Herdabrev från Lund
Jonsson, Ulf

Antje Jackelén: Gud är större. Arcus förlag, Lund 2011. 165 s.

En av våra dagars mer framträdande biskopar i Svenska kyrkan, Antje Jackelén i Lund, har författat ett herdabrev med titeln Gud är större. Resultatet av hennes skrivarmödor är mycket läsvärt. Med sitt omfång på 165 sidor utgör herdabrevet en riktig bok, och till sitt innehåll är det intellektuellt mer anspråksfullt än herdabrev brukar vara.

Gud är större har vuxit fram parallellt med att man i stiftsstyrelsen utarbetade en gemensam vision för Lunds stift, ett arbete som slutfördes i november 2010. Boken är dessutom resultatet av Jackeléns egna reflektioner över sina fyra första år som biskop. Båda dessa aspekter har satt sin prägel på texten. Men kanske i ännu högre grad präglas boken av de erfarenheter som Jackelén samlat under sin verksamhet som akademisk teolog både i Lund och i Chicago. Vanan att analysera frågeställningar noggrant har hon tagit med sig till sitt nya värv, och i sitt herdabrev formulerar hon insikter som är frukten av många års teologisk reflektion. Inte desto mindre flyter språket lätt och i ett samtalsvänligt tonläge.

Det är i synnerhet i bokens tre första kapitel som teologen Antje Jackelén tar till orda. De kapitlen är också bokens bästa. Reflektionerna kretsar här kring tre centrala frågeställningar: frågan om sekularisering och ateism, frågan om tro och vetenskap, samt frågan om det onda.

Temat sekularisering och ateism behandlar författaren både i ett större, europeiskt och i ett mer lokalt, svenskt perspektiv.

Liksom många andra konstaterar hon att det finns ett nyvaknat intresse för andliga frågor i vår tid. Men tron har det ändå fortfarande svårt i Europa. I synnerhet i Norden har uppfattningen att religion är någonting strikt privat bidragit till att förstärka samhällets sekularisering. Längre fram i boken argumenterar hon mer utförligt för att religion visserligen är någonting personligt men inte enbart privat. Tron bör vara synlig i samhällslivet, exempelvis i form av skolavslutningar i kyrkan och kanske också i form av konfessionell teologi på universiteten. Den så kallade nya ateismen och dess företrädare i Förbundet Humanisterna avfärdar hon däremot som gammaldags upplysningstänkare som förespråkar idéer som numera är förlegade. Deras bild av religionen är en fördomsfull karikatyr.

Kritiken mot de nya ateisterna kan låta kaxig, men Jackelén vet vad hon talar om. I synnerhet när det gäller förhållandet mellan naturvetenskap och teologi befinner hon sig hästlängder före de flesta av sina nyateistiska kritiker. Åren i Chicago som professor i frågorna om science and religion har här satt tydliga spår i hennes herdabrev. När hon kritiserar idén om att det skulle finnas en självklar konflikt mellan religion och vetenskap och kallar den för en gammal myt så är hon på sin mammas gata.

Själv tänker sig Jackelén relationen mellan religion och naturvetenskap i termer av den amerikanske fysiken Ian Barbours numera klassiska dialogmodell. Enligt den modellen ska dialogen mellan religion och naturvetenskap föras i en respektfull anda och utgå från att båda utgör sofistikerade kunskapsområden. Arbetsmetoderna och frågeställningarna skiljer sig visserligen delvis åt, men samtidigt har naturveteskaplig och teologisk forskning ändå tillräckligt mycket gemensamt för att ha något väsentligt att säga varandra. Teologerna behöver vara uppdaterade om vad som händer inom naturvetenskapen, för att teologin inte ska isoleras och bli obegriplig för människor, präglade av samtidens vetenskapliga världsbild. Men även naturvetarna behöver vara medvetna om möjligheterna och gränserna för de egna metoderna och om hur forskningen påverkas av forskarens egen världsbild. De allra flesta inser att det krävs fackkunskaper för att yttra sig om kvantteorin, skriver Jackelén, men betydligt färre inser att det också behövs fackkunskaper för att diskutera teologi. I detta sammanhang passar hon också på att ge tjänstemännen på Högskoleverket en känga, när hon undrar om de kanske fortfarande lever med föreställningen att man kan dela in forskarvärlden i två stereotypa, motsatta grupper: ”vitrockar” (naturvetarna) och ”svartrockar” (teologerna). Bokens andra kapitel, om förhållandet mellan religion och naturvetenskap, är mycket läsvärt. Kanske är det kapitlet det mest slagfärdiga och genomtänkta som någonsin skrivits av en biskop på svenska om just de frågorna.

Även när det gäller frågan om det onda, som behandlas i bokens tredje kapitel, har Antje Jackelén tankeväckande reflektioner att komma med. Här, liksom på andra håll i herdabrevet, betonar hon sin egen teologiska hemvist i den lutherska traditionen, vilket lyser igenom inte minst i detta kapitel. Syndens orsak söker hon med hjälp av Kierkegaard i ett ”syndasprång”, som ses som en nödvändig betingelse för människans frihet. Utan synd ingen frihet, alltså. Tankegången är invävd i vidare reflektioner över evolutionshistoriens massiva lidanden och landar slutligen i en beskrivning av världen som ett kosmiskt passionsdrama med Kristi kors som försoningens kristallationspunkt. Någon väg till frihet och frälsning förutom via skuld och lidande finns inte.

Bokens båda avslutande kapitel ägnas sedan åt olika pastorala och kyrkliga frågor, vilka självklart har sin givna plats i ett biskopligt herdabrev. Här diskuteras frågor om barndop, om kyrkans engagemang i miljöfrågor, om kyrka-stat förhållandet, om ekumenik och religionsdialog och så vidare. Alltsammans frågor av stor vikt för kyrkans verksamhet. I några fall kommer Jackelén också in på mer kontroversiella teologiska teman, som exempelvis frågan om interkommunion och könsneutrala äktenskap. Hon delar helt sin kyrkas officiella linje, och det är förstås inget att säga om det, även om frånvaron av självkritik gentemot den egna kyrkans utveckling ibland kan kännas lite väl påfallande. En kritisk anmärkning från ett utifrånperspektiv kan kanske därför ändå vara på sin plats.

Det är knappast någon hemlighet att de senaste decenniernas utveckling inom Svenska kyrkan av många uppfattas som präglad av en tilltagande politisering och teologisk förflackning. Inte så få menar exempelvis att Svenska kyrkans tystnad i abortfrågan och det snabba beslutet häromåret om könsneutrala äktenskap är en del av den utvecklingen. Jackelén är däremot övertygad om att Svenska kyrkans utveckling bör uppfattas på ett annat sätt. Hon beskriver Svenska kyrkan som en spjutspets som går före i utvecklingen, utifrån tanken att andra samfund kommer att följa efter så småningom. Framtiden får utvisa om hon får rätt. För egen del betvivlar jag det, åtminstone på det stora hela taget. Vad jag däremot inte betvivlar är att biskop Antje har skrivit ett av de mest läsvärda biskopliga herdabreven i Sverige på åtskilliga år.

Ulf Jonsson är jesuitpater, docent i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.


Publicerad 2012 i nummer 3