Wilfrid Stinissen – vägledare och medvandrare
Piltz, Anders



År 1967 köpte flamländska karmelitbröder hemmanet Norraby 7:10 i Tågarp utanför Landskrona av en fröken Wiberg. Platsen var vald med tanke på närheten till Glumslöv, där karmelitsystrar hade öppnat ett kloster 1963. Vid tiden rådde fortfarande Gustav Vasas klosterförbud, och först efter hetsiga riksdagsdebatter och dispens från Kungl. Maj:t hade det blivit möjligt att inrätta ett kloster med påvlig klausur i Sverige. Läget ute på den skånska slätten, avskilt fast på lagom avstånd till tätorterna i södra Skåne, gynnade ett kontemplativt liv med möjlighet att ta emot gäster för tillfällig reträtt. På grund av klosterförbudet fick bröderna till en början kalla sin gemenskap ”Karmelitbröderna”, med Johannes-stiftelsen som juridisk person. De första tre prästbröderna var Martinus Martin, fortfarande verksam i Norraby, kommunitetens förste prior Emmanuel Martens (1920–2007) och Wilfrid Stinissen. I juni 1968 invigdes Norraby som kloster, och tre år senare inträdde den förste svensken i gemenskapen, Anders Arborelius. 1977 upphävdes slutligen klosterförbudet av Sveriges riksdag.

Mot bakgrund av de stämningar som på sextiotalet rådde inom svensk kristenhet mot katolicismen, som upplevdes som hotfull och främmande för det nordiska kynnet, var den senare utvecklingen märkvärdig: att Wilfrid Stinissen publicerade många av sina böcker på ett frikyrkligt förlag och att han vid sitt frånfälle den 30 november 2013 hyllades som en av de mest inflytelserika rösterna för kristen tro i Sverige. Eremiten i Norraby blev genom sina skrifter och föredrag ute i landet, och som själasörjare, biktfader, brevskrivare och missionär något av en kyrkolärare också utöver den katolska kyrkans gränser. Hans skriftliga produktion är omfattande, och delar av den kan också läsas på nederländska, norska, danska, isländska, tjeckiska, polska, franska, spanska, ungerska, portugisiska, italienska, engelska, kroatiska, tyska, ryska, bulgariska, indonesiska och japanska. Men svenskan är hans andliga modersmål, och hans svenska är klar, koncis, i huvudsak korta huvudsatser, pregnanta och epigrammatiska. Man anar kärleken till latinet, som han gärna föll tillbaka på i sina tankar och i mässa och tidebön, när han var ensam.

Sverige blev hans hemland och naturliga habitat. Han längtade aldrig tillbaka till Belgien, och hans många interlokutörer i vårt land skrev hans agenda, i bokstavlig mening, men också i djupare måtto: deras frågor, som han tog på stort allvar, blev anledningar till hans undervisning i predikan, samtal, brev och tryckta skrifter.

Hur förklara denne anspråkslöse klosterbroders exempellösa framgång, för att använda ord som skulle vara honom djupt främmande, ja avskyvärda?

Wilfrid Stinissen föddes i Antwerpen den 10 januari 1927 i en barnaskara på fem och fick i dopet namnen Georges Célest Arthur av sina djupt troende föräldrar Jules Stinissen och Marzella Liekens. Den katolska trons realiteter var aldrig ifrågasatta i hemmet, skriver Wilfrid i en runa över sin broder Guido, också han karmelit (död 1998). Den dagliga morgonmässan var de rigeur, och en stor del av söndagarna tillbringades i kyrkan, allt detta utan protester från barnen. Som barn var han fascinerad av de stora båtarna, fulla av missionärer, som lämnade hamnen i Antwerpen för att nå sina exotiska mål. Vid 12 års ålder började Georges i karmeliternas internatskola i Kortrijk och tog examen fyra år senare efter att ha hoppat över två årskurser. I augusti 1943 inträdde hans så i karmeliternas novitiat i Brügge och fick där ordensnamnet Wilfrid av Kristus Konungen. Han avlade sin profess i september 1944 och prästvigdes efter tre års studier i filosofi och fyra år i teologi i Leuven/Louvain den 5 augusti 1951.

