Emilia Fogelklou och verkligheten
Hodacs, Anna Maria



Den som velat lära känna Emilia Fogelklou har hittills varit hänvisad till hennes självbiografiska skrifter Arnold (1944), Barhuvad (1950), Resfärdig (1954). Dessutom har det funnits två samlingar med brev som redigerats av Gunnel Vallquist. Den ena utgörs av en brevväxling med Elin Wägner, Kära Ili, käraste Elin (1988) och den andra av brev skrivna till olika vänner, Brev till vännerna (1979). Det finns också en rad artiklar om Emilia Fogelklou i olika tidskrifter.

Nu finns emellertid Emilia Fogelklous biografi skriven av Malin Bergman Andrews, som är lärare vid University College i London och kväkare liksom Emilia Fogelklou. Det är ett omfattande arbete som lagts ner. Författarinnan talar om 80 kartonger skriftlig kvarlåtenskap i form av dagböcker, brev, manusutkast med mera som finns på kvinnohistoriska samlingen i Göteborg, och Fogelklous bibliografi upptar mer än 30 böcker och ett femtiotal artiklar – ett författarskap som påbörjades redan 1903 och fortgick i 60 år. Allt detta är mycket väl dokumenterat i biografin.

Vem var då denna kvinna? Hon föddes 1878 i Simrishamn. Hennes barndom präglades av havet, och sanddynerna utgjorde blickfånget för den lilla flickan. En förtrollande väderkvarn var en spännande lekplats. Emilias starka känsla för naturen varade livet ut. Sommarledigheten tillbringade hon gärna i något fiskeläge eller i en fäbodstuga långt bort från allfarvägen.

Emilia hade turen att ha föräldrar som gav henne möjlighet att studera. En flicka sattes i åttaårig flickskola vid den tid då läroverken var förbehållna gossar. En lyckad karriär var att fortsätta vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm, där Emilia Fogelklou också antogs. Lärarinnebanan låg framför henne.

Sin första tjänstgöring hade hon i Landskrona vid samma skola där Selma Lagerlöf tidigare varit lärarinna. I självbiografin har tiden i Landskrona inte satt några spår. Man kan väl förmoda att Emilia skaffade sig undervisningsvana och hon fick ett gott betyg av skolans rektor.

Ett nytt sekel gick in som Ellen Key med sin berömda bok kallade Barnets århundrade. Hon rekommenderar en pedagogik där barnen undervisas i samskola och får lära sig respekt genom ett kärleksfullt bemötande. I kretsen kring Ellen Key växte planerna på en ny samskola i Göteborg fram. Till denna skolas kollegium kallades Emilia Fogelklou som med stor energi gick in för sin lärargärning. Mot sin vilja fick hon åta sig religionsundervisningen i de lägre klasserna. Hur skulle hon kunna vara ärlig i sin undervisning då hon själv kämpade med frågan om Guds objektiva verklighet? Fanns Gud? Denna fråga kom alltmer att bryta ner henne och lämna henne i djupaste förtvivlan. I detta läge inträffade något som kom att få betydelse för Emilias hela livsinriktning. Hon skildrar det själv i Barhuvad:

”Men en ljus vårdag – det var den 29 maj 1892 – då hon satt och förberedde en lektion bland träden bakom Föreningsgatan 6, så inträffade tyst, osynligt den centrala händelsen i hela hennes liv. Utan syner eller ljud av tal eller mänsklig förmedling upplevde hon i utomordentligt klarvaken medvetenhet det stora förlösande, inre undret. Det ’tomma skalet’ liksom brast. All tyngd, all vånda, hela overklighetstillståndet sjönk undan. Hon förnam levande godhet, glädje. Ljus som en genomstrålande klar, lyftande, omslutande, otvetydig verklighet djupt inifrån. Det första uttryck som kom för henne – fast det dröjde länge – var: detta är den stora Barmhärtigheten, detta är Gud, ingenting annat är så verkligt som detta.”

