Ett inkluderande kyrkospråk?
Beskow, Per



Svenska kyrkan förbereder just nu en ny kyrkohandbok med ordning för gudstjänsterna och en ny evangeliebok, det vill säga ett lektionarium med bibeltexter för gudstjänster och även med de korta kollektböner som inleder läsningarna. Om detta är inte så mycket att säga. Vad som däremot har väckt en viss uppmärksamhet är de motiveringar till de föreslagna förändringarna som samtidigt har publicerats. De återfinns i två skrifter med titeln ”Motiveringar” (kyrkohandbok respektive evangeliebok, i fortsättningen förkortade KM och EM), och innehållet måste rimligen betecknas som kontroversiellt. Lex orandi, lex credendi är en välkänd princip. Gudstjänsten och tron följs åt och avspeglar varandra, och radikala förändringar av gudstjänstspråket får därför också teologiska implikationer. Den saken är av ekumenisk vikt och förtjänar att granskas närmare.

Perspektivet i de kontroversiella avsnitten ligger inte främst på det teologiska planet utan på det språkliga. Syftet är att göra gudstjänstspråket inkluderande (inklusivt skulle andra säga) och avlägsna drag som härrör från en patriarkalisk kultur, helt olik den vi i dag lever i. Kvinnorna i kyrkan skall inte känna sig alienerade på grund av ett maskulint språk som inte överensstämmer med deras egen verklighet.

Detta är i sig en fråga att ta på allvar. Skrifttolkning och kyrkospråk har genomgått många förändringar under tidens lopp, och ingenting säger oss att utvecklingen skulle ha nått sitt slut i dag. Språk och tänkesätt är i det nutida västerlandet mycket olika tidigare generationers. Många konservativa protestanter skönjer i kyrkohistorien ett fortgående förfall ända sedan den apostoliska tiden och tvingas därför att ständigt reproducera dess språkuttryck utan möjlighet till förnyelse. En katolsk ståndpunkt är inte lika pessimistisk. Nya språk och nya tankeformer har under historiens lopp berikat traditionen. Det som en gång var en judisk särgrupp har på så sätt kunnat växa till en världsomspännande kyrka med en oöverskådlig mängd av kulturer och språk. Eftersom evangeliet måste förkunnas för alla folk och för varje generation, måste det ständigt finna nya uttrycksformer, som till en början tycks ovana.

Ett typiskt exempel på denna nödvändiga utveckling är att kvinnans roll i samhället och kyrkan så radikalt har förändrats under 1900-talet. Alltför sent har kyrkoledningarna insett att kvinnors erfarenheter har samma tyngd som männens, och denna insikt måste med nödvändighet komma till uttryck också i kyrkans språk. Det tycks oss i dag märkligt att ett maskulint symbolspråk har kunnat vara så självklart och okontroversiellt i svensk miljö ända fram till vår egen tid. Uttryck som ”manlig och kristen tro” i psalmen ”Fädernas kyrka” eller ”gör oss i tron till män” – som det hette i en annan psalm – utmanar i dag löjet.

Som vi alla vet, har det inkluderande språket varit en aktuell fråga under senare år och har tvingat oss alla till omtänkande. I vårt eget språk har det varit rådande att maskulint genus brukats som allmänt sådant: läraren och eleven, läkaren och patienten, polisen och brottslingen, butiksägaren och kunden har rutinmässigt kallats ”han”, trots att det funnits eller finns kvinnor inom alla dessa kategorier. En viss språklig möda fordras ibland för att komma runt detta problem, men det är utan tvivel värt priset. Att yrkesbeteckningar blivit könsneutrala är också en vinst, som när riksdagsmannen har blivit riksdagsledamot, och vi är väl snarast förvånande över att det ännu finns språkliga rester som ”god man” och ”barnavårdsman”. En motsatt obalans väcker mindre anstöt: ingen opponerar sig mot ”manliga sjuksköterskor”, men sådana fall är relativt få.

Men ett inkluderande språk är inte utan vissa problem, och de varierar från språk till språk, eftersom de grammatiska reglerna för genus inte är desamma överallt. Kravet på ett inkluderande språk har framför allt drivits på amerikanskt håll och präglas av engelskans särskilda problem. Största stötestenen är att människan på engelska allmänt har betecknats som man, och heter så i hela den klassiska litteraturen. The human person är det gängse alternativet men låter omständligt och mera abstrakt. I svenskan har människan tursamt nog fått feminint genus, vilket har besparat oss många kontroverser. Vårt realgenus gör svenskan till ett idealspråk ur inkluderande synpunkt, medan tyskan med sitt der, die och das är hopplöst fången i genustänkandets våld.