Broder Wilfrid blev hänförd och märkt för livet när medbrodern Jérôme Meerschaut (1870–1954) föreläste för de unga bröderna om mystikens centrala plats i Karmel, och han valde även père Jérôme till sin biktfader. Han började något senare studera österländsk mystik, främst inom buddhismen, där den inre utblottelsen för att nå fullheten äger vissa likheter med kristen och karmelitisk tradition. Av Meerschaut lärde han sig en orädd och öppen attityd inför allt som är sant och rätt, varifrån det än kommer, enligt kyrkofädernas lärosats att allt som är sant är av den helige Ande, vem som än yttrar det. Öppenhet mot mystiken var ingalunda självklar ens bland karmeliterna vid denna tid. Man levde ännu i en rädsla för det subjektiva, ett arv från reformationstidens misstänksamhet mot privattolkningar av trosläran, och det påvliga brevet Cum alias 1699 mot madame Guyon och Fénelon (den så kallade kvietismen) hade under århundraden haft en ödesdiger inverkan på spiritualitetens utveckling.

Efter studier i logik och epistemologi, psykologi, metafysik, fundamentalteologi, moralfilosofi, kosmologi, kritisk metod och filosofins historia doktorerade Stinissen i Louvain 1959 på en avhandling över Aristoteles lära om vänskapen i böckerna VIII och IX av den nikomakiska etiken, kommenterade av Aspasios och Michael av Efesos (en antik respektive en medeltida bysantinsk kommentator). Aristoteles skiljer på tre typer av vänskap: den som är motiverad av nyttosynpunkter, av njutning respektive av likhet i karaktären. De två första typerna av vänskap upplöses lätt. Den tredje kan endast finnas mellan goda människor och är den fullkomliga formen av vänskap, där man älskar den andre för hans eller hennes egen skull och önskar honom eller henne allt gott. Sådan vänskap kräver tid och förtrolighet. Man lär känna sig själv genom att speglas i den andres ögon, och sann vänskap är besläktad med sann självkärlek. Vänskapen är ett förhållande mellan jämlika och en gemensam delaktighet (koinonia). Vännen vill inget hellre än att vara i vännens närhet. Man vill dela med den andre allt det som gör livet värt att leva.

Stinissens avhandling fick högsta betyg och vann året därpå Kungliga Flamländska Vitterhetsakademiens första pris. Den nyblivne filosofie doktorn verkade därefter inom sin orden som lärare i filosofins historia, religionspsykologi och gregoriansk sång. Man vittnar om att hans undervisning i samtida filosofi, i synnerhet den existentialistiska, gjorde intryck på åhörarna, med vilka han tyckte om att föra en pågående dialog. Speciellt tycks Stinissen ha fascinerats av Søren Kierkegaard (1813–1855), den danske grundläggaren av existentialismen. Han fäste sig vid Kierkegaards radikala subjektivitet: varje individ är oersättligt originell. Varje människa är en hemlighet, en sluten värld, som inte tillåter direkt kommunikation, endast en indirekt. Att vara människa är en tillblivelse. Genom sina val positionerar sig personen och formar sig själv. Existensen föregår alltså essensen. Den kristne står naken och ensam inför Gud, som uppenbarar sig som den Andre, inför vilken jaget måste försvinna, tillintetgöras. Om man inte förstår det oändliga avståndet mellan Skapare och skapelse, uppstår en falsk mystik. Någon möjlighet till delaktighet i gudomlig natur är utesluten. Ångesten formar tillsammans med friheten och synden en treenighet: jag inser mina oändliga möjligheter, vilka ej kan skiljas från frestelsen till synd. Den totala autonomin, oberoendet av Gud, är den radikala synden, upproret mot Gud. Så långt Kierkegaard; även om Stinissen måste rikta kritik mot hans radikalt individualistiska optik utifrån katolsk erfarenhet (de heligas gemenskap, nåden som delaktighet i gudomlig natur), förblir han fascinerad av honom, liksom av Heidegger (det dödsvigda varat) och Husserl, som med sin fenomenologiska reduktion uppmuntrade honom när han hade svårt att komma igång med skrivandet: han nedtecknade det första som föll honom in och öppnade så inspirationens fönster. Senare influerades han av Hans Urs von Balthasar (en teologi på knä), Adrienne von Speyer (experimentell teologi), Emmanuel Levinas (mötet med den andres blick), Maurice Zundel (man finner sig själv genom att förlora sig själv) och Pierre Teilhard de Chardin (eukaristin som början av kosmos transfiguration). Han citerade gärna den svenske mystikern Hjalmar Ekström (död i Helsingborg 1962).

