Hur många katolska kyrkor finns det?
Beskow, Per

”Katolsk” betyder ”allmän, universell”. Och tron på ”en helig, katolsk och apostolisk kyrka” bekänner man i mässans trosbekännelse. Man kan säga att ordet ”katolsk” syftar på kyrkans universella utsträckning i rummet, medan ”apostolisk” pekar på kyrkans utsträckning i tiden som binder oss samman med apostlarna.

Orden ”katolsk” och ”apostolisk” påminner oss om att också alla katoliker i Norden hör samman med den kyrka som en gång fick sitt ursprung i Jerusalem och som sedan har förts vidare av apostlarna ”intill jordens ändar” som Jesus säger. I den katolska kyrkan finns inget avbrott och ingen nygrundning utan enbart en kontinuitet, om än naturligtvis påverkad av många skiftande öden under hennes långa historia. Den katolska kyrkan delar denna kontinuitet med de ortodoxa kyrkorna som bekänner sig till samma tro på ”en helig, katolsk och apostolisk kyrka”. Som vi vet kom ordet ”katolsk” särskilt att användas om kyrkan i väst, medan ”ortodox” (renlärig) blev självbeteckning inom östkyrkan. Orden konkurrerar egentligen inte med varandra och kan användas av bådadera utan förväxlingar. I dag finns starka krafter på båda sidor som driver på för att göra dem till en synlig enhet.

Ordet ”katolsk” efter reformationen

Vid reformationen i väst föredrog de nya kyrkorna att kalla sig ”evangeliska”, och ”katolsk” blev enbart en beteckning för ”påvekyrkan”. Inom den svenska lutherska kyrkan översatte man trosbekännelsens catholicam med ”allmännelig”. Men inom det engelska språkområdet hände något annat. I Book of Common Prayer, den anglikanska kyrkans ännu använda gudstjänstordning från 1500-talet, heter det i trosbekännelsen in one Catholick and Apostolick Church. (Holy hade av någon obegriplig anledning tappats bort.) Det innebar att ordet ”katolsk” också blev en anglikansk självbeteckning, och detta fick många följder.

Särskilt 1800-talets oxfordrörelse tog fasta på ordet. Anglo-Catholic blev den gängse benämningen på den del av högkyrkligheten som särskilt månade om det katolska arvet, och den ville på inget sätt själv kallas protestantisk. Det blev i dessa kretsar ett allmänt bruk att beteckna sig själva som ”katoliker, men inte romerska katoliker”, och man talade gärna om den katolska kyrkan (ofta med ett nedlåtande tonfall) som the Roman Church. Det hela fick en drastisk vändning år 1896, när påven Leo XIII förklarade de anglikanska ämbetsvigningarna för ogiltiga, och det blev nu en central angelägenhet för anglokatolikerna att skaffa sig en giltig vigningssuccession. Tanken att all katolsk identitet hänger just på vigningssuccessionen kom inte bara att dominera tidens debatt utan gav upphov till många märkliga manövrer för att förvärva den.

Det hade emellertid redan tidigare funnits vissa utbrytargrupper från den katolska kyrkan som själva fortsatte att kalla sig katolska. Viktigast var den jansenistiska kyrkan i Utrecht som låg i schism med påven sedan 1703. Från början uppfattade den sig själv som en del av den katolska kyrkan och rapporterade om sina nya biskopsvigningar till Rom, men de kom under 1800-talet att alltmer distansera sig. År 1870 fastställdes påvens ofelbarhet av Första Vatikankonciliet, och det uppstod en inte obetydlig opposition mot det beslutet. Många (inte minst präster) lämnade kyrkan och anslöt sig i stället till den schismatiske ärkebiskopen i Utrecht. Så uppstod den så kallade Utrechtunionen, som också försåg dem med biskopar. Medlemmarna kallade sig ”gammalkatoliker” fastän deras teologi var rätt starkt präglad av 1800-talets teologi. Nu fanns det alltså en liten ”katolsk kyrka utan gemenskap med Rom” med en egen hierarkisk struktur. Det var precis vad anglokatolikerna hade önskat sig, och med tiden fick de vad de ansåg vara en apostolisk vigningssuccession genom att gammalkatolska biskopar från Holland deltog i anglikanska biskopsvigningar (ofta omtalat som the Dutch touch).

