Hotad, trängd eller förföljd – kränkningar av kristna minoriteters religionsfrihet
Bielefeldt, Heiner

Begreppet ”förföljelse av kristna” har använts flitigare under de senaste åren men förblir dock omstritt. Att använda detta begrepp isolerat, ytligt eller rentav urvattnat skulle till och med kunna förorsaka skador.

Sedan nyårsnatten 2011 har de kristna minoriteternas religionsfrihet blivit en politiskt fråga. Terrorangreppet på en koptisk kyrka i Alexandria, då 23 människor miste livet, har liksom bombat in temat i det offentliga medvetandet. Tidsmässigt sammanföll detta blodbad med början av den arabiska våren, som man knöt stora förhoppningar till men också många ängsliga farhågor. Kommentatorerna framkastade därefter optimistiska eller bekymrade frågor hur omvälvningarna skulle påverka de kristnas belägenhet i regionen i den arabiska världen.

Oförglömliga är bilderna från Tahirtorget i Kairo, där demonstrerande muslimer och kristna växelvis skyddade varandra för att man skulle kunna genomföra sina böner. De då spirande förhoppningarna om att den demokratiska våren i Egypten och i andra arabiska stater skulle jämna vägen för ett liv utan diskriminering tillsammans med anhängare av olika religioner har under tiden – som en följd av återställande tendenser och religiös-politiska radikaliseringar – för lång tid slagits i spillror. Kvar är att offentlig uppmärksamhet ägnas åt ett tema, som tidigare bara diskuterades i fackkretsar.

”Förföljelse av kristna” – ett lämpligt begrepp?

Kritiska värderingar och farhågor komprimeras sedan en tid tillbaka i begreppet ”förföljelse av kristna”, som under de senaste åren har använts flitigare samtidigt som det dock förblir omstritt. Medan somliga pläderar för att äntligen tala klarspråk och konkret visa solidaritet med de trängda kristna minoriteterna, varnar andra för att begreppet ”förföljelse av kristna” skulle kunna signalera en vändning till religionspolitiskt klienttänkande och samtidigt signalera ett avsteg från tanken på en universell förståelse för religionsfriheten.

Men en universell förståelse av begreppet mänskliga rättigheter leder på intet sätt till en dragning åt det abstrakta – tvärtom. Precis som det är helt självfallet i kampen mot rasism att beteckna konkreta manifestationer, exempelvis fientligheten mot romer eller antisemitism, som kränkning av mänskliga rättigheter, så gäller också på religionsfrihetens område att det är meningsfullt att benämna fenomenen konkret: exempelvis förföljelsen av bahái i Iran och av ahmadija i Pakistan eller statliga åtgärder för att förtrycka falungong-rörelsen i Kina. Motsvarande gäller också för behandlingen av de kristna minoriteterna. Särskilt på de platser där systematiska och våldsamma övergrepp mot kristna antar hotande dimensioner för hela grupper är det säkert rimligt att tala om ”förföljelse av kristna”.

Ett exempel är läget för många kristna i Irak. De blir en projektionsyta för ett utbrett hat mot dem som håller på västliga ideal och de blir offer för mordhot, kidnappning, tortyr och terroraktioner. I Irakkrigets släptåg såg sig därför hundratusentals kristna tvungna att lämna sina hemtrakter, vilka som bekant hör till kristendomens tidiga platser.

Likväl skall här pläderas för varsamhet när man använder begreppet ”förföljelse av kristna”. Att använda detta begrepp oreflekterat, isolerat, ytligt eller rentav urvattnat skulle kunna åstadkomma skador. Tre orsaker till detta kan nämnas:

För det första ska fokus på de kristna minoriteternas läge inte skymma blicken för att, där kristna blir ansatta, i regel också anhängare till andra religioner och världsåskådningar drabbas på liknande sätt. I Irak vändes kollektiva hatkänslor inte bara mot de kristna utan också mot jesider och mandéer. Av de drakoniska blasfemilagarna i Pakistan hotas inte bara de kristna utan också liberala muslimer och i synnerhet anhängare till ahmadija-församlingen.

Att inte bara kristna utan också muslimer drabbas av de indiska anti-konversionslagarna förbises ofta. Och när restriktiva lagar i Turkiet kraftigt hindrar uppbyggandet av en religiös infrastruktur, utan vilken det religiösa församlingslivet inte har en chans att utvecklas, så drabbas inte bara de kristna minoriteterna av detta utan också alawiter, jesider och andra grupper. Alla dessa problemfall borde nämnas vid varje tillfälle, konkret men inte exklusivt.