Den amerikanska ivern för ett inkluderande språk ingår dessvärre som en del i den culture of complaint som så ofta möter i dagens USA. Det finns alltid grupper som känner sig förfördelade och som gärna överreagerar när de möter språkuttryck som tycks dem nedvärderande. Kan man beställa a black coffee utan att förolämpa landets afroamerikanska befolkning? Är ordet girl nedsättande, och bör det ersättas av woman-child? I Sverige finns ingen motsvarighet till denna överkänslighet, och språkets mångtydigheter tas med större lugn. Vanligen inser man att det finns långt större jämställdhetsproblem i samhället att ta itu med.

Svenska kyrkans utredningsgrupp har däremot med entusiasm tagit över hela det amerikanska reaktionssättet som förmedlats till dem genom amerikansk lutherdom. Som inspirationskälla ingår i utredningen också en bok av en amerikansk luthersk feministteolog, Gail Ramshaw, och många av hennes åsikter och förslag har fått direkta nedslag i utredningsmaterialet.

Anpassa bibeln till nutiden

Utredarnas strävan mot ett inkluderande gudstjänstspråk gäller till allra största delen ord och uttryck som återfinns i bibeln, något som är särskilt känsligt i en luthersk tradition med dess starka betoning av bibeltextens integritet. Låter sig bibeln verkligen anpassas efter sådana önskemål, särskilt som det finns en helt färsk översättning? Här kommer man med ett radikalt förslag:

”Evangelieboksgruppen har som ett problem noterat att Bibelkommissionen i sina direktiv inte har haft uppdraget att arbeta för att göra språket i sin översättning mer inkluderande [...] Enligt evangelieboksgruppen underlättar detta inte en rätt förståelse av bibelns budskap, även om gruppen förstår att Bibelkommissionen har arbetat i enlighet med sitt uppdrag och översatt som texten fungerade i sitt historiska sammanhang [...] Evangelieboksgruppen önskar därför att kyrkorna i vårt land arbetar för att en ny översättning av bibeln kommer till stånd inom en snar framtid där det redan i översättarnas uppdrag ingår att arbeta med att göra språket mer inkluderande, där det utifrån grundtexterna är möjligt.”

En ny bibelöversättning är ingen liten sak, och tanken att få en sådan ”inom en snar framtid” är nog optimistisk i överkant. Vad man här snarast tycks önska är en gudstjänsttext som bättre ansluter till utredarnas målsättning. Var går i så fall gränsen mellan översättning och tillrättaläggning? De flesta texter översätts som bekant ”i sitt historiska sammanhang”, det vill säga så som man antar att författaren har menat. Ingen föreslår nya översättningar av Dante eller Shakespeare som är anpassade till det nya sekelskiftets värderingar. Vi vet att de levde i andra tider, och den insikten är en del av vår upplevelse när vi läser deras verk. Men på bibeln ställer man andra krav. Den tillmäts en lägre grad av integritet än andra klassiska verk, och det krävs att innehållet omedelbart skall kunna bejakas av lyssnaren eller läsaren. Eftersom bibeln kallas Guds ord måste den vara problembefriad, framgår det av KM:

”Det nuvarande avslutningsordet ’Så lyder Herrens ord’ efter gammaltestamentlig läsning och epistel föreslås ersättas av ’Så lyder den gammaltestamentliga läsningen’ respektive ’Så lyder dagens epistel’. Skälet till detta är att undvika att en läsning ur bibeln direkt och utan förklaring proklameras vara Herrens ord trots att många kan stöta sig på innehållet.”

Detta säger ganska mycket om utredarnas inställning till bibelordet.

Alla tidigare judiska och kristna generationer har vetat att bibelordet gör motstånd, att det inte säger just det som vi helst vill höra, att det ibland är svårt att finna mening i vad som sägs. Att brottas med svåra bibelställen har varit en ständig uppgift för läsaren och har i sin tur fostrat till reflektion och personliga ställningstaganden. Det är ur sådant som kristen tro och övertygelse har vuxit fram. Det handlar då inte bara om kulturella skillnader i tid och rum utan också om bibelns karaktär av gudomligt tilltal. Att ordet möter oss med stor kraft och ofta i ett svåråtkomligt dunkel, och att det inte låter sig pratas bort av snusförnuftiga utläggare är som bekant huvudtemat i Jobs bok. Men för utredarna är bibelordet inte avsett för någon Job utan snarare för den som vill få sina egna vardagsåsikter bekräftade utan störande biljud.

