Varför är Franciskus av Assisi så populär i Sverige?
Nyqvist, Kerstin Hedberg

Den helige Franciskus har blivit mer aktuell i dag än tidigare genom att den nye påven tagit hans namn som ett tecken på den inriktning han vill ge kyrkan. Därför är det angeläget att jämföra det som presenteras om helgonet i Ted Harris och Carolina Johanssons bok Att leva helhjärtat. Inspiration från Franciskus av Assisi. (Libris förlag 2013) med vad som faktiskt är känt om honom, och att ge en kortfattad översikt över den franciskanska närvaron i världen och i Sverige i dag.

Den helige Franciskus från Assisi har sedan en längre tid en särställning i Sverige bland alla de många olika katolska helgonen. Det ordnas resor till Assisi för medlemmar i svenskkyrkliga och andra församlingar och grupper. Många bär det franciskanska tau-korset eller San Damiano-korset som halsband. Det kan finnas många förklaringar till att ett helgon från 1100- och 1200-talets Italien når sådan uppskattning i ett protestantiskt och i hög grad sekulariserat land. En förklaring kan ligga i många svenskars uppfattning om att andliga upplevelser är något man framför allt får i naturen. Franciskus ”Solsång” som lovsjunger naturen är välkänd och finns omarbetad som psalm. Detta kan medföra en känsla av samhörighet med upphovsmannen. Franciskus budskap att livet ska präglas av en vandring i Jesu fotspår, inte i första hand av teologiska och moraliska resonemang, kan också locka. Hans betoning av ett liv utan onödiga ägodelar överensstämmer med det som många upplever som angeläget i dagens konsumtionssamhälle, liksom hans solidaritet med de allra mest utsatta. Att staden Assisi, som lockar till sig många besökare, ligger naturskönt och har en tydlig prägel av vallfartsort bidrar säkert också till Franciskus attraktionskraft.

Att gruppresor från Sverige till Assisi ökade var till stor del Agostino Lundins förtjänst. Denne svenske läkare blev så gripen under ett besök i Assisi att han konverterade till den katolska kyrkan, gick in i Franciskanorden och blev präst. Under föredragsturnéer i Sverige kom han i kontakt med kristna från olika samfund och inspirerade till besök med pilgrimsvandringar i Assisi. Där inrättade han ett välbesökt ekumeniskt centrum, Centro Ecumenico Nordico, och Svenska Franciskussällskapet grundades. Efter fader Agostinos död 1988 övertogs hans roll av fader Maximilian Mizzi, fram till dennes död 2008. Verksamheten i Assisi fortlever ännu. En annan inspirationskälla har varit franciskaner i den anglikanska kyrkan, vilket ledde till att en franciskansk lekmannaorden (tredje orden, FTO), och en manlig och en kvinnlig franciskankommunitet bildades inom Svenska kyrkan.

Parallellt med denna utveckling i den protestantiska sfären ökade den franciskanska närvaron också inom den katolska kyrkan i Sverige. Franciskanorden återkom på bred front med präster/bröder av samtliga manliga grenar av Franciskanorden: minoriter (OFM), konventualer (OFM Conv) och kapuciner (OFM Cap). Gruppen franciskanmunkar som tillhörde Svenska kyrkan konverterade och kom därmed att ingå i den manliga katolska franciskanska tredje reguljära orden (TOR). Serafimsystrar etablerade sig på flera orter, bland annat i Stockholm. Den franciskanska lekmannaorden (Ordo Franciscanus Saecularis, OFS) upprättades i Sverige med fraterniteter på flera orter.

Man kunde förvänta sig att detta skulle medföra ett ökat utbyte mellan icke-katoliker med intresse för Franciskus och de ordensmedlemmar som lever enligt Franciskus livsideal. Även om detta skett i någon omfattning, så verkar det som att intresset för Franciskus mer tar sig uttryck i resor till Assisi. Besök i kyrkor och vandring till franciskanska platser kan ge upplevelser som man inte kan få i Sverige och behöver inte nödvändigtvis medföra intresse för kontakt med dem i Sverige som står i den levande traditionen från Franciskus inom den katolska kyrkan. Detta påstående innebär alls inte någon kritik utan ska ses som en förklaring till sådant som skrivs om Franciskus i vårt land i dag. Många kristna i Sverige har fördjupat sitt trosliv genom att delta i detta.

