Mångfald, inte sekularisering – religiöst kyrkligt liv i USA
Eggensperger, Thomas

Den religiösa kyrkliga utvecklingen i USA är i många avseenden annorlunda jämfört med europeiska länder. Det handlar inte så mycket om en fortskridande sekularisering utan snarare om en tilltagande pluralisering inom religionen. Även den katolska kyrkan berörs av detta eftersom det katolska kan te sig olika.

I maj 2012 fick en delegation tyska teologer möjlighet att besöka USA för att tillsammans med en rad experter från olika håll kunna dryfta vissa frågor som berörde ett pågående forskningsprojekt om sekularisering. Projektet är knutet till Dominikanordens institut M.-Dominique Chenu i Berlin och till den filosofiska och teologiska högskolan i Münster som drivs av den tyska provinsen av Kapucinorden.

Chenuinstitutet deltar i nätverket Espaces och ägnar sig alltsedan det grundades åt förhållandet mellan kyrka och samhälle i Tyskland och Europa på olika nivåer som till exempel forskning, undervisning, publikationer osv. Kapucinerna sysslar sedan länge med att reflektera över hur de på det pastorala planet ska kunna vara verksamma i Tyskland och i Europa. En internationell konferens för europeiska kapuciner, som ägde rum i Madrid 2008, föregick detta forskningsprojekt liksom en rad mindre möten med olika aspekter på frågan om sekularisering. Temat för programmet var ”Trosförmedling i en samhällelig och religiös transformationsprocess” med tyngdpunkten förlagd till Tyskland och Europa. Det handlar ytterst om det som vi brukar benämna ”sekularisering”. I vetenskapliga sammanhang pågår en mängd olika diskussioner om sekularisering liksom om själva begreppet. Beträffande hermeneutiken har man inom forskningsgruppen därför kommit överens om att inte ge sig in i diskussionen med någon entydig definition av begreppet för att inte låsa debatten på ett alltför tidigt stadium utan hermeneutiskt analysera situationen med en ganska öppen definition av sekulariseringsbegreppet.

Postsekularitet och postmodernitet

Det första mötet ägde rum hos CTU (Catholic Theological Union Chicago), en högskola som drivs av ett par dussin ordnar tillsammans. Där fanns teologen Robert Schreiter och ytterligare representanter för kollegiet. Här visade det sig att den sekularisering som diskuteras så ivrigt i Västeuropa knappast längre är aktuell i USA. Debatten om postsecularity och postmodernity är betydligt intensivare med namn som filosoferna Charles Taylor och Jürgen Habermas och sociologen Grace Davie och teologen Robert Schreiter. Den religiösa situationen ter sig som bekant annorlunda i USA jämfört med i Europa.

Trots den tydliga åtskillnaden mellan kyrka och stat i USA är detta land ett religiöst land. 69 procent av alla amerikaner skulle inte välja en presidentkandidat som inte var religiös. En protestantisk tradition präglar i stort sett landet. Det finns till dags dato 900 olika denominationer och den interreligiösa kommunikationen är generellt sett god. Till och med evangelikala grupper som tidigare utmärkt sig för starkt antikatolska tendenser har efter hand alltmer börjat samarbeta med andra kristna grupper. Visserligen dröjer följder av 1800-talets klassiska antikatolicism sig kvar ända in i samtiden. Inte minst på grund av sådana stämningar försökte man då för tiden utveckla en alternativ katolsk kultur: man inrättade ett stort antal katolska skolor och än i dag finns omkring 230 katolska universitet. Just i Chicago finns en mängd kyrkor som grundats för olika etniska grupper som invandrat till staden och bosatt sig där.

Dialogen med muslimer anses också framgångsrik. En fördel är att många muslimer här är välutbildade (i motsats till i Europa). Visserligen har man problem med islamofobi som framför allt odlas inom de ärkekonservativa leden, men det påverkar knappast den interreligiösa dialogen.

