Vardagens mystik
Pettersson, Simon O.

Peter Handke: Der Große Fall.Suhrkamp 2011.

Vardagens mystik simon o. pettersson Peter Handke: Der Große Fall.Suhrkamp 2011. Österrikaren Peter Handke har vid 69 års ålder ett rikt författarskap bakom sig. Han tillhör de författare, där varje ny bok, oavsett kvalitet, blir en händelse i den tyskspråkiga världen. På samma sätt som varje ny bok av Günther Grass blir omdiskuterad, även om det var många år sedan denne publicerade något av värde. Handke tillhör också de författare som omedelbart känns igen på sin framställningskonst. Han möter oss inte med storslagna intriger eller starka effekter, och han har tidigt, redan under det av politik andligt förkvävda sjuttiotalet, och programmatiskt tagit avstånd från kravet på samhällstillvändhet. Hans böcker är i stället fyllda av reflektioner och tankar kring vardagens fenomen, och han utvecklar vad man skulle kunna kalla en vardagens mystik. Den andligt-religiösa dimensionen är alltid närvarande hos Handke, även om det aldrig varit ett okomplicerat kapitel för honom. (Harry Baloch har skrivit en hel bok om ämnet: Ob Gott oder nicht. Peter Handke und die Religion). Den andliga aspekten av Handke kan förklara en del, om än inte all, kritik som han fått utstå av den tyska kritikerkåren. Man skulle från ett annat perspektiv kunna hävda den andliga dimensionen som en styrka, kanske till och med författarskapets främsta. I fallet Handke blir recensentens, sällan explicit uttryckta, världsåskådning av stor betydelse för bedömningen av dennes verk, något som kanske ofta är fallet.

I sin senaste roman, Der Große Fall (”det stora fallet”), har Handke drivit vardagsmystiken kanske längre än någonsin tidigare. Boken utspelar sig under blott en dag, och handlar om en medelmåttig skådespelares dag från det att han vaknar till det att dagen avslutas. Med tanke på hur litet som berättas ter sig försättsbladets kategorisering, Erzählung (”berättelse”), litet märklig; boken rör sig på ett annat plan, i reflektionen och i språket. Skådespelarens dag fylls framför allt av en långpromenad som påbörjas på morgonen och avslutas på kvällen. Det finns beröringspunkter med anti-hjälten, annonsförsäljaren Leopold Blooms dag i James Joyces väldiga romanverk Ulysses, och protagonisten i Joseph von Eichendorffs Aus dem Leben eines Taugenichts, liksom äldre tiders pikareskromaner. Att det är en skådespelare som valts till huvudperson är knappast en slump. I mycket handlar boken om livet som skådespel, med dess förställning och masker. Titeln accentueras redan i första meningen: ”Jener Tag, der mit dem Großen Fall endete …” (Den dag, som slutade med det stora fallet …). Motivet återkommer, men syftningen görs aldrig explicit, utan kan tolkas olika. Nära till hands ligger att tolka den i linje med den civilisationskritiska grundton som är bokens.

Handkes strategi går ut på att låta vardagliga fenomen illustrera mer allmängiltiga tankar och idéer. Huvudpersonens promenad blir till en symbol för livets resa, där han möter de mest olikartade gestalter, som illustrerar olika samhällsklasser, ja, blir till ett samhälle i miniatyr. Man tänker här närmast på renässansens idé om mikro- och makrokosmos – hur det stora ryms i det lilla. Promenaden rör sig ifrån periferi till centrum, i en stad som aldrig nämns vid namn, men förmodligen är Paris. Olika personer, alltifrån hemlösa till motionslöpare, möter honom och allt blir föremål för observationer och tankar. Personerna som möter honom blir också exempel på olika livshållningar, och får karaktär av exempla, och ger därmed texten en lätt sedelärande karaktär, även om det inte är några enkla levnadsvisdomar som lärs ut. Var gränsen går mellan skådespelarens medvetande och omvärlden är aldrig tydligt, även om berättandet sker i tredje person. Den starkaste scenen i boken är när undergångsstämningen tillfälligt bryts upp, och huvudpersonen besöker en mässa i en kyrka. Här anas en utväg – en möjlighet till något annat.

Mycket är intressant, till och med mycket intressant, men det finns också sådant som andas banalitet. Det är förstås en risk som vardagsskildraren alltid löper, men vissa partier borde tvivelsutan ha uteslutits. Poängen med exempelvis tånagelsklippandet går nog de flesta läsare förbi. Romanen är alltså, som så ofta hos Handke, något ojämn. Läsvärd är den absolut, men knappast helgjuten. Vi väntar ännu på just en sådan bok från Handke – en som håller hela vägen. Den kunde bli storartad. Kanske är det ännu inte för sent.

Simon O. Pettersson är fil.stud. vid Uppsala universitet med tyska som huvudämne.


Publicerad 2012 i nummer 1