”Gör oss annorlunda”– Britt G. Hallqvist som gränsöverskridare
Bodin, Helena



Säg en författare som firar hundraårsjubileum och som betytt mycket för dig! Förra året kunde alla som läst böckerna om Kulla-Gulla svara Martha Sandwall-Bergström (1913–2000). I år fortsätter en rad nordiska barnboksförfattare att jubilera: Först ut är Britt G. Hallqvist (1914–1997), därefter följer Alf Prøysen (1914–1970) och Tove Jansson (1914–2001). De sistnämnda förknippas direkt med Teskedsgumman respektive Mumintrollet, men Britt G. Hallqvists omfattande gärning som översättare och diktare för vuxna och barn, som läseboks- och läromedelsförfattare, psalm- och visdiktare kan inte lika enkelt representeras av någon viss figur. Det är inte alltid man som läsare lägger märke till hennes insats.

Ändå är Britt G. Hallqvist en av de författare som lästs av mängder av svenska barn – både de som nu är små och de som sedan länge växt upp. Hon har inte bara översatt engelsk nonsenvers utan även Richmal Cromptons Bill-böcker, Enid Blytons Fem-böcker, Laura Ingalls Wilders serie om det lilla huset på prärien, Rudyard Kiplings Djungelboken, J.?R.?R. Tolkiens Bilbo, första boken i C.?S. Lewis serie om Narnia och de utsökt detaljrika Beatrix Potter-böckerna om Pelle Kanin och de andra smådjuren. Det är hon som har översatt den Barnens bibel som användes på 1960- och 1970-talet liksom musikalen Jesus Christ Superstar. För teaterscenen finns Britt G. Hallqvists översättningar av Shakespeares dramer och Goethes Faust.

Förutom barnböcker som Festen i Hulabo, som nyss kommit i nyutgåva, har hon skrivit läseböcker och läroböcker, abc-böcker och dramatik för skolteaterbruk. Hennes diktantologi Gräset skrattar (1991), där egna dikter varvas med översättningar, uppskattas i lika hög grad av barnen som av föräldrarna och mor- eller farföräldrarna. Det är hon som har skrivit de underfundiga prosadikterna i Jag skall fråga Gud (1968), den kända barnpsalmen ”Vem är det som kommer på vägen?” och flera andra poängfyllda och berättande samlingar av barnvisor om bibliska personer och händelser, till exempel Titta vad jag fann! (1967). I familjemässorna runt om i Sverige sjungs hennes laudamus, ”Måne och sol, vatten och vind och blommor och barn skapade Gud”. I psalmböckerna finns många tiotal psalmer som hon skrivit, översatt eller bearbetat, och hon är också i hög grad ansvarig för utformningen av de liturgiska texterna i Svenska kyrkans kyrkohandbok från 1986, men där är alla bidrag anonyma.

Det är märkligt att ett så rikt författarskap samtidigt kan vara så osynligt. En snabb presentation av författaren, översättaren och teologen Britt G. Hallqvist är på sin plats.

Hon var syster till Arne Nyman, en av de poeter som brukar kallas fyrtiotalister, och kusin med konstnären Helga Henschen. Under sina studier i litteraturhistoria och nordiska språk vid Lunds universitet var hon en av skribenterna i den välkända studenttidningen Lundagård. Efternamnet blev hennes då hon gifte sig med Sten Hallqvist, som först var präst och sedan lärare, och själv blev hon därmed också prästfru på en rad mindre orter och mor till fyra barn. Familjen flyttade så småningom till Lund. Maken dog 1978. Efter många år som expert i psalmboks- och kyrkohandbokskommittén och mottagare av en mängd litterära priser och utmärkelser utnämndes hon till teologie hedersdoktor. Ingmar Bergman menade att G:et i hennes namn stod för Genial, men egentligen motsvaras det av mellannamnet Gerda.

Artiklar om Britt G. Hallqvists författarskap – så även denna – anspelar gärna på det gränsöverskridande. De kan ha rubriker som ”Hon skriver allt från psalmer till sagor” eller ”Från lek och nonsens till djupaste allvar”. Just det gränsöverskridande i hennes gärning förefaller vara särskilt utmanande och väcker en rad frågor om vad vår syn på vad en författare är och vad litteratur är. Men frågan är om det inte vore bättre att se Britt G. Hallqvist som en gränsunderkännare. Hennes författarskap överskrider inte bara gränserna mellan genrerna, tiderna, språken, trosbekännelserna och de olika kategorierna av läsare, utan de underkänner dem också: dessa gränser är inte intressanta, inte giltiga.