För det andra är begreppet ”förföljelse av kristna” ofta också för brett för att utgöra en exakt beskrivning av konkreta problem. Om man tittar efter noga så finner man till exempel att särskilt protestantiska grupper är drabbade av repressiva åtgärder i många länder i Mellanöstern. Detta beror på att de, till skillnad från de traditionella inhemska kristna samfunden, blir exponenter för de ofta med misstro betraktade ”västanhängarna”; dessutom gäller de som missionskyrkor, som erbjuder gudstjänster på folkspråket, vilket på många ställen icke är önskvärt.

I denna bild passar den iranske pastorn Yousef Nadarkhani in, han som var medlem i en evangelikal församling och som i september 2011 dömdes till döden för avfall från islam. Föga uppmärksamhet får för övrigt det faktum att Jehovas vittnen hör till de mest förföljda grupperna världen över – för det första på grund av deras missionsverksamhet och för det andra på grund av deras vägran att göra militärtjänst. Jehovas vittnen uppfattar sig själva som kristna men erkänns i allmänhet inte som sådana av de kristna etablerade kyrkorna. Under rubriken ””förföljelse av kristna”” tas deras öde nästan aldrig upp.

Dessutom är det motiverat att använda ett nyanserat språk när man vill beskriva problem med mänskliga rättigheter. Inte varje form av diskriminering eller förolämpning bör strax betecknas som förföljelse. Här är inte platsen att föreslå en exakt definition av begreppet förföljelse. Men redan enligt vardagligt språkbruk är det klart, att begreppet förföljelse endast borde användas om särskilt hårda och systematiskt använda repressionsåtgärder. Man borde inte låta det gå inflation i ordet utan använda det med försiktighet. Återhållsamhet rekommenderas för övrigt också när det gäller att ta upp de ofta cirkulerande uppgifterna om antalet förföljda kristna. Det alltid återkommande talet 100 miljoner förföljda kristna världen över är, ur metodisk synpunkt, inte klart belagt, och uppenbarligen baserar sig detta tal på en mycket bred uppfattning om vad förföljelse betyder.

Helt olika grupper av människor drabbas

Kränkningar av religionsfriheten visar sig med olika grad av intensitet och skärpa. Till kränkning räknas: byråkratiska trakasserier; årslånga förhalningar av byggnadslov för gudstjänstlokaler eller kyrkogårdar; indoktrinering av skolbarn; demonisering i medier; indragen vårdnadsrätt för de egna barnen; förbud mot import, ägande och spridning av religiös litteratur; diskriminering vid tillsättning av yrken; orättvis behandling i utbildningssystemet eller till och med uteslutning från högre utbildning; vägran för religiösa samfund att anlita rättshjälp; skrämsel genom blasfemilagstiftning; vandalism och skändande av kyrkogårdar; fängslande, tortyr och dödsstraff för avvikande religiösa och världsåskådningsmässiga inställningar, många gånger till och med massmord och terror som nu senast i Nigeria.

Helt olika grupper av människor kan drabbas av sådana kränkningar av sin religionsfrihet: judar, kristna, muslimer, buddhister, hinduer, sikher, baháier eller också ateister; ty religionsfriheten är en del av de mänskliga rättigheterna, och på dem kan också ateister åberopa sig.

Åtgärder, riktade mot kristna, uppvisar vanligtvis knappast några specifika drag – med kanske ett undantag: det ofta straffrättsligt inskärpta förbudet mot proselytism, som finns i många stater i världen, riktar sig i själva verket framför allt till kristna samfund, även om det vanligtvis har formulerats som abstrakta normer. Begreppet proselytism, som då oftast inte definieras exakt, syftar emellertid på en missionsverksamhet, som är ”aggressiv” på ett eller annat sätt, och som faktiskt framför allt tillskrivs protestantiska grupper. Den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter avkunnade sin första dom för nästan tjugo år sedan, och den handlade om en medlem av Jehovas vittnen, som hade blivit straffad i Grekland på grund av proselytism.

Kränkningar av religionsfriheten kan utgå från staten eller också uppstå mer eller mindre spontant från samhällets mitt: inte sällan samverkar statliga och samhälleliga aktörer i olycksdiger kombination. Orsakerna till statlig repression kan hänföra sig till religiösa eller ideologiska sanningsanspråk – man kan kanske tänka på Iran, Saudiarabien eller också Nordkorea. Långt oftare handlar det emellertid om att bevara eller befästa en nationell identitet, som samtidigt utlovar stöd i befolkningen för de politiska aktörerna – en uträkning som ofta slår in.

