Cecilia – en gudstjänstbok
Hedin, Annamaria

Den nya Cecilia är ett steg på vägen till en handbok för hela det andliga livet – inte bara för kyrkans liturgiska behov utan även för hemmet, familjen och den enskilda andakten. Psalmbokskommittén har utgjorts av Anders Ekenberg, professor i teologi och kyrkomusiker, Maria Green, adjunkt i svenska, retorik och litterär gestaltning, musikdirektörerna och organisterna Elisabeth von Waldstein och Ulf Samuelsson (psalmbokens huvudredaktör), samt Anders Piltz, professor emeritus i latin och biskopsvikarie för gudstjänstlivet, Stockholms katolska stift.

Vi fick vänta länge, väldigt länge, på en ny upplaga av den katolska gudstjänstboken Cecilia. Ett i stort sett tryckfärdigt manuskript revs upp redan 2005 på grund av turerna kring den nya svenska mässordningen. Många andra svårigheter, för många för att redovisa här, tillkom under den långa framställningstiden. Nu när alla mödor lyckligen är överståndna måste man ändå tillstå att hindren på vägen har varit till gagn för resultatet. Fjärde upplagan av Cecilia, som kom ut 2013, är gediget genomarbetad och torde stå sig för lång tid framåt.

I de fräscha blå böckerna av behändigt format ryms häpnadsväckande mycket. Här finns den nya mässordningen på svenska samt kyrkoårets böner och texter. Även kyrkoårets behov av tonsatta responsorier till psaltarpsalmer och cantica är tillgodosedda. I kyriale-delen återfinns ett rikt urval av mässans sånger. De flesta kanske fokuserar avdelningen med ”Psalmer och sånger”, mest lik en konventionell psalmbok som den är. Här erbjuds de svensktalande katolikerna på båda sidor om Östersjön både nytt och gammalt med ett större urval av kyrkovisor och hymner. Specifikt katolska högtidsdagar, under såväl kyrkoåret som helgonåret, är väl tillgodosedda.

Denna uppläggning av Cecilia är förstås buren av en katolsk syn på liturgi och gudstjänst. Det är kanske inte uppenbart för en utomstående betraktare. Vilka sådana ställningstaganden ger den då uttryck för?

En god översiktlig bakgrund ges i dess inledning, skriven av Anders Piltz, ordförande i Katolska liturgiska nämnden (KLN). Där redovisas också de principer och tänkesätt som kommittén har följt. Dessförinnan har adekvata tankar kring lovsångens plats i det kristna livet tagits upp i biskopens anbefallande förord. Allt detta bidrar till en grundläggande förståelse av hela gudstjänstbokens syfte.

Gudstjänstbok – inte psalmbok

Det kan vara av intresse att dröja något kring själva terminologin. I dagligt tal kallas gudstjänstboken Cecilia psalmbok, eller katolsk psalmbok, i enlighet med den svenska nomenklatur som sedan 1600-talet gällt för en sådan kyrklig sång-, läro- och läsebok. ”Den svenska psalmboken” är ett månghundraårigt begrepp som leder tanken till svensk reformatorisk tradition och dess liturgiska och teologiska ställningstaganden kring hur evangeliskt gudstjänstliv ska gestaltas. Gemensam församlingssång har inom den traditionen stor teologisk och kateketisk tyngd. Till skillnad från inomkatolsk tradition utgör detta ett både konstitutivt och tvingande obligatoriskt element i gudstjänsten.

Den tyskspråkiga katolska församlingssångstradition som växte fram under senare delen av 1800-talet och så småningom landade i Sverige sneglade uppenbarligen en hel del på protestantisk praxis för att ta till vara sångens gemenskapsbyggande förtjänster. Det låg också nära till hands att använda ett invant begrepp för att tydliggöra vilken art av församlingssångbok som ställts samman. Att Cecilia i tidigare upplagor kallades katolsk psalmbok är följaktligen vare sig konstigt eller klandervärt. Men när Cecilia nu i stället får heta just gudstjänstbok, innebär det att den katolska grundläggande hållningen inför liturgins totala sammanhang förmedlas till omvärlden. Det som definierar en gudstjänst ligger inte huvudsakligen i vilka psalmer som sjungs utan i mässans helhetsupplevelse – i ordets liturgi, eukaristins liturgi, Ordets tilltal och de troendes svar.