1961 blev broder Wilfrid novismästare och redaktör för tidskriften Innerlijk Leven. Samtidigt började han studera förhållandet mellan yoga och kristen bön. 1966–67 levde han ett år som eremit i Roquebrune, innan han bröt upp för att delta i grundandet av klostret i Sverige. En frukt av intresset för österländskt influerad andlighet var boken Meditation och mystik, utgiven tillsammans med Hans Hof 1972. Efterhand upplevde Stinissen ett behov att tydligare markera skillnaden mellan det kristna och det österländska, och hans första bok som blev allmänt känd var Kristen djupmeditation 1978. Kristen meditation söker Gud, inte i första hand sinnesro. Gudsrelationen leder till inre harmoni, inte tvärtom. Om bönen är helande beror detta på att bedjaren har nått fram till sitt väsens djupaste grund, Gud som är kärlek. I zen bygger allt på naturens krafter, i kristen bön är allt en Guds gåva, en nåd som man kan förbereda och öppna sig för, men inte mer. Det är fråga om liv, inte om teknik. Bönen söker den djupare personligheten, djupare än den ytliga personlighetens oavbrutna tyckande och bedömande. Den ytliga viljan står i egots tjänst. Den djupare viljan står i kärlekens tjänst. Med paulinsk terminologi uttrycks denna spänning som striden mellan köttet och anden (Gal 5:17).

Den fundamentala neurosen, inför vilken psykologin står maktlös, är att vi befinner oss vid sidan av vårt egentliga väsen, rotat i Gud, i vars kärlek man kan bli sig själv, inte någon annanstans. Annars är man hänvisad till sina stämningar, sin ångest, sina frustrationer, och man springer från den ena distraktionen till den andra, alltid på jakt efter något nytt.

I det klimat av andlig konsumism som präglar den andliga marknaden – något som lätt kan konstateras i utbudet av religiös litteratur och populärkultur, där Gud blir ett medel för olika syften – vill boken Den inre bönens väg (första upplagan 1974) vara ett korrektiv, en begriplig presentation av det inre livets villkor enligt Teresa av Avila och Johannes av Korset, de stora läromästarna i Karmel. Det andliga livets första stadier kan vara lustbetonade: bönen, meditationen och sakramenten kan vara djupt tillfredsställande aktiviteter. Men den fortsatta vandringen på bönelivets väg leder till en växtkris, en sinnenas natt. Det som tidigare var trösten och tillfredsställelsen erbjuder inte längre det stöd som man litade till. Man får erfara sin fattigdom och att distraktionerna tar över. Nybörjarstadiet är till ända, torkans tid är inne, reningens tid, känslan att en dörr har slagit igen. När man funnit sig tillrätta på denna djupare nivå infinner sig en ny frid. Man har blivit ett tomt kärl som kan fyllas, men inte på ens egna villkor. Man har färdats mot en större enkelhet. Man är nöjd med Guds nakna närvaro utan att kräva ständiga bekräftelser. Man vilar i Gud, och det räcker.

Kanske kan man säga att Kristen djupmeditation var ett manifest som senare skrifter fördjupar och kommenterar. Boken motsvarade ett djupt behov vid denna tid. Sextiotalet hade riktat blickarna mot österländsk meditation. Stinissen hänvisade nu till att det som många unga människor var på jakt efter redan fanns i kristendomens källor, källor som låg oupptäckta. Han polemiserar samtidigt mot sådana kristna som snabbt avfärdar den andliga törsten som New Age-flum. Om inte de kristna går sökandet till mötes spärrar de vägen till det autentiska andliga livet. En fast punkt i hans verksamhet blev Sankt Davidsgården på Berget i Rättvik, ett meditationscentrum i Svenska kyrkans regi som tillkom 1962. I ett föredrag han höll vid gårdens 25-årsjubileum gör han en tydlig markering av det specifika i kristen mystik:

”När kyrkofäderna talar om mystik menar de inte en subjektiv erfarenhet av en transcendent verklighet, utan en objektiv dimension i Skriften. Skriften har en insida, och det gäller att bli så ett med Ordet, att låta det bli så levande att denna hemliga insida öppnar sig. För Dionysios Areopagiten (400-talet) är mystik ett slags Skriftröntgen: man genomskådar Skriftens ord och upptäcker den ofattbara verklighet som ordet står för. Att han sedan talar mycket om moln har kanske fått oss att glömma att molnen är den ofattbara sidan av en positiv verklighet, med andra ord att den negativa (apofatiska) teologin förutsätter en positiv (katafatisk) teologi. Johannes av Korset övertar Dionysios uttryck mystisk teologi och menar därmed ’en hemlig och dold kunskap om Gud’ (Andlig sång 39,9). Det räcker inte med vilken försjunkenhet som helst. För honom är mystik theologia, kunskap om Gud, om den Gud som vi känner genom Skriften och Kyrkan.”