Franciskus som förebild vid andlig livskris

Nyligen utkom en svensk bok, Att leva helhjärtat. Inspiration från Franciskus av Assisi. Boken presenterar den helige Franciskus som en förebild för den som reflekterar över sina prioriteringar i livet. Den är skriven av Ted Harris, präst i Svenska kyrkan och medlem i franciskanska lekmannaorden i Svenska kyrkan, och journalisten Carolina Johansson. Att boken utkom under våren 2013 kan tyckas lämpligt, eftersom den nyvalde påven tog Franciskus som sitt påvenamn för att markera inriktningen på sin tid som företrädare för en stor del av världens kristna.

I bokens förord sammanfattar författarna anledningen till att den helige Franciskus av Assisi (1181/1182–1226) fortfarande av många upplevs som en inspirationskälla: han visar att goda handlingar skapar ett gott liv, vilket sker då man ”tänker omvänt”. Man får genom att ge, inte genom att fundera över vad man vill med livet, utan ”låt livet leva dig”. Bokens syfte är att ”presentera en bild av andlig blomstring med Franciskus som förebild”. Följande beskrivning av boken ska uppfattas som ett försök att tolka bokens innehåll som en spegling av den religiösa tidsandan i vårt land.

Inledningsvis beskrivs den period som Franciskus tillbringade som fånge efter att ha gripits av soldater i kriget mellan staden Perugia och Assisi. Han drabbades då av en svår sjukdom. Efter att ha tillfrisknat vill han åter igen bege sig ut i strid, men i en dröm konfronteras han med sin målsättning. Författarna resonerar runt detta utifrån hur människor kan välja att kliva av en karriär för att göra något helt annat. Slutsatsen blir ett råd till läsaren att lyssna till sin inre röst, att ”känna sig själv”. Här citeras Sokrates och Hermann Hesse. Franciskus väg mot en ändrad inställning till livet kopplas till olika steg i krisprocessen. Författarna menar att tanken att man inte kan leva om sitt liv är ”grejen” som går upp för Franciskus; han kom i kontakt med sin ”inre röst” och började grubbla över vad han skulle göra med sitt liv. Det blir tydligt att författarnas mål är att beskriva vad som sker under en livskris och betona att en sådan kan innebära en andlig erfarenhet.

Vad betydde naturen för Franciskus?

Författarna menar att Franciskus blev mer medveten om naturens skönhet under sin livskris och där börjar urskilja ”något”. Detta överensstämmer inte med det som skildras i de tidiga biografierna över Franciskus, till exempel de som författades av Tomas av Celano 1229, en av de första bröderna som anslöt sig till Franciskus. Tomas berättar att Franciskus började grubbla under sin sjukdomsperiod. Sedan hände detta: ”När han var på bättringsvägen… gick han ut en dag och började betrakta landskapet runt omkring med större intresse. Men skönheten hos fälten och vingårdarna och allt annat vackert som fanns att se gav honom inget som helst nöje. Han förundrades över denna plötsliga förändring hos sig själv, och tyckte att de som älskade sådant var riktigt enfaldiga.”

Att Franciskus uppfattas som en naturromantiker kanske främst beror på ”Solsången”. Denna lovsång till naturen diktade han emellertid när han var svårt sjuk och nära döden. Franciskus betonar naturens och alla levande varelsers skönhet och ändamålsenlighet, som visar på Gud som Skapare. Genom att bara finnas till lovsjunger de Gud. Men biografierna innehåller också många beskrivningar av hur Franciskus samtalar med olika slags djur. Att Franciskus understryker vikten av att skydda och vörda allt i naturen bottnar emellertid inte enbart i förundran över allt vackert, utan i övertygelsen att det viktigaste för människan är kärleken till Gud; inget får störa den relationen. Därför uttrycker han i ord och i levnadssätt att man bara bör konsumera det man absolut behöver.