I och med detta öppnades oväntat en Pandoras ask. Under de första årtiondena av 1900-talet grundades en oöverskådlig mängd småsamfund runtom i världen som kallade sig katolska och framhöll att de var bärare av en apostolisk vigningssuccession. De var alla privata initiativ, och inte sällan bestod de enbart av biskopen/samfundsgrundaren själv, men många av dem delade villigt med sig av sin ”succession” åt likasinnade. Det uppstod en klerikal subkultur som växte efter hand och hade vigningssuccessionen som sin centrala fråga. En katalog från 1990-talet räknade med att det då fanns omkring 1 500 ”oberoende biskopar” i världen, framför allt i Amerika. De kallar sig gärna ”gammalkatoliker” men har ingenting med Utrechtunionen att göra. Av andra brukar de kallas episcopi vagantes, ”vandrande biskopar”, vilket ursprungligen betecknade en biskop som lade sig i en annan biskops ämbetsutövning.

Vagantbiskopar och illegitima vigningar

Men hur kunde nu detta gå till? Allt går i första hand tillbaka på illegitima vigningar, utförda av enstaka biskopar som inte varit lojala mot den kyrka som de vigts till utan har opererat på fri hand och efter eget huvud. De flesta av ”successionerna” från denna tid kommer från två sådana figurer, Arnold Harris Mathew och Joseph René Vilatte. Mathew hade fått en biskopsvigning från Utrecht för att starta en gammalkatolsk kyrka i England. Men han gjorde sig snart fri, och detta resulterade bland annat i ”Liberala katolska kyrkan” som har teosofiskt ursprung och också finns representerad i Sverige. Vilatte hade vigts av en schismatisk indisk biskop med syrisk-ortodox anknytning och gav sig ut på en veritabel turné för att plantera biskopar i USA, England, Frankrike och Italien. När dessa i sin tur gav upphov till nya vagantbiskopar uppstod ett myller av nya samfund, men lyckligtvis har de flesta av dem ett mycket beskedligt format. Det motbjudande i detta fenomen är att det för det mesta handlar om personlig självhävdelse och fåfänga, åstadkommen med hjälp av alla möjliga slags klerikal apparatur: mitror och guldkors, höga titlar och anspråk på ett inflytande som man faktiskt saknar.

Den katolska kyrkan stod enbart som åskådare till allt detta men kom med tiden att dras in i samma virrvarr, och den som framför allt gjorde sig skyldig till detta var Ngo Dinh Thuc, katolsk ärkebiskop av Hué och bror till Vietnams mördade president Ngo Dinh Diem. På 1970- och 1980-talen började han ansvarslöst meddela biskopsvigningar till olika personer, helt i strid med kyrkans kanoniska föreskrifter, och han gav på så vis upphov till de mest utbredda och förgrenade ”successionskedjorna” i nutiden. Bland annat biskopsvigde han spanjoren Clemente Dominguez, som senare utropades av sina anhängare till påve med namnet Gregorius XVII i ”den palmarianska kyrkan” (se Signum 5/2010). Den leds nu av hans efterträdare ”Petrus II” men befinner sig i snabbt förfall och saknar all betydelse.

En handfull ”katolska” samfund i Sverige i dag

Historien om vagantbiskopar och illegitima vigningar kan tyckas vara enbart kuriositeter, men det väcker samtidigt frågan om den katolska kyrkans gränser, om vilken person eller institution som har rätt att kalla sig katolsk. På våra breddgrader har detta problem aktualiserats exempelvis i och med att det svenska stiftet måste kalla sig ”romersk-katolskt” och inte får heta enbart ”katolskt” som i vanligt språkbruk. (För övrigt är uttrycket ”romersk-katolskt” oegentligt som beteckning för det svenska katolska stiftet, eftersom det också finns orientaliska riter som tillhör det katolska stiftet men som rimligtvis inte kan kallas ”romerska”.)

Problemet beror på att det också finns andra organisationer i Sverige som kallar sig ”katolska”. Förutom Liberala katolska kyrkan finns bland annat ”Heliga katolska kyrkan” i Norrköping, en utbrytning från den anglikanska episkopalkyrkan i USA med ett fåtal svenska medlemmar. Till detta kommer den nyligen grundade Nordisk-katolska kyrkan som är av större intresse och som jag återkommer till nedan. Men ur katolsk synvinkel förhåller det sig alltså precis tvärtom med terminologin: det är endast organisationer som är godkända av den katolska kyrkan under påvens ledning som har rätt att bära namnet ”katolsk”. Men när det gäller namn för registrering av trossamfund i Sverige så är det förstås svensk lagstiftning som tillämpas.

