Thomas av Aquino i Bysans
Searby, Denis Michael

–Thomas kallade aldrig grekerna för kättare och heretiker, och hans intellektuelle lärjunge Gennadios Scholarios gjorde det heller aldrig gentemot latinarna.

På julafton för 660 år sedan satte en tillfällig gäst vid den helige Georgios kloster i Mangana i Konstantinopel punkt för sin översättning av Thomas av Aquinos Summa contra gentiles. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det skulle visa sig vara en översättargärning med oerhörd innebörd för kommande generationer. Målspråket var grekiska och översättaren var en ledande bysantinsk statsman och humanist, Demetrios Kydones, som hade dragit sig tillbaka till klostret tillsammans med sin forne herre, kejsaren Johannes Kantakuzenos, efter dennes abdikation den 10 december 1354. Abdikationen kom nio månader efter förlusten av Gallipoli till osmanerna – deras första riktiga fotfäste i Europa – och innebar slutet för inbördeskriget mellan Kantakuzenos och anhängarna till den unge Johannes V Palaiologos.

Kantakuzenos blev munken Joasaf, medan Demetrios Kydones återkallades till hovet av den nye kejsaren Johannes V och kom att inneha viktiga ministerposter under både honom och hans son och efterträdare Manuel II (den Manuel Palaiologos som påven Benedictus XVI oväntat räddade från glömskan år 2006). Med kejsarens uppmuntran fortsatte Kydones att översätta andra verk av Thomas och flera andra västeuropeiska teologer till grekiska. Kydones anslöt sig till den romersk-katolska kyrkan och hans lärjungar blev betydelsefulla för den italienska renässansen, men det är en annan historia. Här håller vi oss till receptionen av Thomas av Aquino i öst.

Det var på den tiden ovanligt att grekisktalande översatte verk från latin eller ens försökte lära sig språket. Hur gick det till i Kydones fall? Ett dominikankonvent hade grundats 1299 i Konstantinopel men flyttades av kejsaren Andronikos II Palaiologos till förorten Pera 1307. Kydones lärde sig latin i diplomatins tjänst, och hans latinlärare var en dominikan från klostret i Pera som gav honom Summa contra gentiles som ett slags examenspresent. På så sätt upptäckte han Thomas öppenhet för den grekiska traditionen, inte bara för Platon och Aristoteles utan också för de grekiska fäderna. Den väckte djup beundran inte bara hos Kydones utan också hos andra – till och med hans lärare Nilos Kabasilas som så småningom skulle författa en stridsskrift som kritiserade Thomas ställningstagande i filioque-kontroversen.

Bortsett från Demetrios Kydones och hans bror Prochoros fanns det ett antal så kallade latinofroner (latinskt sinnade) i den bysantinska intelligentian under 1300-talet. Detta var paradoxalt nog i stor utsträckning en följd av det fjärde korståget. Det latinska riket öppnade nämligen dörren för ett dynamiskt tankeutbyte mellan romersk-katolska och bysantinsk-ortodoxa intellektuella, inte minst tack vare dominikanerna i Pera. Hos dessa väl utbildade och fromma dominikaner upptäckte bysantinska intellektuella en teologisk tradition som ingav respekt.

Det kan vid första ögonkastet förefalla osannolikt att det fanns en grupp thomister i det bysantinska rikets hjärta, men 1300-talet var en komplex och ofta motsägelsefull tid i Bysans. Trots den relativa närheten i tid till det brutala fjärde korståget, då en till största delen frankisk armé intog Konstantinopel år 1204 och grundade det så kallade latinska riket, kan man inte utgå ifrån att det fanns en enad ”anti-latinsk” front bland bysantinarna. När kejsaren Mikael VIII Palaiologos 1261 återupprättade det bysantinska riket i huvudstaden, vann han påvens stöd genom ett för bysantinarna mycket kontroversiellt brev i vilket kejsaren erkände påvens primat och accepterade en återförening av väst- och östkyrkorna på påvens villkor. Detta skedde vid konciliet i Lyon 1272. Därefter följde de flesta av Mikaels efterträdare en ”latinvänlig” politik, med undantag för hans egen son Andronikos II. Johannes Kantakuzenos, Johannes V Palaiologos och alla den sistnämndes efterträdare fram till Konstantinopels fall 1453 förde en utrikespolitik som sökte ett närmande till Rom och Västeuropa. Johannes V gick så långt i sina försök att vinna påvens gunst att han blev romersk katolik, vilket kanske inte helt hade utrikespolitiska skäl – hans älskade mor Anna av Savojen var from katolik. Mot denna bakgrund förstår man varför kejsarna direkt uppmuntrade Kydones i hans översättararbete.