Identitetspolitiska mobiliseringsstrategier använder sig gärna av religiösa traditioner. Listan med exempel på detta är lång och omfattar Marocko, Egypten, Israel, Sudan, Jemen, Pakistan, Malaysia, Sri Lanka, Grekland, Ukraina, Ryssland och talrika andra stater. Ingen religion är immun mot att i denna bemärkelse bli identitetspolitiskt inkopplad. Detta gäller inte bara för islam eller för de andra monoteistiska uppenbarelsereligionerna, som man kanske framför allt tänker på, utan också exempelvis för buddhismen, som åtnjuter beskydd av staten i Vietnam, Laos och Burma för att stärka landets nationella profil. Ofta går identitetspolitiska mobiliseringar i takt med att man utmanövrerar sådana grupperingar, som inte passar in i den önskade bilden.

En paradoxal kombination av förakt och ångest

Kontrollpolitiska intressen spelar dessutom in som en viktig orsak till kränkningarna. Framför allt auktoritära system – Uzbekistan, Tadzjikistan, Eritrea, Kuba, Vitryssland och talrika andra – reagerar ofta fullständigt hysteriskt på okontrollerade religiösa eller andra församlingar, eftersom de fruktar att det skall bildas liksom metastaser, som när som helst skulle kunna slå över i uppror. Till och med folkrepubliken Kina är, så vitt det ankommer på dess identitet att vara enpartistat, bara en jätte på lerfötter, som systematiskt vägrar ha fria och rättvisa val. Religiösa aktiviteter är i dag i stor utsträckning möjliga – men förvisso bara under förutsättningen att de förblir underställda regeringens kontroll. Villkoren för protestantiska eller katolska samfund, som vägrar samarbeta med regeringen – de så kallade ”huskyrkorna” – är därför att leva under permanent risk och fara. Liknande villkor gäller också för muslimska eller buddhistiska religionsförsamlingar, om de undandrar sig de kinesiska myndigheternas ingripanden.

Inte mindre utbrett än statliga repressionsåtgärder är kränkningar, uteslutningar och våldsaktioner, som kommer från samhällets mitt: mobbning i skolan och på arbetsplatser, hatutbrott på internet, kyrkogårdsskändningar eller kollektiva våldshandlingar. I sådana aggressioner visar sig alltid ett utbrott av hat, som är omöjligt att styra. De avgrunder som här öppnar sig hindrar alla ingripanden, som försöker förklara eller informera. Ofta, så tycks det, stammar hatet ur en paradoxal kombination av förakt och ångest. Paradoxal är denna kombination därför att föraktet ju implicerar överlägsenhetskänslor, medan ångesten, som kan stegras till kollektiv paranoia, upplever den egna sårbarheten och det egna hotade läget – och alltså är en typisk underlägsenhetskänsla.

När sådana underlägsenhetskänslor skapas spelar också religionssamfunden och deras teologier stundom en ödesdiger roll. Visserligen kräver religionsfriheten ingalunda av dem att de skall prisge eventuella sanningsanspråk. Religionssamfunden – deras medlemmar och deras ledning – har emellertid ansvar för att detta inte leder till en demonisering av ”otrogna”, av människor som tror annorlunda, av konvertiter och av interna dissidenter, något som ofta sker exempelvis i kretsar, där politisk islamism är stark.

Rädsla för den andre beror därutöver ofta på obearbetade historiska traumatiseringar, som även kan återupplivas och exploateras politiskt. Kristna minoriteter upplever i Mellanöstern och på andra håll om och om igen att de blir utstötta som förmenta ättlingar till korsfararna eller till de europeiska kolonialherrarna. Härtill kommer fruktan för en förment makt hos missionärer, som ofta projiceras på små religionsgrupper. Sådana paranoida tillvitelser mot missionerande kristna ”sekter” återfinns också i andra sammanhang, till exempel i den politiska utkanten av den ryska ortodoxa kyrkan.

Ett engagemang till förmån för förföljda minoriteters religionsfrihet måste sättas in på flera plan samtidigt: stater och civilrättsliga organisationer liksom även religiösa samfund har alla var och en något att bidra med. Mycket beror också på utbildning och på medierna.

Till den viktigaste långfristiga investeringen hör att bygga upp en verksam infrastruktur för mänskliga rättigheter i respektive länder. Till det hör en fungerande jurisdiktion liksom ett kritiskt civilsamhälle och mycket mera. Det är otvivelaktigt så, att en livsstil, präglad av mänskliga rättigheter, endast kan lyckas om den omfattas av många aktörer; det måste framför allt komma inifrån. FN-kommissariatet för mänskliga rättigheter satsar därför sedan några år med mer eftertryck på utvecklingen av nationella institutioner för mänskliga rättigheter. Sådana finns redan i många stater i världen.

