En livsväg mellan öst och väst
Bodin, Helena

Torsten Kälvemark: Vägen mellan öst och väst. Minnen, gränser, samband. Artos & Norma bokförlag 2012, 222 s.

Inte alla skulle anse det som fint att bli kallad gränsöverskridare, varken i religiöst, kulturellt eller professionellt avseende. Man bör hålla sig där man hör hemma för att bli förstådd och uppskattad, och man bör ju specialisera sig för att kunna bli sakkunnigt bedömd av andra experter. Men i Torsten Kälvemarks ögon är gränsöverskridare ett kvalitetsmärke. Han är en smula orolig att det ska låta förmätet när han i sin memoarbok och nya essäsamling Vägen mellan öst och väst (Artos 2012) ser sig själv som just en sådan – en gränsöverskridare eller ”revirpasserare”.

Efter sjuttio levnadsår, femtio år som skribent (inte minst som medarbetare på Aftonbladets kultursidor), flera decenniers internationellt arbete på Högskoleverket och som kulturattaché i London, tjugofem år som ortodox kristen, ett par tidigare böcker och några år med bloggen Tidens tecken kan det ju passa bra att dela med sig. Det har blivit en alltigenom sympatisk bok med underrubriken Minnen, gränser, samband, där inte bara minnena utan också valfrändskaper och kunskaper får teckna konturerna av livsberättelsen. Karin Boyes dikt ”Önskan”, den som börjar ”Ack låt mig leva riktigt”, citeras både i början och i slutet av boken. Såväl dess innehåll som dess innerliga tonläge och rytmiskt enkla format känns kongenialt med Kälvemarks eget.

I bokens inledande och avslutande delar lyfts minnena fram tillsammans med de många samband som kan spåras genom ett långt liv. De mittersta kapitlen utgörs av essäer som likt långtgående, vindlande associationer fördjupar livsberättelsen. Här kommer också en mängd andra röster till tals i frikostiga citat, som flätas ihop inte bara med Kälvemarks framställning utan också med varandra. Det blir ett flerstämmigt samtal, där replikerna kan komma från exempelvis moderna författare som Harry Martinson, Tito Colliander, Boris Pasternak och Odysseas Elytis ihop med en rad östkyrkliga asketer och mystiker, som alla levde nära tusen år tidigare. Att efterfråga sidhänvisningar och en sammanställd litteraturlista känns i sammanhanget petigt, men sådana redskap skulle utan tvekan vara till hjälp för den som vill läsa vidare.

Ett par av essäerna handlar om filmregissören Andrej Tarkovskij, som liksom Kälvemark själv rört sig mellan öst och väst, och om Karelen, gränslandet, skönast ibland sköna, där bland andra Mathilda Wrede och Hagar Olsson framträtt som ortodoxins försvarare. Kyrkklockors klang samt tårarnas poesi och teologi är de ovanliga ämnena för de två andra essäerna. I det här sammanhanget blir de självklara, självskrivna.

Torsten Kälvemark skriver med lätt hand och gör sin egen historia, som är behagligt glest tecknad, till en inbjudan. Här finns utrymme för läsaren att själv dra sig till minnes och reflektera över egna vägval, viktiga personer under uppväxten och ungdomsåren, hur allt kom att bli som det nu blev. För visst spelar det roll vilka människor man mött som ung och vilka resor man fått möjlighet att göra!

Kälvemark berättar om den då ännu svenskkyrklige, senare ortodoxe prästen Christofer Klassons betydelse för honom under uppväxten i Länna, söder om Strängnäs. Minnena vittnar om vikten av att som helt ung bli tagen på allvar, få tillgång till ett bra bibliotek, bli tilldelad uppgifter, få vara med och göra tjänst både i kyrkorummet och i den omgivande världen, en värld som kom att vidga sig allt mer, tack vare internationella gäster i församlingen och resor både väster- och österut.