Som en nyhet i 1986 års svenska psalmbok infördes en inledande ekumenisk psalmboksdel om 325 psalmer, som blev gemensam för flera samfunds sångböcker, så även för katolikerna. Men redan före 2005 signalerades det från KLN att man planerade att överge ”Sampsalm”-konceptet. Detta väckte en viss ekumenisk bestörtning. Men det är nu ändå ett försvarligt antal av dessa psalmer som behållits i Cecilia, hela 171 av de 325. Bland sånger och psalmer som är frekventa i andra samfunds sångböcker och som även återfinns i Cecilia hittar jag ännu fler, åtminstone ytterligare 129 stycken. Dessutom är ungefär hälften av de 32 melodierna i den svenska delen av kyrialet hämtade från Svenska kyrkans handböcker. Urvalet av de 325 står förtecknade i ett tättskrivet register. För egen del skulle jag ha önskat en tydligare markering av dem inuti boken. Tyska Gotteslob, de tysktalande katolikernas version av Cecilia, har sedan länge en sådan diskret markering. Det är onekligen inte bara praktiskt utan även en smula ekumeniskt bildande, vilket inte skulle skada.

Cecilias disposition och språk

Sångerna i Cecilia är alltså grupperade i tre huvudsakliga kategorier: ’”Psalmer och hymner”, ”Kyriale – melodier till mässans fasta led” samt ”Psaltarpsalmer och cantica”. Det är just dessa repertoartyper som behövs för sånginslagen i den heliga mässan. Samtidigt får man en hel del hymner avsedda för tidegärden och andra andaktsformer.

Ibland skulle jag önska att Cecilia talade mer ”katolska”, för att låna ett uttryck från Per Beskow. Det gäller dispositionen av hymndelen där huvudrubrikerna i stort sett behållits sedan 1987: ”Lovsång och tillbedjan”, ”Fader, Son och Ande”, ”Kyrkan, ordet och sakramenten” (nådemedlen, hette det tidigare), ”Kyrkoåret”, ”Dagens och årets tider”, ”Livet i Kristus” och slutligen ”Framtiden och hoppet”. Det är samma uppläggning som i sina huvuddelar återfinns redan i J.O. Wallins psalmbok och som behållits i senare omarbetningar. Den speglar en didaktisk-kateketisk strävan i reformationens anda. Varför skulle just den dispositionen behållas?

Även om det är praxis att inom varje språkområde låta biskopskonferensen arbeta fram psalmböcker på folkspråken, är det likväl så att den främsta sångboken för latinsk rit fortfarande är Graduale Romanum. I Den allmänna introduktionen till det romerska missalet (vilket förkortas AIRM och som för den intresserade återfinns i en länk på KLN:s hemsida) slås också fast, att den gregorianska sången är den romerska liturgins egen sång. Det svenska sammanhanget har här en särställning eftersom flera mässmelodier ur ordinariet översattes till svenska redan under reformationens 1500-tal, och de har brukats i mer eller mindre obruten tradition sedan dess. Framväxten av en svenskspråkig tidegärdstradition inom Svenska kyrkan sedan början av 1900-talet och stadfästandet av Kyrkohandboken 1942 medförde också att många gregorianska melodier, främst Introitus, anpassades till svenska och sjöngs in i svensk kyrkosångstradition och dess kyrkliga praxis. Det har gett många svenskfödda konvertiter ett försprång när det gällt att ta till sig gregorianska melodivändningar.

