Helighetens pris
Sjögren, John

Med utgångspunkt i Kaj Schuelers nyligen publicerade intervjubok Torgny om Lindgren hävdar artikelförfattaren att den mänskliga värdigheten och heligheten står i centrum i Torgny Lindgrens författarskap.

Det finns en scen i Dorés Bibel där Torgny Lindgren på sätt och vis sammanfattar hela sitt författarskap. Det är när den icke namngivna författaren, hon som vårdar de två döende bröderna i Hummelhonung, återvänder till Norsjö för att hålla en allra sista föreläsning. Hon berättar hur hon hela sitt liv varit besatt av helgon och helighet men hur hon hos de av hat, kärlek och beroende sammanflätade bröderna till sist insett det omöjliga i att särskilja helgonet från den vanliga människan. ”De senaste decennierna”, berättar hon, ”hade hon endast i tillbakadragenhet och tystnad begrundat detta: Själva existensen uppfattad som sakrament.”

Den där sista meningen, om existensens sakrament, skulle kunna stå i eldskrift över Lindgrens verk. Det går på många sätt att läsa hela författarskapet som ett försvar för den mänskliga heligheten. Den ovan beskrivna passagen är något av en nyckelscen hos Lindgren, vilket inte minst märks på hur han valt att placera den i romanen. Scenen återfinns alltså i Dorés Bibel, den mellersta (men sist utgivna) av berättelserna i den romantriptyk som 2008 gavs ut under samlingstiteln Nåden har ingen lag, och där Hummelhonung och Pölsan utgör de två andra delarna. Det är i denna scen som de tre romanerna möts och binds samman. Ty inte nog med att den ordblinde huvudpersonen från Dorés Bibel är en av dem som lyssnar till kvinnans föreläsning, som alltså är en sammanfattning av de händelser som skildras i Hummelhonung, utan i publiken finns också den fabulerande notisskrivaren från Pölsan, Manfred Marklund.

Genom att på detta sätt låta de tre romanvärldarna mötas får Lindgren denna scen att bli något av en centralpunkt. Och när kvinnan efter det att hon formellt avslutat sin föreläsning säger: ”nu är det sagt, nu har jag ingenting att tillägga, detta var min sista föreläsning”, då misstänker man lätt att det är Lindgren själv som här talar genom sin romankaraktärs mun och liksom sammanfattar sitt livsverk. Är det så man ska läsa scenen får kvinnans sista ord till den samlade åhörarskaran en extra ironisk touche: ”Just innan hon förpassades ut genom dörren vred hon huvudet mot oss åhörare och ropade: Och bry er inte om att läsa de där böckerna som jag skrivit!”

Det finns all anledning, inte minst med tanke på ovan beskrivna scen, att betrakta det sakramentala motivet, där i synnerhet den mänskliga värdigheten och heligheten står i centrum, som det bärande temat i Lindgrens författarskap. I snart sagt allt han skrivit är respekten för människans unika och oskattbara värde, samt en grundläggande sakramental livskänsla, de kanske viktigaste motiven.

I Kaj Schuelers nyutkomna och mycket läsvärda intervjubok Torgny om Lindgren återkommer Lindgren till det tyska begreppet Haltung und Würde, vilket kan översättas ungefär som ”hållning och värdighet”. Ett begreppspar som Lindgren själv beskriver som grundläggande ”för den gamla tyska borgerliga kulturen”. När Lindgren i Schuelers bok berättar om hur han tolkar dessa begrepp blir den människosyn som också genomsyrar Lindgrens verk tydlig. Lindgren säger: ”Würde är detsamma som människovärde, att varje människa har ett eget värde, är värde-full. Det borde man alltid skriva med det där bindestrecket så att det syns vad ordet egentligen består av, att varje människa är full av värde.”

