Medeltiden var inte så mörk
Beskow, Per

Dick Harrison, Krigarnas och helgonens tid: Västeuropas historia 400–800 e.Kr. Prisma 1999. 592 s.

År 476 föll det västromerska riket samman under trycket av den germanska folkvandringen. Vad hände sedan? Många har fått lära sig att ett tjockt töcken bredde sig över Västeuropa, det som man brukat kalla ”de mörka århundradena”. På något vis samlade sig Västerlandet till en förnyad ordning, så att Ansgar kunde komma till Birka omkring 830 och ”den svenska medeltiden” ta fart på 1000-talet. Så här har det naturligtvis inte gått till. Att den tidiga medeltiden uppfattas som mörk beror bara på vår okunnighet om den.

Om tidsperioden 400–800 e.Kr. har Dick Harrison skrivit en diger och innehållsrik bok, där han vänder sig mot den vedertagna bilden av de mörka århundradena. Detta var ingalunda någon förfallsperiod, menar han, men däremot en tid av stora och ofta dramatiska förändringar. Nya folkgrupper kom till, nya territorier skapades, bosättningsstruktur och ekonomi tog nya former, men allt detta vittnar mera om innovation än om tillbakagång. Krig och våldshandlingar hörde till de dagliga erfarenheterna, men vem kan påstå att så inte har förhållit sig under senare tider och för övrigt också i dag?

Förvisso var detta en kaotisk tid, särskilt i sitt första skede. Harrison redogör ingående för de olika germanska folkslagen och deras etablering från Mindre Asien i öster och till Spanien och de brittiska öarna i väster. De flesta av deras nybildade samhällen fick snart en ordnad politisk struktur. En mängd av kungariken och hertigdömen uppstod, som ofta tog det romerska riket till förebild när det gällde organisation och lagstiftning. Harrison ger oss en utmärkt översikt, som fyller ett väsentligt behov för den medeltidsintresserade och som jag själv kommer att använda som nyttigt referensverk. Dessutom skriver han livfullt och engagerat om de ofta trassliga händelseförloppen.

Vilka följder fick då dessa politiska omvälvningar för människors vardagsliv, för deras försörjning och ekonomi? Harrison visar hur Västeuropa successivt omvandlades till jordbruksland genom att de väldiga skogarna gjordes till odlingsbar mark. Detta innebar att städerna blev mindre viktiga (dock inte i Italien), och att ekonomin genomgående kom att baseras på jordbruk. Stora jordägare blev också makthavare. En stor del av tidens historia handlar om strider mellan dem som ville skaffa sig rikedom och makt och dem som slog vakt om vad de skaffat sig, och alla metoder tycktes tillåtna.

Harrison tar utförligt upp kvinnornas situation och menar att de på många sätt var bättre lottade under den tidiga medeltiden än under följande århundraden, även om de saknade arvsrätt enligt germansk lag (dock inte enligt den romerska rätten). Här möter en rad kraftfulla och inflytelserika kvinnor med märkliga livsöden, alla från samhällets högsta skikt, som källorna huvudsakligen belyser. Att kvinnorna skulle ha varit mera godhjärtade än männen är däremot svårare att belägga: det handlar till stor del om bördsstolta, makthungriga och intriganta damer som var barn av sin tid lika mycket som sina män. Medan männen gärna gick lös på varandra med svärd, kunde deras gemåler pröva mera subtila metoder som att leja lönnmördare eller droppa gift i någons bägare. Man kan invända att källornas författare genomgående är män, och att deras berättelser ger uttryck åt en negativ kvinnosyn. Men vi finner också många berättelser om fromma, givmilda och helgonlika kvinnor, som Clotilda och Radegund, Klodvigs och Chlothars drottningar. Båda dessa sökte sig också till klosterlivet, som ofta varit det bästa alternativet för en kvinna som ville utvecklas självständigt och intellektuellt.

Inför denna fylliga, uppslagsrika och aktuella bok har jag trots allt några invändningar. Kyrkans roll tycks mig ha varit betydligt större än vad som framgår här. Just om den frågan finns två aktuella böcker, som kommit ut för sent för att få vara med i Harrisons annars överflödande bibliografi: Peter Browns The Rise of Western Christendom (1996) och Richard Fletchers mindre eleganta men mycket innehållsrika The Barbarian Conversion (1997). (Jfr Signum 1998:9, s. 241ff.) Det romerska riket hade visserligen fallit sönder i mindre politiska enheter, och det uppstod också ”mikrokyrkor” med föga intresse för omvärlden. Ändå fungerade kyrkan som Västeuropas ideologiska och organisatoriska föreningsband både i tids- och rumsperspektiv. Att Gregorius den store kunde skicka en delegation munkar för att omvända angelsaxarna visar ju att det fanns utblickar långt utöver det lokala eller regionala.

Kyrkan såg sig inte bara som representant för den kristna tron utan också för romanitas, som i detta sammanhang betydde civilisation, kultur och vett. De halvomvända barbarerna betraktades som rustici, obildade bondtölpar som måste bibringas bättre kunskap och livsformer. De correctione rusticorum heter en känd skrift av Martin av Braga (på 500-talet) om just detta program. Genom kyrkans ansträngningar tillkom en västeuropeisk enhetskultur med klostrens skriptorier som den tidens massmedier. Under tider av politiskt virrvarr blev klostren och biskoparna fasta punkter som kunde ge skydd och tillflykt, något som vi har många exempel på.

Det tycks mig vidare som om Harrison underskattar inflytandet från Bysans, vars kultur utan tvivel var överlägsen den västeuropeiska. Visserligen var kontakterna med Bysans svagare än de skulle bli under kommande århundraden, men de är ändå omisskännliga. Gregorius den store var bysantinsk undersåte, och en rad påvar under 600-talet var greker eller syrier. Ett slående exempel är Theodoros från Tarsos i Mindre Asien. Han flydde på 600-talet till Rom och blev med tiden en effektiv ärkebiskop av Canterbury, och han är inte unik i sitt slag. Harrison gör en kort visit i 700-talets Bysans under bildstriden men berättar inte om de följder som denna fick i väster.

Själv hade jag velat veta mer om den språkliga mångfalden och hur denna påverkade kulturerna. Många av de olika germanska språken eller dialekterna har gått förlorade för eftervärlden eller är bara fragmentariskt kända. Hur talade man med varandra över gränserna innan det kyrkliga latinet blev universalspråk? (Kyrkolatinet är för övrigt ännu ett exempel på kyrkans kulturskapande roll.)

Bildmaterialet är välvalt och vackert, men konsten och arkitekturen ingår annars inte i bokens koncept. Det är annars ingen obetydlig del av langobardernas, merovingernas och de tidiga karolingernas kultur och säger oss mycket om de samtida förhållandena.


Publicerad 2000 i nummer 2