genom att se på Gud har man fastställt vad som är tillåtet bland människor. I motsats till andra stora religioner har kristendomen aldrig förelagt staten och samhället en uppenbarad lag, aldrig en rättsordning som härletts ur en uppenbarelse. I stället har den hänvisat till naturen och förnuftet som rättens sanna källor – till harmonin mellan det objektiva och det subjektiva förnuftet, vilket ju förutsätter, att båda sfärerna har sin grund i Guds skapande förnuft. De kristna teologerna har därmed anslutit sig till en filosofisk och juridisk rörelse, som började ta form på 100-talet f.?Kr. Under första hälften av det århundradet upptogs den av stoiska filosofer utvecklade sociala naturrätten av ansvariga lärare i romersk rätt.3 Den västerländska rättskulturen, som varit och förblir av avgörande betydelse för hela mänsklighetens rättskultur, föddes i detta möte. Denna förkristna förening av rätt och filosofi banade vägen för den utveckling som via den kristna medeltiden och upplysningstidens juridiska tänkande ledde hela vägen fram till Deklarationen om de mänskliga rättigheterna och till vår tyska grundlag av år 1949. Genom den har vårt folk bekänt sig till ”de okränkbara och omistliga mänskliga rättigheterna som grund för varje mänskligt samhälle och för fred och rättvisa i världen”.

För rättens och mänsklighetens utveckling var det av avgörande betydelse, att de kristna teologerna ställde sig på filosofins sida gentemot den religiösa rätt som bygger på polyteismen, och att man erkände förnuftet och naturen tillsammans som den för alla giltiga rättskällan. Detta steg togs redan av Paulus i Romarbrevet, när han sade: ”Hedningarna har inte lagen (Mose lag), men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag ... Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete ...” (Rom 2:14–15). Här finner vi de båda grundbegreppen natur och samvete, där samvetet inte är något annat än Salomos lyhörda sinne, ett förnuft som är öppet för själva Varats tilltal. Om därmed grunden för laggivningen ända fram till upplysningstiden, Deklarationen om de mänskliga rättigheterna efter andra världskriget och vår [tyska] grundlag tydliggjordes, så har situationen förändrats på ett dramatiskt sätt under det senaste halvseklet. Tanken på den naturliga lagen gäller i dag för att vara en katolsk specialitet, som det inte är meningsfullt att diskutera i en icke-katolsk omgivning, så att man nästan skäms att ens nämna ordet. Låt mig helt kort antyda, hur den här situationen uppstod.

Grundläggande är tanken på en klyfta som inte kan överbryggas mellan ”är” och ”bör”. Ur ett ”är” kan man aldrig härleda ett ”bör”, eftersom de två begreppen hör hemma på helt olika arenor. Orsaken är den positivistiska förståelse av naturen som efter hand blivit så gott som allmänt accepterad. När man – för att citera H. Kelsen – betraktar naturen som ”summan av objektiva fakta som hänger samman som orsak och verkan”, kan man inte därur dra några etiska slutsatser av något slag.4 En positivistisk syn på naturen, som betraktar denna rent funktionellt på det sätt som naturvetenskapen gör, kan inte erbjuda en bro över till etiken och rätten utan endast generera funktionella svar. Samma sak gäller förnuftet, när detta betraktas positivistiskt på det sätt som i vida kretsar anses vara det enda vetenskapliga. Det som inte kan verifieras eller falsifieras hör enligt detta synsätt inte till förnuftets domäner i egentlig bemärkelse. Därför måste etik och religion hänföras till den subjektiva sfären, och de har ingen hemortsrätt hos förnuftet i bokstavlig mening. Där det positivistiska förnuftet härskar oinskränkt – vilket ofta är fallet i det offentliga rummet – har de klassiska källorna för vår kunskap om etik och rätt satts ur spel. Detta är en dramatisk situation, som angår alla och som måste bli föremål för en offentlig diskussion. Detta anförande vill vara en enträgen inbjudan till ett sådant samtal.

Det positivistiska sättet att betrakta naturen och förnuftet, den positivistiska världsbilden i dess helhet, utgör ett grandiost bidrag till den mänskliga insikten och kunskapen, som vi på intet vis får avstå ifrån. Men ensam utgör den inte en kultur som motsvarar och är tillräcklig för det mänskliga Varat i hela dess vidd. Varhelst det positivistiska förnuftet betraktar sig självt som tillräckligt och hänvisar alla andra kulturella realiteter till en tillvaro som subkulturer, förminskar det människan, ja det hotar hennes mänsklighet. Jag säger detta med särskild tanke på Europa, där man i vida kretsar strävar efter att erkänna positivismen ensam som gemensam kultur och gemensam grund för lagstiftningen, varvid man förvisar alla andra insikter och värden till en existens som subkultur. Därför kommer Europa att framstå som kulturlöst jämfört med de övriga världskulturerna och utmanas av extremistiska och radikala rörelser. I sin självproklamerade exklusivitet liknar det positivistiska förnuftet, som inte håller något annat än själva funktionen för sant, betongbyggnader utan fönster, där vi själva står för klimat och ljus i stället för att ta emot detta från Guds stora värld. Men vi kan inte komma ifrån det faktum, att vi i denna artificiella värld dock stillatigande skapar ur Guds förråd, som vi omvandlar till våra produkter. Fönstren måste åter ställas upp på vid gavel, vi måste åter betrakta världen i hela dess vidd, se himlen och jorden och lära oss att använda allt detta på rätt sätt.

