Glöm inte de förföljda!
Misgeld, Klaus

Rita Breuer: Im Namen Allahs? Christenverfolgung im Islam. Verlag Herder 2012, 160 s.

Upprördhet, protester och våldsamheter i spåren efter islamkritiska meningsuttryck, ofta både omdömeslösa och smaklösa, döljer delvis ett annat problem: bristen på religions- och yttrandefrihet i den muslimska världen. Det är främst den kristna befolkningen, som är utsatt för ett tilltagande förtryck och övergrepp, men även andra religiösa minoritetsgrupper i en lång rad islamska länder är drabbade. En av följderna är en ökande emigration, ja flykt, av kristna från till exempel Irak och Egypten. Rita Breuers bok Im Namen Allahs? Christenverfolgung im Islam (I Allahs namn? Förföljelsen av kristna under islam) försöker ge en bakgrund till och en översikt över situationen. Författaren har studerat islam och skrivit och undervisat om den. Hon har också under många år arbetat med utvecklingsfrågor inom det islamska kulturområdet.

Boken har, förutom fem huvudkapitel, en inledning och ett avslutande resonemang, där texter i Koranen och Sunna (profetens uttalanden och gärningar) historiseras och problematiseras, även en tabell över antal kristna och muslimer inom islams stater, ett glossarium och en ganska begränsad referenslista. Kapitlen handlar om de kristnas situation inom islam, islamiseringen, religionsfrihetens gränser, det vardagliga livets problem och hur vi förhåller oss till denna situation. Det som skildras är ett rättslig-moraliskt och politiskt system med en religiös bas, i praktiken en statsreligion, främmande för en sekulär stat, därtill med expansion som uppdrag. Allt detta är, enligt författaren, grundlagt i Koranen. De som inte tillhör denna religion behandlas i islamska länder ofta som medborgare av en lägre klass. Det handlar alltså om ett strukturellt förtryck, som författaren även betecknar som apartheidsystem.

Listan över de länder som nämns är lång, från Marocko och (norra) Nigeria till Indonesien och Malaysia. Afghanistan, Pakistan, Iran och Saudiarabien är bland de värsta exemplen. Även utvecklingen i Turkiet inger farhågor. Lång är också listan över allt det som inte är tillåtet för kristna, från att renovera eller bygga kyrkor, till att visa kristna symboler eller att öppet hålla en Bibel i handen. Kristna män får inte gifta sig med muslimska kvinnor, om de inte antar hennes religion. Att konvertera till kristendomen måste oftast ske i hemlighet, annars får man kanske plikta med sitt liv. Våldsamma upplopp mot kristna byar i Egypten och Pakistan, bojkott av kristna affärer, utrensning av icke-muslimer ur höga befattningar, attacker med i många fall dödlig utgång. Kyrkor bränns. Olikheten inför lagen är satt i system, särskilt då olika varianter av sharia tillämpas vilket blir allt vanligare, även om det kan strida mot en del länders konstitutioner, för att inte tala om FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna. Att kvinnorna oftast drabbas hårdast är givetvis ingen nyhet, lika lite som mycket annat som redovisas i boken.

De äldre kristna kyrkorna, de som ju har funnits inom området långt före islam, har lärt sig att agera försiktigt under den långa tiden med islamska regimer, att underkasta sig och att avstå från att uppträda utmanande. De undviker i regel att missionera. Nya frikyrkor däremot agerar mycket mer öppet, ibland till och med aggressivt, vilket kan leda till negativa följder för alla kyrkor, även de orientaliska. Anklagelserna mot de kristna att vara ”västvänliga” har förstärkts.

Boken erbjuder en trist läsning, främst på grund av innehållet: anhopningen av negativa, bekymmersamma exempel på förföljelse och diskriminering av kristna i hela den islamska världen. Författarens intention – och indignation – är tydlig. Huvudsyftet med boken är att göra oss medvetna om att vi inte får titta bort. De förföljda behöver vårt stöd. Men hur detta stöd skall kunna ges, förutom genom protester och uttalanden, det förblir en svår och delvis öppen fråga.

Men boken är även på annat sätt lite trist: även om de många, både historiska och aktuella exemplen är relevanta, så gör anhopningen av dem att ett visst ”islamofobiskt” intryck uppkommer. Författaren vill uppenbarligen inte framstå som islamofob (hon giller inte ordet!). Men bokens motexempel som visar på solidaritet från och samarbete med mer liberala, öppna muslimer och riktningar som vänder sig mot ”islamismen”, eller exempel på regeringsingripanden till skydd för minoriteterna, är alltför få. Att det finns muslimska lärda, som är beredda att underkasta Koranens text en viss historisering, nämns visserligen, men någon större vikt läggs inte vid att det i dag inom islam även bör finnas en utvecklingspotential mot demokrati och mångfald. Trots slutbetraktelsernas vädjan om mer förståelse för varandra kvarstår intrycket av en viss slagsida. Att bokens fem huvudartiklar från början troligen var fristående uppsatser (eller föreläsningar) och därför innehåller en rad upprepningar just av de många negativa exemplen av islamsk ”kristofobi”, förstärker detta intryck. Författaren vänder sig visserligen mot en enfaldig, populistiskt fientlig inställning mot islam, men mängden av negativa exempel riskerar ändå att skymma differentieringen och nyanserna.

I slutet blir hon riktigt tydlig, även i sin kritik av flera ledande kristna representanters dialoginriktade uttalanden: att beteckna ”den sanna islam” som ”fredens och frihetens religion” som skulle garantera alla människors lika rättigheter, tolerans och pluralism, betydde ingenting annat än att vägra att se realiteterna. Följden av att de stora kyrkorna bemödar sig om en konstruktiv dialog och ömsesidig respekt får inte, menar författaren, skymma ”den realexisterande islams” sanna karaktär (associationen till den ”realexisterande socialismen” är tydlig), och särskilt inte vilka konsekvenser den medför för de orientaliska kristna, när det gäller diskriminering, förtryck och utsatthet för våld, ett våld som utövas under just åberopande av Muhammed och Koranen och ofta utmynnar i något som liknar en ”etnisk-religiös rensning”. Muslimer i och utanför Europa gillar inte att detta nämns, menar hon, och när påven Benedictus XVI år 2011 bad Egyptens regering att skydda de kristna minoriteterna mot förföljelsen, kritiserades han hårt. Men det är just detta som behövs, menar författaren, att de kristna i vår del av världen visar en starkare solidaritet med sina förföljda trosfränder som ofta känner sig övergivna.

Trots att denna bok ger en så negativ bild av islam och trots att frågan måste ställas om det inte rör sig om en förenklande bild, när den negativa utvecklingen i muslimska länder i huvudsak förankras i själva religionen, anser jag att boken har sitt värde genom att den ger en översikt över sådant som vi annars bara lär känna mer sporadiskt och genom spridda nyhetsinslag. Re-islamiseringen, som författaren beskriver den, och därmed givna negativa konsekvenser för icke-muslimska grupper (eller även för avvikande muslimska minoriteter) kräver vår uppmärksamhet. Den måste diskuteras och orsakerna, inte minst de sociala och politiska, måste efterfrågas, både gällande historien och nutiden. Men vilka förklaringarna än är, så kan diskriminering av icke troende eller annorlunda troende och bristande religionsfrihet inte accepteras, ingenstans. Samtidigt: att upprätthålla tabun, att avstå från islamkritik då den är befogad, och det är den på många håll, det är ingen betjänt av, inte heller den troende muslimen.

Klaus Misgeld är professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.


Publicerad 2012 i nummer 8