Religion och politik i USA – en intervju med professor John Langan S.J.
Idergard, Thomas



Amerikanen John Langan är jesuitpater och professor i etik vid Georgetown-universitetet i Washington D.C. Hans specialiteter rör etikens tillämpning inom internationella relationer och affärsliv samt religionens roll i det liberala samhället. Just nu tillbringar Langan ett år i Oxford, och under en vecka i slutet av mars besökte han Stockholm och Uppsala, på inbjudan av Newmaninstitutet, för att medverka i några föredrag och seminarier. Med anledning av det stora intresset för höstens amerikanska presidentval och de pågående primärvalskampanjerna, kom tonvikten vid Langans framträdanden i Sverige att ligga på frågan om religionens roll för politiken i det amerikanska samhället, där förutsättningarna skiljer sig en del från de europeiska och väldigt mycket från de svenska. Signum fick en intervju med professor Langan, i anslutning till en samtalskväll i S:ta Eugenia kyrka i Stockholm, på just detta tema.

Ser vi i dag någon förändring av religionens roll i det amerikanska offentliga samtalet jämfört med vad vi hittills varit vana vid, till exempel under påverkan av en tilltagande sekularisering och kanske till och med sekularism, eller utifrån sociala förändringar i gruppen religiöst utövande?

Nej, religionens betydelse för amerikansk politik och för det offentliga livet i stort har varit framskjuten ända sedan Jimmy Carter inför 1976 års presidentval gjorde sin egen kristna pånyttfödelse till en offentlig angelägenhet. För katoliker hade förstås John F. Kennedys kandidatur 1960 spelat en kort och speciell roll, men från och med Carter har det varit en viktig markör för politiska kandidater på alla nivåer, och i båda partier, att öppet tala om sin tro och koppla den till sina politiska värderingar och idéer. Vi ser i detta hänseende ingen sekularistisk utveckling av det slag som finns i Europa, där personers tro hänförs till det privata, utan det är fortfarande business as usual som gäller.

Ser vi på utvecklingen av landets religiösa population kan vi notera att den klassiska protestantismen, till exempel episkopaler, presbyterianer och lutheraner, fortsätter att förlora mark medan den evangelikala protestantismen alltjämt växer i antal och inflytande. Men bland evangelikalerna märks i dag en vilja att närma sig och samarbeta med den katolska kyrkan i sociala och kulturella stridsfrågor, något som nästan varit otänkbart för något decennium sedan. Den muslimska befolkningen ökar, men från en mycket låg nivå, och utövar inget inflytande på den politiska agendan. Genom rättssystemet har några få krav på inskränkningar och förbud av religiös klädsel, som slöja på offentlig plats, avvisats, och det accepterar de allra flesta amerikaner. Någon debatt om ”islamisering” av det slag som märks på många håll i Europa har vi inte i USA annat än i några väldigt isolerade sammanhang. Kanske också därför att vår nation så tydligt är byggd på religionsfrihetens grund.

Den katolska befolkningsgruppen genomgår en ganska stor förändring. Många har lämnat kyrkan under det senaste decenniet – man brukar säga att landets näst största religiösa grupp är före detta katoliker – men tack vare latinamerikansk invandring är gruppen katoliker som helhet konstant, det vill säga runt 23 procent av befolkningen som uppger sig vara praktiserande. De latinamerikanska katolikerna lägger en större tonvikt vid frågor som familjevärden och opposition mot den sekularistiska kulturen, vilket förmodligen kommer att märkas i samhällsdebatten.

Har denna tyngdpunktsförändring bland katolikerna på något sätt påverkat de amerikanska katolska biskoparna att ta offentlig strid med Obama-administrationen i frågor som den nu aktuella om obligatorisk kostnadstäckning för preventivmedel också för anställda i institutioner som drivs av religiösa organisationer, i den nya, obligatoriska sjukvårdsförsäkringen?