När man vill definiera det amerikanska religiösa medvetandet, är det mer relevant att använda begreppet pluralisering än sekularisering. Pluralisering beskriver just mångfalden och enligt Schreiter och andra betraktas den som en större utmaning än alla övrigt förekommande sekulariseringstendenser. Åtminstone 83 procent av amerikanerna (inklusive katolikerna) anses vara ”pluralister”, de ställer sig öppna för olika religiösa traditioner – vilket inte faller kyrkoledningen på läppen. Man räknar för närvarande med att drygt 25 miljoner före detta katoliker vid det här laget konverterat till andra kyrkor. Utmärkande för denna grupp är ett yttrande som ”I was raised up as Catholic”, underförstått att man inte längre tillhör den katolska kyrkan.

När allt kommer omkring växer ändå den katolska kyrkan i USA, men det beror främst på invandrare från Latinamerika, Karibien och Asien. Intressant är den generella trenden framför allt bland unga vuxna att söka sig till ”megakyrkorna”. Inom den rörelsen möts man en eller två gånger per vecka till gudstjänster med upp till 5 000 deltagare. Sådana tillställningar blir ett verkligt event där just ”att vara tillsammans” framstår som viktigt. En förhållandevis informell stil hör till och den präglar gudstjänstfirandet. Megakyrkorna kan betraktas som kundorienterade nätverk och är inte unika i sin inriktning i städer som Chicago. Ett katolskt exempel är Old St. Patrick’s dit mer än 1000 företrädesvis unga människor kommer för att fira eukaristin. Likaså församlingen St. Clement som vänder sig till yngre personer.

Undersöker man närmare vad som menas med mångfald finner man att det snarast rör sig om en soft pluralism, som är mindre systematiskt förankrad. Snarare står mångfalden för ett slags modus vivendi som odlas. De troende intresserar sig mindre för skenbara petitesser, sådant som rör den kyrkliga hierarkin eller läran. I stället dras de till ekologiska teman, till alternativa möjligheter för samliv, och de orienterar sig på ett synkretistiskt sätt mot alla möjliga andliga marknader (inte bara yoga utan till exempel också klassisk eukaristisk tillbedjan som en motvikt till vardagens jäkt och våld eller till bikten som en möjlighet till samtal och kommunikation).

Mångfalden är odogmatisk

Tvärt emot den gängse uppfattningen är visserligen vissa konservativa grupper representerade (Opus Dei, Catholic Underground, Neokatekumenatet etc.) men de är egentligen inte särskilt inflytelserika grupper. Man kan inte heller påstå att de verkar särskilt fundamentalistiska till sin natur eller att de fascinerar av dogmatiska skäl, utan de drar snarare till sig vissa människor som befinner sig i krissituationer och de engagerar sig i mellanmänskliga relationer.

I realiteten framstår mångfalden i praktiken som rätt odogmatisk. Även kyrkligt konservativa är i politiskt avseende progressiva och toleranta mot andra åsikter, trots att en opinionsundersökning för inte så länge sedan visade att värderingarna fortfarande är ganska konservativa och att procenttalen knappast skiljer sig från dem som gällde under 1960-talet. Unga amerikaner stöder den diversitet som emanerar ur en migrationserfarenhet. Diversitet anses i regel som något som är bra, vilket leder till att man exempelvis försöker positivt bemöta de teologiska och religiösa särdrag som immigranterna bär med sig och ta till sig dem på ett fruktbart sätt. Det gäller framför allt de traditioner som står för (den så kallade US-Hispanic-Theology). Unga församlingsmedlemmar med öppenhet och erfarenhet av mångfald har ringa förståelse för den i deras ögon kyrkliga intoleransen i lära och moral.

Det förefaller dem som om ämbetsbärarna snarare polariserar än utvecklar mångfalden på ett kreativt sätt. Den toleranta mångfaldsprocessen ses också med kritiska ögon och som en utmaning för det vardagliga sociala livet. Härtill hör att det ideligen uppstår nya ibland mycket konservativa gemenskaper som uppträder mycket ålderdomligt och som drar många människor till sig. Man måste också komma ihåg att den akademiska vetenskapliga teologin fortfarande är mycket europeiskt präglad.

