Påvedömets framväxt
O'Malley, John W.

Hur gick det till när påvedömet/påvemakten från att finnas i medvetandets utkanter blev det centrum som definierar katolicismen? Frågan ställs av John W. O’Malley, som är professor i kyrkohistoria vid Weston Jesuit School of Theology i Cambridge, Mass. USA. Artikeln har ursprungligen publicerats i tidskriften America 8 april 2000. >

Alla har försökt skapa en bild av de stora sammanhangen. Vi har bombarderats med frågor av typen: Vem är århundradets – eller snarare årtusendets man eller kvinna? Vilka händelser under de gångna tusen åren var det som mest förändrade historiens gång och som bäst förklarar hur vi hamnat där vi nu är, vare sig det är bra eller dåligt? Och kanske det mest fascinerande av allt – på vilka sätt är vi olika dem som gått före oss? Också katoliker vet att de i viss mån skiljer sig från de kristna som levde för tusen år sedan, fast de bekänner sig till samma tro och tar emot samma sakrament. Så följer den slutliga och kanske mest oroande frågan – hur olika?

Som kyrkohistoriker slås jag ibland av den häpnadsväckande kontinuitet i tro och praxis som århundradena igenom har kännetecknat katolicismen. Andra gånger slås jag så till den grad av den brist på kontinuitet som beror på de radikala förändringar som ägt rum, att jag tycker att jag har svårt att upptäcka likheterna med det katolska förflutna – eller i andra fall, svårt att upptäcka likheterna med vår katolska nutid. Antagligen kan jag precis som ni peka på mängder av förändringar i moderna kristna människors livsstil, tro och böneliv, som skiljer oss från dem som levde under tidigare århundraden. En del saker är alldeles uppenbara: Vi firar gudstjänst på vårt modersmål, inte på latin; vi firar gudstjänst i en församlingskyrka, inte i ett slotts- eller huskapell eller i en kyrka som tillhör en kommunitet, vi tror på Marias obefläckade avlelse och upptagelse som dogmer; vi fastar inte längre under fastetiden, vilket förr var så centralt i kristen praxis men som nu har försvunnit av alla möjliga praktiska orsaker; kvinnor förväntas inte längre komma till kyrkan med betäckt huvud.

Antagligen skulle vi kunna räkna upp skillnader i all oändlighet, hela tiden i fullt medvetande om att en del olikheter är mer betydelsefulla än andra. Men vad skulle du göra om du blev ombedd att ur denna långa lista välja ut den viktigaste förändringen av alla – ”årtusendets förändring”? För mig råder ingen tvekan. Utan att sväva på målet skulle jag säga ”katolicismens förpåvligande”, ett uttryck som på senare tid har blivit verkligt för mig.

Att tro på påven

Jag myntade detta nya begrepp därför att det är så grovt att det skakar om mig och drar till sig uppmärksamheten, och därför att det så rakt uttrycker vad det egentligen handlar om. I början på det förra millenniet – ja faktiskt så sent som när Luther spikade upp sina 95 teser – kände relativt få kristna till att påvedömet existerade, och faktiskt var det bara en mycket liten procent som trodde att det på något sätt hängde ihop med hur de levde sina liv. Om påvedömet överhuvudtaget fanns med i deras självuppfattning, så var det i periferin. För biskopar och furstar var det också i bästa fall något mycket avlägset, en domstol som de kunde appellera till om det blev hårda tag hemma. I sämsta fall upplevdes det som en politisk rival och som en institution som lade beslag på deras ekonomiska tillgångar.

För den stora, stora majoriteten kristna betydde emellertid påvedömet, om de överhuvudtaget hört talas om det, ungefär lika mycket som namn som Scotus och Ockham betyder för moderna katoliker. Men hur och av vem skulle de någonsin ha hört det nämnas? Inte i predikningar. Jo, det är sant, det kunde hända att predikningar på S:t Petrus och Paulus dag i förbigående nämnde ”Petrus ställföreträdare”, men också detta var ett undantag från regeln. I millenniets allra första början fanns det i vilket fall som helst inga predikningar att lyssna till och ännu 500 år senare förekom de mycket ojämnt, även om det skedde oftare än förr. Så var det särskilt på landet där de flesta bodde.