Fadern och Sonen

De riktigt stora problemen möter dock när man vill revidera några av de mest grundläggande begreppen i Nya testamentet och i kyrkans tro. Flera gånger säger man sig bejaka treenighetsläran och inkarnationen, men frågan är om man har förstått vad man talar om, att det är sådant som berör trons allra djupaste mysterier. De gudomliga namnen, som av de kristna alltid har bevarats i vördnad, blir här till utbytbara och därför i grunden banala metaforer. Man tror att de kan ersättas med nya symboler och språkuttryck som anses lämpligare utan att sakinnehållet förändras, men ordet och saken är i bibeln ofta sammanvuxna till en helhet. Huvudsyftet är återigen att få till stånd ett inkluderande språk, denna gång genom att avlägsna maskulina benämningar på Gud och Kristus. Att det ligger svårigheter i detta har man ändå insett:

”Det är naturligtvis inte önskvärt att utmönstra ordet ’fader’ som tilltalsord till Gud [...] Sonen är en av benämningarna på Jesus Kristus, den andra personen i gudomen. Inte heller denna benämning, som är starkt biblisk, skall naturligtvis utmönstras.”

I stället väljer man variationens väg: ”Fadersmetaforen, som finns i all kristen bön, har i kyrkohandboken medvetet kompletterats med andra bilder för vem och vad Gud är.” Likaså ”har det funnits anledning att arbeta för att andra uttryck än ’Guds son’ används om Jesus”.

Nu är man väl medveten om att Fadern och Sonen är två av personerna i Treenigheten och att deras namn inte utan vidare låter sig bytas bort. På ett ställe föreslås en omskrivande treenighetsformel: ”i Skaparens, Befriarens och Livgivarens namn”, men man inser samtidigt att dessa tre benämningar inte kan brukas genomgående om gudomspersonerna. Alltså blir det nödvändigt att ge sig in på treenighetslärans vanskliga område.

I protestantisk tradition spelar Treenigheten sedan 1700-talet en mycket begränsad roll i den religiösa föreställningsvärlden. Också bland teologer ser man gärna treenighetsläran mest som en sentida tankekonstruktion på det bibliska materialets grund. Den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen med sina treenighetsformler hör emellertid till Svenska kyrkans bekännelseskrifter och måste på den grunden bejakas. Fastän treenighetsläran ”bär på stora svårigheter ur genusperspektiv” innehåller den ”viktiga aspekter som värnar om den kristna gudsbilden, inte minst inkarnationen” (KM). Den ses alltså inte som ett värde i sig utan motiveras utifrån sin vidare roll inom teologin.

Utredningens korta exposé över treenighetslärans historia kan dessvärre inte ges godkänt betyg. Efter ett försök att beskriva 300-talets treenighetsteologi heter det:

”Treenighetsläran kom småningom att utvecklas i monarkisk riktning, där Fadern blev överordnad Sonen och Anden. Därmed blev denna teologi en källa också till ett hierarkiskt tänkande inom kyrkan.”

Denna senare monarkiska utveckling är okänd i både den östliga och den västliga teologins historia. Efter 300-talet har de tre gudomspersonerna alltid tillerkänts samma gudomliga natur och samma ära (som man för västerns del kan se i den så kallade athanasianska trosbekännelsen från 500-talet). Att Fadern skulle vara överordnad Sonen och Anden är en tanke som ibland möter på 200-talet (till exempel hos Origenes) men som efter 300-talets arianska strid var helt otänkbar, och det påstådda sambandet med den kyrkliga hierarkin är därför också felaktigt. Uttalandet vittnar om hur svagt treenighetsläran är förankrad i Svenska kyrkan, och självklart är detta ett ekumeniskt problem i relation till både den katolska och den ortodoxa kyrkan.

Men låt oss återvända till grundfrågan. Är Fadern, Sonen och Anden verkligen metaforer, och i så fall för vad? I själva begreppet metafor ligger att ordet ersätter något annat som är det mera gängse. Det är möjligt att utredningsgruppen i Fadern ser en metafor för Gud, och i Sonen en metafor för Jesus. Men vad är Anden metafor för? Det myckna talet om metaforer tjänar enbart till att reducera de bibliska utsagorna till ett i grunden ogripbart symbolspråk. Man bortser då också helt från att bibeln för större delen av kristenheten – och inte bara för fundamentalisterna – är Guds uppenbarade ord, som visserligen kan tolkas och diskuteras men inte låter sig manipuleras. För utredarna framstår bibelordet enbart som ett övertaget traditionsmaterial (jämförbart med gamla psalmbokens) som man saklöst kan skriva om efter den egna gruppens värderingar.