Höra sin egen röst eller Guds röst – vad innebär kallelse?

Vändningen i Franciskus liv inträffar när han besöker den förfallna kyrkan San Damiano, ber framför korset och hör en röst säga ”Bygg upp min kyrka”. Författarna beskriver detta som att han hör sin vilja och då uppfattar att detta är Guds röst. Författarna beskriver hur andra upplevt Gud, till exempel profeten Elia, men menar att Franciskus upplevelse snarare innebär det som Siddharta Gautama upplevde: att han uppnått insikt, inriktat sig på att se bortom sig själv och verka för världens bästa, ”besinnat sig” i betydelsen att inte låta känslor ta överhanden. Deras tolkning av ”Bygg upp min kyrka” utgår inte från vad kyrka betyder enligt kristen tro utan från buddismens huvudtankar om att inte skada, döda eller rasera. Denna tolkning och författarnas val att dra paralleller till kända personer vars liv inte präglats av kristen tro stärker intrycket av att de önskat göra Franciskus budskap mindre religiöst/kristet och därmed mer acceptabelt för läsarna. I verkligheten motsäger Franciskus fortsatta aktiviteter ovanstående påstående. Genast efter upplevelsen i San Damiano sålde han en del av faderns lager av tyger på en marknad och försökte lämna pengarna till prästen i San Damiano (inte precis uttryck för att hindra känslor från att ta överhanden). Denne vägrar emellertid att ta emot gåvan. Något som författarna valt att inte ta upp i detta sammanhang är Franciskus kärlek till den katolska kyrkan. Den var helt central för honom och är fortfarande central för de franciskanska ordnarna i den katolska kyrkan.

Då fadern blir ursinnig gömmer Franciskus sig under en tid, inte i en grotta (enligt författarna) utan i en håla under kyrkan (enligt Tomas av Celano). Därefter följer en turbulent period som han tillbringar som tiggare för att skaffa byggnadsmaterial till kyrkan; han hämtas av sin far och blir inlåst i hemmet, släpps fri av sin mor och fortsätter med sitt projekt. Författarna hävdar att Franciskus tvivlade på sin kallelse under denna tid, illustrerat med ett uttalande av Nelson Mandela om hans tvekan inför sin livsväg, men att Franciskus till sist upplever sig kallad av Gud och börjar hjälpa fattiga, gamla och sjuka. Detta diskuteras utifrån hur man i dag reagerar på personer som ändrar livsstil och tar avstånd från ett materialistiskt synsätt. Vändpunkten nås då Franciskus far vänt sig till biskopen för att få sina pengar tillbaka; Franciskus svarar radikalt med att ta av sig alla kläder och lämna tillbaka dem till sin far, varpå biskopen i en symbolisk gest sveper sin mantel om honom; han övertar den goda fadersrollen från den biologiske fadern.