Författarens roll

Inför gränsen mellan tiderna, mellan äldre och modern tid, är det framför allt romantikens syn på vad en författare är som utmanas av Britt G. Hallqvist. En författare tänks gärna vara en självutlämnande och inspirerad individualist. Här framstår Britt G. Hallqvist i stället som representant för ett annat och mycket äldre slag av författare – en författare som ofta är anonym, som skriver i textströmmen snarare än mot den, som skriver på beställning och för att texterna ska användas i olika sammanhang, som är beredd att på begäran göra ändringar i sin text. Att vi i dag inte längre sjunger ”vår konung vi hembära” utan ”vår konung är nu nära” i adventspsalmen ”Gläd dig, du Kristi brud”, det är till exempel hennes förtjänst – eller skuld, hur man nu ser det. I sådana frågor finns alltid delade meningar.

I ett samtal med Egil Hovland, en av de kompositörer hon ofta samarbetat med, har Britt G. Hallqvist berättat om sitt arbetssätt:

”… jag har lättare för att sätta i gång med en text när jag vet att den behövs i ett visst sammanhang. Tvärtemot vad många människor tror, kan en beställning verka inspirerande. Det finns en romantisk uppfattning om inspiration, att den kommer flygande ur tomma intet. Skulle jag vänta på något sådant bleve det inte mycket gjort. Nej, jag sätter mig vid skrivbordet med pennan i handen och funderar och bläddrar kanske i Bibeln ... För övrigt läser jag gärna lyrik, framför allt av äldre datum. Det kan ge mig lust att skriva själv.”

Men att skriva för barn, och särskilt att skriva för barn på det respektfulla, inkännande vis som Britt G. Hallqvist gjort till sitt, det är tvärtom ett mycket modernt grepp. Ska man ge exempel på det nya i den moderna svenska barnpoesin efter 1945 och särskilt under 1960-talet är det lätt att vända sig till hennes dikter. De starka känslor som barnen här tillåts ha är något helt nytt i barnlitteraturen, som i dikten ”Min arga älskling”, där barnet skriker, svär, slåss, kastar saker och är besvärligt. Men den vuxna parten stannar inte vid att bekräfta barnets ilska – ”det är bra du visar / att du kan ha humör!” – utan sätter också en tydlig gräns och tröstar till sist med en kram.

Likaså är det något nytt för barnpoesin i och med 1960-talet att barnet tillåts genomskåda de vuxna och vuxenvärlden. I dikten ”När pappa var liten” beskriver Britt G. Hallqvist en pappas olika missöden och ovanor under uppväxten: ”Om vintern sög han på istappar / och åt snö / fastän han visste att det var förbjudet.” Perspektivet i dikten är hans barns, och hur vuxen och stabil pappan än kan verka nuförtiden så avslöjar hans barn honom till sist: ”Men ibland om vintern / suger han på en istapp / när ingen ser honom.” I en annan dikt, ”Killen i Bugattin”, genomskådar barnen pappans handfallenhet när han börjar gräla med mamman i stället för att ta striden med föraren av den röda Bugattin som de nästan krockat med och som nu skriker ut sina förolämpningar: ”Hallå, göbbe! / Har du vunnit ditt körkort på lotteri?”

I många avseenden framstår Britt G. Hallqvist som en nydanare inom barnpoesin, samtidigt som hon ofta verkar under en äldre tids författarvillkor.

Översättarens uppgift

Inför gränserna mellan olika språk är det vår syn på vad en text och en författares verk är som ifrågasätts av Britt G. Hallqvists många översättningar. Om man på traditionellt vis skiljer mellan originaltexter och översättningar kan det verka som om det skulle finnas en del texter som är äkta original medan andra är mer eller mindre välgjorda men ändå alltid falska kopior. Men i dag talar man hellre om källtexter och måltexter, och man tänker sig inte heller någon väsensskillnad, utan bara en gradskillnad, mellan å ena sidan relationer mellan texter överhuvudtaget och å andra sidan en originaltext och en översättning. Översättningarna ingår lika mycket – eller lika litet – i författarens verk som de texter som vi slentrianmässigt kallar författarens egna.