Tack vare Kydones och andras översättningar blev de grekiska teologerna väl bevandrade i den latinska teologiska litteraturen. Thomas av Aquinos skrifter väckte rentav entusiasm bland både ”unionister” (dvs. de som ville se en återförening med Rom) och ”antiunionister” i Bysans. De utnyttjades av både anhängarna till teologen Gregorios Palamas (som Johannes V Kantakuzenos) och motståndarna till ”palamitismen” (som bröderna Kydones). De grekiska översättningarna vann stor spridning efter Kydones död – en kopia av Kydones översättningar (Vaticanus graecus 613) ägdes av sultanen Mehmet II, Konstantinopels erövrare! Föga överraskande lästes Thomas av sådana ivriga anhängare till en kyrkounion som Manuel Kalekas, som hade lärt känna Demetrios Kydones på dennes ålders höst. Men Thomas studerades även av hårdnackade unionsmotståndare – exempelvis av Markos Eugenikos (biskop i Efesos), den ende konciliefader som vägrade underteckna unionsproklamationen vid konciliet i Florens-Ferrara år 1435. Markos Eugenikos kritiserar givetvis Thomas ställningstaganden i samband med de omdebatterade frågorna mellan öst och väst men gör det alltid med stor respekt. Han utsåg Georgios Kurteses Scholarios (1403–1472) till sin efterträdare som oppositionsledare och räckte alltså över stafettpinnen till en hängiven thomist, eftersom han litade på att Scholarios också var en hängiven palamit. Scholarios blev sedan Gennadios II, den förste patriarken efter Konstantinopels fall 1453.

Scholarios hade själv översatt Thomas De ente et essentia för en student. I förordet skrev han: ”Jag tror inte att någon av hans lärjungar har hedrat Thomas av Aquino mer än jag. Jag anser att de som följer Thomas inte behöver någon annan musa.” När han senare i livet blev ledare för antiunionisterna behöll han sin entusiasm för Thomas men uttryckte sig med större tillförsikt i en senare version av samma förord: ”Fast denne Thomas är latinare till sin etniska bakgrund och tro, och på så sätt skiljer sig från oss i fråga om den romerska kyrkans påhitt, erbjuder han i övriga avseenden insiktsfull och nyttig läsning.” Han skriver rent ut: ”Vi älskar denne gudomligt inspirerade och vise man.”

Hur var det möjligt för thomisten Georgios Scholarios att bli antiunionisten Gennadios II? Det är en fråga som har förbryllat många, bland andra den grekiskfödde Vatikanbibliotekarien Leo Allatios (1586–1669) som tvivlade på att det rörde sig om samma person. Men kanske Scholarios thomism ger oss en förklaring till hans motstånd till unionen i Florens-Ferrara: hans önskan var att se en sann kyrkounion under de rätta omständigheterna och inte en framtvingad återförening i ett för bysantinarna desperat läge. Scholarios gav aldrig upp sina förhoppningar om en sann kyrkounion och förlorade aldrig sin djupa kärlek till den latinska teologin. Thomas kallade aldrig grekerna för kättare och heretiker, och hans intellektuelle lärjunge Gennadios Scholarios gjorde det heller aldrig gentemot latinarna.

