Johannes XXIII och Andra Vatikankonciliet
Ekman, Örjan

Loris Francesco Capovilla: Ricordi dal concilio. Siamo appena all’aurora. A cura di Ernesto Preziosi. Editrice La Scuola 2011.

Hur föddes tanken på ett koncilium hos Johannes XXIII? ”Den föddes, måste vi tro, ur en gudomlig inspiration och utifrån en blick på kyrkans situation i världen.” Det är ärkebiskop Loris Capovilla, Johannes sekreterare, som talar. Don Loris, som han ofta kallas, bor i Sotto il Monte Giovanni XXIII, Johannes födelseby. Född 1915 utstrålar don Loris en märklig vitalitet. Hans minne är helt intakt. Han har ägnat år åt att dokumentera Johannes liv och verk. Han har gett ut Johannes dagbok, skrifter, tal, brev. Han är i dag en viktig röst om Andra Vatikankonciliet.

2011 kom intervjuboken Ricordo dal concilio. Siamo appena all’aurora. [Minnen från konciliet. Vi är bara i början]. I samtal med Ernesto Preziosi, historiker knuten till det katolska universitetet Sacro Cuore (Milano), berättar don Loris om hur koncilietanken föddes hos Johannes, om förberedelserna och om konciliets första session. Han berör också konciliets mottagande. Mycket är känt sedan tidigare, men don Loris tolkning av händelserna har stort intresse. Konciliet känns närvarande när don Loris berättar, skriver Ernesto Preziosi. Capovilla var på alla områden en nära medarbetare till påven och var i djup samklang med Johannes tankar och idéer. Don Loris hade blivit Johannes XXIII:s sekreterare redan under dennes tid som patriark av Venedig. För honom är konciliet inte bara en historisk händelse, det är och förblir en kraftkälla för kyrkan i dag, men vi är, säger han, långtifrån att ha förverkligat konciliet. Vi är bara i början. Siamo appena all’aurora.

Hur reagerade don Loris själv när påven talade om att inkalla ett koncilium?

”När jag var seminarist talade man om möjligheten av att återuppta och avsluta Första Vatikankonciliet som avbröts 1870. Både präster och teologer talade om detta. 1923 inledde Pius XI en konsultation som sedan upprepades av Pius XII. Jag kände mig både lycklig och bekymrad när konciliet proklamerades; bekymrad med tanke på att en 77-årig påve tog på sig en så stor och svår uppgift.” Men Johannes utstrålade lugn och tillförsikt. ”Jag har alltid upprepat Gregorios av Nazianzos fras: voluntas tua pax nostra – din vilja är vår frid”.

Tanken på ett koncilium kom dock som en överraskning för påven själv under ett samtal med statssekreteraren kardinal Tardini om tidens problem och om kyrkans uppgift. ”Plötsligt uppfylldes min ande av en stor tanke, som jag i det ögonblicket mottog med outsäglig tillit till den gudomlige Mästaren och ett högtidligt och uppfordrande ord föddes på mina läppar. För första gången yttrade jag: ett koncilium.” (Ur påvens tal den 8 maj 1962).

Don Loris vill inte kalla detta ett beslut som påven fattade, utan snarare en djup intuition. Vilka erfarenheter, vilken kunskap var det som fick tankarna på ett koncilium att mogna hos Johannes?

Don Loris pekar på fyra faktorer. Johannes hade djupa kunskaper i kyrkans historia, inte minst vad gällde de kritiska perioderna när stora förändringar skulle genomföras. Han var väl förankrad i kyrkofädernas teologi om episkopatets kollegiala medansvar i kyrkans ledning. Det var naturligt för Johannes att alltid insistera på att all kyrklig förnyelse var en uppgift för alla hans bröder i episkopatet. Så fanns Johannes klara och djupa tro på den helige Andes bistånd till kyrkan både i det pastorala och i det läromässiga. Till allt detta kom, svarar don Loris, påvens ödmjuka underkastelse under Guds vilja och lyhördheten för Anden. Här fanns jordmånen för Johannes intuition.

Konciliet skulle svara på kyrkans och mänsklighetens förväntningar. När det gäller konciliets ekumeniska inriktning påminner don Loris om Paul Couturier och hans inflytande på Johannes. Den kristna enheten förverkligas när alla blir uppfyllda av Kristi anda. Då behöver inte enheten förkunnas, den existerar redan. Som ung präst hade Johannes blivit medveten om ekumeniken. Angelo Giuseppe Roncalli hade tjänstgjort som sekreterare åt den socialt radikale biskopen av Bergamo, Giacomo Radini Tedeschi. När denne 1905 skulle vigas till biskop i Sixtinska kapellet av Pius X hade han anhållit om att två av hans protestantiska vänner skulle få närvara vilket påven beviljade.

Johannes inledningstal vid konciliets öppnande, Gaudet Mater Ecclesia, var epokgörande. Det uttryckte den djupa optimism och positiva syn på historien som utmärkte påven. Han tog avstånd från domedagsprofeterna. Talet uttryckte barmhärtighet och solidaritet och var en inbjudan att låta sig ledas av evangeliet och till aggiornamento, förnyelse. Konciliet behöver inte upprepa fördömanden utan föredrar ”barmhärtighetens medicin”, förkunnade påven. Det är intressant att notera att ordet barmhärtighet – misericordia – är ett nyckelord också i påven Franciskus förkunnelse.

Johannes hade hoppats att få vara med om hela konciliets genomförande men avled i juni 1963 efter den första sessionen. Det blev hans efterträdare Paulus VI som fick fullfölja konciliet.

Konciliet bedöms så olika och beskylls ibland för att ha orsakat många av kyrkans problem i dag. Hur ser don Loris på det? Gå tillbaka till grunddokumentet är hans svar. I Humanae salutis, där konciliet sammankallas, talas om att förstärka tron och se enheten, ge nytt liv och fördjupa andligheten. Konciliet skulle i ett kollegialt arbete utarbeta en pastoral plan för vår tid. Men visst fanns det de som blev rädda på grund av förändringarna och de som skyndade framåt på egen hand och som glömde att kyrkan är gemenskap och samhörighet. Kyrkan är både hierarki och folk, karisma och institution, tradition och förnyelse. Don Loris vill betona att problemen inte kan skyllas på konciliet. Han uttrycker också ett ”frukta inte ” när han ser på samtiden och framtiden, även om det finns risk för nya avgudar.

Johannes XXIII brukade säga att vi med konciliet har påbörjat en dag av fred, samförstånd, broderskap, men att vi fortfarande bara är i början av evangeliseringen som är kyrkans stora uppgift. Det var också konciliets uppdrag: förkunna evangelium i kärlek, se varandra som syskon, var och en med sitt uppdrag men alla med gemensam kallelse att leva och förkunna evangeliet för världen.

Vad krävs av oss för att förverkliga konciliet? Don Loris pekar på Johannes XXIII:s undervisning: ödmjukhet och mildhet, att vara i ständig bön, söka våra rötter, öppna sig helt för det människoblivna Ordet. En radikalitet som har sin grund i Gud.

Tantum aurora est. Hur ska vi tolka det i dag? ”Från det som jag har lärt av Johannes skulle jag vilja säga: tolka det förflutna med respekt och även med tacksamhet, det nuvarande med tålamod och kärlek, framtiden med tillförsikt”, avslutar don Loris.

Örjan Ekman är biståndssamordnare inom Individuell Människohjälp, IM, Stockholm.



Publicerad 2013 i nummer 5