Britt G. Hallqvist har ibland uttalat sig om hur hon ser på översättarens uppgift:

”Vilket är viktigast: att kunna det språk man översätter från, eller att behärska sitt eget? Det senare, tror jag. Använder man ordböcker rätt (och frågar sig fram) klarar man väl originaltexten. Känslan för det egna språket, och i synnerhet för lyrik, måste man ha i fingertopparna. Och fingertopparna kan tränas. Det bästa sättet att slipa sitt språk för egen diktning är kanske att översätta.”

Hon är mycket medveten om översättarens svåra balansgång mellan hänsyn till formen och hänsyn till innehållet, om det exempelvis rör sig om att översätta en dikt med fast rytm och rim. Det handlar om att kompensera på olika sätt, menar hon, och hon är inte främmande för att ta sig friheter också vad gäller själva tonen i dikten – det präktiga kan behöva lättas upp, det alltför idylliska kärvas till. Men rytmen är helig för henne, den är det sista hon kan tänka sig att ändra på. Ett berömt exempel bland Britt G. Hallqvists översättningar, där hon valt att bevara just rytmen, är den första dikten, ”Om kattnamn”, ur De knepiga katternas bok (1949), som inleds: ”Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten. / Det finns inte många som duger till de’!” Källtexten är T.?S. Eliots Old Possum’s Book of Practical Cats (1939), som också ligger till grund för musikalen Cats. Inledningsdikten avslutas oförglömligt, inte bara på engelska utan även i Britt G. Hallqvists svenska vändningar:

Och ser ni en kisse som tyst mediterar
och grubblar, försjunken i länstolens famn
då vet ni mesamma på vad han funderar.
Han grundar och blundar – begrundar sitt
?namn,
sitt nattliga, kattliga,
evigt ofattliga,
allra förtegnaste, egnaste namn.


Mitt i otron

Om det finns något som heter tro måste det också finnas otro. Britt G. Hallqvists psalmer, böner och texter för gudstjänstbruk handlar om just den helheten, om både tro och otro, inte om gränsen däremellan. Ett exempel är ”Jag kom inte hit för att jag tror” som ursprungligen var en nattvardssång för den som inte tror. Men för att sången skulle få sin plats i psalmboken fick slutet lov att ändras. De sista raderna, ”Herre Jesus, låt mej ta emot / mitt i otron dej som vin och bröd”, byttes mot ett ”trots allt”: ”Herre Jesus, låt mig nu trots allt / ta emot dig själv i vin och bröd.”

Hos Britt G. Hallqvist är det inte främst de som står utanför kyrkan som behöver frälsas. I dikten ”Käre lille kyrkoherde” frågar hon i stället om en präst kan bli frälst och besvarar frågan jakande:

Ja, för Gud är allting möjligt.
Vinden blåser vart som helst,
och om den får blåsa bort dig,
då kan du bli frälst.


Här handlar det inte om att stå utanför eller vara med inne i kyrkan utan om att bli bortblåst. Den traditionella gränsen mellan tro och otro saknar betydelse när gudsvinden blåser i Britt G. Hallqvists dikter.

Hennes dikter gestaltar också gärna ’den andra blicken’ på situationer som annars kan tyckas helt förutsägbara ur det perspektiv som traditionellt används inom kyrkan. Dikten ”De frälsta” bygger på ett citat ur 1 Kor 15:2, ”annars var det bortkastat att ni kom till tro”. Frågorna som ställs här gäller bland andra kvinnan vid Sykars brunn, ”längtade hon aldrig tillbaka / till sina män”, och den förlorade sonen, ”stod han i längden ut med sin faders kärlek?”.

Också vardagssituationer kan gestaltas ur ett oväntat perspektiv i Britt G. Hallqvists dikter. Det måste inte gälla skepsis eller otro, utan det kan tvärtom handla om en blick som synliggör vardagens underverkspotential. Så är fallet i dikten ”Ängeln”, där en fet ängel med flottig keps och fimp i mungipan dyker upp och räddar Lill-Nisse från en otäck hund och sedan följer honom hem: ”Lill-Nisse visste inte att det var en ängel. / Ängeln visste det inte heller.”