Gud och människa

Inkarnationen erbjuder utredningen liknande svårigheter, särskilt med tanke på att Jesus kallas ”Guds son” och att han obestridligen var man. Utifrån synen på kvinnor och män som jämbördiga, säger KM: ”har det funnits anledning att arbeta för att andra uttryck än ”Guds son” används om Jesus. Likaså heter det:

”För att undvika att gudomen associeras med maskulint socialt kön, kan det därför även vara befogat att inte i onödan använda maskulint pronomen om Jesus.”

Också Herren är en olämplig benämning på Gud och Kristus, eftersom det är en ”maskulin och hierarkisk metafor”. Vad man inte tänkt på (eller vågat säga) är att man med precis samma argument kan opponera sig mot att Jesus kallas Kristus. Det grekiska christos (som är maskulinum) betyder som bekant ”den smorde” och återger kungatiteln Messias. Kristus är ett ord med utpräglad kunglig och hierarkisk laddning och borde enligt samma principer minimeras, om det också är omöjligt att helt ”utmönstra” det.

I sökandet efter andra och mera könsneutrala uttryck har man gett sig ut på farliga vägar, då man efter amerikansk luthersk förebild vill kalla Jesus för ”Den levande”. ”Den levande Jesus” är nämligen en välkänd titel för Jesus i de gnostiska skrifterna, som förkastades av kyrkan redan under det andra århundradet. Som man med viss rätt kan anta ligger det i själva uttrycket att det förnekar inkarnationen; ”den levande Jesus” är inte av kött och blod utan har sin hemvist i en annan värld än den jordiska. Uttrycket förekommer också i inledningen till Tomasevangeliet, som står på gränsen till en gnostisk livssyn: ”Dessa är de ord som den levande Jesus talade ...” Själva tanken att återuppta detta uttryck kommer utan tvivel från den nygnosticism som slagit rot på sina håll i USA, också i de etablerade samfunden. Det är ett tydligt exempel på att de religiösa orden är laddade med betydelser och därför inte är ovillkorligt utbytbara. Liksom Jesus inte bör ha maskulina drag, bör inte heller kyrkan ha kvinnliga.

”Vidare bör inte kyrkan kallas ’hon’ utifrån det föråldrade synsättet att kyrkan är en passiv kvinna som styrs och leds av sin manlige herre. I svenskt språkbruk förekommer ett liknande synsätt om skepp som benämns ’hon’ utifrån att skeppet är passivt och styrs av den manlige kaptenen.”

Här frågar man sig i första hand vad utredarna vet om fartyg. När det stormar som värst är kaptenen helt beroende av fartygets kapacitet och måste förlita sig på det. Att det kallas ”hon” är ett kärleksfullt uttryck för att skeppet liksom en modersfamn ger trygghet och säkerhet i alla väder. Detsamma gäller i hög grad kyrkan. Det är inte bara så att de vanliga grekiska orden för kyrkan, ekklesía och kyriaké, är feminina. Redan från gammal kristen tid har kyrkan kallats ”moder”, hon är den som i dopet föder sina barn till nytt liv och livnär dem med sakramenten som en mor sina barn. När det i påsknattens liturgi talas om ”vår moder kyrkan”, är detta förvisso inget uttryck för passivitet och nedvärdering utan tvärtom för den största vördnad. När kyrkan ibland liknas vid ett skepp, är också det en bild av den trygghet den skänker i farorna. Utredarna har nog här råkat ut för något som lätt inträffar i en culture of complaint: man anar en nedvärderande inställning också när ingen sådan föreligger. Det är samma tankefälla som leder till att amerikanska feminister och deras svenska eftersägare inte kan förstå den katolska (och ortodoxa) synen på Marias utvaldhet och höghet utan i henne enbart ser något passivt och underordnat.

Vad händer då i praktiken?

