Antika förvandlingsnummer
Vilén, Florence

Ovidius: Metamorfoser. Förvandlingar i femton böcker av Publius Ovidius Naso. I fullständig svensk tolkning av Harry Armini. Bokförlaget Ruin 2013, pocket.

Den västerländska kulturen har två huvudströmningar, kristendomen och antiken, och de i sin tur har var sin centrala bok, Bibeln respektive – ja, vad ska man välja för antiken? Homeros, Vergilius, Horatius … nej, den största samlingen berättelser som sedan har tagits upp av alla konstnärliga grenar, från textilier till operor, från guldsmide till romaner men framför allt inom skulptur och måleri, är Metamorfoserna.

Ovidius själv fick inte göra den sista finslipningen av sitt verk, lika litet som Vergilius, men medan döden satte stopp för arbetet på Eneiden drabbades Ovidius av kejserlig onåd och förvisades till den mest avlägsna håla man kunde tänka sig, nära Donaus utlopp i Svarta havet. Därifrån skrev han sorgsna epistlar i närmare tjugu år, till sin död vid osäker tidpunkt. Men det arbete han nära nog avslutat levde vidare, och med hans egna stolta ord om hans framtida berömmelse är det något som ”aldrig av eld eller svärd eller tidernas makt skall förintas”.

Så heter det i den enda fullständiga översättningen till svenska från 1900-talet, av Harry Armini, utgiven 1969 med stöd av Svenska Akademien, långt efter översättarens död 1957. Den enda föregångaren är från tidigt 1800-tal, charmig i sitt slag men naturligtvis är språket där ohjälpligt föråldrat. Senare kom ett tvåspråkigt urval av Erik Bökman i pocket 1998, men det är först nu som den normalt nyfikne kan läsa hela texten på någorlunda nutida svenska, utan att tvingas gå över de stora europeiska språken. Ett förlag med det något hotfulla namnet Ruin har 2013 gett ut den som pocket. Någon nämnvärd uppmärksamhet har detta berömvärda företag inte väckt, desto mer att beklaga för tilltänkta läsare.

Ovidius skrev på vers, en elegant flytande hexameter, liksom de andra stora eposen på klassisk grekiska och latin. På svenska visade redan Stiernhielm med Hercules att versformen gick att överföra till vårt språk, och ambitiösa översättare håller sig till denna tradition. För den ovane läsaren tar det kanske lite tid att anpassa sig.

Metamorfoser är ett grekiskt ord för förvandlingar, skiftet från en form till en annan. I femton böcker efter romersk räkning – vilket ungefär motsvarar lika många kapitel – berättar Ovidius med utgångspunkt från otaliga, huvudsakligen försvunna, grekiska och vissa romerska traditioner om sådana märkliga förvandlingar, vanligen från mänsklig form till träd, sten eller fågel. Somliga av dem är fortfarande välkända, som Narcissus, ohjälpligt förälskad i sin egen spegelbild, Dafne som blir ett lagerträd, Icarus som flyger alltför högt på konstgjorda vingar. Ovidius börjar – som sig bör – med världens uppkomst och slutar med att hylla sin egen tids allsmäktiga härskare. Dessemellan händer ungefär allting i livet för människor eller smärre gudomligheter. En lös ram knyter samman de olika episoderna. Somliga är helt korthuggna, medan andra har rum för psykologiska skildringar, som när Solen förgäves vill avråda sin jordiske son från att köra solspannet över de himmelska vidderna. Annars är det mest kvinnor som i långa inre monologer ger luft åt sina lidelser där förnuftet måste vika för känslan.

Överhuvudtaget är kvinnornas ställning central, och maktlös. Någon man/gud grips av häftig kärlek – vi skulle säga plötslig åtrå – till en underskön kvinna och försöker tvinga sig på henne. Hennes reaktion är alltid att fly, men det hjälper inte. Männen, inklusive gudarna, är sannerligen inga moraliska föredömen, snarare exempel på ansvarslös lusta, men det blir till en medryckande berättelse. Männen åtrår, kvinnorna flyr – och när någon gång en kvinna blir lidelsefullt förälskad är det vanligen i en omöjlig man, nämligen den närmaste släktingen, Myrrha i sin far, Byblis i sin tvillingbror. De män som väcker kärlek – hos en annan man eller en kvinna – är för övrigt påfallande unga, i femtonårsåldern, och flickaktigt vackra, även när de är tappra jägare eller rentav krigare. Någon gång byter en flicka kön, mest dramatiskt Caenis, som först blir tagen med våld av havsguden. När han sedan erbjuder en gåva ber hon att få bli man, och det blir hon, och dessutom hård mot alla vapen.

Gudarna är begärliga på nya kvinnofamnar. De är också påtagligt stingsliga, särskilt då de stora gudinnorna. Juno kan inte hindra sin make, gudarnas konung, från att ligga med oräkneliga kvinnor, både människor och lokala nymfer, men låter sin vrede drabba många av dem, liksom den främste sonen i en sådan förbindelse, Hercules. Om en människa påstår sig på någon punkt vara överlägsen en av de gudomliga makterna är straffet obarmhärtigt. När Niobe skryter med sina fjorton barn, i motsats till Latonas bara två, griper tvillingarna, Apollo och Diana, omgående till sina dödsbringande pilar. I tävlingen om den bästa väven blir Minerva så illa berörd av Arachnes motiv – gudomligt lättsinne – att hon förvandlar flickan till spindel.

Detta är inte en roman – om också på bunden vers – att läsa i ett svep. Mest behållning har man av att bläddra, läsa en episod här, en annan där. Ju fler som lagrar sig i minnet desto lättare blir det att följa med de nya. Den närmaste moderna motsvarigheten vore väl sagoromanen, fantasy, som i dag kan tävla med deckaren i popularitet, också på film, men just förvandlingarna spelar knappt någon roll i den genren.

Utgåvan har ett välbehövligt register över alla personer med hänvisning till respektive sida i boken, och för varje ny ”bok” en kort sammanfattning av innehållet. Med bara litet tålamod har läsaren hur mycket material som helst för sin egen fantasi, eller reflexion över den svunna kultur som är grunden för vår egen.

Sedan kan man välja sin egen favorit. Dramatiken hos Medea, raseriet hos Hercules förgiftad av Nessus-manteln, eller kanske den åldriga idyllen hos Philemon och Baucis, som får dö tillsammans, förvandlade till träd; här finns något för varje smak och inriktning. Kort sagt, detta är en bok som i sin anspråkslösa men också lätthanterliga form hör hemma på varje bokhylla med självaktning.

Florence Vilén är fil.lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.


Publicerad 2014 i nummer 4