Det verkar som om den unga generationen intensivt är på jakt efter ”identitet”. Åtminstone kan man slå fast att unga vuxna inte kontinuerligt håller fast vid ett och det samma utan grupperingarna växlar snabbt. Vad man bland annat kan konstatera är att det förekommer både många inträden och utträden ur de enskilda kyrkorna (församlingarna) eller närmare bestämt tidsbegränsade experiment, något som verkar uppskattas mycket. Problemet med att finna sin identitet och sin kallelse förefaller för betraktaren – bildligt talat – som om det rörde sig om att enkelt och rikligt ta för sig från en buffé medan längtan i själva verket inriktar sig mot en riktig ”meny”.

Kyrkan och församlingarna

I USA finns det 195 stift och ungefär 270 biskopar. Påfallande är polariseringarna inom USA:s biskopskonferens. Många katoliker uppfattar att nyare biskopsutnämningar snarare styrs av ideologiska kriterier. Mer än förr kommer kandidaterna i dag från medelklassen (”republikanska kaplaner”) och inte som ofta tidigare från arbetarmiljöer. Många biskopar hyser en stark fäbless för högern och fundamentalistiska grupper. Ofta framförs klagomål på att biskoparna blir alltmer konservativa och knappast är i stånd att möta tidens tecken på ett adekvat sätt.

Detta beror väl inte minst på att biskoparna nästan inte alls har sin bakgrund i en akademisk miljö och att de ogärna ägnar sig åt detta slags reflexioner. Det är överraskande att notera att man till biskopskonferensens evenemang snarare väljer att inbjuda talare från de stora protestantiska samfunden än katolska teologer. Man kan få ett intryck av att hierarkin har större förtroende för protestanterna än för teologerna vid de katolska universiteten, som enligt deras mening är alltför kritiska.

En annan samtalspartner som delegationen mötte var teologen Thomas O’Meara. Han undervisar bland annat vid Loyolauniversitetet i Chicago. Denne dominikan gav en utförlig redogörelse för den situation som råder för de kvinnliga kyrkliga medarbetarna i USA. Enligt en opinionsundersökning finns det i dag ungefär 77 miljoner katoliker i USA. Av dessa anser sig ungefär nio miljoner själva som icke-praktiserande. De senare betecknar sig alltigenom som troende katoliker men de vill inte nödvändigtvis vara knutna till någon församling eller liknande. Av de praktiserande katolikerna går åtminstone 38 procent i mässan varje söndag, cirka 75 procent besöker en gudstjänst en gång i månaden.

Trots dessa ganska höga siffror och trots tillväxten av katoliker – på grund av invandring – sjunker antalet församlingar. Vad stiftsprästerna beträffar råder dålig återväxt, något som biskoparna hittills ännu inte tagit till sig på något adekvat sätt. I de enskilda församlingarna förekommer därför allt oftare lekmannamedarbetare som utbildats vid universiteten eller av stiften. (Det är mest kvinnor och deras genomsnittsålder är 50 år.) Mellan dessa, som i regel är väl organiserade i olika sammanslutningar, och biskoparna förekommer det ständigt konflikter.

O’Meara beskrev fyra, som han benämnde, paradoxer för den framtida katolska kyrkan i USA. För det första existerar det en myt om den ”enda” kyrkan. Den kommer inte att kunna bestå. De facto finns det åtminstone fem regionala kyrkor i landet. Var och en av dem har sina organisatoriska, teologiska och pastorala särdrag utifrån tillkomst och tradition.

Den andra paradoxen visar på det faktum att kyrkan i USA ytterst är en kyrka som bärs upp av universitet och skolor (som för det mesta drivs av ordnarna) och som uppstått som en följd av den historiska positioneringen gentemot den reformatoriska dominansen i landet.

Den tredje paradoxen visar att tillgången på pengar och den ekonomiska osäkerhet som institutionerna lever med har en stor betydelse, eftersom det i det här avseendet inte finns något att vänta från statens sida. Den katolska kyrkan anses rik eftersom de amerikanska katolikerna under de senaste decennierna blivit alltmer välbärgade. Men bidragen kommer till största delen institutionerna till godo och inte stiften.

Den fjärde paradoxen berör den höga nivån på den teologiska utbildningen. Bildningsnivån hos katolikerna är numera mycket hög och de alltmer kompetenta troende är intresserade av goda predikningar och en intelligent genomförd liturgi.