Ordbestämmaren

Ytterligare en gräns som underkänns i Britt G. Hallqvists författarskap är gränsen mellan barn och vuxen. Ändå har hon ibland riktat sig direkt till barnläsarna, och hon har gett ut en diktsamling tänkt för en vuxenpublik, Förenklat (1955). Men i själva verket läser sedan de vuxna högt för barnen ur bilderböcker och poesiböcker. Större delen av barnlitteraturen har vad man kallar dubbla adressater, den riktar sig till barn men förmedlas oftast till barnen av en vuxen läsare. Det Britt G. Hallqvist skriver för barn blir lika ofta läst av vuxna. Tvärtom ingår också några av de ursprungliga vuxendikterna ur Förenklat i den rikligt illustrerade diktantologin Gräset skrattar, som utformats för att falla en barnpublik i smaken. Det är dikterna ”Små saker”, ”Skymnings” och ”Barndomsland” som fått ta steget över till barnboken.

När det gäller Britt G. Hallqvist är det ett faktum att hon skriver om samma svåra frågor för både barn och vuxna. Förlagen nischar sina läsare i barn- och vuxenkategorier, men Britt G. Hallqvist erbjuder bägge grupperna dikter och texter i de ämnen som hon menar är viktiga för alla. Det gäller till exempel en av litteraturhistoriens, semiotikens och filosofins svåraste frågor om ordens förmåga eller oförmåga att beteckna tingen och verkligheten. Lita på att Britt G. tar upp den, såväl i dikter för barn som för vuxna. Det är dikten ”Ordbestämmaren” som är avsedd för barn: ”Varför heter stol / just stol? / Varför säger man kniven om kniven, / och hur kan man veta att byltet är ett bylte?”

Samma fråga gestaltad för vuxenpubliken finns i en dikt som heter ”Orden” ur Förenklat, där en ohjälplig spricka mellan orden och tingen, det vill säga mellan det betecknande och det betecknade, uttrycks: ”Och ovanför, högt ovanför i luften / från tingen lossade flöt tunna späda / och vilsna orden som en regnbågsbrygga.” Men i en annan av Britt G. Hallqvists dikter, skriven för barn, uppmärksammas i stället den motsatta ståndpunkten i den här urgamla frågan om språkets betecknande förmåga. I dikten ”Lustgården” är hela världen och alla ting nyfödda och nyskapade av Gud. Det blir Adams uppgift att ge namn åt de djur Gud skapat:

Och till Adam för Gud Fader
djuren fram i långa rader.

Så får Adam hitta på
namn åt stora djur och små:
lejon, leopard och lo,
fjäril, ödla, hare, ko.

Med en liten katt i famnen
lär sig Eva alla namnen.


Det är en dikt som kan tyckas vara enkel, kanske till och med alltför naiv, men den fråga den behandlar så till synes barnsligt gäller inget mindre än människans uppgift att benämna världen. Genom hela litteraturhistorien möter vi den här drömmen om det adamitiska språket, det sanna urspråket, det språk där tecknen är identiska med det de betecknar och där ingen spricka finns mellan tecken och betecknat, mellan ord och ting.

Småsakernas och lekens estetik

Hur lyder då gränsöverskridaren och gränsunderkännaren Britt G. Hallqvists litterära trosbekännelse? Vilken är hennes poetik, och kan den vara av betydelse för hennes syn på teologiska frågor? Intressant nog har hon i En vers i fickan (1967) översatt ett credo, ”Jag tror”, som först formulerats av Walt Whitman i Leaves of Grass. Det kan mycket väl fungera också som ett litterärt credo, som ett slags ars poetica även för diktens översättare: ”Jag tror att ett grässtrå inte är mindre märkligt än stjärnsystemen, / att myran är lika fullkomlig, och sandkornet och gärdsmygen, / att lövgrodan är ett mästerverk inför den högste”. Samma tanke utvecklas i hennes dikt ”Små saker”, där en ettåring hittar en ullgarnsända, en knapp, små smulor och en död mygga:

Den som är mycket liten
hittar allt som är gömt,
leker med små, förtrollade ting
som de stora har tappat och glömt.


Men här är det inte Walt Whitmans klingande ”jag tror” vi lyssnar till, utan diktens perspektiv är lånat från ”den som är mycket liten”. Småsaksestetiken som blev epokgörande hos Whitman är inte bara modernismens utan också barnets. Det visar Britt G. Hallqvist med sina dikter.