Att skärpa blicken

Denna andliga erfarenhet kallade Emilia ”verklighetsupplevelsen”och den stora frågan gällde: Hur skulle hon nå andra människor med detta ”nya liv”? För att på ett teoretiskt plan pröva halten i det hon varit med om började hon förbereda sig för universitetsstudier i religionshistoria. Sedan hon skaffat sig fullständig studentexamen bar det så småningom av till Uppsala. På ett år avverkade hon sin filosofie kandidatexamen i fem ämnen. Kanske var det Hägerströms filosofiska seminarier som mest stimulerade Emilia Fogelklou under detta år. Inte så att hon kunde dela den värdenihilism som påstod att inga värden har objektiv existens utan att alla värden är subjektiva känsloyttringar. Men hon fann hos Hägerström ”den bästa klätterhjälpen” för sitt eget tänkande och utvecklandet av sin intellektuella redbarhet. I sin självbiografiska bok Barhuvad reflekterar hon över den akademiska bildningen: ”Bildning i vanlig mening är en ytterst tunn miljögiven fernissa över alla de omedvetna djupen i en människosjäl. Viktigast av all bildning vore genomlysthet just av denna undermedvetna strålning som inte filosofin räknar med och som psykologin aldrig kan reda opp. Bildningsmedlet: meditation, bön.”

Viljan att pröva sin andliga erfarenhet och att förfina sina metodiska redskap ledde Emilia till att studera teologi. Det blev en prövning i flera bemärkelser. Den massivt manliga dominansen bland lärare och elever vid fakulteten var påfrestande. Den dogmatiska teologin tycktes smula sönder hennes känsla för Jesus som en levande personlighet, hans medmänsklighet och historiska samband med de gamla profeterna. Vad som undervisades stod ofta i strid med Emilias idé om personlighets-tanken som arbetsmetod i sina tolkningar av såväl människor och deras verk som dogmhistorien. 1909 fick Emilia Fogelklou som den första kvinnan i Sverige sin teologie kandidatexamen. Verklighetsupplevelsen tycktes henne fortfarande som en kallelse till en uppgift. Hur kunde hon tro annat än att Gud också skulle använda henne till förkunnare men ännu väntade hon på inre ledning för sin uppgift.

Ut i Europa

Nästa steg i hennes bildningsgång möjliggjordes av ett resestipendium från Olaus Petristiftelsen som berättigade till ett års resor i England, Frankrike och Italien där hon skulle studera ”nutida religiösa och filosofiska rörelser”. Genom Nathan Söderbloms förmedling fick hon i London god kontakt med Friedrich von Hügel, en katolsk lekman som representerade de moderna strömningarna i den katolska kyrkan. De starka spänningar som den moderna tidens inbrott i kyrkan medfört utgjorde ett intressant studieobjekt för Emilia. En för framtiden viktig impuls fick hon också av att i East Ends slumkvarter studera settlementrörelsen. Det var en liten grupp Oxfordstudenter som upprörts över arbetarnas situation och gått in för att skapa ett settlement, som en hemgård, dit arbetarbefolkningen kunde komma för att få stöd och hjälp. Detta kom att bli en god erfarenhet för Emilia när hon senare blev involverad i Birkagården som inspirerats just från engelskt håll.

I Paris fanns en katolsk motsvarighet, Le Sillion, som ägnade sig åt socialt arbete bland de fattigaste. Denna rörelse hade förbjudits av påven men fortgick likväl under andra former speciellt med verksamhet bland Paris fattigaste barn. Kanske var det här Emilia fick idén om att skapa en söndagsskola för fattiga barn hemma i Sverige.

Paris var vid tiden för första världskriget ett eldorado för all sköns konstnärer och filosofer. Bergson uttryckte sig på ett filosofiskt språk, som Emilia kunde känna sig hemma med, när han talade om intuitionen som den högsta kunskapskällan. Denna tanke höll Emilia fast vid under hela sitt liv.

Sedan gick resan till Italien. Det bestående intrycket var konstens och arkitekturens skönhet, men Emilia kom också i nära och personlig kontakt med de medeltida helgonen Franciskus av Assisi och Katarina av Sienna. ”När jag ser ut genom Porta Fontebranda över det vidunderliga landskapet i den vårljusa solnedgången, då dricker min själ in jorden, luften, solen, havet, de levande blommande träden, som i min barndom. Kunde Katarinas syn vara skönare? Den invigde hennes livsuppgift. Finns det någon för mig?” Emilia bar ständigt på denna fråga och väntade att livet skulle ge henne svar en gång.