Under medeltiden bestod katekesundervisningen i att lära ut trosbekännelsen, de viktigaste bönerna, de tio budorden eller de sju dödssynderna, och dessutom kanske saligprisningarna och barmhärtighetsverken. Tydligast kan man se hur trosinnehållet förmedlades i tidigt tryckta katekeser, som antagligen systematiserade den tidens undervisning. Påvedömet omnämns inte. Dess passande plats vore i samband med det avsnitt som handlar om trosbekännelsen. ”Jag tror på en helig, katolsk kyrka.” Men som svar på frågan ”Vad är kyrkan?” slår katekeserna helt enkelt fast att den är ”de troende kristnas samfund, som leds och upplyses av Gud vår Herre”. Ingenting mer. Kanske borde vi inte bli förvånade – påvedömet omnämns endast av S:t Thomas i hans Summa theologiae.

Att vara katolik idag innebär emellertid, som de flesta katoliker och helt säkert alla andra skulle säga, ”att tro på påven”. Sällsynta är de praktiserande katoliker i hela världen som inte vet att den nuvarande påven heter Johannes Paulus II. Men ett viktigare faktum är att katolikerna vet att Johannes Paulus II ”leder kyrkan”. Det betyder bland annat att han utser deras biskop, som, som de flesta tycks tro, är ”hans representant”. Biskopen i sin tur utser deras präst. Katoliker (liksom intresserade utanförstående) vet att det går en rak auktoritetslinje från kyrkans odiskutable verkställande direktör och hela vägen ner till deras lokala församling. Varje prästgård har, det kan vi med stor säkerhet påstå, någonstans på framträdande plats ett porträtt av den aktuelle påven. I många kyrkorum hänger den påvliga flaggan.

Katolikerna vet också att de antas ”lyda påvens undervisning” inte bara när det handlar om de andliga frågor som var aktuella för några år sedan, till exempel att säga nej till marxismen, utan också när det gäller saker som är så personliga för var och en som hur deras sexuella relation till sina äkta hälfter ser ut. För många katoliker är att säga att ”kyrkan förbjuder det ena eller andra” liktydigt med att säga att påven förbjuder det. Teologerna vet att det är lika viktigt att citera den aktuelle påvens utsagor i sina publikationer som att citera Skriften, något som helt skiljer sig från situationen på S:t Thomas av Aquinos tid.

En kanon inom kanon

Hur kunde en så radikal revolution i medvetande och praxis uppstå? Hur kunde en institution flytta sig från i bästa fall medvetandets utkanter till det centrum som definierar hela kyrkan? Hur blev Matt 16:16 – ”Du är Petrus” – kanon inom kanon för de romerska katolikerna och symbolen för deras innersta identitet?

Eller har det i själva verket inte alltid varit på det här sättet? Har inte påvedömet alltid varit lika viktigt för katolikerna som det är idag? Jag befarar att de flesta av oss har fått lära sig kyrkohistorien och den västerländska civilisationens historia på ett sätt som fått oss att tro att påvedömet från sin allra första början, eller åtminstone från investiturstriden för 1 000 år sedan, har varit den viktigaste faktorn i katolskt liv. Det är det intryck vi får, i många fall omedvetet, av mycket av det som vi läser och hör om kristenhetens historia. Orsaken till det är dels den nästan outrotliga vanan att undervisa om kyrkans och den västerländska civilisationens historia uppifrån och neråt. Det är lättare att undervisa om historien på det sättet än att stöta och blöta ”vanliga kristnas” ofta diffusa historia. Det är också viktigt att man, när man undervisar i historia, verkligen ger de viktigaste gestalterna det som dem tillkommer. Vi skulle till exempel knappast kunna förstå vår nuvarande religiösa situation om vi inte studerade Luther och de påvar som stod emot honom. Ändå vilseleds vi av sättet att läsa uppifrån och ner så att vi tror att påvarna var lika viktiga för gemene man som de var för Luther.

Den här situationen orsakas också av att vi utgår från våra egna frågor eller vår egen situation på ett sätt som nästan oundvikligen får oss att förvanska det förflutna. Under de senaste 50 åren, och särskilt under de allra senaste 20, har att tala om katolicismen varit liktydigt med att tala om påven – eller så har det åtminstone inte varit möjligt att tala om katolicismen någon längre stund utan att vid något tillfälle nämna påven. Intresset för påvedömet ligger på rekordhög nivå. Antalet biografier över påven Johannes Paulus II går inte längre att räkna. Sedan 1997 har fyra större verk om påvedömets historia kommit ut på engelska. Det första var Eamon Duffy´s mycket framgångsrika Saints and Sinners (Helgon och syndare). I de här böckerna presenteras vissa påvar utan tvivel som viktigare än andra, men det grundläggande intryck läsaren får är att tiderna igenom har allas blickar varit riktade mot dessa kristendomens ledande gestalter.