I hennes författarskap framstår barnet – barnets perspektiv och barnets lek – som den vuxnes möjlighet: att vara barn är inte ett passerat stadium i den vuxnes liv utan en mänsklig egenskap, eller åtminstone ett mänskligt behov. I en av Britt G. Hallqvists översättningar ur antologin Vid paradisets port (1971) sägs inte vilket barn dikten gäller, om det är Kristusbarnet eller varje barn eller barnet inom oss alla. Här är olika läsarter möjliga för olika personer vid olika tillfällen: ”Du kommer, barn? Du kommer just till mig / och lär mig hitta vägen hem till dig?”

Britt G. Hallqvist har sett likheten mellan leken och skapandet, liksom mellan leken och konsten. Hon kan till och med likna barnets lek vid det gudomliga skapandet, så som det görs i en av de legender hon översatt i Vid paradisets port. Där sitter Kristusbarnet vid alltings begynnelse och leker med bollar och kulor. När barnet kastar sin gyllene boll till Gud Fader skapas solen, och när han kastar sina andra bollar blir silverkulan till måne och de mindre kulorna till små och stora stjärnor och planeter. Till sist tar Kristusbarnet händerna fulla med sand, kastar upp dem mot himlen och skapar på så vis Vintergatan. Något av samma tanke finns också i dikten ”Vår Herre har en kanna”, där Gud är försedd med vattenkanna, trumma och tomtebloss, det vill säga med en rad leksaker som fungerar som bilder för vädrets makter, regn, åska och blixtar. Guldbollen är med även här – när Vår Herre rullar den blir det solsken och vackert väder.

”Hur framställer vi Gud för barnen?”, frågade Britt G. Hallqvist sig själv i en artikel från 1984. Svaret var att huvudsaken kanske är ”att man förmedlar en känsla av t ex trygghet, glädje”. Men hon tog även upp det nödvändiga och samtidigt svåra med att använda bildspråk:

”Alla religioner måste använda bilder och liknelser, hämtade från en konkret omvärld, för att utsäga det outsägliga. Bilderna fungerar som riktningsvisare, de pekar på något utöver sig själva. Risken är att man inte uppfattar dem så utan fastnar i själva bilden. Det gäller kanske i synnerhet barn.”

I dikten ”En syn” ur Vid paradisets port, undviker hon helt bildspråk i form av liknelser och metaforer när det gäller att framställa Gud. Det är som om hon inte vill ta risken att likna Gud vid något. I stället väljer hon en annan lösning, som inte bygger på likhet utan på närhet, så att Gud kommer att karaktäriseras av det som finns i hans rumsliga närhet. Dikten utspelas i himmelen, på en kulle av förgätmigej, och frågan är hur man där ska kunna känna igen den man aldrig skådat. Det blir då barnen i Guds famn som utgör själva igenkänningstecknet på vem Gud är:

Nån krona bar han inte,
och ingen sa hans namn.
Att han var Gud, det syntes klart
på barnen i hans famn.


I Britt G. Hallqvists författarskap lockas vi som läsare att överskrida gränser, och det går lättare när hon redan underkänt deras giltighet. Citatet i rubriken till den här artikeln, ”Gör oss annorlunda”, är hämtat ur en av hennes psalmer och riktar sig egentligen till Kristus med en bön om att göra oss annorlunda:

Är vår kärlek fraser blott,
gör den äkta, djärv och saklig
som den kärlek vi har fått.


Men den här psalmens ord kan också fungera som en bild för Britt G. Hallqvists författarskap – det är ”äkta, djärvt och sakligt”. Det ger oss ständigt en annan och ny blick på situationer som vi trodde att vi behärskade, och kanske, kanske kan hennes dikter förmå att den vägen göra oss annorlunda.

Anmärkningar

Där inte annat anges finns de citerade dikterna publicerade i Gräset skrattar (1991) och Herdaminnen och barnasinnen (1995). Citaten ur Britt G. Hallqvists artiklar är hämtade ur Barn och kultur 20 (1974), Svensk Teologisk Kvartalskrift 60 (1984) och Svenskt gudstjänstliv 1983–84. Se även Inge Löfström: En bok om Britt G. (1997).

Britt G. Hallqvist-sällskapet i Lund bildades för ett par år sedan. Se http://brittghallqvist.se för aktiviteterna som äger rum under jubileumsåret 2014.

Helena Bodin är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet.


Publicerad 2014 i nummer 1