Solidaritet med förföljda kristna en insats för allmän religionsfrihet

En central roll för en förbättring på lång sikt av de mänskliga rättigheterna, inklusive religionsfriheten, spelar dialog- och utbytesprogram med anslutning till projekt om interreligiös kommunikation. Med orätt skrattar man ofta åt dem. Men den som en gång blivit vittne till möten mellan företrädare för olika religioner, människor som inte har någon som helst språkkultur gemensam och inte ens kan se varandra i ögonen, för den personen blir det genast klart hur viktigt det är med regelbunden interreligiös och interkulturell kommunikation för att kunna ha ett drägligt liv tillsammans. Det kan handla om ett brett ämnesspektrum – exempelvis också om situationen för religiösa minoriteter i olika länder. Genom att involvera journalister av båda könen kan sådana program också göra kvalificerade reportage i medier, något som kan fylla en avgörande funktion när det gäller att övervinna stereotyper.

Gränserna för ett effektivt arbete för mänskliga rättigheter upplevs alltid som smärtsamma, framför allt i krissituationer. Var och en har det aktuella dramat i Syrien för ögonen. Detta får dock inte bli anledning till overksamhet. Medlemsstaterna i EU har för några år sedan kommit överens om att systematiskt använda sina ambassader och konsulat just till att demonstrera sin närvaro även i svåra situationer för mänskliga rättigheter, exempelvis som observatörer vid olika domstolsförhandlingar, eller att ta emot kritiska journalister och engagera sig för dem som försvarar de mänskliga rättigheterna. Man kan inte vänta sig några underverk av detta, men effekter skulle sådana aktiviteter absolut kunna få, framför allt om de kunde koordineras över hela EU.

Religionssamfund och sekulära icke-statliga organisationer borde samarbeta tätare med varandra, inte bara när det gäller rättigheter för kristna minoriteter utan även för minoriteter av andra religionssamfund. Här finns tyvärr mycket beröringsskräck, som har tilltagit under senare tid. Då behövs det breda nätverk av människor, som engagerar sig för de hotade och förföljda medmänniskorna, informerar sig om enskilda människoöden, startar brevaktioner och inte heller i längden ger upp att gång på gång göra nya efterforskningar. Detta ”klassiska” arbete för mänskliga rättigheter förblir ryggraden i den internationella rörelsen för mänskliga rättigheter, hur föga spektakulärt det än må framstå.

Det specifika temat kristnas religionsfrihet låter sig bäst bearbetas och behandlas utifrån den universella normen för mänskliga rättigheter. Till dessa hör obestridligen religionsfriheten, som är kungjord i den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter av år 1948 och folkrättsligt bindande fastställd i en internationell pakt om medborgerliga och politiska rättigheter av år 1966. Endast hänsyn till universella mänskliga rättigheter gör det möjligt att träffa breda överenskommelser. Dessutom torde det ställa sig svårare för de aktuella regeringarna att påstå att arbete för mänskliga rättigheter skulle betraktas som ”inblandning”, om man åberopar sig på normer som har erkänts som bindande av världssamfundet. Även solidariteten med förföljda kristna kan tjäna som en beståndsdel i en insats för ett allmänt förverkligande av religions- och livsåskådningsfrihet. Den måste alltid vara konkret men bör samtidigt värna de universella mänskliga rättigheterna.

Trovärdighet när det gäller engagemanget för de mänskliga rättigheterna visar sig inte minst i beredskapen till politisk självkritik. I Tyskland och i Europa ser det relativt bra ut beträffande religionsfrihet i stort, i varje fall i jämförelse med många regioner i världen. Detta kan man glädja sig över, men det bör inte bli orsak till självbelåtenhet. En skamfläck i europeisk politik förblir liksom tidigare småsintheten i behandlingen av flyktingar. Detta kan resultera i konkreta skador för religionsfriheten, vilket man knappast märker något av i den offentliga debatten. Under den senaste tiden har också upprepade fall inträffat, då såväl anhöriga till bahái som också kristna konvertiter har deporterats från europeiska stater till Iran. Insatsen mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna riktar sig åt många håll.

Översättning: Elisabeth Stenborg

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 7/2012.

Heiner Bielefeldt är professor i mänskliga rättigheter vid universitetet i Nürnberg.


Publicerad 2012 i nummer 6