Franciskus: kritiker eller förnyare av den katolska kyrkan

Författarna verkar stödja en uppfattning av Franciskus som kritisk till den katolska kyrkan. Detta beskrivs som att kyrkan ”fortsatte att vara en del av hans liv”, som om hans förhållningssätt till kyrkan var mer påtvingat av den tid han levde under. Kyrkan i Italien beskrivs som en maktfaktor i det världsliga samhället och moraliskt och andligt förfallen, framför allt på grund av korstågen, ”en kyrka som släckte liv snarare än upprättade dem”; präster var mer intresserade av pengar och makt än av godhet. På Franciskus tid förekom kritiska rörelser, men också en stark botgörarrörelse som verkade i trohet mot kyrkan. Författarna nämner Vita Apostolica, beskriven som en proteströrelse mot den ”rika och hierarkiska kyrkan som plågas av maktkamper och korståg”. De hävdar att Franciskus upplevde sig ha själsfränder i Vita Apostolica samtidigt som han ”även” var fast förankrad i den kristna tron. Detta stämmer emellertid inte med det som Franciskus klart uttryckt i sina skrifter, där han betonar sin lojalitet med påven och kyrkan: ”bröderna måste vara katoliker”, inte tillhöra någon rörelse som tagit avstånd från den katolska kyrkan. Han uppmanar till och med till vördnad även mot den präst som är en usel människa, eftersom prästen förmedlar Kristi närvaro i nattvarden till de troende. I sitt Testamente skriver han: ”Därefter gav Herren mig och ger mig fortfarande en sådan tilltro till de präster som lever enligt ordningen för den heliga kyrkan i Rom, på grund av deras vigning, att jag vill ta min tillflykt till dem, även om de förföljer mig.” ”Och alla teologer och dem som är tjänare av Guds Heliga Ord, måste vi ära och vörda som de som förmedlar ande och liv.” Bilden av Franciskus som en kyrkokritiker bottnar kanske i den protestantiska traditionen, där önskan om förändring ofta resulterat i nya samfund. I stället uppfattade Franciskus sitt uppdrag som att bygga upp, det vill säga förnya kyrkan. Hans samhörighet med botgörarrörelsen styrks av att den lekmannaorden som Franciskus grundade tidigt efter sin omvändelse länge kallades för ’botgörarna’. Botgöring innebär här ett fokus på trohet mot sitt livsideal, det vill säga att leva efter evangeliet, och en föresats att ändra det i ens liv som inte är i samklang med det. Författarnas beskrivning av tillståndet i den katolska kyrkan under Franciskus livstid som att den var präglad av ”utbredd vidskeplighet” kan kanske ses som ett uttryck för en nedärvd uppfattning i vårt land av den katolska kyrkan som något negativt och främmande, med gudstjänst- och böneformer och andra uttryck för ett andligt liv som är obekanta.

Hur var det egentligen med hans relation till Klara?

Det författarna skriver om den heliga Klara är till största delen rena spekulationer, till exempel att hon var närvarande när Franciskus tog offentligt avstånd från sin far. De menar att eftersom Assisi var en liten stad var chanserna stora att Klara och Franciskus kände till varandra, att hon hört Franciskus tala i katedralen, och – romantiserat – tycker att Franciskus är vacker. De spekulerar i om deras relation kan ha varit uttryck för mänsklig kärlek för att sedan ändra detta till att ”det troligen inte var den typen av relation de hade”. Några rader längre fram hävdas åter igen att ”de på sätt och vis är förälskade i varandra”. Denna romantiserade bild saknar grund i de omfattande uppgifter som finns i Franciskus och Klaras biografier och gör att boken ger ett mindre seriöst intryck. Detta gäller också det som skrivs om ett (påhittat) möte mellan Klara och biskopen innan hon rymmer hemifrån för att påbörja sitt liv som kontemplativ nunna. I stället bör sambandet mellan dessa två uppfattas om en nära andlig relation mellan personer som parallellt genomgick en liknande andlig utveckling. I kronologin i den svenska översättningen av Klaras skrifter anges, att Klara och Franciskus möttes först 1210, fyra år efter händelsen med biskopen. Oberoende av varandra inspirerades de av de samtida botgörarrörelserna. Klara fick hjälp av Franciskus att påbörja sitt liv som nunna i sträng klausur, hade täta kontakter med honom, och hennes orden fick stöd av hans orden.

Andlighet utan Gud?

En stor del av boken domineras av gissningar om vad Franciskus tänkte, speglat mot hur religion uppfattas i Sverige i dag, till exempel problemet med ordet ”Gud” – vad menar man med det? Det är legitimt att tala om andlighet, men inte om det gudomliga. Resonemanget om detta är otydligt, men det verkar som om författarna valt att tona ned Franciskus fokus på Gud, som har uppenbarat sig genom Kristus, för att göra boken mer lättillgänglig för den svenska genomsnittsläsaren. Detta gäller även resonemang om Franciskus upplevelser av Gud. Författarna påstår att tron, som Franciskus upplevde den, inte handlade så mycket om trossatser utan mer om en relation. Men detta är inte rättvisande. För Franciskus är dessa ting nämligen inte åtskilda. Visst strävar han ständigt efter att förverkliga sin tro i sitt dagliga liv, som uttryck för en nära relation till Gud. Men han visar samtidigt god kunskap om trons innehåll. Förvånansvärt nog innehåller boken ingen redogörelse för vad som var mycket centralt för Franciskus, nämligen inkarnationen: att Gud lät sig födas som människa för att göra sig känd bland mänskligheten, Jesus, som levde fattig, predikade i ord och handlingar, och lät sig dödas under svåra lidanden. Förutom det föredöme Jesus ger i sina handlingar och i de liknelser han berättar, är ett centralt fokus för Franciskus det ofattbara som händer i mässan, då Kristus blir närvarande i brödet och vinet. Tack vare att skrifter och böner författade av Franciskus finns bevarade och att det finns ett flertal biografier skrivna strax efter hans död, är faktiskt mycket känt om hans kunskap om Bibeln och om kyrkans tro.