Utvecklingen av biskoparnas engagemang i samhällsdebatten kan nog ha flera förklaringar. En sådan är att dessa sociala eller kulturella frågor, oaktat sammansättningen av den katolska befolkningen, under senare tid har spelat en större offentlig roll, bland annat under inflytande från den evangelikala kristenheten. När krav på förändrade legala normer från mer sekularistiskt liberalt håll kommer i konflikt med kyrkans moraliska undervisning kan kyrkans ledarskap se ett behov av att det måste finnas en balansgång mellan civil lag och religiösa bud, en fråga som också diskuteras inom kyrkan.

Den pågående konflikten om sjukvårdsförsäkringsreformen kan också ses i ljuset av att biskoparna varit mycket tydliga med att omfamna själva den principiella motiveringen, nämligen behovet av att utsträcka försäkringstäckningen bland amerikanerna, men blivit mer kritiska till detaljer i hur reformen genomförs. President Obama är ingen person som söker strid med katolska eller andra religiösa ledare och troende, snarare tvärtom skulle jag säga. Han visar stor respekt för de religiösa gemenskaperna och han är ju själv bekännande kristen. Men i hans administration finns det tydliga anti-kristna, och kanske särskilt anti-katolska, krafter som söker tillfällen att aktivt motarbeta närvaron av och inflytandet för religiösa institutioner i samhället.

Hur kan du säga att det handlar om direkt anti-katolska krafter?

Deras bevekelsegrunder brukar först alltid presenteras med att de ”bara” vill separera religionen från det politiska och offentliga. Då brukar jag fråga om de därmed menar att Dr Martin Luther King, för vilken den kristna tron var den allt annat överskuggande drivkraften, aldrig borde ha tagit till orda … vilket de förstås med emfas förnekar: tvärtom, King är med rätta en stor förebild i alla läger, och kanske särskilt bland de grupper jag nu refererar till. Skrapar man alltså på ytan för att se vad den ”separation” avser, som de så tydligt förordar, står det ganska klart att det är den katolska kyrkans inflytande man vill begränsa.

Menar du att det pågår en ytterkantskantring också i det demokratiska partiet? Vi hör här i Sverige mest om motsvarande process bland republikanerna.

Vi vet redan att republikanerna alltmer domineras av den evangelikala högerns aktivister, vilka befinner sig ganska långt från både delar av det egna partiets och den breda väljarkårens värderingar. Men motsvarande utveckling ser vi nu hos demokraterna, där både högljudda och ganska intoleranta feministiska och gayaktivistiska grupperingar får ett allt större inflytande, grupper som är lika långt från de egna, traditionella sympatisörerna och den breda gruppen mittenväljare som någonsin den republikanska ytterkantsfalangen. Från vänster kommer utmaningen i form av en alltmer aggressiv sekularism och från höger, till exempel av vissa radiopratare och mediedebattörer, i ett tonläge som är aggressivt ohövligt mot personer av andra uppfattningar. Båda dessa poler och uttryck representerar, menar jag, på olika sätt ett angrepp på människans värde och värdighet, och mot dessa olika former av politisk aggressivitet måste också den katolska kyrkan markera, menar jag. Men vi ser alltså tveklöst en dubbelsidig polarisering som förmodligen kan leda till en större konfrontation inom partierna och i den politiska debatten i stort.

Hur tror du då att den katolska kyrkan och dess biskopar kommer att orientera sig i ett sådant alltmer polariserat samhällsklimat?

En förändring som redan kan skönjas är att arenan för biskoparnas påverkan har förskjutits från de politiska ämbetsinnehavarna och församlingarna till domstolarna, som i USA har en mycket stark ställning. På 1970-talet var domstolarna ofta en måltavla eftersom det ju var rättssystemet som genomförde sekularistiska liberaliseringar som till exempel legaliseringen av aborter 1973. I dag blir det allt vanligare att sådana förändringar stoppas i just domstolarna på olika nivåer, till exempel genom att olika inskränkningar av abortmöjligheter genomförs just därifrån. Vi ska komma ihåg att George W. Bush under sina åtta år som president kom att utnämna många nya och socialt konservativa domare i det ganska omfattande federala domstolssystemet över hela landet – domare som sitter på livstid. Många känner heller inte till att sex av de nio domarna i Högsta domstolen är katoliker! Så själva domstolarna har redan blivit, och kommer förmodligen att bli, viktigare för biskoparnas opinionsbildning.