En annan av Stinissens bestående insatser är att han drog in kroppen i det andliga livet. Kroppen hade i den kristna spiritualiteten alltför mycket betraktats som busen, som åsnan, fängelset som håller själen, det egentligt mänskliga, fången och plågad. Detta är en okristen syn. Genom inkarnationen har Gud definitivt sagt ja till kroppen, och kroppen är mötesplatsen för Gud och människa, nådens port, den kanal genom vilken Guds kraft strömmar in. Detta är också den urkristna synen, och en förutsättning för det sakramentala livet. Kroppen är personlighetens synliga uttryck. Kroppen har korsform: den lodrätta linjen är riktad uppåt, mot himlen, den vågrätta är öppen mot jorden och omfamnar den. Båda linjerna måste komma till sin rätt, om den totala människan skall utveckla sina möjligheter. Andningen är gränslandet mellan det kroppsliga och det andliga: att andas in är att ta emot, men endast för att därefter ge ut av sig själv.

Denna utandning, förebildad i Jesu sista andetag enligt Johannes evangelium (19:30), är uttryck för överlåtelsen, en grundpelare i Stinissens spiritualitet. Överlåtelsen har tre etapper. Den första är accepterandet av Guds vilja i livets alla omständigheter. Den andra är att aktivt göra Guds vilja. Den tredje etappen är att man blivit så överlämnad att man blir Guds följsamma redskap. Gud utför sin vilja i den överlåtna människan. Detta låter anspråksfullt eller rent av ansträngande. Men att låta Gud göra allt är en form av vila. ”Vad skall vi göra”, säger åhörarna till Jesus, ”för att utföra Guds verk?” Guds verk är att vi tror på honom (Joh 6:28 f.), att vi anförtror oss åt honom. Detta sker genom att släppa greppet om allt eget (Gelassenheit). Livet i Kristus är alltså en form av passivitet, att låta sig ledas, att vila i Gud.

Askesen förblir en nödvändighet. I traditionellt språkbruk har ordet fått innebörden självkontroll, avstående, försakelse. Det låter enbart negativt, som ett förvägrande av det som människan egentligen skulle vilja. Men i Natten är mitt ljus (1990) framlägger Stinissen ett program för kristen askes. Ordet kommer av grekiskans verb askeô, ’öva, träna, drilla, sträva’, och en tidsenlig form av självförnekelse vore följande tre ting: 1. Respekt för Guds skapelse, i första hand den skapelse man själv är. Att inte bedriva rovdrift på naturen är en askes som våra fäder inte tänkte på. 2. Frigörelse av kroppen. Bindningen till ting, mönster och vanor förslavar kroppen och håller den i en förlamande spänning. 3. Öppen ande. Att öva sig i objektivitet, att lära känna de andra som de är i sig, inte som de är i mig, att gå verkligheten till mötes utan fördomar och förväntningar, att bli ett stort frågetecken.

Ytterligare en pelare i Stinissens förkunnelse är nuet, det innevarande ögonblicket. Kanske har Kierkegaard varit hans vägledare i detta avseende: ögonblicket är en inbrytning av evighet i vår fortgående tillblivelse. Evigheten skapar presens, är en närvaro som förblir, heter det i broder Wilfrids sammanfattning av den danske filosofen i ett kompendium från femtiotalet. I Evigheten mitt i tiden (1992) har han ägnat en hel skrift åt detta tema. I nuet träder evigheten in i tiden. Tid och evighet går samman i inkarnationen, ”när klockan visade noll”. Föreningen med Kristus leder till samtidighet med honom och delaktighet i alla andra historiska epoker. ”Förrän Abraham är till är jag”, säger Kristus (Joh 8:58, grekiska grundtexten). Livet i Kristus är en delaktighet i denna tidlöshet. Därför skall ögonblicket levas klarvaket. Allt är en helig handling som skall utföras med vördnad och omsorg. Därmed bortfaller indelningen i sakralt och profant. Matlagning, städning, kroppshygien ingår i liturgin, ja också sömnen. Eftersom allt är sakrament och symbol gäller det att söka den egentliga innebörden i det man gör. Så blir det banala och triviala, den nödvändiga vardagsaktiviteten en sakramental handling, ett ja till ögonblickets inbjudan. Hemligheten är att man inte skall bjuda motstånd mot Andens ledning. Förlitan på Gud besparar den överlåtna människan många frustrationer. Hon har slutat skriva önskelistor. Ett yttrande av Thérèse av Jesusbarnet var ett av broder Wilfrids favoritcitat: Dites au juste que tout est bien (”Säg den rättfärdige att allt är gott” Jesaja 3:10 enligt Vulgatan). Man tycker att man har det som behövs, varken mer eller mindre, vad som än händer.