Det här lurar oss att lägga tonvikten på fel ställe, vilket är det misstag som är lättast för en historiker att göra och också mest ödesdigert – det som historikern påstår är i och för sig sant men han eller hon förvanskar implicit dess betydelse genom att inte sätta in det på rätt plats i det stora sammanhanget. Så visste till exempel inte 95 % av Europas kristna att något var på tok ens då investiturstriden rasade som värst och kejsarens och påvens soldater högg in på varandra. Men i våra historieböcker får vi intrycket att det var förstasidesnyheter, fast vi på andra plan är helt medvetna om att det inte fanns några förstasidor på 1000-talet.

Från särställning till överhuvud

Tre faktorer i förening förklarar enligt vad jag tror den nuvarande situationen. Den första är den som jag just beskrev – sättet som vår historia har skrivits på och vår benägenhet att tolka den. Den andra är det som jag antydde när jag nämnde ordet förstasidor – all kommunikations allt högre hastighet som började med att tryckerikonsten uppfanns under 1400-talet och som fortsatte fram till vår tids utveckling av alla sorters elektronisk kommunikation, inklusive den i sammanhanget oansenliga telefonen. Idag är det fullt möjligt att hålla räkning på nästan varje andetag som dras av varenda högre ledare i hela världen inklusive påven. Det är omvänt också möjligt för samma ledare att närapå räkna alla andetag som vi drar. Detta är något nytt inom världshistorien. Detta är något nytt i kyrkohistorien.

Den tredje faktorn är de förändringar som påvedömet har genomgått under föregående årtusende. Jag vet att det inte är nödvändigt att påpeka att biskopen av Rom ända från de första seklerna hade en ställning som krävde särskild respekt och ibland faktiskt unika privilegier. Ändå var det under det första millenniet inte påvarna som ”ledde kyrkan” eller ens gjorde anspråk på att göra det. De fastslog inga dogmer, de skrev inga encyklikor, de kallade inte några biskopar till ad limina-besök för att stå till svars inför en högre instans. De sammankallade inga ekumeniska koncilier och de presiderade inte över dem. I själva verket var deras roll under de första åtta koncilierna oftast obetydlig. Under tidig medeltid (och långt senare) var påvens huvudsakliga uppgift enligt vad många trodde att vakta apostlarnas gravar och officiera vid de högtidliga liturgierna i de stora basilikorna. Under den tidsrymden uppträdde påvarna oftast som i huvudsak personer på det lokala planet inriktade på lokala frågor, fast några av dem naturligtvis hade en bred vision av vad deras uppgift var och förhandlade om viktiga frågor med samhällets ledare.

Det råder inget tvivel om att det som hände i samband med investiturstriden blev avgörande för utvecklingen ända fram till våra dagar. Det jag syftar på är den gregorianska reformen under 1000-talet, i början av det årtusende vi just sett slutet på. De gregorianska reformatorerna som stödde sig på både äkta och förfalskade kanoniska källor lade fram anspråk på påvlig auktoritet, anspråk som var en säregen blandning av gamla privilegier och häpnadsväckande nya krav på att både världsliga och kyrkliga ledare skulle underkasta sig påvliga beslut. Påvens rätt att avsätta kejsare fanns med bland de nya kraven. Det gamla kanoniska axiomet att påven inte skulle dömas av någon om han inte klart och tydligt avvek från tron förkortades till den enkla satsen ”påven ska inte dömas av någon”.

Vid denna tid sattes en effektiv ideologisk maskin i rörelse. Men medan påven fortfarande bara var ”Petrus ställföreträdare” till och med för dem, så utnämnde påve Innocentius III sig till ”Kristi ställföreträdare” drygt ett sekel senare. Titeln fastnade och är idag mycket mer bekant än det mer ärevördiga ”Guds tjänares tjänare”. När Englands och Frankrikes monarkier uppstod ur en formlös feodalism, utvecklade påvedömet en liknande monarkisk struktur och självdefinition. Under påvarnas vistelse i Avignon på 1300-talet gick de till och med i spetsen när det gällde att skapa en effektiv byråkrati.