Övergången till mässfirande på folkspråken för snart 50 år sedan medförde stora konsekvenser också för sångrepertoaren på latin. Det blev ofta en principsak att inte alls använda latin. Men i dag verkar det finnas en ökad vilja att följa anvisningarna i AIRM att lära de troende att ”sjunga åtminstone några partier av mässans ordinarium på latin, särskilt då trosbekännelsen och Herrens bön till de enklare melodierna” (AIRM, § 41). Förutom kyrialets 45 sånger finns i nya Cecilia nu ungefär 50 sånger som helt eller delvis är på latin – en helt rimlig proportion. Jag roade mig även med att försöka klassificera sånger som, även om de inte är på latin, är utpräglat katolska (till exempel sakramental tillbedjan, Mariasånger, helgonsånger, begravningsmässa) och fann ett drygt 80-tal hymner och antifoner, det vill säga cirka 15 procent av beståndet, vilket känns välbalanserat.

Hymnariet, kyrialet och responsorialet

Mycket positivt skulle kunna sägas om de många goda nya texterna och de nyskrivna eller återuppväckta äldre melodierna. Här finns en melodisk och språklig egenart med stor spännvidd, ett distinkt melos, som i bästa mening är kyrkligt värdigt – vilket är både tillbörligt och rätt, kan man tillfoga. Den linje som drevs av kommittén inför 1986 års svenska psalmbok, att varje text skulle ha en unik melodi, är inte alltid hållbar att följa konsekvent. Melodimaterialet återanvänds därför i viss utsträckning. Det märks också att målsättningen har varit att merparten av sångerna ska vara enklare att sjunga med i. Svårighetsgraden på melodierna är definitivt överkomlig, och tonhöjderna är också något lägre än i jämförbara psalmböcker. Det blir ett lyckat pastoralt grepp för att stimulera församlingssången – bara för att det är enkelt behöver det inte vara simpelt.

Som tidigare nämnts är cirka hälften av de 52 melodierna i den svenska delen av kyrialet hämtade från Svenska kyrkans handböcker. De flesta av dessa har medeltida rötter, några är relativt nyskrivna. Förutom de åtta kompletta uppsättningar av ordinariets sånger som erbjuds på svenska ges även modeller för sjungna förbönssvar och två melodier till Herrens bön. Här har man också för första gången valt att ange för vilka tider på kyrkoåret som ordinariets melodier är avsedda. Det är en viktig innovation som man får hoppas åtlyds i församlingarna. När melodierna väl är inlärda kommer detta att bidra till en fördjupad känsla för kyrkoårets stämningar. I det latinska ordinariets del utgör exempelvis vardagsmässans Missa simplex en stor kontrast till påskens rika Lux et Origo. Trosbekännelsen på svenska har inte fått någon tonsättning. Man har gjort den goda bedömningen att om Credo ska sjungas, bör det göras på latin.

Anvisningen i AIRM (§ 366) om att sångerna i mässans ordinarium, till exempel Agnus Dei, inte får bytas ut mot andra sånger medför ett litet principiellt problem, då det har varit vanligt att man i mässor för barn förkortat eller parafraserat ordinarietexterna. Det gäller i synnerhet Gloria men även Sanctus och Agnus Dei. Så är också fallet i Ordinarium 8 – Barnmässa. Musiken i den är av mycket allmän karaktär, och texterna är förkortade. Det torde väl ändå vara bättre att skola in barnen med en gång i ”riktiga” melodier som rentav kan dyka upp i internationella sammanhang? Jag syftar på de givna alternativa sångerna hämtade från Lourdes-traditionen. Där har man under årens lopp fått stor vana vid och erfarenhet av att möta behoven hos stora tillbedjande skaror med skilda modersmål. Missa Simplex är också fullt möjlig att lära ut redan till yngre barn utan allt för stora åthävor.

Mest imponerande av allt det nya som arbetskommittén tagit fram är nog den genomarbetade och varierade avslutande sångboksdelen ”Psaltarpsalmer och cantica”. Dessa texter utgör ju ryggraden i tidebönerna. Här är det dock behovet av fungerande och sångbara omkväden till mässans responsoriepsalmer som fått styra urvalet och mångfalden. Med alla läsningar som kan förekomma på söndagar och helgdagar blir det ett mycket stort antal omkväden som ska användas. Nu är alla dessa – och några till – tonsatta. Det är en imponerande arbetsprestation av hög kvalitet som genomförts och lett till stor variation i utbudet.