Den unge klosterbrodern på femtiotalet pläderade för en mycket radikal form av kristet liv, utan kompromisser. Med åren, så som brukligt är, blev han mildare. Sökande människors frågor ledde honom till större förståelse för den lilla Thérèses revolution: att hon insett att man inte måste prestera helighet. Helighet är inte felfrihet utan total förtröstan och överlåtelse. Ingen exceptionellt stark vilja krävs av någon, ingen god karaktär, inget övermänskligt mod. Det gäller att bli liten, barn, fattig. Här gäller inte späkningar, utan kampen mot egenviljan, självhävdelsen.

Stinissens texter utandas en stark kosmisk optimism som kan tyckas chockerande: ”Gud hanterar det onda på ett så suveränt sätt och med sådan virtuositet att resultatet blir bättre än om det aldrig hade funnits ondska […] Ingenting faller utanför Guds plan. Därför har världens tragik, trots all sin förskräckelse, ingen slutgiltig karaktär. Allt det absurda, som människans dårskap och blindhet är i stånd till, fångas upp av Guds kärleksfulla allmakt och den fogar in även det absurda i sin frälsningsplan” (Mitt liv i dina händer 2004). ”Är det inte just Guds allmakt som gör det onödigt för honom att ständigt ingripa? Just därför att han är allsmäktig kan han låta allting ske. Hans makt består i att allting, absolut allting är användbart för honom. Av de hemska dissonanser som människan erbjuder komponerar han en underbar symfoni” (Vandring till sanningen 1987). Orden kan verka stötande men överensstämmer med den skolastiska traditionen, att det onda inte har någon substans utan blir förevändningar, förutsättningar för Guds verk, som leder allt till målet.

Stinissens spiritualitet är fundamentalt trinitarisk, grundad i den heliga Treenigheten, som är ett liv i ömsesidigt givande och mottagande. Hans anvisningar för det andliga livet är, kan man säga, praktiska tilllämpningar av Treenighetens liv i vardagen. Där har till och med själva döden sin plats. ”[O]m vi förstår döden som det ögonblick då vi av fri vilja definitivt ger vårt liv tillbaka åt Gud, då gör vi precis som Jesus, han som sade när han lämnade oss: ’Fader, i dina händer lämnar jag min ande’ (Luk 23:46). Och det som Jesus gjorde på korset var precis det han från evighet hade gjort och som han hade sett sin Fader göra: Fadern ger hela sitt liv åt Sonen, Sonen ger det tillbaka åt Fadern, och den helige Ande är själva detta utgivna liv. Detta eviga ömsesidiga givande åt varandra är Guds liv. Vi är kallade att leva som Gud, att ge oss åt honom och åt varandra. Just i det vi kallar döden når denna gåva sin höjdpunkt” (ur hans sista predikan, uppläst efter hans död).

Ett av broder Wilfrids sista yttranden, när döden var helt nära och hans krafter var slut, skall ha varit Ad nihilum redactus sum. Det är ett citat ur Psaltaren (73:22) enligt Vulgata: jag har blivit till ett intet. Kanske tänkte han på sin läromästare Johannes av Korset, som anför samma ord på ett ställe (2,7, 11) i Bestigningen av berget Karmel: föreningen med Gud står i proportion till självets tillintetgörelse i de sinnliga och andliga delarna av själen. Vandringen består inte i tröst, nö­jen och andliga känslor utan i den levande döden på korset, sinnligt och andligt, yttre och inre. När de är reducerade till ett intet, den högsta graden av ödmjukhet, är föreningen med Gud ett fullbordat faktum.

Källor
Wilfrid Stinissens på svenska publicerade skrifter, se Wikipedia-artikeln ”Wilfrid Stinissen”. En fullständigare lista (141 publikationer) finns på Kungliga bibliotekets söktjänst http://libris.kb.se.
Vid Stinissens död förelåg ett ofullbordat manuskript till en ny bok. De delar som hade färdigställts publicerades i tidskriften Karmel under 2013 och 2014.
Föredraget ”Mystik, meditation, teologi” i Rundbrevet, Sankt Davidsgården Rättvik 4/1987.
Hedendaagse wijsbegeerte, stencilerat kompendium i samtida filosofi, slutet av 1950-talet.

Tack till karmeliterna i Norraby och Glumslöv samt till Ingrid Eriksson, Berget, Rättvik.

Anders Piltz är präst i Dominikanorden, biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift, professor emeritus i latin vid Lunds universitet.


Publicerad 2014 i nummer 2