Kort före sin död hade Franciskus en uppenbarelse av en korsfäst seraf och blev själv stigmatiserad, det vill säga fick sår i händer, fötter och i sidan, som aldrig läkte. Till skillnad från vad författarna i övrigt beskriver om hans liv uttrycks detta som att det ”sägs att” han hade denna syn, ”han sägs ha blivit stigmatiserad”. Händelsen tolkas som en önskan hos författare av biografier att ”göra Franciskus så lik Jesus som möjligt”, alltså något uppdiktat. Flera ögonvittnesskildringar finns emellertid. Tomas av Celano beskriver vad namngivna bröder (Elias och Rufino) såg direkt efter det att det hade hänt, och vad som sågs av flera efter hans död: ”Mitt i hans händer och fötter fanns inte bara hålen efter spikar, utan något som såg ut som spikar som utgjordes av hans egen kropp, med en mörk färg som järn, och hans högra sida var röd av blod.” Kan det vara så att författarna vill undvika att provocera läsaren genom att beskriva det som vittnesskildringar?

Franciskus första följeslagare

Författarna skriver att ”till att börja med söker han sig inte till någon grupp”. Han sökte sig över huvud taget aldrig till någon grupp utan strävade efter att leva efter evangeliet på egen hand, så konkret som möjligt. Han sade uttryckligen att han inte försökt rekrytera bröder, utan ”Gud gav mig bröder”. De kom och anslöt sig spontant för att leva mer radikalt enligt evangeliet. När författarna skriver, att Franciskus inte hade något program för sig och sina medbröder, stämmer det inte heller: hans program var just att följa evangeliet i allt vad man möter i livet. Däremot fanns till en början ingen formell ordensregel som i detalj föreskrev deras levnadssätt och organisation. Att gruppen runt Franciskus sågs med viss tveksamhet av kyrkans företrädare var inte konstigt med tanke på samtida snarlika rörelser som tog avstånd från kyrkan. Det är helt klart att Franciskus själv inte hade några tankar om att förändra kyrkan; han var inriktad på hur han själv och hans medbröder skulle kunna leva i samklang med evangeliet, i trohet mot kyrkan. Hans första enkla regel blev därför bara godkänd muntligt av påven 1209. En utökad version tillkom efter det att medlemmarnas antal ökat dramatiskt, vilket krävde viss organisation, och godkändes formellt av påven 1221.

Enligt författarna har den text som heter ”Brev till de troende” till syfte att nå en större allmänhet, vilket i och för sig stämmer. Men dessutom anses denna text vara den första regeln för den franciskanska lekmannaorden (Ordo Franciscanus Saecularis, OFS). Det var nämligen många lekmän som ville ansluta sig till Franciskus. I dag har lekmannaorden minst omkring en halv miljon medlemmar runt om i världen – det finns ett stort mörkertal, inte minst på grund av ett okänt stort antal medlemmar i Kina inom den underjordiska katolska kyrkan, men även eftersom den för närvarande ökar i flera kontinenter. Dess nuvarande regel reviderades senast 1978 och godkändes av påven Paulus VI.

Vad var egentligen Franciskus huvudbudskap?