33 år gammal och utan synbart tillfälle att besvara sin kallelse måste Emilia acceptera erbjudandet om en lärartjänst vid Djursholms samskola. Hon drogs med studieskulder. Skolan byggde på liberala traditioner från Viktor Rydbergs tid som rektor. Nu var det Natanael Beskow som ledde skolan. I honom hade Emilia en själsfrände. Emilia ansträngde sig för att göra undervisningen levande, men hon brottades med sin otillräcklighet speciellt i religionsundervisningen med den ortodoxa kristendomen som läroplanen föreskrev. Hon ville få barnen att tänka fritt, öva upp sitt självständiga ansvar, uppleva bibelns levande kraft, men i stället krävdes utantillrabbel. Till hennes insats hör en rad nydanande läroböcker i kristendom.

Sommaren 1914 stod Europa i brand. I ett brev till en vän skriver Emilia: ”... jag är viss att ovanpå en sådan här världsundergång som kriget måste Gud sända en våg av liv som tvingar människorna att veta Guds realitet på ett alldeles nytt sätt. Inte stå och prata beskedliga saker om Gud, som man tagit reda på ur böcker. Guds egen eld måste kastas ut i världen, oberoende av alla redskaps uselhet. Vi använder alla, också jag – naturligtvis – orden ’Gud’ och ’bön’ osv. som om de vore ofarliga petrifikat i stället för livsladdade farliga verkligheter.”

I början av februari 1915 skulle en internationell rösträttskongress ha ägt rum i Haag. Världsläget inspirerade arrangörerna till en fredskongress och Emilia Fogelklou blev en av de 13 svenska deltagarna. Frågan om kvinnornas rösträtt kopplades till freden. Kvinnorna skulle kunna arbeta effektivt för freden endast om de hade politisk jämställdhet. För Emilia betydde mötet i Haag ett fördjupat och varaktigt engagemang för dessa båda frågor som hon livet ut ägnade både författarskap och föreläsningar.

Birkagården – ett andra hem

Det innebar en stor befrielse i sökandet efter sin väg när Emilia inbjöds att delta i Birkagårdens arbete. Birkagården låg i ett fattigt industriområde och där skulle man dela arbetarnas villkor och försöka förbättra förhållandena genom praktiska åtgärder, studier och lokalpolitik. Studieverksamheten på Birkagården sysselsatte Emilia under två års tid. Här fick hon äntligen ägna sig åt den verksamhet bland folket som föresvävat henne ända sedan Olaus Petriresan. Kanske var detta den lyckligaste perioden i hennes liv.

Omständigheter i familjen gjorde att hon måste söka sig ett mer välavlönat arbete. En tjänst som lektor vid folkskollärarseminariet i Kalmar stod öppen för henne. Dit kom hon men knappast med någon entusiasm. Det var återigen problemen med religionsundervisningen som hon fick lov att brottas med – konflikten mellan de döda bokstäverna och den levande övertygelsen som måste förmedlas från männi-ska till människa.

Mötet med levande människor och den strålning som skedde människa mot människa är en tanke som återkommer ofta i hennes författarskap. ”Allt det tunga och hårda smalt bort i denna fridsamma och på något vis glada luft. Hon förnam sig självklart genomskådad till sitt innersta,” skriver Emilia i sin självbiografiska bok Arnold. Mötet med Arnold Norlind blev en omvälvning i hennes liv. Vid 44 års ålder ingår Emilia äktenskap med Arnold. Det var en enastående förälskelse och känsla av samhörighet som uppfyllde dem båda. Lyckan blev kort. Deras liv tillsammans kom att präglas av Arnolds sjukdom. Han led av tuberkulos i halsen och lungorna. Det blev Emilia som fick ta på sig merparten av försörjningsansvaret. Hon reste land och rike kring och höll föreläsningar. Äktenskapet varade i sju år. Sedan dog Arnold. Trots sjukdom och ekonomiska bekymmer vilade ett ljus över deras förhållande. Emilia beskriver Arnolds dödsstund och sin upplevelse vid dödsbädden på följande sätt: ”Under månader efteråt levde hon i ett sällsamt tillstånd av inre bestrålning. Hennes själ stod vidöppen. Den förnam ännu ingen sorg, så helt stod den kvar inom återglansen av den sista starka vågen av kärlek, av detta sista leendet och av den oåtergivbara förnimmelsen av en sorts solsken som kunde lysa inifrån.”

Återigen öppnades nya horisonter. Emilia Fogelklou tilldelades Sve-rige-Amerikastiftelsens Zornstipendium för studier i sociologi och tillämpad psykologi. Det mångkulturella och segregerade amerikanska samhället gjorde ett starkt intryck på henne. Den värld Emilia nu upplevde var av kvantitativt så väldiga dimensioner att kvalitén kom i kläm. Hon varvade teoretiska studier med praktiska och återvände hem mer rustad för sitt sociala engagemang och sitt författarskap.