Begreppet har alldeles uppenbart en stor betydelse för Lindgren, vilket som sagt också speglas i hans verk. Men frågan är om Lindgren inte här är en aning försiktig med orden. Ty det som Lindgren i Schuelers bok talar om som människans värdighet skulle, åtminstone om man utgår från hans verk, kunna ersättas med det högtidligare och ännu anspråksfullare begreppet helighet.

Frågan om det heliga är central hos Lindgren: Vad är heligt? Vem kan anses vara ett helgon? Frågorna finns som en underström i det mesta Lindgren skrivit, men är särskilt tydliga i böcker som Hummelhonung och Bat Seba. I den senare romanen, som är en parafras på Bibelns berättelse om kung David och Bat Seba, ställer Bat Seba den avgörande frågan: ”Men varför är inte själva livet heligt? […] När kopparkrukor och smörjoljor och prästers sandaler kan vara heliga borde väl också människans liv kunna vara heligt! Anden som är i människan!”

Vad Lindgren konsekvent gör i sina romaner och berättelser är att förlägga det heliga hos människan själv. Människan heliggörs. Lindgren åstadkommer denna heliggörelse, inte genom att försköna människan, utan tvärtom genom att skildra henne så utsatt, sårbar och inte sällan fysiskt anskrämlig som möjligt. Det vardagliga och ibland snudd på anstötliga, som ju traditionellt anses vara det heligas motsats, framstår hos Lindgren som helighetens själva essens. På så sätt framträder en djup och fullständigt ovillkorad humanism i Lindgrens verk, där ofta det udda och avvikande framstår som det verkligt mänskliga.

Detta, att liksom vardagliggöra heligheten, är en del av den ironi som är Lindgrens främsta litterära metod. En ironi där det låga inte bara kontrasteras, utan även sammanblandas, med det höga. Som kvinnan i Hummelhonung som skriver en bok om den helige Kristoffer, men där de två trätande och döende bröderna, den ene vulgärt överviktig och den andre ständigt omgiven av en kväljande stank, också förvandlas till ett slags helgon. Eller som Bat Seba som drabbas av ett heligt medlidande, ja kanske rent av kärlek, när hon ställs inför den försupne och frånstötande Mefiboset. Eller som Lars Högström och Robert Maser som i den tarvligaste av alla maträtter, kött- och inälvsgröten pölsa, ser en symbol för det sublima.

Här handlar det alltså inte om att människan renas, helgas och upphöjs till helighet, utan det gudomliga inkluderas i, eller helt enkelt likställs med, det mänskliga. ”Jag tror att Gud är livet och människosläktet”, som Bat Seba uttrycker det. Här anar man en annan tanke som är återkommande hos Lindgren och som är kopplad till helighetsmotivet, en tanke som får sin allra tydligaste gestaltning i Hummelhonung, nämligen den att människan snarare föreställer än är, att hon snarare liknar än att vara. En variation på föreställningen att människan är skapad till Guds avbild. Och det är ur denna gudslikhet människans helighet springer.

Men framför allt är det människans mångtydighet, hennes karaktär av paradox och gåta, som gör henne helig. När kung David, som i hela sitt liv varit uppslukad av helighetens mysterium, i slutet av romanen frågar sin drottning vad som egentligen är heligt svarar Bat Seba: ”Det ofattbara och ovissa är det enda som är heligt.” För ironikern Lindgren är huvudsaken hela tiden att peka på människans motsägelsefullhet, hennes, så att säga, ofattbarhet. Lindgren säger i Schuelers intervjubok att han vill visa ”förvirringens rikedom och glädje”. Men kanske kan denna förvirrande glädje inte uppnås förrän man accepterat tillvaron, med alla dess ironier och inre motsättningar, som något i sig självt heligt. Kort sagt, när man tagit till sig själva existensen som sakrament.

Torgny om Lindgren: i samtal med Kaj Schueler. Norstedts 2013, 262 s.

John Sjögren är kulturskribent och kritiker.


Publicerad 2013 i nummer 5