Författarna beskriver Franciskus huvudbudskap som att det går att komma till insikt om en livsmöjlighet – en hjärtats förvandling. ”Hjärtat vidgas från hat, ilska och osämja till ett liv i tillit, kärlek och godhet. En process som öppnar för det som bygger upp och vill älska. Detta är vad han vill dela med sig. Att få göra det är hans livs syfte…” Vackra ord, sanna – men magert som sammanfattning av vad Franciskus ville förmedla. Författarna definierar hans livsstil med orden enkelhet, ödmjukhet och samhörighet; positiva ord, återigen inte nödvändigtvis kopplade till någon religiös övertygelse. De menar att det unika med Franciskus är hans enkelhet och radikalitet; Franciskus ville uttrycka ”att vi jobbar med för många pusselbitar… måste styra bort från vårt överflöd”. Visst, detta är vad vi i ”rika länder” upplever som problem. Men för Franciskus bottnade önskan om fattigdom framför allt i viljan att följa Jesu föredöme i att inte ha med sig något på vägen. Hans handling att kyssa en leprasjuk tolkas som ett budskap att se människan bortom det yttre. Den illustrerar emellertid också hans Kristus-centrerade grundsyn och inställning: att man bör värdesätta människor som är nedvärderade och föraktade av andra.

Det är förvånande att läsa att ”detaljerna kring Franciskus andliga övningar under denna tid vet vi inte mycket om”, när de olika biografierna och andra skrifter ger många beskrivningar av just detta. Enligt den första stadfästa regeln skulle till exempel ”bröderna förrätta tidegärden enligt ordningen för kyrkan i Rom” och lekbröderna (analfabeterna) skulle läsa Fader vår regelbundet under dagen. En svensk översättning har publicerats av en tidegärd och av böner, som Franciskus författat.

När det gäller andligt liv anser författarna att ”seden att gå i kyrkan på söndagar är inte speciellt utbredd i dag”. Här hade det passat att lägga till: ”i ett sekulariserat land som Sverige”. Detta gäller också påståendet att ”för många är inte kyrkan den plats dit de spontant vänder sig med sin andliga längtan” – se på de olika frikyrkorna, den katolska kyrkan och ortodoxa kyrkor! Visst söker sig människor dit för att delta i gudstjänster, bön, samtal och trosundervisning. Ett budskap om detta saknas i boken, eller menar författarna att en livsstil inspirerad av Franciskus hör till den rent privata sfären?

Franciskanorden i världen och i Sverige

Det är en brist att en bok som vill hjälpa läsaren att närma sig Franciskus inte förmedlar hur detta kan ske rent konkret. Knapphändiga uppgifter ges i boken om Franciskanordens närvaro i världen och i Sverige. Totalt har den franciskanska familjen – de olika ordnarna inklusive lekmannaorden – i dag omkring en miljon medlemmar utspridda runt om i hela världen. Det hade varit bra om läsaren fått veta att samtliga manliga grenar av Franciskanorden i den katolska kyrkan lever och verkar här i Sverige, och även en kvinnlig orden, samt lekmannaorden. Ifall läsare önskar kontakt med personer som lever direkt i Franciskus efterföljd hade de kunnat få hjälp på traven av en lista med kontaktuppgifter.

Referenser
Regis J. Armstrong, OFM Cap, J.A. Wayne Hellman, OFM Conv., William J. Short, OFM (red.): Francis of Assisi: Early Documents. Volume I. The Saint. 3. uppl. New City Press 2001.
Regis J. Armstrong, J.A. Wayne Hellman, William J. Short (red.): Francis of Assisi: Early Documents II. The Founder. New City Press 2001.
Regis J. Armstrong, J.A. Wayne Hellman, William .J. Short (red.): Francis of Assisi: Early Documents III. The Prophet. New City Press 2001.
Hubert Hodzelmans: Bed med Franciskus, 1988. Översättning: I. Ydén-Sandgren. Bokförlaget Pro Veritate 1993.
Henrik Roelvink: Franciscans in Sweden. Medieval remnants of Franciscan activities. Van Gorcum & Comp. 1998.
Henrik Roelvink: Franciskus av Assisi. Skrifter. Veritas förlag 2011.
Henrik Roelvink: Klara av Assisi. Skrifter och dokument. Veritas förlag 2012.

Kerstin Hedberg Nyqvist är med.dr och docent, medlem av den franciskanska lekmannaorden.


Publicerad 2013 i nummer 6