Andlig tillhörighet

Att förena ett socialt engagemang med erfarenheten av en andlig verklighet hade alltid varit viktigt för Emilia Fogelklou. En återkommande fråga var hur demokratin skulle förankras i en religiös verklighet. Detta blir Emilias anknytningspunkt till kväkarna. Hon tilltalades av deras gudstjänstform. Den var den enklast tänkbara. Deltagarna sitter i tystnad lyssnande inför Gud i förvissning att han kunde tala direkt till människorna eftersom Gud bor i varje människa. Män och kvinnor samarbetade på lika villkor. Kväkarna hade ett starkt socialt engagemang och ägnade sig åt hjälparbete. Emilia kände sig dragen till denna gemenskap och i slutet av 1932 ansökte hon om medlemskap i det engelska Society of Friends, Vännernas samfund. Den respons som hon så småningom fick var en inbjudan att studera vid Woodbrooke College, en högskola som inrättats för teologisk forskning och fredsforskning. Ett studieresultat av Woodbrookåret blev en monografi om William Penn – en bok om stat och samvete. Penn var en förgrundsgestalt bland kväkarna, som grundade staten Pennsylvania och som gått till historien bland annat för att han inledde en fredlig samexistens med indianerna och för att staten blev en tillflyktsort för dissidenter. Boken utkom 1935 och blev indirekt ett inlägg mot nazismen.

Birkagården, Fogelsta och Viggbyholm blev tre fasta punkter i Emilias geografi. På Birkagården hade känt sig kongenial med sin sociala och pedagogiska uppgift. Det samma gällde Medborgarskolan i Fogelsta. Skolan hade grundats som led i arbetet för den kvinnliga rösträtten och inspirerats av Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren, Honorine Hermelin och Elin Wägner, som alla förenades i kampen för kvinnlig rösträtt. Om det skulle märkas att kvinnorna kommit in i samhällsarbetet måste de bli många och kunniga, var den bärande tanken med Medborgarskolan, när rösträttsreformen genomfördes 1921. Här kände Emilia en djup samhörighet och hennes deltagande som föreläsare vid skolans kurser för kvinnor ur arbetarklassen var mycket uppskattat.

Viggbyholmsskolan var ytterligare en ideologisk bas för Emilia. Denna skola hade grundats av Per Sundberg, kväkare, idealist och visionär. Förutom ett fyraårigt gymnasium blev skolan ett centrum för idédebatter och konferenser. Andan vid skolan var pacifistisk. Även här var Emilia Fogelklou en återkommande föreläsare.

Från 1923 och framåt föreläste Emilia på Socialinstitutet. Hon släppte aldrig kontakten med ett vetenskapligt betraktelsesätt. Om detta vittnar hennes författarskap som förutom många religionspedagogiska verk också omfattar religionshistoriska och religionspsykologiska studier, varav många betraktas som pionjärarbeten. När professuren i religionshistoria med religionspsykologi utlystes i Uppsala, uppmanades Emilia Fogelklou att söka den, vilket hon också gjorde. Men det akademiska spelet hade sina särskilda regler som Emilia knappast var medveten om och ett svårt slag drabbade henne. Hon blev inkompetensförklarad. Denna stämpel kom att påverka Emilias självuppfattning resten av livet också efter det att hon utnämnts till Sveriges första kvinnliga teologie hedersdoktor 1941.

Det näst sista av Emilia Fogelklous verk utkom 1958 med titeln Form och strålning. Kanske leder denna titel idag tanken mot atomfysiken. För Emilia Fogelklou är strålning ett mycket centralt begrepp för allt som rör det själsliga livet. Det må vara konsten, religionen, ideologin, psykologin. Det märkliga med denna kvinna är förmågan att sammanfatta alla dessa områden i en brännpunkt, sitt eget liv som utgör illustrationen av hennes människosyn.

Malin Bergman Andrews har skrivit en mycket nyanserad och detaljrik bok om detta liv med noggranna belägg. Boken kommer att vara standardverket om Emilia Fogelklou för överskådlig tid. Om man skulle önska sig något mer vore det att Emilias originella drag som tänkare hade tecknats mer övergripande.



Malin Bergman Andrews: Emilia Fogelklou, människan och gärningen – en biografi. Artos 1999.





Publicerad 2000 i nummer 1