Men hur skall detta ske? Hur finner vi vår plats i tillvaron i dess helhet? Hur kan förnuftet åter finna sin storhet utan att spåra ur i vad som är irrationellt? Hur kan naturen åter framstå i sitt sanna djup, med sina krav och sina direktiv? Jag påminner om en händelse i den senare tidens politiska historia med en förhoppning att inte bli alltför missförstådd och att inte orsaka för mycken ensidig polemik. Jag skulle vilja säga, att framväxten av miljörörelsen i den tyska politiken alltsedan 1970-talet visserligen inte ställt upp fönstren på vid gavel, men att den var och förblir ett rop efter frisk luft som man måste lyssna till och inte kan se bort ifrån, åberopande att man där finner alltför mycket som är irrationellt. Unga människor hade blivit på det klara med att något inte stämde i vårt sätt att umgås med naturen, att tillgångarna inte bara är råvaror för vårt handlande, utan att jorden själv har sin värdighet, och att vi måste följa dess lagar. Det är väl självklart, att jag inte gör reklam för något särskilt politiskt parti – inget är mig mer främmande än detta. När något inte står rätt till med vårt sätt att umgås med verkligheten, måste vi alla med allvar tänka på helheten, och vi hänvisas alla till frågan om vår kulturs grundvalar.

Låt mig stanna kvar ett ögonblick vid den här frågan. De ekologiska frågornas betydelse ifrågasätts inte längre. Vi måste lyssna till naturens budskap och svara på rätt sätt. Men jag vill uttryckligen lyfta fram en sak, som man nu liksom tidigare – synes det mig – har lämnat därhän: Det finns också en människans ekologi. Också människan har en natur, som hon måste respektera och inte får manipulera efter eget gottfinnande. Människan är inte bara en självförverkligande frihet. Hon skapar inte sig själv. Hon är intellekt och vilja, men också natur. Hennes vilja är rätt, när hon ger akt på naturen, hör på den och ser sig själv som den hon är och inte som den hon har gjort sig. Då, och bara då, förverkligas sann mänsklig frihet.

Låt oss återvända till de grundläggande begreppen natur och förnuft, som vi utgick ifrån. Rättspositivismens store teoretiker, Kelsen, övergav år 1965 vid 84 års ålder dualismen mellan ”är” och ”bör”. (Det är en tröst för mig att man vid en ålder av 84 år fortfarande kan tänka rationellt.) Tidigare hade han sagt att normer bara kan komma ur en vilja. Därför kunde naturen vara bärare av normer – tillade han – bara om en vilja placerat dem där. Men detta – sade han – skulle förutsätta existensen av en skapargud, vars vilja tagit sin boning i naturen. Han påpekade att ”det är helt utsiktslöst att diskutera sanningshalten i denna tro”.5 Är det verkligen så? – frågar jag mig. Är det verkligen meningslöst att överväga, om inte det objektiva förnuftet som visar sig i naturen förutsätter ett skapande intellekt, en Creator Spiritus?

Här måste Europas kulturella arv komma oss till hjälp. Det var övertygelsen om en skapargud som gav upphov till tanken på mänskliga rättigheter, tanken att alla människor är lika inför lagen, att varje individ har ett människovärde som inte får kränkas, och insikten att hon har ansvar för sitt handlande. Dessa rationella ställningstaganden utgör vårt kulturella arv. Att ignorera eller avvisa detta som något som hör det förgångna till skulle innebära att man stympar vår kultur och berövar den dess centrum. Europas kultur har uppstått ur mötet mellan Jerusalem, Aten och Rom – ur mötet mellan Israels gudstro, grekernas förnuftsmässiga filosofi och den romerska juridiken. Detta trepartsmöte har skapat Europas grundläggande identitet. Man har formulerat kriterierna för lagstiftningen i vetskap om människans ansvar inför Gud och bejakandet av att varje enskild människa har ett människovärde som inte får kränkas. Det är dessa kriterier som vi är kallade att försvara i denna vår tid i historien.

När den unge kung Salomo besteg tronen, fick han framföra en bön. Hur skulle det vara, om vi, vår tids lagstiftare, fick framföra en bön? Vad skulle vi be om? Jag menar, att vi inte heller i dag kan be om något annat än ett lyhört sinne – förmågan att skilja mellan gott och ont, så att vi etablerar sann rätt och tjänar rättvisan och freden.

Översättning: Tord Fornberg

Noter
1. De civitate Dei 4.4.1.
2. Contra Celsum GCS Origenes 428 (Koetschau); jämför A. Fürst, ”Monotheismus und Monarchie. Zum Zusammenhang von Heil und Herrschaft in der Antike,” Theologie und Philosophie 81 (2006), s. 321–338, citatet på s. 336. Jämför också J. Ratzinger, Die Einheit der Nationen. Eine Vision der Kirchenväter (Salzburg/München 1971), s. 60.
3. Jämför W. Waldstein, Ins Herz geschrieben. Das Naturrecht als Fundament einer menschlichen Gesellschaft (Augsburg 2010), s. 11 ff. och 31–61.
4. Waldstein, Ins Herz geschrieben, s. 15–21.
5. Waldstein, Ins Herz geschrieben, s. 19.


Publicerad 2011 i nummer 6