Ordnarnas viktiga roll

Man diskuterar knappast dogmatiska frågor, utan kärnan i den katolska trosläran förutsätts vara känd och respekterad. Sociala och moraliska frågor debatteras däremot hett. Sammanfattningsvis kan man säga att kyrkan verkligen är stor men den måste hävda sig mitt ibland många andra kyrkor och därmed är den likafullt bara en mycket lokalt inrättad storhet. Dessutom är hon rik men likafullt fattig med tanke på de många immigranterna (framför allt hispanics som man gör mycket för. Det förekommer även en rad goda pastorala initiativ som till exempel den till föredöme utnämnda församlingen St. Pius V i Chicago, vilken företrädesvis tar hand om invandrare, mestadels från Mexiko, och som drivs av dominikaner).

I USA spelar ordnarna en mycket viktig roll. Men man märker att det råder djupa konflikter mellan ”progressiva” och ”konservativa” inom de allt äldre systragemenskaperna. (Något förvånande tar det sig till exempel uttryck i frågan om att bära eller inte bära ordensdräkt.) Heliga stolens intervention mot förment heterodoxa och förvärldsligade gemenskaper skulle enligt flera berördas utsagor snarare vara ett initiativ från de ultrakonservativa som provocerats fram ur de egna leden än något som Rom själv skulle ha haft någon egen önskan att inskrida mot på något disciplinärt sätt.

Efter europeiska förhållanden är den över genomsnittet höga bildningsnivån hos systrarna anmärkningsvärd. (Vi märkte vid ett besök i Monastary of St Clare i Trenton, New Jersey att detta också gäller för uttalat klaustrerade kloster.) Många systrar är lärare och professorer. Det är tydligt att man på grund av bredare yrkesmässig kompetens bland systrarna numera ofta diskuterar möjligheten att arbeta utanför den kyrkliga miljön.

Mötet med unga ordenspersoner (i vårt fall rörde det sig om utbildningshus för kapuciner i Chicago och dominikaner i St. Louis) visar att det säkert öppnar sig nya perspektiv åtminstone för den unga manliga ordensgenerationen när väl deras utbildning genomförts. Enligt de ansvariga för utbildningen vid dessa båda institutioner är den unga generationen noviser och studenter principiellt något mer konservativ än den aktiva generationen, men de ger sig inte ut på ideologiskt cementerade vägar utan söker helt enkelt efter en alternativ väg för att hävda sig som ordensfolk i kyrkan och i samhället.

På så sätt representerar de unga ordenskristna helt och hållet sin egen generation som är aktiv i kyrkan. På motsvarande sätt backar de unga studerande upp sina generationskamraters föreställningar. Frågar man dem om deras visioner kan man finna ett stort intresse för den kyrkliga trosläran men också viljan att förmedla det kristna budskapet in i samhället och göra det begripligt. De unga dominikanerna får sin utbildning för detta i det välrenommerade Aquinas Institute som ligger i St. Louis. Här ägnar man sig åt teologiska frågor om förkunnelsen och det kristna livet.

Man kom ofta in på frågan om hur viktig studentsjälavården är. Inte bara för att detta fält i sig är en spännande utmaning för själavården utan man hoppas rätt oförblommerat på att kunna rekrytera studenter till ordnarna och kommer med motsvarande erbjudanden. Det visar sig att det är viktigt för denna unga generations ordensfolk att ägna sig åt kommunikation och att gemenskap ska vara ”autentisk”, som man dessutom ideligen betonade.

Ett pluralistiskt samhälle med en avgjort religiös karaktär

Vid slutet av vår resa träffade vi den kroatisk-amerikanska teologen Slavicia Jakelic (University of Virginia) på Manhattan, själva centrum för näringsliv och finanser. Jakelic hävdade att USA enligt hennes mening inte var någon smältdegel vilket man vanligtvis påstår utan snarare ett pluralistiskt samhälle med en avgjort religiös karaktär. (92 procent av amerikanerna tror trots allt fortfarande på Gud och 50 procent uppger att de ber dagligen.) När hon redogjorde för den aktuella debatten om förhållandet mellan religion och samhälle kunde man finna två viktiga utmärkande drag: å ena sidan ska de starka religiösa referenserna i samhället ses som ett hoppets tecken; för det andra existerar mer eller mindre latent en rädsla för att förlora just dessa referenser till det religiösa.