USA har aldrig haft någon dominerande arbetarrörelse och klassperspektivet är mycket frånvarande i den amerikanska politiken, i vilken vi alla anses vara ”folk”, helt enkelt. Men fackföreningarna har varit starkare än i dag och på den tiden, i början och första hälften av 1900-talet, bars de till en betydande del upp av troende katoliker. Kyrkan var ofta öppet allierad med dessa delar av fackföreningsrörelsen i många social- och arbetsmarknadspolitiska frågor, medan hon kunde alliera sig med högern i vissa etiska frågor. När nu fackföreningarna, och i synnerhet med den gamla katolska profilen, för en tynande tillvaro har en naturlig stödpunkt och allierad för kyrkan helt enkelt försvunnit. Att hon i det sammanhanget framstår som mer entydigt konservativ i politisk mening, på samma sida som högern i samtidens stridsfrågor, tycks därmed kanske vara oundvikligt. Men det är inte oproblematiskt och även här måste biskoparna vara medvetna om att de går en balansgång. Detta faktum kan göra kyrkan än mer misstrodd inom de liberala eliterna.

De fruktansvärda pedofilskandalerna som i USA avslöjades redan i början av 2000-talet har förstås skadat kyrkans anseende och här har biskoparna fortfarande ett viktigt arbete att göra för att upprätta förtroendet, både internt och externt. Men en positiv lärdom av allt detta onda kanske ändå är en ökad öppenhet och transparens. I fråga om kyrkans roll i debatten och i politiken, och givet hennes återstående allierade, kan en sådan öppenhet, för debatt och olika perspektiv, kanske fungera som ett renande korrektiv.

Hur betydelsefulla är de katolska rösterna i amerikanska presidentval och hur kommer de att påverka utfallet av valet i höst, tror du?

Genom att andelen praktiserande katoliker förblir oförändrad, medan väljarkåren i övrigt tenderar att delas upp i fler undergrupper utifrån religiös och sociodemografisk differentiering, skulle jag säga att den katolska väljargruppens relativa betydelse, som grupp betraktad, nog kommer att öka över tid. Att nå över 50 procent i en relativt stor väljargrupp kommer att vara mycket viktigt för att vinna i de delstater (så kallade swing states) där det verkliga slaget om presidentposten, via de avgörande elektorsrösterna, står. I de senaste två presidentvalen röstade en majoritet av katolikerna på vinnaren: 2004 på George W. Bush och 2008 på Barack Obama. Bushs motkandidat 2004, John Kerry, var ju själv, till skillnad från Bush, katolik och erkände sedan efter sin förlust att han och hans kampanj helt hade bortsett från att specifikt tilltala den katolska väljarkåren och att detta kan ha varit ett av hans större strategiska misstag. Obamas kampanj 2008 hade en helt annan strategi. I de republikanska primärval som pågår nu när vi talar verkar katoliken Rick Santorum ha svårare att tilltala de katolska republikanerna än mormonen Mitt Romney. Detta, och Kerrys öde 2004, pekar kanske också på att katolska väljare i första hand ser till kandidaternas politik och framträdande snarare än till deras religiösa tillhörighet och ser att presidentposten inte är primär, eller ens användbar, för att genomföra någon uttryckligt religiöst färgad agenda.

Hur en majoritet av katolikerna lägger sina röster nu i november återstår att se. Jag skulle tro att efterspelet till biskoparnas konflikt med Obama-administrationen om etiska aspekter av sjukvårdsreformen, som vi tidigare talade om, kan spela in om konflikten fortsätter att vara levande, utifrån båda sidors vidare agerande; och om de ekonomiska frågorna, genom en fortsatt försiktig återhämtning i den amerikanska ekonomin, inte blir helt dominerande. Men som Tip O’Neill, legendarisk talman i representanthuset på 1980-talet, sade: ”en vecka är en lång tid i politiken”. Och vi befinner oss många veckor från valdagen, så det återstår att se.

Thomas Idergard är fil.kand. i sociologi, f.n. filosofistuderande vid Newmaninstitutet.


Publicerad 2012 i nummer 3