I Aldermaston i England mötte Torsten Kälvemark som fjortonåring den anglokatolska väckelsen med rötter i 1800-talets Oxford och John Henry Newman som mest känt namn. Samma år åkte församlingens ungdomsgrupp även på besök till den estnisk-ortodoxa församlingen i Stockholm och dess gudstjänst, ledd av biskop Jüri Välbe. Annars brukade gruppen träffas hemma hos Christofer Klasson, i prästgårdens soffa, under en rysk ikon av Kristus allhärskaren. Under stipendieresor till Finland kunde Kälvemark snart lägga till besök i finsk- och rysk-ortodoxa kyrkor i Helsingfors. Med hjälp av Tito Collianders svenska översättning av Chrysostomos-liturgin från 1958 satte han ihop ett enskilt arbete inom kristendomsämnet om den ortodoxa liturgin. Utbildningen i ryska vid Försvarets radioanstalt gjorde den fortsatta orienteringen österut möjlig, och studier i statsvetenskap och teologi vid Uppsala universitet vidgade vyerna ytterligare, i både internationell och existentiell mening.

Men det var inte förrän trettio år senare, 1987, som Kälvemark blev upptagen i den ortodoxa kyrkan av fader Nikolaj, den estnisk-ortodoxa församlingens präst – med myrrasmörjelse men utan att behöva avsvärja sig tidigare villfarelser: ”Jag ville bli ortodox men förbli ekumen”, förklarar han. När han får frågan om varför han är ortodox, undviker han den helst eller väljer att svara med ett enda ord: Friheten. Det handlar om en inre övertygelse och om ett möte med ortodoxins mångfald och internationalism.

Men nationalismen, patriarkalismen och den inskränkta moralismen då, som man också kan möta inom östkyrkorna? De dragen vill Kälvemark – med ett betonat ”förstås” – inte ställa sig bakom, han kallar dem ”kulturellt betingade avarter”. Men är det då möjligt att skilja det kulturellt betingade från den religiösa tro som människor växt upp och in i? Finns det någon ortodox tro eller annan kristen tro eller religion som står fri från kulturell påverkan? Den här delen av svaret känns därför en aning grunt, även om det går att förstå att det är gränsöverskridande ortodoxa teologer vid St Vladimirs teologiska högskola i New York, tillsammans med exempelvis Vladimir Lossky i Paris och Christos Giannaras i Aten, som står bakom de accenter som Kälvemark vill lägga.

Men läsaren får trots allt också ett långt utförligare svar på frågan om varför Kälvemark valt ortodoxin under rubriken ”Om möjligheten av religiös meddelelse”. Han återknyter här till inspirationskällor såsom Nikolaj Berdjajev, Gunnel Vallquist, Martin Luther, Margit Abenius, Emilia Fogelklou, Tito Colliander och Hjalmar Sundén. Även här möts öst och väst. I viktiga avsnitt tas poesins teologi, konsten och det heliga rummet upp. Tillsammans med Andrej Tarkovskij och Arvo Pärt får till sist en av Kerstin Ekmans romangestalter, prästen Ingefrid, komma till tals om behovet av ”ett utsparat rum”, ett sådant heligt rum som gör religiös meddelelse möjlig i vår tid.

En del av de här heliga rummen sammanfaller kanske med omgivningarna för Kälvemarks livsresa: I uppväxtens Länna finns fortfarande kyrkogården med den närmaste släktens och Christoffer Klassons gravar. I Paris finns Institut Saint-Serge och dess enkla lokaler som en inspirerande rysk-ortodox mötesplats mellan öst och väst, just i den västliga kulturens absoluta centrum. I dag finns hemmet, som ofta fylls med barnbarn, i Södertälje. Den stora invandringen, särskilt från Mellanöstern, har gjort kommunen till landets kanske mest kyrksamma, noterar Kälvemark och berättar att här finns syrianska/assyriska, kaldeiska, koptiska och katolska församlingar, men också en finsk pingstförsamling. Det förefaller som om öst nu möter väst alldeles inpå hans husknut – gränserna har sedan mitten av 1900-talet kommit allt närmare gränsöverskridaren.

Vad väntar då härnäst? Ett arbete om barnets teologi annonseras som en möjlighet. Det vill vi gärna läsa!

Helena Bodin är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet.


Publicerad 2013 i nummer 2