I debatten förekommer polariseringar och man förfaller lätt till en svartvit beskrivning vid definitionen av ”sig själv” och ”den andre” och därmed också av pluralismen och – alltefter sin uppfattning – betraktar man den som något gott eller något ont. Kontroverser mellan teologer och sociologer om sekulariseringen visar att det råder stor skepsis inför hur man ska definiera själva begreppet. Framför allt med hänsyn till Europa och dess varierande omständigheter uppfattar man sekulariseringen i regel som ett problem som man inte utan vidare har lust att importera till USA.

Opinionsundersökningarna ger vid handen att det skulle finnas en benägenhet att vända sig till religionen eftersom den utlovar en rik lön. I tveksamma fall byter man även sin religiösa hemvist. (44 procent av amerikaner har bytt församling och/eller religion minst en gång, något som bland annat skulle kunna ha med sökandet efter frälsning att göra.) Man är under alla omständigheter ense om att agnosticism eller ateism anses mer eller mindre som oamerikanskt och att vederbörande agnostiker eller ateist tenderar att betraktas som omoralisk.

Ser man situationen inom den katolska kyrkan i det här sammanhanget så kan man med förvåning fastslå att katolikerna, i motsats till den allmänna föreställningen, på intet sätt automatiskt är övertygade om vad som gäller som normalt katolskt. Hur många av de förment viktiga teman, som i själva verket snarare spelar en undanskymd roll i den troendes föreställningsvärld, kan man utläsa av opinionsundersökningen? Att principiellt avvisa samkönade partnerskap betraktas endast av 35 procent av medlemmarna i kyrkan som viktigt. Bara 40 procent anser att frågan om preventivmedel har prioritet. Bara 21 procent av de troende ställer sig bakom prästcelibatet. Även Jakelic anser att konflikterna mellan biskopar och teologer liksom också mellan hierarkin och de troende är svåra och att de innebär en avsevärd belastning.

I slutet av resan träffade vi medarbetare i en typisk innerstadsförsamling på Manhattan (Saint Francis of Assisi) och ordensfolk från en nygrundad orden som levde i radikal fattigdom (Franciscan Friars of Renewal i Newark/New Jersey). Det ledde till många frågor för vår forskargrupp som vi ska fördjupa oss ytterligare i inom ramen för vårt projekt. Det tycks vara mycket viktigt att definiera begreppet ”sekularisering” på ett nytt sätt. Inom europeisk forskning förekommer det för närvarande många betydelser av begreppet. Man måste fråga sig om inte sekulariseringsbegreppet i enlighet med transformationsprocesserna – både mångfalden och diversiteten – även i Tyskland och i Europa bör betraktas subtilare än vad som i allmänhet gjorts. Det utökande sekulariseringsbegreppet bör kunna definieras på ett mer adekvat sätt.

Vi hade möjlighet att få titta på ett litet urval av pastorala aktiviteter, men även i USA frågar man sig vilken missionsstrategi som ligger bakom alla dessa aktiviteter. I Tyskland diskuterar man mycket livligt såväl inom kyrkan som i ordnarna både strukturer och institutioner. Man glömmer då lätt bort att dessa blott ska vara medel som har som syfte att missionera. Dessutom bör även ordenslivets teologi åter bli föremål för reflexion. Konsekvenserna av det skulle visa sig i en förnyelse av utbildningen av systrar eller bröder i de olika ordensgemenskaperna var och en med sin speciella kallelse. De olika uppgifterna för forskningsprojektet i fortsättningen är därmed uppenbara.

Översättning: Anna Maria Hodacs

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 7/2012.

Thomas Eggensperger är dominikan, professor i socialetik vid den filosofisk-teologiska högskolan i Münster och direktor för Institut M-Dominique Chenu i Berlin.


Publicerad 2012 i nummer 5