I sin fascinerande bok Orthodox Readings of Aquinas (Oxford 2012) följer Marcus Plested den ortodoxa receptionen av Thomas från medeltiden fram till det tjugoförsta århundradet. För bysantinarna framstod redan i början av 1300-talet Thomas av Aquino som den främste utläggaren av den latinska teologin – en ställning som inte var självklar i väst vid samma tidpunkt. I själva verket, skriver Plested, började Thomas rykte i väst först på 1500-talet nå upp till det han redan åtnjöt bland bysantinarna. Men Plested spårar det positiva mottagandet av Thomas inom ortodox teologi genom hela den tidiga moderna perioden och fram till 1800-talet, inte bara i den grekiska utan också i den slaviska världen. Förgrundsgestalter som Petro Mogyla (1596–1646) i Kiev och Dimitrij från Rostov (1651–1709) och Stefan Javorskij (1658–1722) i Moskva byggde i stor utsträckning på Thomas och latinsk teologi.

Efter den franska revolutionen fanns det dock mindre samröre med Thomas eller västerländsk teologi – om inte ens katolikerna på den tiden talade om Thomas, varför skulle då ortodoxa? Men vi finner ändå sådana utomordentligt viktiga gestalter som filosofen Vladimir Solovjov (1853–1900) som läste Thomas. Senare tänkare influerade av Solovjov levde under en tid då katolikerna redan höll på att återupptäcka Thomas. Pavel Florenskij (1882–1937) visar en nyanserad och sofistikerad syn på Thomas på ett sätt som påminner om Gennadios Scholarios: en robust ortodoxi som bemöter västerländsk teologi på ett konstruktivt sätt. Sergej Bulgakov (1871–1944) däremot intar en ställning av allmänt förkastande. Hos Bulgakov får Thomas tjäna som representant för hela den romersk-katolska teologin och står för en rationalistisk tendens, som Bulgakov menar måste övervinnas genom att på ett kreativt sätt återvända till kyrkofäderna.

Bulgakovs syn på Thomas är närmast identisk med den som man möter hos Vladimir Losskij (1903–1958), som i övrigt var motståndare till Bulgakovs så kallade sofiologi. Sedan deras tid har den härskande bilden av Thomas hos ortodoxa varit den att Thomas i stark kontrast till Gregorios Palamas är hopplöst rationalistisk utan en tillstymmelse till den äkta apofatiska (negativa) teologin. Marcus Plested ifrågasätter denna kontrast mellan Thomas och Palamas. Han menar att den förmenta dikotomin mellan de två, och även mellan öst och väst, är en modern hermeneutisk konstruktion som i själva verket vilar på svaga grunder. Thomas togs emot med överraskande entusiasm bland bysantinarna och utövade ett påtagligt inflytande på senare tiders ortodoxa teologer.

Alltsedan förnyelsen av den ortodoxa teologin under det tidiga 1900-talet har föreställningen om en opposition mellan ortodoxin i öst och latinsk teologi i väst blivit gängse. Risken är att man förbiser det gemensamma, överbetonar skillnader och – bland ortodoxa – uppfattar ortodoxin som motsatsen till den förmenta fienden. Nutida forskare som Marcus Plested har äntligen börjat ifrågasätta den konventionella berättelsen om en grundläggande dikotomi mellan ortodox och katolsk teologi.

Projektet Thomas ab Aquino Byzantinus har initierats av Yannis Demetrakopoulos med ambitionen att ge ut alla de medeltida grekiska översättningarna av Thomas tillsammans med de grekiska reaktionerna på thomismen (för och emot). Denis Searby förbereder en edition av Demetrios Kydones försvarsskrift för Thomas av Aquino och anordnar en konferens vid Stockholms universitet om den bysantinska thomasreceptionen sommaren 2015. Förhoppningen är att genom filologisk och historisk forskning på ett positivt sätt kunna bidra till den teologiska dialogen mellan öst och väst.

Denis Michael Searby är professor i antik grekiska vid Stockholms universitet.


Publicerad 2014 i nummer 4