Till försångarens fromma har även ett korrekt urval psaltarverser för respektive tillfälle angivits på ett sinnrikt sätt i försångarboken. Vilket omkväde som ska brukas på respektive söndag framgår i den avslutande avdelningen ”Kyrkoårets böner och texter”, det vill säga i propriet för varje dag.

Nästa steg – att tonsätta propriet?

I dagsläget förefaller Cecilia vara den ultimata sångboken för de svensktalande katolikerna i Norden. Men jag skulle till sist vilja peka på ett repertoarområde som ännu inte utnyttjats i någon högre grad. Begreppet lex orandi – lex credendi som är välkänt i katolska sammanhang skulle kunna parafraseras till: ”som man sjunger, så tror man”. Det är alltså inte oväsentligt vilka underliggande teologiska budskap som olika sångtyper mer eller mindre lättgenomskådligt förmedlar.

Både i Europa och i USA ställs frågan om det inte är dags att ta anvisningen i AIRM om den gregorianska sången som ”den romerska liturgins egen sång” (§ 41) på allvar. Det gäller inte enbart mässans ordinarium – här ligger vi i Sverige redan långt framme – eller den sång som framförs av ”ämbetsbärarna och folket” (§ 40) utan främst användandet av antifonerna i mässans proprium. Det är inte bara en musikalisk stilfråga utan även en textfråga. Ska liturgin sjungas är det väl just de anbefallda bibeltexterna man ska använda – inte någon förkortad, mer eller mindre poetisk, parafras? Inte heller någon hymn i största allmänhet, väl? Antifonernas texter interagerar med dagens firningsämne, ibland uppenbart, ibland mer subtilt. De är en andlig rikedom att upptäcka. De troende borde få fler alternativ att bruka än vad som nu är fallet. Om vi sedan kunde få svenska texter även till offertorieantifonerna skulle det vara mycket värdefullt. Här ser jag en kommande uppgift för tonsättare och musiker, i samförstånd med KLN.

Att göra melodierna i Graduale Romanum till ett förstahandsval och försöka använda dem sådana de är i mässan är förstås inte oproblematiskt. Frågan är om det alls skulle vara praktiskt genomförbart i större skala. Det kräver ingående förberedelser och specialkunskaper hos sångarna. Att lyssna till sångernas särpräglade tonspråk och smälta deras budskap är också krävande för ett ovant öra. Att översätta dem till folkspråket (och därmed förändra melodierna något) väcker rysningar hos finsmakarna. Men tänk då om texterna kunde få sjungas på folkspråket, tonsatta i någon sorts ”sakral” stil (vilket inte utesluter enkelhet och folklighet!)? Eller helt simpelt sjunga dem på en enkel psalmton? Ett rätt stort antal exempel på detta finns redan nu i Cecilia – det är bara det att dessa texter sällan är helt identiska med någon ingångsantifon eller kommunionantifon. Då faller ju liksom själva idén. Vitsen med att sjunga någon av dessa antifoner responsorialt ligger ju inte i själva den musikaliska formen utan i att texten blir sjungen.

I den nyaste upplagan av den tyska Gotteslob finner man ett inspirerande nytänkande. Det är som om bönboken Oremus och gudstjänstboken Cecilia smälts samman till en brukbar handbok för hela det andliga livet – inte bara för kyrkans liturgiska behov utan även för hemmet, familjen och den enskilda andakten. Dess disposition av sånger och böner andas ett kateketiskt tilltal som predikar. Lex cantandi, lex orandilex credendi. Det behöver vi. Cecilia av år 2013 innebär ett viktigt steg framåt på den vägen. Det ska bli intressant att se i vilken riktning utvecklingen går härnäst.

Annamaria Hedin är kyrkomusiker och konsertorganist, musikteoripedagog, ordf. för Pueri Cantores svenska sektion, Örebro.


Publicerad 2015 i nummer 2