Nästa stora förändring kom med reformationen. Protestanternas uttalade förkastelse av påvedömet fick effekten att det kom att inta en förgrundsposition i katolskt medvetande. Katolikerna, som av sina fiender kallades papister, började sola sig i förolämpningen. Vid mitten av 1500-talet hade katolska katekeser lagt till det betydelsefulla förbehållet ”under ledning av Petrus och hans efterföljare, Kristi ställföreträdare” till den traditionella definitionen av kyrkan. I katolikernas självuppfattning hade ett betydelsefullt skifte ägt rum.

Det låg en hel del ironi i detta. Fast varje protestantisk kyrka och sekt helt förnekade påvedömet och ville utplåna ämbetet, kunde konciliet i Trient under sin artonåriga historia inte föra upp frågan på dagordningen. Frågan om den påvliga auktoritetens exakta karaktär och omfattning var för laddad också bland katolikerna för att konciliet skulle våga göra ett uttalande. Konciliefäderna åkte hem, men påvarna stannade på sin post. Mer ironi – reformationen stärkte inte bara påvedömet i de delar av Europa som förblev katolska, utan konciliet i Trient gjorde samma sak genom att inte säga någonting.

Icke desto mindre, påvedömet varken hade eller gjorde anspråk på att ha något inflytande, när det gällde viktiga områden inom katolskt liv. De stora missionssatsningarna leddes också fortsättningsvis av de religiösa ordnarna och av Spaniens, Portugals och Frankrikes kungar. Att påvarna år 1622 inrättade Propaganda Fide (kongregationen för trons utbredande)förändrade inte på något avgörande sätt denna situation för lång tid framåt. De universitet som jesuiterna grundade runt hela världen var bara ansvariga inför sig själva och sin ordensföreståndare.

Massmedier och papamobiler

Upplysningen, franska revolutionen och tidiga 1800-talsliberaler skadade påvedömet allvarligt, men återigen göt en fiende, ”il Risorgimento”, nytt liv i det. När Garibaldis trupper 1870 gick in i Rom, gjorde påve Pius IX händelsen till stor dramatik genom att stänga in sig i Vatikanens område av staden. Katoliker världen över visste att påven nu var ”fånge i Vatikanen”, och överöste honom med sympati. Nyheten hade de fått genom tidningarna, som då snabbt fick in nyheter av det här slaget, sedan telegrafen uppfunnits och en transatlantisk kabel dragits 1866. Katolikerna visste vad påven hette och de hade kanske till och med sett ett foto av honom. Hyllningen av påven som person fick sin första utformning. Pius IX drog sedan allas blickar till sig och vidgade oförskräckt de anspråk som följde med hans ämbete genom att som första påve fastslå en dogm, dogmen om den obefläckade avlelsen, och genom att vara den påve, under vilken dogmen om påvens ofelbarhet fastställdes.

Samtidigt hade påvarna börjat publicera encyklikor. Alltså var de inte längre bara domare i de fall när läran ifrågasattes; de hade själva blivit lärare. Vid mitten av 1800-talet hade detta med att publicera encyklikor blivit en del av påvens arbetsbeskrivning. Det hade biskopsutnämningarna också. På tusentalet kämpade den gregorianska reformens påvar hårt för ”det kanoniska valet av biskopar”, det vill säga de stred för att biskoparna skulle väljas av sitt prästerskap och inte rätt och slätt utses av den lokala magnaten eller kungen. Vid slutet av 1900-talet hade de få återstående spåren av traditionen att biskoparna skulle väljas av prästerskapet suddats ut. Påven utser dem – inga röster, tack.

Samtidigt hade dörren till fängelset Vatikanen 1929 öppnats på vid gavel genom överenskommelserna mellan påvedömet och den italienska regeringen. Filmkameror tilläts i Sankt Peterskyrkan och i det påvliga palatset, och miljoner och åter miljoner människor över hela världen kunde se Pius XI, Pius XII och Johannes XXIII utdela sina välsignelser. Påvarna, som inte längre var fångar, började resa. Jetflyget gjorde det lätt. Papamobiler hade samma verkan.

Och resten är som man säger historia. Det som fascinerar mig mest är emellertid inte hur mycket påvedömet förändrades under det gångna årtusendet utan hur mycket dessa förändringar har förändrat oss. Påvedömet är inte vad det har varit. Men i stor utsträckning av just den orsaken är inte heller vi desamma.

Översättning: Birgitta Carlquist


Publicerad 2000 i nummer 5