Betydelsen av ordet ”katolsk” kom att breddas under början av 1900-talet, framför allt genom det nya begreppet ”katolicitet” som bland annat lanserades av Svenska kyrkans dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom. Inom den internationella ekumeniska rörelsen blev det också angeläget att betona de olika samfundens gemensamma apostoliska och allmänkristna ursprung, och där kom ordet ”katolsk” till användning i en ny form (särskilt hos dem som talade engelska). Inom de högkyrkliga rörelserna fick ordet en identitetsstärkande innebörd, och man talade gärna om sin kyrka som ”katolsk, men inte romersk”, detta enligt anglokatolsk förebild. Den apostoliska successionen (befintlig eller ej) kom här att spela en viktig roll, och man framhöll ofta sin egen teologiska ståndpunkt som katolsk, särskilt i motsats till liberal protestantism och frikyrklighet. Detta språkbruk (och det absurda bruket att tala om katoliker som ”romare”) tycks numera ha förlorat mark i samband med högkyrklighetens nedgång efter konflikten om kvinnliga präster, men kanske man ännu kan möta det i somliga kretsar som är släkt med den anglokatolska rörelsen i England.

Det finns alltså i dagens Sverige ett antal småsamfund med katolska anspråk, men av dem kan endast ett tänkas få någon betydelse i framtiden, nämligen Nordisk-katolska kyrkan. Det är från början en norsk kyrkobildning som upprättades 1999 i protest mot den liberala utvecklingen inom den norska kyrkan. Den står nära den katolska kyrkan i tro och gudstjänstliv men har inte velat ansluta sig till den. I stället har den fått sin biskopsvigning från den polska nationalkyrkan (PNCC) i USA, vilket väcker många frågor. Denna kyrka uppstod på 1800-talet bland polska katoliker i Scranton, Pennsylvania, som ansåg sig förbisedda av kyrkan. Det finns inga läromässiga skillnader gentemot den katolska kyrkan, och PNCC har på senare tid haft kontakter med Rom. Bland annat erkänner den katolska kyrkan dess sakrament som giltiga. Vad innebär nu detta för Nordisk-katolska kyrkans del? Den står ju under en polsk-amerikansk ärkebiskop i USA och bör väl betraktas som en del av hans kyrka? Finns det i så fall någonting i sak som skiljer den från den katolska kyrkan? Och vad betyder det att man sedan en tid tillbaka har upprättat en egen kyrkoprovins också i Sverige? Den norske biskopen Roald Flemestad tog i slutet av 2011 initiativ till samtal med Stockholms katolska stift för att få klarhet i hur relationerna till den katolska kyrkan kan gestaltas och samtalen har fortsatt sedan dess, men utgången verkar ännu helt oviss. Men hur respektabel Nordisk-katolska kyrkan än är, kan den knappast bidra till kyrkans enhet utan riskerar snarare att bli ännu en splittrande faktor.

En rörelse av helt annat slag är den som initierades av påven Benedictus XVI år 2009 och som inbjuder anglikaner att konvertera till den katolska kyrkan med bevarande av sina egna liturgiska traditioner. Ordinariaten utgör en påminnelse om att det inte är något begränsande att tillhöra den katolska kyrkan. Tvärtom öppnar det blicken mot Gud, historien och världen på grund av kyrkans universalitet, uttryckt i namnet ”katolsk”. Kyrkan förenar människor av olika språk, kultur och samhällsställning till en enhet som sträcker sig över både tidens och rummets gränser, och den uppmuntrar också till ett aktivt engagemang för medmänniskorna efter vars och ens förmåga. Samma grundstruktur finns inom den ortodoxa kyrkan, som har samma anspråk på universalitet och samma obrutna kontinuitet.

Men de många småsamfund som vill bejaka det katolska arvet, men som ändå vill stå utanför den katolska kyrkan, de går miste om mycket av detta. De fastnar lätt i egna begränsade föreställningar om vad som är sant katolskt och de inser kanske inte att det finns långt vidare horisonter bortom de egna tankemönstren.

Per Beskow är docent i religionshistoria, Visby.


Publicerad 2013 i nummer 4