Om man från dessa motiveringar går vidare till de aktuella handboks- och evangelieboksförslagen väntar man sig närmast en gudstjänstord-ning i ruiner, men så är faktiskt inte fallet. Visserligen rör sig ord och tankar alltmer på den religiösa allmänningen, men av de revolutionära idéerna märks inte mycket i själva texterna. Här möter den sedvanliga treenighetsformeln och beteckningarna av Jesus Kristus som Guds son och Herre på precis samma sätt som i äldre gudstjänstordningar. Bara i enstaka alternativ hittar man andra formuleringar, som när ”Herre Gud Sebaot” på ett ställe blir ”du Gud Sebaot” (är för övrigt inte Sebaot, ”härskarornas Gud”, ett lika opassande uttryck?). Den alternativa treenighetsformeln möter på ett enstaka ställe, ”den levande” som Kristusnamn knappast alls. Böner formulerade helt vid sidan av det traditionella språket är också sällsynta. Varför det finns en sådan diskrepans mellan de proklamerade principerna och den faktiska utformningen är inte så lätt att besvara.

Kanske är då till sist allt gott och väl? Kvar står att Svenska kyrkans utredning har föreslagit språkliga principer som, om de tillämpades, inte bara skulle utarma det religiösa språket utan därtill verka religiöst och teologiskt destruktivt. Detta är värt några särskilda synpunkter.

Pastoralt och teologiskt

Om man gör radikala ingrepp i en gudstjänstordning, sker detta vanligen av pastorala skäl. Man finner till exempel att gudstjänstens språk är för ålderdomligt för att kunna förstås av samtiden eller att ord och uttryck har förändrat innebörd och leder tankarna fel. Sådana överväganden låg bakom många av bearbetningarna i den senaste psalmboken. Men vad blir resultatet om man förändrar några av de mest centrala och välbekanta uttrycken i den bibliska och kyrkliga förkunnelsen? Redan nu är det svårt för de flesta svenskar att hålla reda på vad de som kyrkomedlemmar förväntas tro. I det radikalt inkluderande språkets värld försvinner också de sista hållpunkterna för vad man minns sig en gång ha trott. Är det sådana insikter som har gjort att man trots allt har avstått från de reformer som utredningen själv föreslagit?

Ett könsneutralt språk är samtidigt ett avkönat språk. Att vi i bibeln, i kyrkan och annorstädes brukar så många genusbetingade ord beror på att de griper oss på ett särskilt sätt och väcker känslor av värme och kärlek. ”Mor” och ”far” har en mera personlig klang än det abstrakta ”föräldrar”. ”Kristi brud” – ett uttryck som aldrig nämns här men som bör väcka utredarnas avsky – kan till andra förmedla associationer av renhet och kärlek som också är förståeliga för män. Sådant visste också bibelns författare, och vi finner rikliga exempel på detta hos profeterna, i Psaltaren och i vishetslitteraturen.

Lika allvarliga frågor gäller de teologiska implikationerna. Språk och tanke är så nära förbundna med varandra att man inte utan vidare kan förändra det ena utan att det andra påverkas. En svag treenighetsteologi och en svag inkarnationsteologi – som man finner hos utredarna – bäddar för en syn på de gudomliga namnen som enbart ”metaforer”, fritt valda symboler för en verklighet som egentligen är oss obekant. Att på en gång anpassa det kristna språket till dem som redan har förlorat det och samtidigt förmedla budskapet på en djupare nivå är att tro sig om långt mer än vad man förmår:

”På vägen måste gudstjänstspråket, som i grunden är något som de gudstjänstfirande delar, hålla kvar sådana metaforer som ännu är gemensamma, men samtidigt söka efter ett djupare och ett i dag mer levande språk.”

En stark misstro mot bibelordet sådant det föreligger och en lika stark tro på den egna förmågan att uttrycka saken bättre – det är ingen lyckad utgångspunkt om målet är att väcka tro hos människor, eftersom tron enligt kristet synsätt inte är något vi själva skapar. Ordet har nämligen blivit kött i Jesus Kristus. Det har tagit mänsklig gestalt i en bestämd tid, i en bestämd kultur och ett bestämt språkområde som vi inte själva förfogar över. Vi kan förklara detta, historiskt och teologiskt, vi kan ge nya tolkningar för nya tider. Däremot kan bibelordet självt aldrig lyftas bort ur sin förankring i tid och rum och ges en trendig nutidsanpassning utan att berövas den oerhörda kraft som det i sig själv besitter. Till dem som utsett sig själva till Guds ords förbättrare vill jag till sist nämna ett bibelord som är värt att reflektera över (Heb 4:12f):

”Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.”


Publicerad 2000 i nummer 5